SVEN LARSSON. Om personligt betalningsansvar för inteckning. Ak. avh. Lund 1944. C. W. K. Gleerup. 198 s. Kr. 6.00. — Skrifter utgivna av Juridiska fakulteten i Lund. V.

 

    Det svenska inteckningsväsendet, som länge var styvmoderligt behandlat i den rättsvetenskapliga litteraturen, har i våra dagar blivit föremål för åtskilliga framställningar (jfr SvJT 1942 s. 577 f.); särskilt efter tillkomsten av OLVECRONAS »Inteckningsförordningen» (1934, 2 uppl. 1940) och UNDÉNS »Svensk sakrätt», II:2 (1941) kan man betrakta området såsom efter svenska förhållanden relativt väl kartlagt. Därmed är naturligtvis icke sagt, att det skulle saknas uppgifter för ytterligare detaljundersökningar, däri då inbegripna undersökningar på gränsområdet mellan inteckningsrätt och obligationsrätt. Det har bl. a. utan tvivel funnits behov av utredning rörande en hel del spörsmål, som hänga samman med kombinationen fordran (personlig betalningsskyldighet) och panträtt (inteckningsrätt). Om man än med ett visst fog kan säga, att åtskilliga mera givande forskningsuppgifter erbjuda sig på civilrättens vidsträckta marker, har en dylik utredning påtagligt värde för det praktiska rättslivet och bör kunna påräkna intresse även med hänsyn till det pågående arbetet på en ny jordabalk. Icke minst nu har man därför anledning att välkomna det tillskott till vår juridiska litteratur, som kommit till stånd genom det arbete, vars titel läses ovan.
    Såsom dr Larsson torde ha avsett att antyda redan genom avhandlingens titel — »Om personligt betalningsansvar för inteckning» —upptager han emellertid icke till dryftande alla de spörsmål, som ioch för sig rymmas under en sådan rubrik som »Inteckning och fordran» el. dyl., utan koncentrerar sig på att skildra innebörden av ett personligt betalningsansvar, när detta i en eller annan form föreligger i kombination med inteckning, med särskilt avseende fäst vid de spörsmål, som uppkomma vid växling av ägare till den intecknade fastigheten. Åtskilliga spörsmål av principiellt och delvis även praktiskt intresse de lege lata ha av denna anledning endast flyktigt vidrörts, ehuru de kunnat förtjäna diskussion.
    I kap. I, som visserligen bär den nyss citerade överskriften »Inteckning och fordran» men som har en rent inledande karaktär, orienterar förf. läsaren om det allmänna läget på området, med anläggande såväl av »reella synpunkter» (s. 14 ff.) som »formella synpunkter» (s. 26ff.). Kapitlet utmynnar (s. 36 f.) i den allmänna tesen, att både reella och formella hänsyn göra det nödigt att räkna med att fastighetsbelåningen i fortsättningen som hittills kommer att i regel bygga på en kombination av inteckning och personligt betalningsansvar, varur den

ÅKE MALMSTRÖM. 63slutsatsen drages, att hela den krets av problem, vartill det personliga betalningsansvaret ger anledning, blir omöjlig att kringgå. Tesen synes mig alldeles riktig. Den nedärvda föreställningen om inteckningsrättens (panträttens) accessorietet till den personliga fordringen har visserligen, som förf. betonar, i stort sett övergivits i det praktiska rättslivet, och lagstiftningens slutliga anpassning till denna situation erbjuder knappast några svårigheter. Förf. framhåller emellertid med fog, att införandet av en från personlig fordran rättsligt helt fristående panträtt (en »Giundschuld») icke skulle utan mycket målmedvetna mått och steg från lagstiftarens sida helt kunna förhindra inteckningshandlingar, förknippade med personligt betalningsansvar, och att vidare — vilket är det viktigaste — hela kreditarrangemanget ändock i regel skulle ske så, att vid sidan av fastighetspanträtten anordnades ett personligt fordringsförhållande genom omslagsrevers el. dyl.
    Skall man redan här anknyta några kritiska reflexioner, avse dessa främst ämnets väl starka begränsning. Undersökningen av nu rådande system (jfr mina synpunkter i SvJT 1942 s. 580 ff.) hade väl lämpligen bort innehålla en grundlig diskussion av de alltjämt kvardröjande rudimenten av accessorietetsprincipen, helst som den praktiska räckvidden hos dessa rudiment varit omdiskuterad i nyare litteratur (HOLMBÄCK o. a.) och faktiskt icke är fullt klar. I visst samband med det nu sagda står en annan synpunkt. Förf. avhandlar det personliga betalningsansvaret över huvud, »oavsett om detta finnes utformat i inteckningshandlingen eller i omslagsrevers e. d. eller om det saknar skriftlig form» (s. 13 noten). Läget i svensk rätt torde emellertid göra det lämpligt att mera än vad förf. ansett behövligt skilja på olika yttre uppenbarelseformer av personligt betalningsansvar (jfr SvJT 1942 s.583—585). Med vad nu nämnts hänger samman, att omslagsreversproblemet med fördel hade kunnat undersökas mera ingående av förf. Jag tänker då såväl på den historiska uppkomsten och utvecklingen av bruket med omslagsrevers som på de aktuella rättsspörsmål, som detta bruk ger upphov till. »Erfarenheten säger», yttrar förf. (s. 31), »att den dubbla personliga betalningsutfästelsen (i omslagsrevers och inteckningshandling) är källan till många svårigheter och rättsförluster», men man får endast spridda anmärkningar om hithörande frågor och saknaren mera ingående undersökning av desamma. De lege ferenda förfäktar förf. (t. ex. s. 31 f., 54) den från våra historiska förutsättningar rätt naturliga ståndpunkten, att det av inteckningshandlingen burna personliga betalningsansvaret bör försvinna och omslagsreversen tjäna som bevis om personlig fordran, där sådant erfordras. Detta skulle givetvis i praktiken leda till befästande och ytterligare utbredande av omslagsreverssystemet (vissa nackdelar härav är dock förf. icke blind för, t. ex. s. 54 f., 65). Så mycket större anledning hade förf. haft att mera systematiskt granska detta system. I detta sammanhang synes förf. även ha bort noggrannare undersöka det tyska institutet Grundschuld, som nu blivit knapphändigt och — med hänsyn till utvecklingen i nyare tyskt rättsliv — delvis oriktigt tecknat (se sålunda s. 34 not 2).

64 ANM. AV SVEN LARSSON: BETALNINGSANSVAR FÖR INTECKNING.    Kap. II, som även det i viss mån har inledande karaktär, avhandlar »Personligt betalningsansvar. Allmänna regler». Det ger en värdefull sammanställning av fakta och synpunkter i åtskilliga avseenden. Å s. 60 ff. skildras förhållandet mellan förfalloklausuler i omslagsrevers och i inteckningshandling. Spörsmålet är praktiskt viktigt och har rätt mycket diskuterats på senare år, särskilt med utgångspunkt från ett inlägg av WALIN i denna tidskrift 1936 s. 541 ff. Förf:s uttalanden belysa ytterligare spörsmålet men äro tyvärr — på grund av förf:s sätt att avgränsa sitt ämne — väl knapphändiga och kategoriska.
    Avhandlingens tyngdpunkt ligger i kap. III, »Personligt betalningsansvar vid ägareväxling», som ger en samvetsgrann och intressant om än i vissa detaljfrågor onödigt ordrik framställning av hithörande spörsmål. Efter en skildring av den komparativa, historiska och legislativa bakgrunden (s. 75 ff.) analyseras frågeställningar i nutida svenskt rättsliv (s. 108—196) under rubrikerna »Avtalssedvänjor m. m.», »Gamle och nye ägaren», »Inteckningshavaren och ansvarsöverflyttningen » samt »Särskilt angående förre ägarens befrielse». De lege lata vinnas knappast några nya resultat — tveksamma spörsmål av större betydelse i detta hänseende föreligga ju icke heller — men det rådande systemet blir omsorgsfullt framställt och genomdiskuterat. Dess grundvalar belysas, och olika faktorer, intressen och hänsyn framläggas och bedömas klokt och realistiskt, varvid förf:s praktiska förtrogenhet med fastighetsbelåningens juridiska problem varit honom till god hjälp. Detta allmänna omdöme rubbas icke av att förf:s lagtolkning i en och annan fråga kan te sig diskutabel.

 

Åke Malmström.