ALLAN ETZLER. Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Historia och språk. Uppsala 1944. Almqvist & Wiksell. 333 s. Kr. 12.00.

 

    Enligt en anteckning i Stockholms stads tänkebok kommo tattare, vilket namn förr användes som synonymt med zigenare, för första gången dit den helige Mikaels dag år 1512. De hade sina hustrur och barn med sig och somliga hade spenabarn, heter det i tänkebokens målande beskrivning. Detta främmande folkelement, vilket ungefär 200 år tidigare kommit till Europa, tidigast till Grekland, enligt vad deras språk utvisar efter att ha vandrat genom Främre Asien från Indien, kom snart att bereda myndigheterna i Sverige liksom i andra europeiska länder stort bekymmer genom sitt kringstrykande och asociala levnadssätt. På Stockholms stads marker blevo de enligt en anteckning i tänkeboken redan år 1515 förbjudna att uppehålla sig på grund av »skalkhet och tyweri». Vid ett tillfälle sökte svenska regeringen efter utländsk förebild lösa hela problemet i ett slag. Genom plakat av den 28 juli 1637 om tattarnas fördrivande av landet föreskrevs sålunda, att de före den 8 nästkommande november skulle lämna landet vid äventyr att eljest utan någon vidare förfrågan, process och rättegång bliva hängda. Denna mot svensk rättsuppfattning stridande förordning blev emellertid aldrig tillämpad. Tvärtom har den svenska zigenarpolitiken, enligt vad Etzler i sin utförliga och intressanta redogörelse för zigenarnas historia

 

5—457004. Svensk Juristtidning 1945.

66 LITTERATURNOTISER.framhåller, genomgående ett drag av omtänksamhet och humanitet som torde sakna motsvarighet på andra håll i Europa. De svenska myndigheterna ha framför allt eftersträvat att få zigenarna alt bliva bofasta, och dessa strävanden ha i viss utsträckning krönts med framgång. De nu i Sverige kringströvande zigenarna ha inkommit hit på senaste tiden, troligen icke i något fall tidigare än på 1880-talet, och de ha bibehållit sin karaktär av internationellt vandringsfolk ända tills världskrigen under innevarande århundrade tvungit dem att hålla sina strövtåg inom Sveriges gränser. De äro emellertid alltför fåtaliga för att utgöra något mera avsevärt socialt problem. De tidigare invandrade zigenarnas avkomlingar, de nutida tattarna — hypotesen att tattarna icke skulle vara zigenaravkomlingar vederlägges av Etzler — ha däremot såtillvida blivit bofasta att de icke ströva omkring i band. Rasens vandringslusta lever dock hos dc enskilda tattarna, och de flesta av dem ha väl åtminstone någon tid av sitt liv strövat omkring som gårdfarihandlare e. d. De utgöra alltjämt ett betydelsefullt kriminalpolitiskt problem på grund av sin från normalt svenskt kynne avvikande benägenhet för såväl förmögenhetsbrott (stöld och bedrägeri) som våldsbrott (knivskärning). Sambandet med zigenarstammen bevisas bl. a. av att tattarna i större eller mindre utsträckning bevarat kunskapen om och bruket av zigenarord, av vilka åtskilliga från dem kommit in i svenskt förbrytar- och slangspråk. Etzler har lämnat en ingående redogörelse för nutida svenskt tattarspråk, vilket han under sin verksamhet vid centralfängelset å Långholmen lärt sig av tattare som där undergått straff.

 

N. B.