Den nya rättsläkar- organisationen. Den betydelse, som den rättsmedicinska undersökningen äger för avgörandet av ett icke ringa antal rättsfall och dessa ofta nog så allvarliga, har föranlett krav på specialistkompetens för de läkare, åt vilka mera kvalificerade undersökningar av denna art anförtros. På rättspsykiatriskt område har detta krav genomförts i fråga om undersökningar av häktade, och spörsmålet, hur undersökningen av frifotingar bäst skall organiseras, är under diskussion, med skilda förslag från strafflagberedningen och medicinalstyrelsen. Inom den övriga rättsmedicinen har behovet av särskild behörighet tillgodosetts beträffande rättskemiska undersökningar, däribland bestämning av alkoholkoncentrationen. Detsamma gäller för undersökningarna i faderskapsmål, där blodgruppsbestämningarna utföras på vetenskapliga laboratorier; frågan om s. k. positiv faderskapsbevisning är under utredning.
    Härutöver har sedan flera årtionden med styrka framställts krav på en specialistorganisation för de rättsmedicinska undersökningar, som påkallas, när ett dödsfall kan ha förorsakats av en rättsstridig handling. Förpliktelse att åtaga sig dessa uppdrag har hittills ålegat vissa grupper av tjänsteläkare, främst provinsial- och stadsläkarna. Men dessa ha ofta framhållit, att de varken genom utbildning eller erfarenhet finna sig tillräckligt skickade att utföra dessa ofta mycket ansvarsfulla förrättningar. På grund härav har här i viss utsträckning en specialistverksamhet kommit till stånd under form av frivilligt åtagande, och denna verksamhet har erhållit större omfattning, efter det att år 1930 bestämmelse införts i obduktionsstadgan om rätt för länsstyrelse att till obducent förordna läkare, som finnes besitta särskild skicklighet i avseende å förrättandet av rättsmedicinska obduktioner.
    Dylik frivillig rättsläkarverksamhet har utövats vid de tre medicinska lärosätena samt prosekturerna i Västerås och Umeå; därjämte har ett litet antal enskilda läkare med någon utbildning på området ställt sig till förfogande. Givetvis har en dylik verksamhet ej kunnat undanskjuta kravet på en fast organisation; därtill är den frivilliga verksamheten i alltför hög grad beroende av tillfälliga, gynnsamma faktorer, och den har också blott kommit att omfatta vissa delar av riket. Det är därför att hälsa med stor tillfredsställelse, att tiden nu — efter många utredningar, den sista utförd av medicinalstyrelsens rättsmedicinskanämnd — mognat för genomförande av en verklig rättsläkarorganisation. Personligen kunna de läkare, som frivilligt åtagit sig detta arbete, glädja sig åt, att erfarenheten från deras pionjärverksamhet kommit att bliva vägledande vid utformningen av den nya organisationen.

EINAR SJÖVALL. 559    Denna äger statlig karaktär och innefattar en indelning av riket i ett litet antal stora verksamhetsdistrikt, med arbetet anförtrott åt specialutbildade läkare. Den rättsmedicinska nämnden har förordat 4 rättsläkar- och 4 rättsobducentdistrikt. I de förra skulle läkarna äga en självständig station och uteslutande ägna sig åt de till denna förlagda uppdragen, i de senare skulle dessa uppdrag kombineras med prosektorsverksamhet vid ett centrallasarett och rättsobducenten där äga sin station. Motivet för denna tudelning har närmast varit, att i vissa delar av landet kan det rättsmedicinska arbetet påräknas bliva för litet för en heltidstjänst, om nämligen distriktet så begränsas, att tjänsteresorna eller liktransporterna ej bliva mycket långa och i motsvarande grad kostsamma. På sina håll — och jag har för egen del alltid förfäktat den uppfattningen — har härtill betonats vikten av att den läkare, som skall utföra rättsmedicinska obduktioner, bevarar god förtrogenhet med obduktioner i fall, där döden varit naturlig; i rättsmedicinsk verksamhet står man ofta inför detta alternativ. Sådan förtrogenhet kunna de tilltänkta rättsläkarna erhålla genom det rikliga sektionsmaterialet i deras distrikt, under det att så ej bleve fallet i rättsobducenternas distrikt; därav önskan om en kompletterande prosektorsverksamhet åt dessa.
    Emellertid har betänksamhet yppats mot att på sådant sätt tudela den nya organisationen. Man har fruktat en pliktkollision mellan det rättsmedicinska och prosektorsarbetet; detta även med hänsyn till att dessa båda delar av arbetet skulle höra under olika huvudmän. Därjämte har man vänt sig mot den konsekvensen av tudelningen, att behörighetsbestämmelserna skulle göras mindre stränga för rättsobducenterna än för rättsläkarna. Den sålunda framkomna kritiken har resulterat i att, när en kungl. proposition i frågan förelades 1944 års riksdag, departementschefen icke ansåg sig kunna helt bortse från denna kritik. Propositionen begränsades därför till att förorda, att den framlagda organisationsplanen måtte godtagas i princip men allenast som grundval för inrättandet av rättsläkarstationer i Stockholm, Lund och Göteborg. Samma ståndpunkt intogs av riksdagen. I övrigt har ärendet återremitterats till den rättsmedicinska nämnden för förnyat förslag i återstående delar av organisationen.
    Principbeslutet angående de tre nämnda rättsläkarstationerna har ännu icke praktiskt förverkligats för mera än Stockholmsstationen, som trätt i funktion med innevarande års ingång. Genomförandet av organisationen i Lund har gjorts beroende av den tilltänkta omläggningen av undervisningen i rätts- och statsmedicin — en fråga som nu håller på att avgöras — och i Göteborg av erforderliga förhandlingar med staden i vissa praktiska frågor. Det distrikt, som tillgodoses genom Stockholmsstationen, utgöres tillsvidare av Stockholms stad, Stockholms, Sörmlands, Gotlands, Östergötlands och Kalmar län; jämkning är ej utesluten, då riket i dess helhet organiseras. För rättsläkarstationen i Lund är tilltänkt Malmöhus, Kristianstads, Blekinge, Hallands, Kronobergs och Jönköpings län; redan nu står den rättsmedicinska

560 EINAR SJÖVALL.institutionen i Lund i sin frivilliga verksamhet till länsstyrelsernas förfogande i denna omfattning. För Göteborgs rättsläkardistrikt har tilltänkts Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län.
    De rättsmedicinska och övriga uppdrag, som skola inbegripas i den nya organisationen, kunna ännu blott överblickas för Stockholmsstationens vidkommande, men ingen anledning finnes att antaga, att den rättsmedicinska nämndens program härför skall komma att rubbas under ärendets fortsatta beredning. Organisationen innebär, såsom framgår av det redan anförda, att tjänsteläkarnas hittillsvarande skyldighet att förrätta rättsmedicinska obduktioner och vissa andra, mera krävande undersökningar överflyttas på läkarna vid rättsläkarstationerna. Men som ett betydelsefullt inslag i programmet ingår härjämte befrämjandet av ett samarbete mellan dessa specialister och de rättsvårdandeoch rättsövervakande myndigheterna. Även i detta hänseende torde det vara berättigat att framhålla, att den nya organisationen på ett lyckligt sätt bär upp den tendens, som tydligt framträtt i det frivilliga specialistarbetet, liksom i den omfattande rättsmedicinska verksamhet, som utövats av andre stadsläkaren i Stockholm.
    Samarbetet med de undersökande polismännen kan här nämnas i första hand. Det är naturligt, att utförandet av en rättsmedicinsk obduktion förbindes med ingående samråd med polismännen i syfte att åstadkomma en sakkunnigt utförd helhetsbild av polisundersökningens och den rättsmedicinska analysens resultat. Men lika angeläget är det, attdetta samarbete, när så befinnes erforderligt, äger rum redan i börjanav det polisiära arbetet. Därför ingår i den nya organisationen en förpliktelse för läkarna vid de olika tjänstestationerna att vid behov lämnapolismyndigheterna sakkunnigt biträde vid brottsplats- och olycksplatsundersökningar och att i liknande utsträckning förrätta rättslig liksyn. Främst tilltänkas här förrättningarna i stationens närmaste närhet. På andra platser skola specialisterna tillkallas i de fall, »då för dessa förrättningar oundgängligen kräves den högre rättsmedicinska sakkunskap, som ifrågavarande läkare besitta»; i övriga fall skall tjänsteläkaren inom området biträda.
    Vidare innebär den nya organisationen, att läkarna på tjänstestationerna skola vid behov lämna polismyndigheterna sakkunnigt biträde vid förhör i samband med vissa brottsutredningar. Vid utredningen av sådana brott som t. ex. barnamord, fosterfördrivning eller kvacksalveri bör mycket kunna vinnas, om förhörsledaren är kompetent att framställa just de frågor, vilkas besvarande är nödvändigt för fallets rättsmedicinska bemödande. Även skall åt läkarna på dessa rättsmedicinska stationer anförtros utförandet av undersökningar i rättsmedicinskt eller liknande syfte av levande personer. De flesta undersökningar av detta slag torde visserligen alltjämt komma att utföras av vederbörande tjänsteläkare och läkare vid sjukvårdsinrättningar, men fall förekomma, vid vilka undersökning av läkare med större rättsmedicinsk skolning är nödvändig. Erfarenheten från Stockholmsstationen synes peka i den riktningen, att undersökningen apförtros åt läkarna därstädes särskilt

DEN NYA RÄTTSLÄKARORGANISATIONEN. 561i fall, då fråga är om våldtäkt eller otukt mot minderårig. Likaså skall personalen på dessa tjänstestationer utföra rättsmedicinska och därmed närbesläktade laboratorieundersökningar av olika slag, såsom histopatologiska undersökningar, hår-, skelett- och klädesundersökningarm. m., dels i samband med obduktionsverksamheten och dels i samband med av polismyndigheterna och domstolarna inom distriktet företagna brottsutredningar.
    Nu är det ej säkert, att en polisundersökning angående ett oklart dödsfall behöver föranleda önskemål om rättsmedicinsk obduktion. Icke sällan kan denna undersökning, särskilt i förbindelse med en sakkunnigt utförd rättslig liksyn, tillfredsställande klarlägga, att döden varit naturlig, och ibland även fastställa dödsorsaken; undersökningen är iså fall slutförd. I andra fall kan väl den naturliga döden men ej dödsorsaken fastställas, och på de orter (städer och vissa andra tätorter), där dödsbevis erfordras, är då en fortsatt undersökning behövlig för exakt uppgift om dödsorsaken; men blott ett statistiskt, ej ett rättsligt intresse är förbundet härmed. I åter andra fall kan den första undersökningen visserligen komma så långt, att inga hållpunkter erhållits för antagandet, att dödsfallet skulle ha förorsakats av någon rättsstridig handling av annan person. Men fallet kan äga ett försäkringsrättsligt intresse eller ha blivit föremål för större uppmärksamhet, t. ex.genom den dödes ungdomlighet eller genom en anmärkningsvärd situation, i vilken döden inträffat; stundom kan den allmänna meningen ha inställt sig på en mer eller mindre konkret misstanke om ett samband med ett timat våld eller något brottsligt förehavande.
    Det är i denna sista grupp av fall en stadgad erfarenhet, att en sakkunnigt utförd obduktion är ett effektivt vapen i rättssäkerhetens tjänst; den giver det pålitliga underlaget för försäkringsrättsliga avgöranden, och den har en lycklig förmåga att nedtysta skvaller. Men obduktionen behöver ej göras i så omständlig form som den rättsmedicinska, och i planen för den nya organisationen införes följdriktigt för dessa fall den enklare, men i sak tillfyllestgörande form för förrättningen, som erhållit benämningen fullständig dödsintygsobduktion. Skyldighet att utföra dylika obduktioner, med protokoll och utlåtande, skall tillkomma läkarna på tjänstestationerna. Den begränsas dock till den stad, där stationen är belägen (med förordnande av vederbörande polismyndighet), och utsträckes därutöver endast i särskilda fall (på förordnande av länsstyrelse eller landsfogde) till andra delar av distriktet. Det kan dock här — i betraktande av det stora ansvaret med förrättningarna — förmodas, att praktiskt taget även alla dessa dödsintygsobduktioner komma att hänskjutas till personalen på de rättsmedicinska stationerna.
    I ett annat läge komma de obduktioner, som kunna vara påkallade i de fall, då den fortsatta undersökningen ej syftar till annat än enexakt dödsorsak i ett dödsbevis. Här är det visserligen också naturligt, att obduktionen utföres av läkarna på tjänstestationerna, när den kan företagas på stationsorten; så föreskrives också i den nya organisa-

 

36—457004. Svensk Juristtidning 1945.

562 EINAR SJÖVALL.tionen (för Lund även — liksom nu — gällande obduktioner i Malmö). Men på andra platser kan detta slag av obduktioner utan betänkande anförtros åt andra läkare; särskilt kan, då dessa fall oftast förekomma i de större städerna, som obduktionsförrättare påtänkas läkare, som förrätta de vid ett lasarett förekommande obduktionerna. Stads- och provinsialläkares befattning med dessa dödsfall torde i de flesta fall komma att inskränka sig till en enkel dödsbevisundersökning med yttre besiktning av den döda kroppen men utan obduktion, i överensstämmelse med nu gällande föreskrift »vid dödsfall i städerna av sjukdom, under vilken läkartillsyn ej åtnjutits» (Med.-styr:ns cirk. d. 2 jan. 1931). Såsom ovan nämnts, kan ur rättssäkerhetens synpunkt ingen erinran göras mot en dylik begränsning, under förutsättning att döden säkert kan bevisas ha vållats av sjukdom. Skulle tveksamhet härom kvarstå, finnes i den nya organisationen skyldighet för läkarna vid tjänstestationerna att efter förordnande utföra sådana dödsbevisobduktioner jämväl på andra platser än stationsorten.
    Genom detta program för obduktionsverksamheten, brottsplats- och olycksplatsundersökning, rättslig liksyn samt rättsmedicinska undersökningar av levande personer och laboratorieundersökningar synas läkarna komma att bliva infogade i dessa förrättningar i önskvärd utsträckning och på ett sätt, som i görligaste mån skapar garanti för yrkesskicklighet i utförandet av uppdragen; samtidigt knytes deras arbete naturligt samman med de undersökande polismännens, så att det samfällda undersökningsresultatet kan bliva det bästa möjliga som utgångspunkt även för ett rättsligt bedömande i senare instanser. Även härbör den rättsmedicinskt sakkunnige läkaren följa utredningen och vidbehov stå till förfogande; enligt arbetsprogrammet i den nya organisationen är han förpliktigad att tillhandagå länsstyrelse, domstol, domare och landsfogde, ävensom polismyndighet och allmän åklagare inom sitt distrikt med rättsmedicinska utlåtanden och med råd och upplysningar i rättsmedicinska frågor. Hur omfattande denna verksamhet skall bli, kommer att bero mindre på läkarna än på den utsträckning, i vilken de nämnda myndigheterna finna det fördelaktigt att begagna sig av denna möjlighet att på närmare håll än medicinalstyrelsen få olika rättsmedicinska utredningar verkställda.
    Man kan förmoda, att denna verksamhet kommer att bliva ganska stor, när väl den nya organisationen kommit ordentligt i gång. Även här kan erfarenheten från den frivilliga verksamheten framdragas som vägledande. Själv kan jag vittna härom; i min rättsmedicinska verksamhet har jag, så snart det gällt ett mera komplicerat fall, ofta fått förfrågningar från än den ene, än den andre av de för fallet intresserade: åklagare, försvarsadvokat, domare. Det har för mig också varit synnerligen angenämt att kunna från dessa samråd bevara ett starkintryck av villighet från den rådfrågandes sida att skänka uppmärksamhet åt de rättsmedicinska synpunkterna och att giva dem deras tillbörliga plats i argumenteringen vid utredningen av det föreliggande rättsfallet. Det är min förhoppning, att den nya rättsläkarorganisa-

DEN NYA RÄTTSLÄKARORGANISATIONEN. 563tion, som nu sent omsider beslutats och börjat genomföras, skall befinnas väl skickad att arbeta i denna samma anda, till fromma för rättssäkerheten och rättsskipningen i vårt land.


Einar Sjövall.