Hovrättsförhandling enligt nya RB.1 Föreningen Sveriges hovrättsdomare företog tillsammans med Stockholmsavdelningen avSveriges advokatsamfund den 7 april 1945 till handläggning enligt nya RB:s bestämmelser det av stadsdomareföreningen i november 1944 anordnade fingerade brottmål, som tidigare omförmälts i denna tidskrift (se s. 104, 106, 194 och 220).
    Rannsakningen ägde rum i Handelshögskolans aula i Stockholm, där en fulltalig publik av hovrättsdomare, advokater och inbjudna gäster syntes med intresse följa den fortsatta utvecklingen av det i vissa delar genom vad till hovrätten fullföljda målet.
    De erinringar som i det följande framföras äro icke avsedda att utgöra någon kritik utan böra uteslutande betraktas såsom allmänna reflexioner för att fästa uppmärksamheten på en del frågor, vilka kunna bliva aktuella för alla dem, som förbereda sig för att tillämpa den nya rättegångsbalken.
    En stor del av åhörarna vid hovrättsförhöret hade icke tidigare kännedom om målet. Av den fingerade hovrättens ledamöter hade ordföranden och referenten givetvis »läst in» målet, under det att de övrigatre ledamöterna borde förutsättas icke vara närmare insatta i det faktiska händelseförloppet. Då målet delades upp i olika avsnitt, var det säkerligen förenat med svårigheter för de tre av domstolens ledamöter, som icke hade tagit del av handlingarna, samt för åhörarna att erhålla en klar bild av vad som verkligen förekommit. Huvudförhandlingenborde enligt min tanke ha börjat med en kortfattad muntlig exposé av ordföranden eller referenten med angivande av vilka brottsliga gärningar, som blivit begångna. Härefter skulle åklagaren och de tilltalade beretts tillfälle att utveckla ändringsyrkandena.
    Vid stadsdomarföreningens rättegång hade nämnden placerats på ena sidan om rättens ordförande samt åklagaren, de tilltalade och vittnena anvisats platser på andra sidan om domaren. Detta var uteslutande beroende på praktiska synpunkter. För att en större publik skulle kunna höra vad som yttrades vid rätten, borde den som talade till domaren icke vända ryggen mot publiken.
    Vid hovrättsförhandlingen placerades ett i målet hört vittne rakt framför domstolen med ryggen mot publiken. Detta var ur lokal synpunkt måhända det enda möjliga, men vissa svårigheter att höra vad som yttrades vid vittnesförhöret uppkommo härigenom. Även åklagarens och de tilltalades yttranden voro vid flera tillfällen svåra att uppfatta.
    Erinran har framställts mot att vid stadsdomarföreningens rättegång

 

1 Jfr notisen här nedan s. 583.

37—457004. Svensk Juristtidning 1945.

578 NILS BERLIN.redogörelse för levnadsomständigheterna, särskilt tidigare begångna brott, skedde före bevisupptagningen. Även om denna anmärkning kan ha ett visst fog för sig (nya RB innehåller icke någon föreskrift om denna detalj) synes det dock vara nödvändigt att en viss presentation av de tilltalade äger rum vid huvudförhandlingens början, såväl i underrätt som i hovrätt. Det måste fordras att de tilltalade identifieras samt att en kort redogörelse lämnas för uppväxt- och utbildningsförhållanden m. m. Mången gång sammanhänger detta med de påstådda brotten, d. v. s. man kan få en förklaring till hur en tilltalad kommit in på brottets väg. Om man redogör för tidigare undergångna bestraffningar i början eller i slutet av en huvudförhandling torde vara en smaksak. Att servera de tilltalades straffregisterutdrag omedelbart innan rätten skall överlägga till dom kan vara mindre lämpligt.1
    Då den 16-årige springpojken Danielssons ändringsyrkande behandlades i hovrätten, var någon målsman för den dömde icke tillstädes och upplysning lämnades icke, huruvida Danielssons moder, som varit närvarande i rådhusrätten, kallats till huvudförhandlingen i hovrätten. Möjligen skulle såsom en komplettering till rättegångsbiträdets anförande Danielssons målsman kunnat lämna åtskilliga upplysningar, som varit av värde för hovrätten.
    Vittnesförhöret med »Herr» Andersson-Roth — i praktiken torde en tilltalad eller ett vittne i regel icke känna sig på något sätt förnärmad om han av domstolens ordförande tilltalas allenast med sitt släktnamn — blev ganska långrandigt. Det är mera sällsynt att ett så intelligent vittne som Roth, vilken kunde avgiva en klar och sammanhängande berättelse, höres vid en svensk domstol. I de flesta fall ärdet nödvändigt att så att säga mjölka ur ett vittne vad det kan ha sig bekant i saken. Sedan Roth avgivit sin vittnesberättelse, gjorde domstolens ordförande en sammanfattning och därefter fick den vid protokollet tjänstgörande notarien läsa upp berättelsen så som han efter komplettering med ordförandens resumé uppfattat densamma. Visserligen var Roths vittnesberättelse betydelsefull för frågan om Cederberg skulle kunna dömas såsom anstiftare av inbrottet, men det föreföll som om koncentrationen icke var tillräckligt stark vid bevisupptagningen. Om hovrätterna efter nya RB:s ikraftträdande skulle höra vittnen efter detta föredöme, blir arbetsbördan och tidsutdräkten vid handläggningen synnerligen betungande.
    Hovrättens majoritet dömde Cederberg för anstiftan av inbrottsstöld m. m. till straffarbete i ett år och förordnade att han omedelbart skulle träda i häkte. Utan att på något sätt vilja kvälja ens en fingerad dom ställer man sig något frågande till hur hovrätten kunde döma Cederberg, som i rådhusrätten åberopat en hel del fina intyg, utan att undersöka om villkorlig dom skulle kunna ifrågakomma för honom. Någon förundersökning för villkorlig dom beträffande Cederberg förelåg icke vid rådhusrättens handläggning av målet, och såvitt jag kunde

 

1 Jfr ERNST LECHE och VIKTOR HAGELBERG, Förhör i brottmål, s. 120 ff, Norstedts 1944.

HOVRÄTTSFÖRHANDLING ENLIGT NYA RB. 579uppfatta nämndes icke ett ord om att dylik ägt rum före huvudförhandlingen i hovrätten. Om bevisningen kunde anses vara tillräckligt stark för att döma Cederberg, lämnar jag i detta sammanhang helt och hållet därhän.
    Slutligen ställer man den frågan: Vari bestod olikheten mellan å ena sidan den fingerade hovrättsrättegången och å andra sidan handläggningen i underrätt av ett mål enligt den nu gällande rättegångsordningen? Enligt mitt förmenande var olikheten mycket ringa. Varje större underdomstol handlägger för närvarande ett brottmål efter i huvudsak samma riktlinjer som skedde vid hovrättsförhandlingen. För hovrätterna kommer dock det nya systemet att bliva i viss mån revolutionerande. Att träna upp duktiga och drivna handläggare i hovrätterna, särskilt i fråga om brottmål, är icke gjort i en handvändning. Det fordras mycken erfarenhet och stor vana att handlägga ett större brottmål.
    Att det nya systemet icke kommer att för statsverket, för de städer, som ha egen jurisdiktion, och för alla parter bliva någon billig historia, det lärer nog numera ha blivit klart för de flesta jurister.
    Åtskillig erfarenhet torde ha vunnits genom de demonstrationer, som hittills ägt rum för att pröva nya RB. Just härigenom har uppmärksamheten blivit riktad på några kärnpunkter i den nya lagstiftningen, som icke tidigare tillbörligen beaktats. Det synes önskvärt att försöksdemonstrationer i fortsättningen anordnas i så stor skala som möjligt, ty övergången från det gamla till det nya systemet kommer inom alla domstolar att på detta sätt kunna underlättas.
 

Nils Berlin.