Kring ett arvsrättsligt 100-årsminne. Den 3 dec. 1884 räknas som Fredrika-Bremer-Förbundets födelsedag. Till hugfästande av 60-årsjubileet lät förbundet 1944 utgiva en minnesbok under titeln »I Fredrika Bremers spår». Den trevligt redigerade, mycket läsvärda boken innehåller flera artiklar som erbjuda intresse även för jurister — manliga såväl som kvinnliga. Advokaten RUTH STJERNSTEDT har sålunda bidragit med en orientering över den svenska hustruns rättsliga ställning, »Från målsmanskap till hustrumyndighet», och advokaten MATHILDA STAEL VON HOLSTEIN med en uppsats om behörighetslagens tillkomst. Sistnämnda ämne har som bekant en särskild aktualitet just i år, då riksdagen haft att taga ställning till ett av K. M:t framlagt förslag om avskaffande av gällande behörighetslag. I boken ingår även en rättshistorisk uppsats av prof. JAN ERIC ALMQUIST om den svenska kvinnans ställning i arvsrättsligt hänseende. Även om denna uppsats måhända icke innehåller några väsentliga nyheter för de jurister, som ännu minnas universitetsårens studier i rättshistoria — uppsatsen framträder icke med anspråk på att rikta den rättshistoriska forskningen — torde det kunna vara av intresse att här något dröja vid Almquists framställning. Uppsatsen lämnar nämligen en förträfflig orientering inom ett betydelsefullt område av den svenska rättsutvecklingen och ger också kulturhistoriska glimtar av stort värde. En särskild anledning att uppmärksamma artikeln kan åberopas: det är i år jämnt 100 år sedan den svenska kvinnan i princip erhöll samma arvsrätt som mannen. Den 19 maj 1845 undertecknade nämligen Oskar I den nya arvsordning, som började med orden: »Dör fader eller moder, ärve då son halvt och halvt dotter.» —
    Förf. erinrar inledningsvis om att våra äldsta rättskällor icke giva något svar på frågan, när den svenska kvinnan från början över huvud taget erhållit rätt till arv. Antagligt är att kvinnan ursprungligen varit helt utesluten från rätten att taga arv och att arvsrätten under en senare period utgjort ersättning för mistad hemgift och sålunda endast gällt till förmån för ogifta döttrar. Därefter torde arvsrätten ha utsträckts först till änkor och sedan tillgifta kvinnor över huvud taget. Men ännu enligt Östgötalagen gällde ursprungligen att dotter fick ärva sin far först om någon son ej fanns. Om både son och dotter levde vid faderns död gällde den bekanta regeln: »Gånge hatt till och huva ifrån.» Grunden till denna regel var uppenbarligen önskemålet att jorden, som utgjorde grundvalen för ättens bestånd och som i viss mån ansågs tillhöra ätten såsom sådan — jfr bördsrätten — icke genom giftermål skulle komma att övergå till en annan ätt. Dottern erhöll emellertid viss kompensation därigenom att hennes broder var skyldig att taga vård om henne och att förse henne med hemgift om hon gifte sig.

ERIK BENDZ. 539    Nästa steg i utvecklingen togs, vad landsbygden beträffar, genom Birger jarls berömda arvslagstiftning från tiden omkring år 1260. Enligt denna lagstiftning, omnämnd i den rimmade Erikskrönikan och upptagen i Östgötalagen, skulle syster och broder för framtiden vara samarva men systern blott erhålla hälften så stor arvslott som brodern. Dessa principer upptogos sedermera i Magnus Erikssons allmänna landslag.
    Ett märkligt undantag från Birger jarls arvsregler gällde i en viss del av Småland. I Värend, som ursprungligen bestod av fem härad (Allbo, Kinnevald, Norrvidinge, Konga och Uppvidinge), ärvde nämligen även under landslagens tid man och kvinna under alla förhållanden lika. Huruvida dessa bestämmelser varit reglerade i lag (den numera till större delen förlorade Tiohäradslagen) eller uppstått och fortlevat såsom sedvanerätt torde vara en hittills olöst fråga. Förf. finner för sin del sannolikt att lagen innehållit uttryckliga bestämmelser i ämnet. Om anledningen till dessa särbestämmelser torde icke heller något bestämt uttalande kunna göras. I äldre tider trodde man sig kunna finna förklaringen i den s. k. Blända-sägnen. Enligt denna sägen skulle danskarna under konung Håkan Rings tid ha fallit in i Värend vid ett tillfälle då landets manliga försvarare befunno sig på härnadståg i Norge. En kvinna från Konga härad vid namn Blända samlade då ihopbygdens kvinnor och lyckades nedgöra fienden. Till lön för denna bragd skulle kvinnorna i Värend bl. a. ha erhållit den lika arvsrätten. Att denna förklaring saknar varje faktiskt underlag är länge sedan fastslaget. Den nutida forskningen har uppställt den teorien, att invånarna i Värend, de s. k. virdarna, utgjort en invandrad folkstam, som stått under inflytande av och till Småland infört ett annat rättssystem än det inhemska. Det är anmärkningsvärt att kvinnorna i Värend lyckades bibehålla sin särställning i arvsrättsligt hänseende långt fram i tiden. Så sent som 1772 stadfästes dessa bestämmelser av Gustaf III såsom ett särskilt privilegium för de fem ursprungliga häraderna i Värend.
    I städerna gällde sedan gammalt andra arvsregler än på landsbygden. Redan enligt den äldsta stadsrätten, den s. k. Bjärköarätten, skulle son och dotter ärva hälften vardera av föräldrarnas kvarlåtenskap. Samma princip återfinnes i Magnus Erikssons allmänna stadslag från mitten av 1300-talet. Enligt stadslagen ärvde kvinna alltid som man, alltså ej blott dotter som son utan även syster som broder, mor som far, farmor som farfar osv. Grunden till att arvsreglerna erhöllo en helt annan utformning i städerna än i landsrätten torde vara tvåfaldig, nämligen dels inflytanden från främmande rättssystem (särskilt från de tyska hansestäderna å Stockholm) och dels den omständigheten att bevarandet av den fasta egendomen inom den egna släkten spelade en helt underordnad roll i städerna.
    De första seklen under den nya tiden medförde inga väsentligare förändringar i lands- och stadslagarnas arvsrättsregler. Alltjämt ärvde kvinna hälften mot man enligt landsrätt och lika med man enligt stadsrätt. Att märkaär emellertid att prästdöttrarna på landet tillerkändes rätt att taga lott i sinavlidne faders bo efter stadslagens principer. Beslut härom hade fattats avprästerskapet redan på kyrkomötet i Uppsala 1572. Kungl. bekräftelse härå

540 KRING ETT ARVSRÄTTSLIGT 100-ÅRSMINNE.lämnades första gången genom 1650 års prästerliga privilegier och förnyades flera gånger under följande århundrade.
    Inom adeln, som hade ett särskilt starkt intresse av att bevara sina ofta betydande domäner inom släkten, fanns endast ringa förståelse för den kvinnliga arvsrätten. Där utvecklades under enväldet det s. k. tagelottsystemet, enligt vilket sönerna i adliga dödsbon ägde att före döttrarna taga ut sin lott i såväl fäderne som möderne. Detta system ledde till att brodern kom att taga sätesgården med närmast kringliggande gårdar som sin brors lott, medan systern tilldelades de hemman som lågo längst bort från sätesgården.
    Inom bondeklassen vann ungefär samtidigt lösningsrätten insteg. År 1680 förordnades sålunda, att den av arvtagarna, som ägde största andelen i ett skattehemman, under vissa förutsättningar skulle få lösa ut de andra arvtagarna, varvid värdering av arvslotterna skulle äga rum. Då son enligt landslagen ärvde dubbelt mot dotter kom lösningsrätten att gälla till förmån för sönerna.
    1734 års lag bibehöll i princip den gamla skillnaden mellan landsrätt och stadsrätt i fråga om den kvinnliga arvsrätten. Även tagelottsystemet och lösningsrätten upptogos i den nya lagen. Kvinnan var sålunda — med undantag för präst- och borgardöttrar och kvinnorna i Värend — alltjämt ställd i ett sämre läge än mannen i arvsrättsligt hänseende. Förf. framhåller att flera av ledamöterna i den stora lagkommissionen uttalat sig för den lika arvsrätten, däribland ordföranden greve Erik Lindschöld. Denne hade f. ö. genom testamente tillförsäkrat sin egen dotter samma lott i kvarlåtenskapen som sönerna. Oppositionen mot den lika arvsrätten var emellertid både inom och utom kommissionen så stark att Lindschöld icke fann sig kunna framlägga förslag därom.
    Det var först genom lagkommittén i början av 1800-talet som en modernare syn på hithörande frågor kom att sätta sin prägel på lagstiftningsarbetet. Men kommitténs förslag om lika arvsrätt för män och kvinnor kunde ej genomföras utan motstånd. Vid 1840 års riksdag förenade sig de tre lägre stånden om ett gemensamt beslut för den lika arvsrätten, men beslutet blev ej stadfäst av K. M:t. Vid 1844 års riksdag fattade samma stånd åter beslut om lika arvsrätt. Adeln gick även nu emot förslaget. Men med Oskar I:s trontillträde hade de liberala idéerna vunnit insteg i vårt land. Den 19 maj 1845 undertecknade konungen, som sagt, mot adelns protester, den nya arvsordningen. Att märka är emellertid att tagelottsreglerna och lösningsrätten alltjämt kvarstodo; lösningsrätten förändrades t. o. m. i den riktningen, att den skulle gälla för broder, även om denne numera icke. kunde åberopa större andel i egendomen än syster. Först d. 16 maj 1890 — för 55 år sedan— utfärdades en lag som borttog även de sista legala inskränkningarna i den svenska kvinnans arvsrätt. Därmed hade sålunda den sista länken knutits till en månghundraårig utvecklingskedja.

Erik Bendz.