SL 5:5 och 5:6 i ny gestalt. Genom skrivelse d. 5 juni 1945, nr 334, har riksdagen anmält, att den antagit det förslag till lag om ändring av 5 kap. strafflagen, som första lagutskottet framlagt i sitt utlåtande nr 36. Den segslitna frågan om en revision av strafflagens s. k. tillräknelighetsbestämmelser har härigenom vunnit sin lösning. Åtminstone för den närmaste framtiden! Man kan nog förutsätta att den nu beslutade lydelsen av 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen icke kommer att bli gällande under lika lång tid som lagrummen i sin hittills varande utformning. Lagrådet uttalade vid sin granskning av det remitterade lagförslaget att det icke vore osannolikt att tillräknelighetsproblemet »i en nära framtid» kunde komma att angripas från nya utgångspunkter. Utskottet — och med utskottet riksdagen — har också antytt, att den beslutade reformen måhända blir av mer eller mindre provisorisk natur. I en av de motioner som väcktes i anledning av K. M:ts proposition i ämnet, nr 207, yrkades också att revisionen av ifrågavarande bestämmelser måtte anstå till dess strafflagens allmänna del upptages till översyn i ett sammanhang. Då rättstillämpningen enligt riksdagens mening kommit att utvecklas i mindre lycklig riktning, fann riksdagen det emellertid ofrånkomligt att tillräknelighetsbestämmelserna revideras utan avvaktan på resultatet av det fortgående arbetet på straffsystemet i övrigt.

    I SvJT har tidigare intagits redogörelser för strafflagberedningens betänkande (SOU 1942:59), de yttranden som avgivits däröver och det lagförslag i ämnet som departementschefen upptog i remiss till lagrådet d. 22 dec. 1944.1 I detta sammanhang erfordras därför endast att en redogörelse lämnas för de ändringar i förhållande till det remitterade förslaget, som vidtagits i propositionen till riksdagen, samt för riksdagens eget förslag. De av K. M:t., resp. riksdagen föreslagna lydelserna av ifrågavarande lagrum samt av den nya 6 a § framgå av följande parallelltexter:

 

Propositionen.
5 §.
    Gärning, som begås av sinnessjuk eller den som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa medsinnessjuk, vare strafflös. Samma lag vare i fråga om gärning, som begås av sinnesslö.

 

Riksdagen.

 

    Ej må någon fällas till ansvar för gärning, som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.

 

1 Se SvJT 1943 s. 97, 146, 610 och 1944 s. 282. Jfr SvJT 1943 s. 756.

542 ERIK BENDZ.    Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår.

 

6 §.
    Begås brottslig gärning av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter omständigheterna, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.
    Begår någon brottslig gärning under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5 § avses, måstraffet, när särskilda skäl därtill föranleda, nedsättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat.
    Samma lag vare i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §.
6 a §.
    I vissa fall, då någon, som begått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, må i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.
Angående befogenhet för domstol att i samband med villkorlig dom med hänsyn till den dömdes sinnesbeskaffenhet ålägga honom att underkasta sig viss behandling är ock särskilt stadgat.

 

    Gemensamt för alla de förslag till omredigering av 5 kap. 5 § strafflagen, som framkommit i ärendet, är att sinnessjukdom och sinnesslöhet skola medföra straffrihet. Rörande innebörden av begreppet psykopati och den lämpligaste behandlingen av psykopaterna ha däremot starka meningsskiljaktigheter förekommit under förarbetena. Strafflagberedningens förslag avsåg, som bekant, att förhindra att psykopater på grund av sin sinnesbeskaffenhet befrias från straff. Förslaget blev i denna del utsatt för stark kritik från psykiatriskt håll. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle frågan, huruvida och i vad mån psykopater borde straffriförklaras, avgöras med hänsyn till styrkan av det medicinska vårdbehov som i varje särskilt fall kunde anses föreligga. Gärning som begåtts av någon, som visserligen ej är sinnessjuk eller sinnesslö men som »eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas för särskild vård», skulle sålunda enligt sistnämnda förslag vara strafflös. Detta stadgande utsattes för en mycket stark kritik från lagrådets sida. Lagrådet fann det mindre egentligt att från vårdbehovet sluta till den tilltalades ansvarighet och ansåg det tvivelaktigt huruvida den i stadgandet använda bestämningen skulle träffa endast de psykopater, som till sin sinnesbeskaffenhet avvika så från det normala, att straffrihet är motiverad. Genom att frågan om ansvaret ställts i direkt beroende av vård-

SL 5: 5 OCH 5: 6 I NY GESTALT. 543behovet förelåge också den faran, att avgörandet komme att ske endast med hänsyn till vad som av medicinska skäl vore bäst för den tilltalade och utan tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter. Avgörandet kunde komma att i verkligheten ligga hos undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Lagrådet föreslog i stället att straffrihet utom för sinnessjuk och sinnesslö skulle ifrågakomma endast för den som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med en sinnessjuk. Med denna bestämning avsåg lagrådet endast person som lider av sjukliga förändringar av själslivet av mera djupgående natur. Avgörande för straffrihetsfrågan borde vara, huruvida gärningsmannen saknar förmåga att till närmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet.
    Departementschefen upptog i propositionen den av lagrådet förordade gränsdragningen, under uttalande att den icke i sak företedde några nämnvärda skiljaktigheter i förhållande till det remitterade förslaget. Den, som i fråga om känslo- och viljelivet företedde så grava avvikelser från det normala, som lagrådet åsyftat, vore nämligen i regel i behov av medicinsk vård.
    Första lagutskottet fann, med hänsyn till den tolkning departementschefen sålunda inlagt i propositionens ordval, ett förtydligande av ordalagen erforderligt, och föreslog den ändring som framgår av lagtexten här ovan. Utskottet ansåg nämligen i likhet med lagrådet att vårdbehovet icke får vara avgörande för frågan huruvida straffriförklaring bör ske. Den av utskottet föreslagna lagtexten innebär tydligtvis i förhållande till propositionen en ytterligare skärpning av förutsättningarna för straffriförklaring av psykopater. Att en sådan skärpning avsetts underströks av utskottets talesmän under debatterna i kamrarna. Enligt utskottets motivering avses straffriförklaring främst kunna ifrågakomma för sådana psykopater, vilka lida av vissa organiska defekttillstånd och svårare neurotiska sjukdomstillstånd. Dessa tillstånd hänföras f. ö. av åtskilliga läkare icke till psykopatiernas utan till sinnessjukdomarnas område och även strafflagberedningen ansåg att de kunde rubriceras såsom sinnessjukdom. Men utskottet menade även att vissa andra med de nyssnämnda tillstånden jämförliga och »med sinnessjukdom nära likartade» fall av psykopati skola kunna föranleda strafffrihet, om nämligen abnormiteten in casu är av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Härunder äro exempelvis att hänföra vissa grava psykopatiformer, där den konstitutionella karaktärsanomalin är så uttalad att den ständigt måste sägas balansera på gränsen till det psykotiska.1 Till ledning för rättstillämpningen bör emellertid uppmärksammas lagrådets av utskottet åberopade uttalande, att exempelvis de psykopater, vilka äro utpräglat känslokalla och amoraliska, icke enbart på den grund att de till graden kunna anses utvisa stor avvikelse från det normala böra straffriförklaras.

 

1 Jfr H. HELWEG. Den retslige Psykiatri i kort Omrids. Köbenhavn 1939, s. 17, och uttalanden av första lagutskottets ordförande i första kammaren d. 30 maj 1945.

544 ERIK BENDZ.(Att de ännu mindre böra bli föremål för straffnedsättning är tydligt.) I likhet med lagrådet fann utskottet det omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning draga en klar skiljelinje mellan de fall, som böra medföra straffrihet, och övriga fall av psykopati. För att möjliggöra för domstolen att draga en självständig konklusion av läkarutlåtandet har i 42 § sinnessjuklagen intagits ett tillägg av innebörd att utlåtandet, om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, förklaras hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, tillika skall innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.
    Beträffande behandlingen av psykopaterna hänvisar utskottet i övrigt särskilt till ungdomsfängelse och till möjligheten att ådöma förvaring enligt 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag liksom de nya tillräknelighetsbestämmelserna kommer att träda i kraft d. 1 jan. 1946. För åtskilliga psykopater, som förövat brott av mera lindrig art, hänvisas till möjligheten att tillämpa villkorlig dom i förening med föreskrifter om bostad och arbete samt om skyldighet att följa de råd och anvisningar, som meddelas av hjälpverksamhetsläkaren. Men även vård å sinnessjukhus eller annan anstaltsvård utanför fångvården kan vid behov åvägabringas i samband med en villkorlig dom.1 Domstolen kan enligt 8 § lagen om villkorlig dom meddela föreskrift om skyldighet för den villkorligt dömde att underkasta sig sådan vård. Genom ett sådant förfarande vinnes bl. a. den fördelen att den tilltalade blir föremål för uppmärksamhet av övervakare, skyddskonsulent och övervakningsdomstol. På grund av straffnedsättningsbestämmelsen i 6 § blir villkorlig dom tillämplig även vid grövre brott. Riksdagen har i andra stycket av den nya 6 a § intagit en erinran om befogenheten för domstol att i samband med villkorlig dom ålägga villkorligt dömd att underkasta sig viss behandling.
    5 § i dess nya lydelse förutsätter, i likhet med strafflagberedningens förslag men i motsats till propositionen, för straffrihet att den brottsliga gärningen begåtts under inflytande av den psykiska abnormiteten. Härmed gives uttryck åt kravet på kausalsamband mellan abnormiteten och brottet för att straffrihet skall äga rum. Utskottet framhöll att sådant samband tydligtvis föreligger i det stora flertalet fall och att någon särskild bevisning angående kausaliteten vanligen icke erfordras. I detta sammanhang underströk utskottet att avgörandet av kausalitetsfrågan liksom av straffrihetsfrågorna i övrigt ankommer på domstolen, vilken intar samma ställning till ett rättspsykiatriskt utlåtande som till andra sakkunniguttalanden.
    I andra stycket av den nya 5 § regleras de tillstånd av tillfällig omtöckning, som böra medföra straffrihet. Dessa tillstånd hade i det remitterade förslaget betecknats såsom tillfällig sinnesförvirring. Lagrådet befarade att denna beteckning skulle kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, att även ett lättare omtöckningstillstånd eller en stark affekt skulle medföra straffrihet, och föreslog, att såsom villkor

 

1 Jfr STRAHL och LINDBERG, Villkorlig dom och villkorlig frigivning s. 74 ff.

SL 5:5 OCH 5:6 I NY GESTALT. 545för straffrihet liksom enligt hittillsvarande lydelse skulle angivas, att sinnesförvirringen är av den art, att gärningsmannen »ej vet till sig». Enligt propositionen skulle tillstånd av tillfällig omtöckning, för att kunna föranleda straffrihet, vara sådant, att gärningsmannen är »från sina sinnens bruk». Riksdagen har på denna punkt bifallit propositionen. Första lagutskottet framhöll, i likhet med departementschefen och lagrådet, att endast höggradiga omtöckningar böra föranleda strafffrihet. Utskottet fann icke erforderligt att i fråga om tillfälliga omtöckningar särskilt understryka kravet på kausalsamband mellan den själsliga rubbningen och brottsligheten. Redan i uttrycket »gärning som han i det tillståndet begår» synes f. ö. ligga ett krav på kausalsamband.

 

    Strafflagberedningen föreslog, som bekant, att 5 kap. 6 § skulle upphävas. I propositionen upptogs, såsom lagtexterna här ovan utvisa, ett särskilt stadgande om straffnedsättning vid s. k. förminskad tillräknelighet. Detta stadgande överensstämde i huvudsak med det till lagrådet remitterade förslaget, vilket gjordes till föremål för kritik från lagrådets sida. Lagrådet förordade en lagregel av innebörd, att straffet, om omständigheterna äro synnerligen mildrande, skulle kunna nedsättas under det lagstadgade straff minimum. Enligt lagrådets mening kunde de abnormtillstånd, som böra inverka på straffmätningen, i allmänhet beaktas inom de normala straffskalorna. Lagrådet anknöt i sitt förslag dessutom vissa begränsningar till beskrivningen av den sinnesbeskaffenhet, som skulle kunna föranleda straffnedsättning; endast beträffande den, som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan särskild orsak avviker från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §, borde straffnedsättning ifrågakomma.
    Utskottet och riksdagen ha i allt väsentligt delat lagrådets uppfattning. Möjligheten att vid s. k. förminskad tillräknelighet tillämpa straffnedsättning har sålunda i lagtexten begränsats till ett underskridande, när särskilda skäl därtill föranleda, av det lagstadgade straffminimum. Utskottet uttalade emellertid att straffnedsättning även inom straffskalan kan komma i fråga i vissa fall av förminskad tillräknelighet, ehuru domstolarna i dessa fall icke behöva stöd av någon särskild lagbestämmelse för en riktig straffmätning. I fråga om den psykiska rubbningens art fann utskottet den bestämning som upptagits i propositionen alltför vid, och föreslog att de tillstånd, varom här är fråga, i anslutning till det i 5 § begagnade uttryckssättet måtte betecknas som »annan själslig abnormitet än i 5 § avses». Tydligt är att ordet »abnormitet» innefattar krav på en högre grad av själslig rubbning än uttryckssättet »avvikelse från det normala». Dessutom har kausalsamband mellan abnormiteten och brottsligheten uppställts såsom förutsättning för strafflindring enligt 6 §. Ett sådant rekvisit har i själva verket större praktisk betydelse i fråga om tillämpningen av 6 § än beträffande 5 §.
    Den av K. M:t föreslagna avfattningen av andra stycket i 6 § föranledde ingen erinran från utskottets sida. I sakens natur ligger, såsom utskottet underströk, att allenast rubbningar av allvarlig art inbegripas

 

35—457004. Svensk Juristtidning 1945.

546 ERIK BENDZ.under lagrummet. Lagrådet framhöll särskilt, att enbart subjektiv affektlabilitet, såvitt den faller inom det normala själslivets gränser, överhuvud icke är ägnad att verka förmildrande. Någon uttrycklig föreskrift om kausalsamband ansågs icke heller här erforderlig. Det torde knappast kunna tänkas att en domstol skulle nedsätta straffet under straffskalans minimum, om den icke anser att brottet begåtts under inflytande av rubbningen.

 

    I samband med ändringarna i 5 kap. strafflagen ha vissa ändringar genomförts i 33 § strafflagen för krigsmakten och lagen d. 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Såsom förutsättning för förvaring har i 1 § sistnämnda lag upptagits att den tilltalade vid brottets begående varit och fortfarande är av sinnesbeskaffenhet som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap. 5 § strafflagen. Häremot svarande ändringar ha vidtagits i 2 och 3 §§. Första lagutskottet framhöll lämpligheten av att sinnesbeskaffenhetens avvikelse från det normala angåves med olika ordalag i 5 kap. 6 § strafflagen och i 1 § förvaringslagen, då det ju i själva verket är helt olika kategorier personer som avses med de båda bestämmelserna. Det bör särskilt framhållas, att sexuell abnormitet enligt motiven omfattas av ordalagen i 1 § förvaringslagen.
    I 9 § förvaringslagen har genomförts en betydelsefull ändring. Om minsta tiden för förvaring bestämts till ett år, skall den förvarade nämligen utskrivas på prov senast när fyra år förflutit från förvaringens början, såframt ej särskilda skäl däremot äro. Detta stadgande innebären uppdelning av förvaringsinstitutet på två, förvaring med och förvaring utan bestämd längsta tid. Inom utskottet ifrågasattes om icke ifrågavarande reformer borde föranleda ett övervägande huruvida det allt fortfarande skall vara erforderligt att på förhand inhämta interneringsnämndens medgivande innan domstolarna äga döma till förvaring. Utskottet ansåg sig emellertid icke utan en mera ingående utredning böra taga initiativ till en lagändring på denna punkt.

 

    Strafflagberedningens betänkande med förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser innefattade jämväl förslag till omorganisation av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.1 Sistnämnda förslag har endast i mycket begränsad omfattning följts i den proposition, nr 239, med förslag till ändringar i sinnessjuklagen, som framlagts av K. M:t och i allt väsentligt bifallits av riksdagen. Den nya ordningen innebär sålunda intet avsteg från den hittills tillämpade principen om en uppdelning av sinnesundersökningarna av häktade å ena samt icke häktade å andra sidan. Häktade tilltalade skola undersökas vid vissa av fångvårdens sinnessjukavdelningar, och tilltalade på fri fot vid särskilda undersökningsstationer, knutna till 8 statliga sinnessjukhus. Undersökningarna skola i båda fallen verkställas av heltidsanställda läkare.

 

1 Se T. SONDÉN i SvJT 1943 s. 107 ff.

SL 5: 5 OCH 5: 6 I NY GESTALT. 547Härigenom har första steget tagits till bildandet av en enhetlig kår av rättspsykiatriska läkare.
    Första lagutskottet, som uttalade starka sympatier för inrättande av en gemensam organisation för undersökningarna av häktade och icke häktade, fristående från såväl fångvårdsinrättningar som sinnessjukhus, underströk att den nu genomförda omorganisationen endast får betraktas såsom ett övergångsstadium till en mera ändamålsenlig ordning. Utskottet framhöll vidare att största möjliga hänsyn vid undersökningarna bör tagas till dem som skola undersökas. Ett intagande på sinnessjukhus eller ett kvarhållande för sinnesundersökning å sinnessjukavdelning vid fångvården innebär ett frihetsberövande och bör i likhet med andra i lag medgivna frihetsberövanden vara omgärdat av tillbörliga garantier mot missbruk. Med hänsyn härtill bör intagning på sinnessjukhus äga rum allenast där sådant påkallas av starka sakliga skäl. Ambulatorisk undersökning av dem som äro på fri fot bör komma till stånd i alla fall där omständigheterna det medgiva. I vissa fall synas undersökningarna också kunna göras mindre omfattande och utlåtandena mindre vidlyftiga än vad f. n. i allmänhet är fallet. Vid bötesbrott bör sinnesundersökning komma till stånd endast när särskilda skäl därtill äro. Ett stadgande av sådan innebörd har intagits i 41 § sinnessjuklagen. Med hänsyn till angelägenheten av att undersökningarna slutföras inom kortaste möjliga tid har föreskrivits att utlåtande över verkställd sinnesundersökning skall avgivas inom sex veckor från det handlingarna inkommo till sinnessjukavdelningen (42 § tredje stycket) eller sjukhuset (43 § fjärde stycket).
    Den centrala granskningen av de rättspykiatriska utlåtandena inom medicinalstyrelsen har bibehållits, men riksdagen har samtidigt uttalat önskemålet att frågan om överinseendet över undersökningsväsendetupptages till omprövning så snart så finnes lämpligen kunna ske. Därvid bör även övervägas huruvida — såsom strafflagberedningen föreslagit — ett rättsläkarråd bör inrättas samt huruvida i så fall rådet bör organiseras inom medicinalstyrelsen eller som självständig myndighet. Den i flera remissyttranden över strafflagberedningens förslag framkastade tanken att en domare eller annan jurist borde beredas plats inom rådet har bestämt avvisats av riksdagen.
    Frågan om utskrivning från sinnessjukhus av personer som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott och vissa därmed i utskrivningshänseende likställda personer bör enligt riksdagens mening upptagas till omprövning så snart så kan ske. Beaktansvärda skäl tala för en decentralisering av utskrivningsförfarandet i enlighet med strafflagberedningens förslag.
    De anslagsfrågor, som kräva sin lösning för genomförande av den nya organisationen av sinnesundersökningsväsendet, ha underställts riksdagen genom särskilda, till statsutskottet hänvisade propositioner. Dessa frågor ha, när detta skrives, ännu icke behandlats av riksdagen.

Erik Bendz.