ERIK HAGBERGH. 631I. SUNDFOR. Konnossementsansvaret. Kort oversikt. Oslo 1944. 37 s. 
— Norsk Forsikringsjuridisk forenings publikasjoner nr 17.

    Bland de nordiska länderna har det varit och är alltjämt Norge som intar främsta rummet när det gäller sjörättslig litteratur och kommentarer till befraktningsrätten. Den nya nordiska lagstiftningen angående befraktning och konossement, som i Norge liksom i Danmark och Sverige trädde i kraft den 1 januari 1939, har visserligen under krigs- och ockupationsåren knappast avspeglats i någon norsk rättspraxis, men att intresset för de hithörande problemen är lika levande nu som förr i vårt västra grannland framgår bl. a. av att Norsk Forsikringsjuridisk Forening ägnade sitt möte den 5 maj 1944 åt behandlingen av en central sjörättslig fråga, nämligen konossementsansvaret. Föredrag i ämnet hölls av høyesterettsadvokat I. SUNDFØR; föredraget har befordrats till trycket.
    Författaren påpekar, att bakgrunden till den nya fristående lagen om genomförande av 1924 års internationella konvention rörande konossement var det otillfredsställande rättstillstånd, som rått därigenom att sjölagens deklaratoriska regler för transport- och konossementsansvaret av bortfraktarna utnyttjats till att i konossementen intaga en mängd klausuler, som i olika hänseenden begränsade detta ansvar. Konossementslagen är sålunda i stort sett tvingande och dess regler om bortfraktarens och konossementsinnehavarens rättigheter och skyldigheter gälla oberoende av uttrycklig överenskommelse. I motsats härtill står sjölagens stadgande i 122 §, av innebörd att bortfraktaren är nödsakad taga förbehåll om frihet från ansvarighet i samma hänseenden, uti vilka enligt konossementslagen föreligger en legal ansvarsfrihet (t. ex. för skada på grund av fel eller försummelse av besättningen vid navigeringen eller handhavandet av fartyget).
    De synnerligen invecklade föreskrifter, som fastslå konossementslagens tillämpningsområde med hänsyn till befraktningens art och befordringsdokumentets natur, uppmärksammas av författaren. Han påpekar jämväl, att för inrikes och internordisk fart icke gälla konossementslagens bestämmelser utan sjölagens motsvarande stadganden, vilka dock i huvudsak vila på samma principer som konossementskonventionen.
    Under transportansvaret enligt konossementslagen uppehåller sig författaren särskilt vid spörsmålet om bortfraktarens plikter med avseende å fartygets sjövärdighet samt stadgandet om bortfraktarens frihet från ansvarighet för skada i följd av underlydandes fel eller försummelse vid navigeringen eller handhavandet (i norska lagen »behandlingen») av fartyget (navigation or management of the ship). I samband härmed omnämnes ett svenskt rättsfall från 1941 (NJA 1941 s. 600). Enligt detta hade skada å lasten förorsakats av att fartygets donkeyman vid verkställande av pannvattenfyllning nedsatt vattenslangmunstycket i ett rör till lastrummet i stället för till ett av fartygets tan-

632 ERIK HAGBERGH.kar. Bortfraktaren ansågs icke vara ansvarig för skadan, enär donkeymannens förfarande utgjorde ett fel av besättningsman vid handhavandet av fartyget.
    Advokat Sundfør förordar, att uttrycket behandlingen av fartyget icke bör tolkas alltför restriktivt. Han framhåller, att här är fråga om en lagtext, ej ett kontrakt. I anslutning till uttalande i ett engelskt arbete (TEMPERLAY & ROWLATT, Carriage of Goods by Sea Act 1924, utg. 1927) anser Sundfør, att bortfraktaren bör bliva ansvarig för skada ålast genom besättningsmans handling eller försummelse, allenast där förfarandet »direkte og alene gjelder godset, og hvor skaden og tapet ikke er hitført ved feilaktig benyttelse av (eller unnlatelse av å benytte) skipet og dets forskjellige innretninger».
    Det försök till tolkning av en i varje fall tidigare synnerligen omstridd bestämmelse, som advokat Sundfør sålunda framlade i sitt föredrag, blev av høyesterettsdommer E. ALTEN föremål för viss kritik i ett diskussionsinlägg, som finnes tryckt jämte föredraget. Alten understryker att konossementskonventionen, vilken ligger till grund för konossementslagen, helt vilar på engelska rättsförutsättningar och att därför hänsyn bör tagas till huru konventionens regler tolkas i engelsk rättspraxis. Under åberopande av senare engelsk praxis och uttalanden hos bl. a. CARVER och SCRUTTON anser Alten, att stadgandet om frihet från ansvar för fel vid handhavandet av fartyget bör tolkas restriktivt; man bör skilja på om felet eller försummelsen i behandlingen av fartyget gäller »omsorgen for skipet eller omsorgen for godset».
    Till det sist sagda må här tilläggas att den mening, varåt høyesterettsdommer Alten sålunda givit uttryck, utan tvekan överensstämmer med lagstiftarens intentioner vid tillkomsten av de senaste ändringarna i den svenska sjörätten (jfr NJA 1936 II s. 425—426 och BAGGE SVJT 1923 s. 224). Det förtjänar jämväl anmärkas, att i en senare upplaga av det engelska arbete, som åberopats av advokat Sundfør, påpekas att engelsk rättspraxis numera synes eftersträva en viss begränsning i innebörden av det ifrågavarande stadgandet (se TEMPERLAY & VAUGHAN4 uppl. 1932, s. 50 ff).
    Konossementsformulärens uppställning och utformning ge advokat Sundfør anledning till kritiska anmärkningar. Han framhåller, hurusom konossementen så småningom kommit att svälla ut till ganska omfattande dokument, särskilt på grund av de olika friskrivningsklausuler, som linjerederierna plägat intaga i dokumenten. Denna praxis har i verkligheten »uthulet» konossementsansvaret och gjort konossementet som omsättningspapper »i ikke liten utstrekning degenerert». Som ett avskräckande exempel på dokumentens tidigare avfattning nämnes ett norskt linjekonossementsformulär, som på baksidan upptager 25 klausuler om frihet från ansvarighet på tillsammans 4,100 ord, tryckt med finaste petitstil, därav en klausul med 420 ord i en enda mening.
    Även om konossementskonventionen redan på vissa håll lett till en förenkling av konossementsformulären — på grund av konventionens tvingande reglering av åtskilliga spörsmål rörande sjötransporterna sy-

ANM. AV I. SUNDFOR: KONNOSSEMENTSANSVARET. 633nas ju nu en hel del klausuler kunna och böra slopas eller förenklas — är det säkerligen en angelägen uppgift för de intresserade parterna att söka åstadkomma konossementsformulär, som rensas från onödig barlast och präglas av den systematik och klarhet, som bör utmärka en handling av ifrågavarande natur. Till författarens uttalanden om konossementen må därför knytas den förhoppningen, att efter krigets slut redare- och befraktareorganisationerna i de ledande sjöfartsnationerna måtte upptaga denna fråga till behandling.

Erik Hagbergh.