Avfattningen av dom om ersättning för personskada. Den under senare år alltmer utbyggda socialförsäkringen i förening med den privata försäkringsverksamhetens enastående utveckling har medfört, att ett mål om ersättning för personskada mycket ofta kommer att rymma en eller flera regressfrågor. Vid tidpunkten för domen är det många gånger icke möjligt för rätten att fastställa, vilket belopp som på grund av föreliggande regressrätt skall avräknas från det i och för sig skäliga skadeståndet. I sådana fall tillgriper domstolen som bekant den utvägen, att man i domen förklarar, att den ersättningsskyldige vid betalningens fullgörande äger göra avdrag för vad den skadade i anledning av olycksfallet uppburit på grund av viss angiven försäkring eller i annan liknande ordning. Detta förfarande innebär ett av praktiska skäl betingat avsteg från den eljest tillämpade regeln, att domen skall exakt angiva, vilket belopp den ersättningsskyldige är pliktig att utgiva. Emellertid synes man vid domens avfattning icke alltid tillräckligt beakta regressfrågornas ofta rätt invecklade natur. Till följd härav ha parterna vid uppgörelse på grundval av domen ofta varit tveksamma om vad som varit domstolens beslut i regresspörsmålet, och således icke heller säkert kunnat fastställa, vilket belopp domstolen förpliktat den ersättningsskyldige att betala. Förklaringen i domen om rätt till avdrag för viss från annat håll uppburen ersättning måste utformas så, att den vid verkställighet icke lämnar rum för något tvivel om innebörden av domstolens beslut. Man kan ifrågasätta, huruvida detta önskemål blivit beaktat, när en underrätt för någon tid sedan i sin dom intog följande av svarandeparten begärda förbehåll om rätt till vissa avdrag vid betalningsskyldighetens fullgörande:
    »Vid gäldandet av nämnda livräntebelopp äger Kronan göra avdrag dels för vad N. uppburit eller kan komma att uppbära från riksförsäkringsanstalten eller annan försäkringsanstalt eller därmed jämförlig inrättning samt från Kronan i form av kontantlön, naturaförmåner och familjebidrag under militärtjänstgöringen, dels med två kronor om dagen under den tid N. vårdats å sjukhus, dels ock för de belopp, N. kan vara berättigad till på grund

590 KNUT NORSTRÖM.av olycksfallet och för vilka vederbörande, som har att utgiva beloppet, kan hava regressrätt mot Kronan.»

 

    Det vanligaste förbehållet om rätt till avdrag gäller ersättning jämlikt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete. I regel torde domstolen i domen förklara, att den betalningsskyldige äger att från skadeståndet avräkna vad den skadade »uppburit eller kan komma att uppbära såsom sjukpenning från Riksförsäkringsanstalten». Mot en sådan formulering kan först anmärkas, att den icke tager hänsyn till den vid trafikolycksfall icke ovanliga situationen, att riksförsäkringsanstalten nedsatt sjukpenningen med stöd av 25 § i olycksfallsförsäkringslagen. Om domstolen funnit, att den skadade på grund av egen medverkan till olyckshändelsen är berättigad till endast ett jämkat skadestånd — låt oss säga halvt skadestånd — är riksförsäkringsanstaltens regressrätt icke begränsad till hälften av vad anstalten faktiskt utgivit. Enligt rättsfall NJA 1930 s. 541 omfattar riksförsäkringsanstaltens regressrätt under berörda förutsättningar hälften av vad den skadade skulle utfått om anstalten icke verkställt jämkning med stöd av 25 § i olycksfallsförsäkringslagen. Härav följer att vid alla de tillfällen, då den skadade får vidkännas jämkning i skadeståndet både genom domstolsutslaget och på grund av beslut enligt berörda 25 §, avdraget skall gälla motsvarande andel av vad vederbörande varit berättigad att utfå, om jämkning icke ägt rum jämlikt 25 § olycksfallsförsäkringslagen. Detta förhållande måste domstolen beakta vid domens avfattning, ty eljest får den betalningsskyldige till riksförsäkringsanstalten utgiva ett större belopp än vad han sedan får avräkna vid uppgörelsen med den skadade.
    I regel brukar förbehållet om rätt till avdrag införas i domen först sedan däri angivits summan av de ersättningsbelopp, som den betalningsskyldige skall erlägga. Det kan ifrågasättas huruvida ett sådant förfarande är riktigt. Visserligen angiver 12 § i olycksfallsförsäkringslagen icke uttryckligen att anstaltens regressrätt är begränsad till vad den skadade utfår i ersättning för mistad arbetsförtjänst (och nedsatt arbetsförmåga), men man är i praxis enig om att avdrag för vad som utgår i sjukpenning från anstalten icke får ske från skadestånd i något annat hänseende. Domen bör då också tydligt utsäga, att avdraget för den från anstalten utbetalade sjukpenningen skall ske från vad den skadade blivit tillerkänt i ersättning för mistad arbetsförtjänst (eller nedsatt arbetsförmåga). Denna ståndpunkt har klart kommit till uttryck i K. M:ts dom den 9 oktober 1944, nr 162, där K. M:t fastställt Göta hovrättsdom, enligt vilken skulle »från den Svenningsson tillerkända ersättningen för nedsättning i arbetsförmågan avräknas vad Svenningsson i samma avseende för motsvarande tid uppburit eller kan komma att uppbära från riksförsäkringsanstalten».
    När domstol medgiver rätt till avdrag för invaliditetslivränta, som utgår från riksförsäkringsanstalten, har domstolen också att taga hänsyn till huruvida livräntetagaren uppbär dyrtidslägg å livräntan. Kungl. försäkringsrådet har nämligen i utslag den 22 maj 1942 (BD nr 1645/

AVFATTNINGEN AV DOM OM ERSÄTTNING FÖR PERSONSKADA. 5911942) förklarat att »den ersättning som utgår jämlikt kungl. förordningen den 19 december 1941 angående dyrtidslägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m., icke kan anses vara av sådan natur, att försäkringsbolaget må vara pliktigt utgiva motsvarande ersättning pä grund av trafikförsäkringen» och att till följd därav regressrätt jämlikt 12 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen icke kan för riksförsäkringsanstalten gentemot bolaget uppstå genom anstaltens utgivande av dylikt tillägg. Genom ett senare utslag den 20 november 1942 (BD nr 4281, 5166/42) har Kungl. försäkringsrådet i princip intagit samma ståndpunkt beträffande dyrtidstilllägg å livränta, som utgår enligt 1927 års militärersättningsförordning. Så snart den skadade erhåller dyrtidstillägg å den från riksförsäkringsanstalten utgående livräntan, måste således domen klart angiva, att från den i skadestånd tillerkända livräntan skall avräknas endast den del av livräntan från anstalten, som utgår jämlikt bestämmelserna i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete — således icke det dyrtidstillägg, som betalas med stöd av SFS 942/1941 respektive 943/1941.
    Ett avgörande beträffande omfattningen av riksförsäkringsanstaltens regressrätt erbjuder särskilda svårigheter i de fall, då domstolen förordnar att skadestånd för bestående nedsättning i arbetsförmågan eller för förlust av försörjare skall utgå med ett belopp i ett för allt, medan riksförsäkringsanstalten i samma hänseende tillerkänner vederbörande livränta i enlighet med olycksfallsförsäkringslagens bestämmeler. Domen måste vid sådana tillfällen klart angiva, till vilket belopp riksförsäkringsanstalten äger regressrätt för den därifrån utgående livräntan, ty eljest vet man ju icke vilket belopp som skall avräknas från det i skadestånd utdömda engångsbeloppet. Det inträffar ibland, att domstolen förbiser här berörda förhållande och därmed ställer parterna i den situationen, att de icke kunna avgöra, vilket avdrag den ersättningsberättigade skall vidkännas till förmån för riksförsäkringsanstalten. Sålunda fann en underrätt för någon tid sedan vid prövning av ett yrkande jämlikt 6:4 strafflagen, att änkan icke ägde utfå livränta men väl underhållsbidrag med skäliga ansedda 1,200 kronor att utgå på en gång. I domen förklarades att härifrån skulle ske »avdrag för vad hon i anledning av dödsfallet uppburit eller kan komma att uppbära från riksförsäkringsanstalten». Om rättens beslut skall tolkas så, att från skadeståndet 1,200 kronor skall avräknas kapitalvärdet av livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen, innebär domen, att änkan i verkligheten icke erhåller något skadestånd utöver livräntan enligt olycksfallsförsäkringslagen. Ett sådant resultat torde domstolen emellertid icke ha åsyftat, ty av domskälen synes framgå att rätten ansett, att skadeståndet 1,200 kronor skulle utgå på en gång för att sätta den efterlevande hustrun i stånd att avveckla de i samband med giftermålet träffade ekonomiska dispositionerna (inköp av bohag, hyra av lägenhet etc.). (Målet är efter målsägarens besvär föremål för hovrättens prövning.)

592 KNUT NORSTRÖM.    Jämlikt 10 § olycksfallsförsäkringslagen äger riksförsäkringsanstalten att från sjukpenningen göra visst avdrag under tid, den skadade är för vård intagen på sjukvårdsinrättning. I mål om ersättning för personskada gör den ersättningsskyldige ofta på samma sätt gällande, att från skadeståndet för förlorad arbetsförtjänst skall under tiden för sjukhusvistelse ske avdrag med ett belopp, motsvarande av den skadade inbesparade utgifter för kost under samma tid. Domstolarna bruka godkänna ett sådant yrkande till 1: 50—3:— kronor för dygn. Det har nu förekommit att i samma mål den skadade fått vidkännas båda dessa avdrag. Om riksförsäkringsanstaltens regressrätt fastställes till allenast det belopp, som därifrån utbetalats till den skadade, medför det icke någon oegentlighet, att man samtidigt medgiver den betalningsskyldige avdrag för inbesparad kost. Skulle däremot anstaltens regressrätt enligt domens formulering gälla den sjukpenning, som tillerkänts den skadade — ehuru vid utbetalningen visst belopp innehållits med stöd av 10 § olycksfallsförsäkringslagen — måste domstolen avvisa ettyrkande om avdrag för vad den skadade kan anses ha. inbesparat för sitt uppehälle under sjukhusvistelsen. Detta spörsmål har förelegat till avgörande i ett av K. M:t genom dom den 6 juli 1942 avgjort mål (NJA 1942 not. A 142) I det utan ändring fastställda hovrättsutslaget åberopas såsom domskäl, att avdraget jämlikt 10 § olycksfallsförsäkringslagen »är grundat å den omständigheten att Gårdlund under sjukhusvistelsen erhållit jämväl fri kost och bostad».
    Enligt 6 § 2 mom. i lagen om försäkring för olycksfall i arbete skall — om olycksfallet medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan — utgå livränta enligt vissa grunder med tillägg av belopp svarande mot den sannolika ärliga kostnaden för förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt. När riksförsäkringsanstalten beviljar den skadade sådant tillägg till livräntan, måste därför domstolen i domen klart utsäga, att från skadeståndet för nedsättning i arbetsförmågan endast får avräknas den del av den från anstalten utgående livräntan, som avser den nedsatta arbetsförmågan, men däremot icke den del av livräntan, som utgör den beräknade årliga kostnaden för protes. I dessa fall kan man således icke — såsom ibland genom ett förbiseende skett — begagna den formuleringen, att den ersättningspliktige äger »vid fullgörande av betalningsskyldigheten i fråga om livräntan tillgodoräkna sig vad N. N. i anledning av olycksfallet för tiden från och med den ............ utfått och kommer att utfåfrån Riksförsäkringsanstalten». För att något missförstånd i dessa och liknande regressfrågor icke skall behöva uppkomma, bör domstolen icke nöja sig med en enkel uppgift om vilket belopp anstalten betalar i livränta utan fordra en avskrift av anstaltens beslut om livränta, vilket alltid tydligt angiver, huru livräntan blivit beräknad.
    Stadgar för erkänd sjukkassa innehålla i regel en bestämmelse om regressrätt av ungefär följande lydelse:

AVFATTNINGEN AV DOM OM ERSÄTTNING FÖR PERSONSKADA. 593    »Är tredjeman på grund av vållande eller eljest enligt lag pliktig att utgiva skadestånd i anledning av sjukdom för vilken sjukhjälp utgivits av kassan, vare medlem, som uppburit sjukpenning skyldig att, i den mån laga hinder däremot ej möter, å kassan överlåta sin rätt till skadestånd intill belopp, som utgivits av kassan.»

 

    De icke erkända sjukkassornas stadgar däremot sakna ofta motsvarande bestämmelse om regressrätt för sjukkassan.
    I mål om ersättning för personskada uppkommer ibland frågan huruvida den omständigheten, att den skadade fått sjukpenning från sjukkassa, i förening med berörda föreskrift i stadgarna, utgör tillräcklig grund för en förklaring i domen, att den ersättningspliktige skall äga tillgodoräkna sig vad den skadade i sjukpenning utfått eller utfår från sjukkassa. Spörsmålet blir av särskild vikt i de icke ovanliga fall, då sjukkassan avstår från att utöva sin regressrätt. Med ett sådant beslut vill sjukkassan då gynna den skadade, men kassans beslut har icke till ändamål att minska den ersättningspliktiges betalningsansvar. Härav skulle då följa att avdragsrätt för vad den skadade fått från sjukkassa skulle förutsätta icke blott regressrätt för kassan enligt stadgarna utan även ett säkert besked om att kassan önskar utöva sin regressrätt. En sådan uppfattning har kommit till tydligt uttryck i en hovrättsdom, där domstolen beträffande ett i besvärsinlagan framfört yrkande om avdrag för vad som utgått i sjukpenning från två olika erkända sjukkassor yttrade:
    »I målet är utrett, att N. N. för ifrågakomna tid uppburit sjukpenning från envar av nämnda båda sjukkassor samt att N. N. enligt stadgarna för sjukkassorna är skyldig att, i den mån laga hinder däremot ej möter, å vardera kassan överlåta sin rätt till skadestånd intill belopp, som utgivits av kassan.
    Enär emellertid ej visats, att någondera kassan på sätt stadgarna angiva fått å sig överlåten N. N:s rätt till skadestånd,
    finner kungl. hovrätten ej skäl bifalla besvären.»

 

    En sjukkassa, vars stadgar innehålla nyss refererade bestämmelse, torde således endast genom överlåtelse från den skadade kunna förvärva regressrätt.
    Även för sjukkassan får väl anses gälla den begränsning i regressrätten, att kassan icke är berättigad att bereda sig gottgörelse för sitt utlägg av annan del av skadeståndet än det som avser ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Här föreligga samma skäl för en begränsning, som kunna åberopas beträffande riksförsäkringsanstaltens regressrätt jämlikt 12 § i olycksfallsförsäkringslagen. Då det icke sällan inträffar att den skadade utfår sjukpenning från sjukkassa, men icke tillerkännes skadestånd för mistad arbetsförtjänst, blir det ofta skäl för domstolen att taga ståndpunkt till den här berörda frågan om kassans i visst fall begränsade regressrätt.
    Spörsmålet om försäkringsanstalts regressrätt behandlas i 25 § av

 

38—457004. Svensk Juristtidning 1945.

594 KNUT NORSTRÖM.lagen 8 april 1927 om försäkringsavtal. Bestämmelsen är av icke tvingande natur. Om en försäkringsanstalt således framställer regresskrav för vad anstalten utgivit till den skadade på grund av hans privata olycksfallsförsäkring, måste domstolen före sitt avgörande ha tillgång till utredning om villkoren för försäkringsavtalet. Tidigare innehöll ett försäkringsbrev om olycksfallsförsäkring i regel ett villkor av följande innehåll:

 

    »Har i följd av avtalet försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som den försäkrade ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträder försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom vårdslöshet, vare sig grov eller icke, framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, evad han är till skadan vållande eller icke.»

 

    Med stöd av denna bestämmelse i försäkringsavtalet ägde således försäkringsanstalten regressrätt även vid de tillfällen, då vederbörande var skadeståndsskyldig på grund av enkelt vållande eller till följd av särskild föreskrift i lag om strikt skadeståndsansvar. Eftersom försäkringsvillkoret stadgar att försäkringsgivaren inträder i rätten mot den skadeståndsskyidige, torde regressrätten för anstalten föreligga utan sådan särskild överlåtelse som — enligt vad som angivits — har ansetts nödvändig för sjukkassans regressrätt.
    Emellertid återfinnes den nyss återgivna bestämmelsen om regressrätt icke i de av ett stort antal försäkringsanstalter den 1 september 1942 antagna allmänna försäkringsvillkoren för enskild olycksfallsförsäkring. För försäkringar med de nya villkoren gäller beträffande anstaltens regressrätt föreskrifterna i 25 § lagen om försäkringsavtal. De ändrade villkoren ha m. a. o. medfört en mycket kraftig begränsning i anstalternas regressrätt.
    Sedan de nya försäkringsvillkoren trätt i kraft, inträffar det vid enskild olycksfallsförsäkring mera sällan att anstalterna önska utöva den regressrätt, som de äga med stöd av uttrycklig bestämmelse i de äldre villkoren. Vid ett yrkande från den ersättningsskyldiges sida att domstolen skall förklara honom berättigad att avräkna vad den skadade uppburit på grund av privat olycksfallsförsäkring måste därför alltid utredas dels huruvida anstalten äger regressrätt enligt villkoren (eller försäkringsavtalslagen), dels om anstalten önskar utöva sin regressrätt. Ty endast om anstalten verkligen gör gällande sin regressrätt kan domstolen i domen medgiva den betalningsskyldige ett motsvarande avdrag från skadeståndet. Även nu ifrågavarande regressrätt torde vara begränsad till vad som utgår i skadestånd för mistad arbetsförtjänst, ehuru det förut refererade försäkringsvillkoret icke uttryckligen angiver en sådanbegränsning.
    Vad nu anförts gäller den enskilda olycksfallsförsäkringen. Däremot har en del försäkringsanstalter ännu kvar en föreskrift om regressrätt i villkoren för den kollektiva olycksfallsförsäkringen. Regressklausulen brukar ofta ha denna formulering:

AVFATTNINGEN AV DOM OM ERSÄTTNING FÖR PERSONSKADA. 595    »Den försäkrades regressanspråk mot tredje man med anledning av inträffad skada övergå utan vidare på anstalten intill ett belopp, motsvarande anstaltens utlägg och kostnader för skadefallet, och är den försäkrade ej berättigad att utan anstaltens medgivande frikalla den skadevållande från ansvarsskyldighet.»

 

    Med hänsyn till villkorets avfattning torde för regressrätten icke fordras, att den skadade i särskild handling överlåter sin rätt på anstalten, men också i detta fall synes anstalten icke kunna för sitt regresskrav taga i anspråk annat än skadeståndet för mistad arbetsförtjänst. Det inträffar understundom vid den kollektiva olycksfallsförsäkringen, att anstalten framställer ett vilkorligt regresskrav, nämligen iden form att anstalten gör gällande regressrätt allenast om den skadade i domen finnes berättigad till skadestånd utan jämkning. Den som på grund av egen medverkan till olyckshändelsen endast erhåller ersättning för en viss andel av den honom genom händelsen tillfogade förlusten bör då enligt anstaltens mening få behålla olycksfallsersättningen i dess helhet vid sidan om skadeståndet. För att den verkliga innebörden av anstaltens regresskrav skall bli fullt klarlagd torde domstolen — så snart den betalningsskyldige yrkar avdrag för en avolycksfallsförsäkring uppburen ersättning — böra fordra utredning om anstaltens ståndpunkt i regressfrågan i form av ett skriftligt uttalande från försäkringsgivaren.
    Slutligen har domstolen att beakta om den skadade av arbetsgivaren uppburit avlöning — helt eller delvis — under sjukdomstiden. Genom bestämmelse i anställningskontrakt, avlöningsreglemente eller kollektivavtal är den skadade numera ganska ofta tillförsäkrad sådan förmån. Då arbetsgivaren vid utbetalning av sjuklön enligt tillgängliga rättsfall (jämför NJA 1924 s. 470, 1928 s. 475 och 1936 s. 593) utan särskild överlåtelse anses ha inträtt i den skadades rätt till ersättning intill det utbetalade beloppet, synes frågan om avdraget för arbetsgivarens regressfordran icke erbjuda något av intresse för det här behandlade ämnet.

Knut Norström.