Den rättegång i ett fingerat brottmål, som Föreningen Sveriges stadsdomare anordnade den 25 november 1944 i Medborgarhuset i Stockholm, lämnade säkerligen hos det stora flertalet åhörare huvudsakligen ett intryck av besvikelse och förvåning. Var verkligen denna rättegång ett förverkligande av principerna i nya RB? Om så var fallet, kunde ju envar konstatera, att skillnaden mellan den gamla och den nya processen vad beträffar brottmål var ytterst obetydlig. Kvar stod alltjämt den huvudsakligen inkvisitoriska handläggningen, alltjämt var det domstolens ordförande, som var den förnämste agerande och som förhörde de tilltalade och vittnena efter den gamla inkvisitoriska metoden. Rättegången fick under sådana förhållanden ingalunda karaktären av förhandling mellan principiellt likställda parter med den opartiske domaren höjd ovan striden och ingripande blott om förhandlingen tenderade att gå på sned eller för inhämtande av kompletterande upplysningar från parter och vittnen, när sådant var av nöden. Och dock skulle ju just detta vara den nya processens väsentliga kännetecken.
    Det enda, vari denna rättegång nämnvärt skilde sig från den gamla, var frånvaron av polisprotokollet, som ersatts med partsföredragning inför domstolen. Men denna skillnad är ju mera av teknisk än av principiell natur.

580 A. HEMMIN G-SJÖBERG.    Den fingerade rättegången inför hovrätten den 7 april 1945 gav ett helt annat intryck. Förhandlingsgrundsatsen var i princip genomförd, parternas föredragning var strängt uppdelad på sakframställning först och plädering därefter och förhören med parter och vittnen anförtroddes i huvudsak åt partsrepresentanterna.
    Jag nödgas emellertid här göra en reservation: även i detta fall tycktes mig som om ordföranden onödigtvis tog på sig allt för mycket av själva förhören. Jag kan väl förstå, att en av sin uppgift intresserad ordförande lätt av sin verksamhetsiver kan låta förleda sig att själv taga hand om ett förhör, som han tror sig mera kapabel att leda än vederbörande partsrepresentant. Möjligheten att genomföra en ackusatorisk rättegång i anda och sanning torde emellertid i första hand bli beroende av våra domares självbesinning och vilja att bevara sin upphöjda ställning i processen. Domarens roll är att vara processens opartiske och lugne ledare, som när han så anser nödigt tillrättalägger och korrigerar olämpliga frågor från partsrepresentanterna, själv ingriper med frågor, när det gäller att förtydliga något, som synes dunkelt, eller komplettera det, som är ofullständigt. Ja, skulle någon partsrepresentant visa sig icke alls bemästra förhörets svåra konst, bör ju domaren icke tveka att själv överta förhöret.
    I ett annat avseende var den fingerade hovrättsprocessen långt ifrån mönstergill. Detta gäller förhören med parter och vittnen. Regeln i nya RB 36 kap. 17 §, att »frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande inbjuda till visst svar», ej må framställas, är förvisso icke lätt att iakttaga. Den fingerade hovrättsprocessen uppvisade en brokig provkarta av dylika av lagen förbjudna frågor. Säkerligen kommer det att dröja länge, innan svenska domare, åklagare och advokater lära sig huru man skall hålla ett förhör med efterlevande av nyssnämnda lagbud. Svårast blir det för åklagarna och advokaterna, som ännu äro otränade i förhörskonsten. Det visade sig också vid den fingerade hovrättsprocessen, att de värsta försyndelserna skedde från advokatsidan, även om ordföranden icke heller kan fritagas från framställandet av en och annan fråga, som lämpligen bort formuleras annorlunda.
    En anmärkning synes man böra rikta mot utförandet av den talan om straffnedsättning, som fördes av en av de tilltalade. Mot försvarsadvokatens utveckling av de skäl han åberopade till stöd för sitt yrkande kan förvisso intet anmärkas, det gjordes med skicklighet och omsorg. Men, såvitt jag förstår, kunde omöjligen innehållet i hans anförande innefatta tillräckligt material för frågans bedömande. Här borde — såsom också anmärktes i den efterföljande diskussionen — ävenlämnats ett fullständigt referat av själva brottshandlingen och alla därmed förknippade omständigheter. Ty det synes ganska uppenbart att utan kännedom om själva den brottsliga gärningen kan omöjligen straffbestämmandet ske. (I sanningens intresse bör tillfogas, att nu anmärkta ofullständighet icke kom an på den uppträdande advokaten, ty det ingick i de direktiv, som givits honom av dem. som upplagt den

HOVRÄTTSFÖRHANDLING ENLIGT NYA RB. 581fingerade processen, att inskränka sitt anförande på sätt som skedde.)
    I detta sammanhang vill jag anmäla en avvikande mening från borgmästare Berlins här ovan framförda synpunkter, av vilka jag fått taga del.
    För botande av den nyss påtalade bristen rekommenderar borgmästare Berlin, att huvudförhandlingen bör föregås av »en kortfattad muntlig exposé av ordföranden eller referenten med angivande av vilka brottsliga gärningar, som blivit begångna». Enligt min mening bör det istället åligga den ändringssökande parten att lämna ett dylikt referat, vilket för övrigt icke alltid kan inskränkas till en kortfattad exposé. Det finnes alls intet skäl att lägga denna uppgift på domstolen eller referenten. Ty, såsom nyss påpekats, är denna sakframställning en nödvändig del av det material, varå straffmätningsfrågan skall avgöras. Vad finnes det för skäl att lämna sakframställningen av den brottsliga gärningen till ordföranden eller referenten, men lämna övriga omständigheter åt den klagande parten? Och ofta lärer det för övrigt knappast låta sig göra att på detta sätt uppdela föredragningen, då parten kan vilja särskilt åberopa eller understryka en eller annan omständighet rörande den brottsliga gärningen, som i domen lämnats utan beaktande eller vid underrättsförfarandet skjutits åt sidan.
    Till sist borde jag kanske uppehålla mig något vid själva domen. I ett fall fälldes en av underrätten frikänd tilltalad till ansvar på grund av indicier, så gott som uteslutande bestående av uppgifter från andra tilltalade. Otvivelaktigt är detta domslut, varifrån dock två av hovrättens ledamöter voro skiljaktiga, ett uttryck för en stigande tendens hos domstolarna att grunda sina domslut på den tilltro, som enligt en del domares förmenande kan sättas till medanklagades uppgifter. Men denna tendens, som redan förut påtalats, är av den vikt och betydelse, att den bör bli föremål för en utförligare behandling än som kan göras i dessa korta reflexioner över den fingerade hovrättsprocess, som också helt oförmodat fick giva exempel på denna betänkliga företeelse i nutida svensk rättsskipning.

A. Hemming-Sjöberg.