INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS.

 

AV

HOVRÄTTSRÅDET NILS BECKMAN

Interneringsnämndens ordförande.

 

Interneringsnämnden, som består av två domare, en fångvårdsman, en psykiater och en riksdagsman, har att pröva dels huruvida förordnande bör meddelas om någons förvaring eller internering, dels ock när en förvarad eller internerad skall utskrivas från anstalten. Då nämndens beslut icke få överklagas, torde några antydningar om dess praxis kunna ha ett allmännare intresse. Kännedom om nämndens praxis i intagningsfrågor kan vara till ledning för att bedöma i vilka fall förvaring eller internering bör ifrågasättas, kännedom om praxis i utskrivningsfrågor åter bidrager till att ge en klarare bild av vad de s. k. obestämda straffdomarna i själva verket innebära.
    Under de närmare aderton år 1927 års lagstiftning om förvaring och internering varit i kraft har en fast praxis så småningom utbildat sig hos interneringsnämnden. Det kan måhända synas onödigt att redogöra för denna praxis nu, när den nya lagen av år 1937 väntas träda i kraft vid nästa års ingång. Den nya lagen innebär emellertid i huvudsak icke införande av nya principer utan väsentligen utvidgning av förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområde genom borttagande av formella restriktioner. Just för att komma till rätta med det större antal förvarings- och interneringsfall, som kan väntas efter den nya lagen, är det därför av vikt att tillgodogöra sig erfarenheterna från den äldre lagstiftningens tid.
    Min mening är endast att antyda vissa teoretiska riktlinjer för nämndens verksamhet. Beträffande de praktiska resultaten av verksamheten hänvisas till SvJT 1944 s. 290, varest direktören för vårdanstalten å Hall RUDSTEDT lämnat en redogörelse för tillämpning och resultat av 1927 års lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare. Statistiska uppgifter om förvarade och internerade 1928—43 finnas också i fångvårdsstyrelsens i Sveriges officiella statistik tryckta årliga berättelser om fångvården (se senast Fångvården år 1943 s. 31—37). Individuella uppgifter om dessa förbrytares levnadsöden och brottslighet finnas i de berättelser om interneringsnämndens verksamhet, som tryckts för åren 1928—38. Av sparsamhetsskäl har emellertid ingen sådan berättelse blivit tryckt för senare år än 1938. I stället har år 1944 i ett fåtal exemplar stencilerats en av mig upprättad alfabetisk

42—457004. Svensk Juristtidning 1945.

658 NILS BECKMAN.förteckning över interneringsnämndens klientel, upptagande kortfattade levernesbeskrivningar över alla förvarade och internerade 1/1 1928—1/5 1944 jämte övriga av nämnden 1/5 1943—1/5 1944 prövade. Jag har därför en viss kännedom om hela interneringsnämndens klientel. Mina i det följande gjorda uttalanden om nämndens praxis grunda sig emellertid i huvudsak blott på en minnesbok över principbeslut jag såsom nämndens ordförande under de två senaste åren fört.

    Interneringsnämnden måste höras innan förvaring eller internering ådömes, och frågan förfaller om nämnden avstyrker. För prövning av intagningsfrågor sammanträder nämnden regelmässigt en gång i veckan i Stockholm. Därvid genomdiskuteras varje fall på grundval av en av sekreteraren upprättad promemoria i målet, av vilken var ledamot på förhand erhållit ett exemplar. Denna intagningspromemoria begagnas sedan även vid utskrivningsfrågans prövning, vilken därigenom blir vida säkrare och självständigare än om nämnden allenast haft att pröva utskrivningsfrågor.
    Vad lagstiftaren främst velat vinna genom att låta nämnden pröva intagningsfrågor är givetvis en enhetlig praxis. För att nämnden skall tillstyrka någons förvaring förutsättes i huvudsak, att nämnden finner honom vara dels med hänsyn till sinnesbeskaffenheten »förminskat tillräknelig» (SL 5: 6), dels ock med hänsyn till brottsligheten »vådlig» för annans säkerhet till person eller egendom. Brister ettdera rekvisitet, avstyrkes förvaring. Det förekommer ganska ofta att nämnden avstyrker förvaring, uppskattningsvis sker det i omkring en tredjedel av samtliga fall som underställas nämndens prövning. Nämndens praxis utövar härigenom ett restriktivt inflytande på förvaringsklientelets storlek. Så måste alltid bliva förhållandet med den nuvarande ordningen, enligt vilken förvaring icke får ådömas mot nämndens avstyrkande men inhämtande av nämndens yttrande aldrig är obligatoriskt. Då domstolen saknar anledning inhämta nämndens yttrande annat än om domstolen själv finner förvaring kunna ifrågakomma, är det ganska egendomligt, att en domstol ibland avstår från att tillämpa förvaring, ehuru nämnden enhälligt tillstyrkt sådan. Domstolens rätt att avvika från ett tillstyrkande yttrande av nämnden skulle framstå såsom mera naturligt, om inhämtande av nämndens yttrande vore obligatoriskt i vissa fall. Därigenom skulle nämnden också få en viss möjlighet att inverka på domstolarnas praxis i annan än restriktiv riktning. Redan en publicering av nämndens praxis kan ju emellertid ge den en viss möjlighet att påverka domstolarna i båda riktningarna.
    Den väntade nya lagstiftningen kommer att utvidga förvaringsinstitutets tillämpningsområde åt två håll. De förvarade bilda en mellangrupp mellan de straffriförklarade som komma på sinnessjukhus och sådana brottslingar som i vanlig ordning erhålla tidsbestämt straff. Genom att ge SL 5: 5 ny lydelse vill man vinna en inskränkning av antalet straffriförklarade; de härigenom från sinnessjukvård uteslutna komma närmast över i de förvarades grupp. Den nya förvaringslagen åter

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 659avser att inom förvaringsinstitutet upptaga åtskilliga som nu få tidsbestämt straff. I intetdera fallet är emellertid den avsedda utvidgningens omfattning närmare preciserad i lagtexten, utan dess fastställande ankommer på praxis. Det synes i första hand vara interneringsnämndens sak att, på grundval av dess nuvarande praxis, utstaka de nya gränslinjerna. Innan detta skett kan man icke tänka på att, såsom någon gång ifrågasatts, avskaffa nämndens förhandsprövning och lägga avgörandet helt hos domstolarna, låt vara att dessa genom förvaringsklientelets ökning erhålla större erfarenhet och därmed mindre behov av råd från nämndens sida.
    För internering fordras icke abnormitet utan blott vådlighet. Den nu gällande interneringslagen uppställer emellertid därjämte den formella förutsättningen, att vederbörande undergått straffarbete i sammanlagt minst tio år. I det fåtal fall vari detta stränga krav är uppfyllt kan vådlighetsrekvisitet sällan anses brista. Även den nya lagens motsvarande formella krav, att ha undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år, måste i regel medföra att vådlighetsrekvisitet utan vidare anses uppfyllt. Nämndens praxis i interneringsfrågor erbjuder därför mindre intresse och kommer i det följande att beröras endast i förbigående. I huvudsak kommer jag att inskränka mig till att behandla nämndens praxis beträffande förvaring.
    Vid avgörande av frågor om intagning till förvaring prövar interneringsnämnden i första hand om vederbörandes sinnesbeskaffenhet är sådan som i SL 5:6 sägs; endast därest denna fråga finnes böra besvaras jakande, prövar nämnden huruvida han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och i övrigt lämplig för förvaring. Finner nämnden SL 5: 6 icke tillämplig, avstyrkes förvaring under åberopande härav. Nämndens behörighet att sålunda pröva abnormrekvisitet har stundom ifrågasatts från domstolarnas sida, och det har gjorts gällande, att nämnden endast hade att yttra sig om förvaringsfrågan under förutsättning att sinnesbeskaffanheten av domstolen funnes vara sådan som i SL 5: 6 avses. Nämnden har emellertid alltid i sin praxis hävdat sin behörighet att pröva denna fråga.1

 

1 När Svea hovrätt år 1943 i ett fall begärde nytt yttrande från nämnden under den i texten angivna förutsättningen, svarade nämnden:I utlåtande som interneringsnämnden i förevarande mål den 13 november 1942 avgivit till Södra Roslags häradsrätt har nämnden förklarat sig icke kunna tillstyrka förordnande om S:s intagande i vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare men däremot törordat att S., därest han i målet dömdes till straffarbete i minst två år, intoges i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Någon omständighet har icke inträffat som föranleder nämnden att frånträda denna ståndpunkt, vilken såsom framgår av utlåtandet till häradsrätten grundats på uppfattningen att S. vid begående av ifrågavarande brott icke varit av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 6 § strafflagen.
   Enär det åligger nämnden att vid avgivande av yttrande jämlikt 5 § förvaringslagen pröva de förutsättningar för förvaring som hänföra sig till den tilltalades sinnesbeskaffenhet, innebär utlåtandet till häradsrätten liksom vad nämnden nu anfört avstyrkande av förvaring även för det fall att domstol som har att döma i målet skulle finna förutsättningarna i nämnda hänseende vara för handen.

660 NILS BECKMAN.    Till stöd för den praktiska lämpligheten av denna nämndens praxis må anföras, att nämnden är den enda institution i vilken läkare och jurister kollegialt samarbeta för prövning av tillräknelighetsfrågor .Värdet av en sådan kollegial prövning bör icke underskattas såsom korrektiv mot att läkares och juristers uppfattning så glida i sär, att upprätthållandet av en enhetlig praxis omöjliggöres och lagstiftningsingripande gång efter annan nödvändiggöres.
    Nämnden avstyrker förvaring såväl då den finner SL 5: 5 tillämpligsom då den finner varken 5: 5 eller 5: 6 vara tillämplig. Emellertid har nämndens praxis konsekvent innefattat en reaktion mot den tendens att otillräkneligförklara i allt större omfattning, som yppat sig under de senaste årtiondena (låt vara att den för närvarande synes ha avstannat). Nämnden har alltså gång efter annan för sådana som enligt undersökningsläkarens eller medicinalstyrelsens mening bort hänföras under SL 5:5 i stället funnit SL 5:6 tillämplig. Ännu oftare har nämnden, då SL 5: 6 förordats från medicinskt håll, funnit icke heller detta lagrum vara tillämpligt. Däremot är det ytterst sällsynt, att ett yttrande från nämnden gått i motsatt riktning.
    Vad angår gränsen mellan 5:5 och 5:6, synes allmän enighet råda om att straffrihet bör inträda vid dels sinnessjukdom, d. v. s. sådana djupgående förändringar av själslivet som äro av sjuklig natur, dels ock sinnesslöhet, d. v. s. sådana själslyten som hänföra sig till förståndsutvecklingen. Tvistigt är däremot, huruvida eller i vad mån psykopati, d. v. s. till vilje- och känslolivets område hänförliga själslyten, bör kunna leda till straffrihet. Beträffande psykopaterna göres från vissa håll gällande, att om någon är så uppbrusande, överkänslig, viljesvag e. d., att han omöjligt kan anpassa sig efter samhällets lagar, så är det orimligt att straffa honom därför. Häremot invändes från andra håll, att man icke gärna kan straffa allenast dem som av överväldigande yttre omständigheter kastats in på brottets bana men straffriförklara alla vilkas brottslighet beror på kriminell läggning. Lagstiftaren vill för närvarande medge straffriförklaring blott för ett fåtal grava psykopater, nämligen sådana som måste anses jämställda med sinnessjuka. Då förvaring är det normala alternativet till straffriförklaring, blir frågan ur nämndens synpunkt den, huruvida förvaring är en lämplig behandlingsform. Härvid märkes att, såsom nedan vid utskrivningsfrågorna skall närmare beröras, nämnden räknar med att praktiskt taget alla förvarade förr eller senare skola utskrivas; sådana som efter minsta förvaringstidens utgång synas med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet behöva kvarhållas på anstalt för beständigt bliva vanligen överförda till sinnessjukvården. Emellertid är det synnerligen vanskligt att på förhand avgöra, huruvida ett permanent behov av anstaltsvård föreligger; ofta har i fall vilka av undersökningsläkaren betecknats som hopplösa utskrivning efter förvaring sedermera ägt rum med gott resultat. Nämnden har därför i åtskilliga fall, i strid med undersökningsläkarens mening, hänfört grava psykopater under 5: 6 och

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 661tillstyrkt förvaring.1 Även om en psykopat vid tiden för brottets begående befunnit sig i ett tillfälligt depressionstillstånd och därför i särskilt ringa grad varit herre över sina handlingar, brukar nämnden tillstyrka förvaring. Sådana tillfälliga depressionstillstånd gå nämligen ofta över fort nog, och hur länge vederbörande sedan bör kvarhållas på anstalt blir beroende av vådligheten, vilken interneringsnämnden är bäst skickad att bedöma. Läkarvård för tillfälliga depressioner kan under förvaringstiden erhållas på Hall-anstaltens avdelning på Håga. Vidkommande sinnessjukdom må endast framhållas, att om en sådan blivit defektläkt, d. v. s. sjukdomen upphört men en psykisk abnormitet som följd av densamma kvarstår, man i princip synes böra följa samma regler som beträffande psykopati på annan grund och alltså endast i särskilt grava fall tillämpa 5: 5. Beträffande intellektuell efterblivenhet har man väsentligen att hålla sig till gränsen mellan imbecillitet och debilitet; förvaring passar i regel endast för de debila. Gränsen är ganska flytande, men debilitet brukar anses föreligga vid en intelligenskvot av 65 å 75 (intelligensålder av 10 å 12 år) eller däröver.
    Under det att gränsen mellan 5: 5 och 5: 6 ganska sällan är föremål för nämndens övervägande, står nämnden ideligen inför valet mellan 5: 6 och full tillräknelighet. Härvid har nämnden funnit anledning kritisera gällande lags metod att beskriva abnormrekvisitet i förvaringslagen genom en hänvisning till SL 5:6, som är ett stadgande om straffnedsättning. Det är icke rationellt, att en själslig abnormitet, som i regel gör den brottslige farligare för samhället, skall leda till valet mellan antingen en starkare samhällsreaktion, förvaring, eller tvärtom till straffnedsättning. Det är därför en fördel att, såsom enligt den i år antagna ändringen i den nya förvaringslagen kommer att ske, ersätta hänvisningen till SL 5: 6 med ett i förvaringslagen upptaget krav på att sinnesbeskaffenheten skall avvika från det normala utan att vara hänförlig till 5: 5. Första lagutskottet, som i motsats till departementschefen angivit sinnesbeskaffenhetens avvikelse från det normala på olika sätt i 5: 6 och i förvaringslagen och vars utlåtande godkänts av riksdagen inlägger i den nya formuleringen av förvaringslagen en utvidgning av förvaringsinstitutets tillämpningsområde. Inom den nya vidare ramen för sinnesbeskaffenhetens bestämning innefatta enligt utskottets mening kraven på straffoemottaglighet och vådlighet en tillfyllestgörande begränsning av tillämpningsområdet. Då sistnämnda båda krav äro gemensamma för förvaring och internering, måste emellertid något ytter-

 

1 Beträffande gränsen mellan 5: 5 och 5: 6 må ur interneringsnämndens minnesbok citeras följande fall: 1. 11/6 43. »Norrköpingsmördaren». Grav psykopat förklarad 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 2. 23/12 43. Imbecill (intelligensålder under 12 år) 5: 5 (3 mot 2). 3. 2/3 44. Defektläkt dementia praecox 5: 5 (enhälligt; varje på genomgången sinnessjukdom beroende psykisk abnormitet torde dock ej böra föras under 5: 5). 4. 17/8 44. Debil grav psykopat 5: 6 (enhälligt). 5. 7/12 44. Grav psykopat 5: 6 (enhälligt). 6. 10/1 45. Djupt debil grav psykopat 5: 6 trots reaktiv depression (3 mot 2). 7. och 8. 8/2 45. Asthenisk psykopat som vid brotten befann sig i depressionstillstånd 5: 6 (skiljaktiga meningar). 9 och 10. 15/3 45. Grav psykopat 5: 6 (enhälligt). 11. 26/4 45. Psykopat som vid gräl med sin fästmö i raseri dödat henne 5: 6 (enl. medicinalstyrelsen 5: 5 på grund av »emotionell omtöckning» vid tillfället; psykiatern delade dess mening.)

662 NILS BECKMAN.ligare inläggas i lagens krav på avvikelse från det normala, eftersom eljest intet utrymme skulle bliva övrigt för interneringsinstitutet. Gränsen mellan det abnorma och det normala torde därför få bestämmas med ledning av nuvarande praxis om skillnaden mellan förminskad och full tillräknelighet, detta åtminstone så länge skillnaden mellan förvaring och internering upprätthålles.
    Tydligen får icke varje egenhet i fråga om sinnesbeskaffenheten hänföras till abnormitet i straffrättslig mening. Man kan vara dum eller stollig inom det normalas gränser, ehuru dessa egenskaper i sina högre grader, debilitet och psykopati, anses innebära abnormitet. Vad intellektuell undermålighet angår, kan endast åt den djupaste debiliteten tillmätas sådan självständig straffrättslig betydelse att den ensam gör 5: 6 tillämplig. Att vara en smula obegåvad är eljest intet hinder för anpassning i samhällslivet. Tvärtom äro människor med mindre utpräglad intellektuell utrustning ofta de bästa levnadskonstnärerna, som kunna ordna det bra för sig själva och andra. Detta gäller dock endast, såvitt vederbörande i övrigt är normal. Föreligger däremot tilllika psykopati, kan även en lindrig debilitet vara farlig. Interneringsnämnden tillägger därför debilitet huvudsakligen den verkan, att den kan göra 5: 6 tillämplig på psykopater, vilkas psykopati icke i och för sig är tillräckligt höggradig för att medföra en sådan verkan.1
    I stort sett kan förvaring sägas vara en behandlingsform för psykopater. Abnormiteten består alltså regelmässigt i avvikelser från det normala på vilje- och känslolivets område. Därav följer att ett kriminellt levnadssätt här, i motsats till vid tillämpning av SL 5: 5, måste uppfattas som ett särskilt betydelsefullt tecken på abnormitet. Det är icke rimligt att anse SL 5: 5 tillämplig endast därför att vederbörandes brottslighet överensstämmer med hans natur. Däremot är det fullt rimligt att anse SL 5:6 såsom förutsättning för förvaring tillämplig på den som genom brottslighet visat sig till sin natur vara kriminell. Att någon med hänsyn till sin karaktär måste anses vara och sannolikt förbliva en återfallsförbrytare kan emellertid icke i och för sig vara tillräckligt, så länge lagen skiljer förvaring, som förutsätter abnormitet, från internering, som förutsätter full tillräknelighet. Med hänsyn till interneringsinstitutets tillvaro måste tillämpning av SL 5: 6 anses utesluten på den som i stort sett icke visat sig avvika från det normala i vidare mån än att han är en oförbätterlig återfallsförbrytare. Från läkarhåll har stundom gjorts gällande, att man omöjligt skulle kunna skilja internerings- och förvaringsmentalitet, utan att abnormitet borde anses föreligga i båda fallen. En sådan uppfattning kan interneringsnämnden icke de lege lata dela. Nämnden har i flera fall, där undersökningsläkaren förordat 5: 6, avstyrkt förvaring och i stället tillstyrkt internering, när de formella förutsättningarna därför förelegat. Uppenbarligen kan dock nämnden icke nöja sig med att tillstyrka internering för dem som ha tiden därför inne men eljest förvaring; internering skulle då blott

 

1 Ur minnesboken: 1. 20/1 44. Lätt debil (13 11/12 år), kortsynt och ansvarslös 5: 6 (4 mot 1). 2. 22/6 44. Lätt debil (14 år) och affektlabil 5: 6 (3 mot 2). 3. 15/3 45. Allenast debilitet (13 år; tattare) ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 4. 22/3 45. Djup debilitet (11 å 13 år) 5: 6 (enhälligt).

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 663bliva en säkerhetsspärr för sådana undantagsfall, där nödig effektiv behandling tidigare försummats. Detta kan icke vara meningen, utan lagen måste antagas åsyfta, att återfallsförbrytare som mindre utpräglat avvika från det normala skola få flera chanser än de abnorma att frivilligt anpassa sig i samhällslivet men å andra sidan, om de försumma dessa chanser, skola omhändertagas ännu mera definitivt än genom förvaring. Liksom nämnden ibland tillstyrkt förvaring för psykopater som undergått mer än 10 års straffarbete och alltså i detta formella hänseende varit mogna för internering, så har nämnden ej sällan förnekat abnormitet för återfallsförbrytare med kortare strafftider under antecknande i minnesboken av att internering borde tillstyrkas vid ytterligare återfall. Den mentalitet som en gång fastslagits bör naturligtvis i regel anses föreligga även vid följande brottsresor. När utskrivna internerade återfalla i brott, förnekar sålunda nämnden i regel abnormitet, såvida icke någon ny omständighet, t. ex. begynnande senilitet, tillkommit. Emellertid är det ingalunda uteslutet att den, som en gång antagits vara normal, senare måste anses ha just genom återfall i brott visat sig vara abnorm; man får blott icke driva denna synpunkt därhän, att man så att säga minskar på lagens formella förutsättningar för internering av återfallsförbrytare genom att antaga abnormitet. Beträffande skillnaden mellan internerings- och förvaringsmentalitet må framhållas, att det är ett starkt skäl mot att antaga abnormitet, om brottsserien en eller flera gånger avbrutits av längre tids obrottsligt liv. Sådana intervaller förekomma ej sällan i interneringsfallen. Dessa avse praktiskt taget alltid återfallstjuvar, vanligen sådana som varje gång kort tid efter frigivning sätta i gång med serier av enkla inbrottsstölder för att skaffa medel till sitt uppehälle. Under det att utpräglade psykopater ej sällan växla mellan brottslighet av vitt skilda slag, hålla sig normala yrkesförbrytare vanligen till en och samma specialitet. Den mentalitet, för vilken det typiska uttrycket är att gång på gång återfalla i samma slags enkla brott, bör alltså icke i och för sig bedömas som abnorm.1
    Återfallstjuvarna höra i regel till den hållningslösa typen. De hålla i längden icke ut i ett ordnat samhällsliv utan, om de en gång råkat in på brottets bana, återfalla de gång på gång i sina kriminella vanor. Av vad förut sagts får icke dragas den slutsatsen, att denna typ icke skulle vara företrädd bland förvaringsklientelet. Fastmer utgöres kanske hälften därav av hållningslösa psykopater, vilkas brottslighet företrädesvis består i stölder. Med hänsyn till interneringsinstitutets existens måste emellertid hållningslösheten vara ganska höggradig för att räknas som

 

1 Ur minnesboken: 1 och 2. 14/5 och 16/9 43. För återfallsförbrytare, enligt läkaren 5: 6, avstyrktes förvaring, enär ej 5: 6, och tillstyrktes internering (enhälligt). 3. 7/6 44. Förut internerad återfallstjuv ej 5: 6 (enhälligt). 4. 15/6 44. Sorglös och sangvinisk lösdrivare och återfallstjuv ej 5: 6 utan internerad. (Har emellertid på interneringsanstalten visat sig kverulerande tjatig på ett sätt starkt tydande på psykopati). 5. 22/6 44. Återfallstjuv enligt medicinalstyrelsen 5: 6; nämnden avstyrkte såväl förvaring (ej 5: 6) som internering (enhälligt). 6. 25/1 45. Återfallsförbrytare som vanligen »struntar» i att arbeta ej 5: 6 (bör vid återfall interneras; psykiatern skiljaktig). 7. 1/3 45. Förut internerad återfallstjuv med hänsyn till begynnande senilitet ansedd 5: 6 (3 mot 2). 8. 1/3 45. Gammal återfallstjuv ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig).

664 NILS BECKMAN.abnormitet. Både normala och abnorma återfallsförbrytare kunna efter frigivning sköta ett ordnat arbete bra en tid för att därefter utan några särskilda yttre anledningar återfalla i brott. Beror då återfallet på att vederbörande saknar tillräcklig vitalitet och initiativkraft att övervinna yttre svårigheter utan vid minsta motgång (tillfällig arbetslöshet e. d.) av lojhet, slapphet och viljesvaghet återgår till sina bekväma kriminella vanor, så föreligger i regel icke så höggradig abnormitet som förutsättes för förvaring. Lättja, lojhet, slapphet och viljesvaghet (bristande vitalitet och initiativkraft) böra vanligen icke i för sig anses innebära abnormitet.1 Psykopaten åter kan i typiska fall återfalla därför att han plötsligt och utan synbar anledning finner förhållandena i arbetet olidliga. Han säger då i vredes- eller missmod upp sin anställning eller avviker utan vidare därifrån och återgår till det kriminella livet, vilket han måhända finner mera spännande. Normalt och abnormt övergå emellertid här i varandra med en diffus gräns, vilken icke kan uttryckas i korta ord utan blott utrönas genom ingående kännedom om praktiska fall.
    De hållningslösa tjuvarna utgöra den största gruppen bland förvaringsklientelet, den näst största utgöres av de hysteroida bedragarna. En skicklig bedragare, liksom en skicklig skådespelare, måste såtillvida ha disposition för personlighetsklyvning att han kan leva sig in i den roll han spelar. Det kan också givetvis vara bra, om härtill kommer lätthet för att fabulera; fallenhet därför är emellertid icke regelmässigt förenad med förljugenhet, självbedrägeri. Särskilt farlig blir en psykopat, om till hans övriga förbrytaranlag kommer känslokyla, likgiltighet för offrets lidanden. Denna egenskap är i synnerhet utmärkande för utpressare (utpressarmentalitet) men vanlig även hos bedragare (»kall bedragare»). Särskilt gäller detta om sådana bedragare, vilka samvetslöst ockra på det motsatta könets ömhetsbehov (»sol och vårmän»). Psykopater av denna typ framträda vanligen för lekmannen mera klart såsom abnorma än vad de hållningslösa göra. Den omständigheten att någon flera gånger genomfört större, lyckade bedrägerikupper kan emellertid icke i och för sig godtagas som bevis för abnormitet.2
    Jag skall icke gå in på flera psykopattyper utan nöjer mig med att anmärka, att självupptagenhet (egocentricitet) i allmänhet är utmär-

 

1 Ur minnesboken: 1, 2 och 3. 4/6 och 17/6 43. Återfallstjuv 5: 6. 4. 19/8 43. Obegåvad (13 å 14 år) och ombytlig ej 5: 6. 5. 16/12 43. Enfaldig och lättledd ej 5:6 (psykiatern skiljaktig). 6. 2/3 44. Hållningslös ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 7. 9/3 44. Dum (IQ 94) något hållningslös ej 5: 6. 8. 13/4 44. Hållninsglös ej 5: 6. 9. 19/5 44. Lättledd tjuv utan hämningar 5: 6 (3 mot 2). 10. 15/6 44. Brist på initiativkraft ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 11. 6/7 44. Hållningslös tjuv ej 5: 6. 12. 3/8 44. Viljesvaghet ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 13. 21/9 44. Arbetsskygg och lätt desperat ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 14. 9/11 44. Höggradig lättja ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 15. 7/12 44. Svag ligabrottsling (följartyp) ej i och för sig 5: 6 (2 mot 3). 16. 7/12 44. Brist på moraliska begrepp och sociala känslor ej i och för sig 5: 6 (2 mot 3). 17. 15/2 45. Viljesvag 5: 6 (ordf. skiljaktig). 18. 8/3 45. Viljesvaghet och återfall i sedlighetsbrott ej 5: 6. 19. 16/3 45. Lojhet ej 5: 6.
2 Ur minnesboken: 1.7/5 43. Återfall i grovt bedrägeri (efter flera års uppehåll) ej 5: 6 (»mannen med guldtackorna»). 2. 9/12 43. »Kronisk» bedragare ej 5: 6. 3. 20/4 44. Yrkesmässig sol- och vårbedragare ej 5: 6. 4. 11/5 44. Återfallstjuv med hysteroid mentalitet ej 5: 6.

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 665kande för psykopater. Denna egenskap förmå de vanligen ej dölja, utan den tager sig för utomstående uttryck i en besvärande »tjatighet» om dem själva och deras angelägenheter.
    Innan jag lämnar abnormrekvisitet, skall jag emellertid beröra ett par gränsgrupper, vilka bereda nämnden många vanskligheter. Den ena gruppen utgöres av alkoholisterna. Då man icke torde böra betrakta alkoholismen i och för sig såsom abnormitet i straffrättslig mening, fordrar nämnden i princip något belägg för att alkoholismen är en sekund är följd av en psykopati, vilken tagit sig några abnorma uttryck oberoende av alkoholmissbruk, t. ex. i barndomen eller under anstaltsvistelse.1 Att alkoholismen kan leda till grövre hjärnskador och sålunda till abnormitet spelar i detta sammanhang mindre roll, ty dylik abnormitet blir vanligen att hänföra under 5: 5. Jag återkommer till frågan om alkoholisternas behandling under vådlighetsrekvisitet.
    Den andra gränsgruppen utgöres av tattarna. De tattare nämnden träffar på förete överlag psykiska egenskaper, som avvika från de för svenskar i allmänhet normala. Under det att andra förbrytare i regel äro antingen förmögenhets- eller våldsbrottslingar, föröva brottsliga tattare vanligen såväl våldsbrott (knivskärning) som stöld och bedrägeri (oredliga hästbyten o. d.). Eftersom tattarna utgöra en ringa del av Sveriges befolkning, skulle det icke möta några oöverstigliga praktiska svårigheter, om SL 5: 6 ansåges tillämplig beträffande alla kriminella tattare. Nämnden har emellertid sökt göra en differentiering och bedömer icke en tattare som abnorm blott för att han företer de för en tattare typiska egenskaperna, mjuk, hal, lögnaktig, opålitlig och utan uthållighet.2 Även tattare, vilka, med utgångspunkt från svensk genomsnittsnorm, framstå som ganska abnorma, ha därför av nämnden förklarats vara normala.
    Jag övergår till vådlighetsrekvisitets betydelse i nämndens praxis beträffande intagningsfrågor. Jag vill därvid förutskicka, att det här lika litet som vid abnormrekvisitet är möjligt att i några korta ord såsom i ett domsreferat sammanfatta alla relevanta fakta i fallet. De av mig

 

1 Ur minnesboken: 1. 19/8 43. Viljeslapp alkoholist ej 5: 6. 24/8 44 ansågs dock samme man (alltmer avtrubbad) alltför psykopatisk att passa på alkoholistanstalt och alltså 5: 6. 2. 28/8 43. Vagabonderande asocial alkoholist 5: 6. 3. 27/9 43. Alkoholmissbruk beroende på »nervös läggning» 5: 6. 4. 21/10 43. Något debil alkoholist ej 5: 6 (3 mot 2). 5. 2/3 44. Hållningslös hysteroid alkoholist ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 6. 27/4 44. Obegåvad (15,3 år) och viljelös alkoholist ej 5: 6. 7. 31/8 44. Affektlabil och svårbehandlad alkoholist 5: 6 (4 mot 1). 8. 14/9 44. Viljeslapp, egocentrisk och tämligen känslokall alkoholist (kriminaliteten synes vara ej blott sekundär verkan av alkoholismen, vilken måhända ej är outrotlig) 5: 6. 9. 19/10 44. Alkoholmissbruket ej sådant, att en avvänjningskur erfordras; ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 10. 14/12 44. Lätt debil (14 år) hållningslös och viljesvag alkoholist 5: 6. 11—12. 21/12 44 och 25/1 45. Arbetsskygg alkoholist ej 5: 6. 13. 15/3 45. Spritbegiven astheniker 5: 6. 14. 15/3 45. Affektlabil alkoholist 5: 6.
2 Ur minnesboken: 1. 7/5 43. Bedragare och knivskärare 5: 6. 2. 7/10 43. Inbunden och butter, lat, lömsk och opålitlig alkoholiker 5: 6. 3. 28/10 43. Analfabet, bedräglig moralidiot ej 5: 6. 22/3 45 förklarades dock samme man etter fortsatt yrkesmässigt bedrägeri 5: 6 (3 mot 2). 4. 11/11 43. Kringflackande, oärlig alkoholist och knivskärare ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig). 5. 15/3 45. Debilitet (13 år) jämte de vanliga tattareegenskaperna: mjuk, hal, lögnaktig, opålitlig och utan uthållighet; ej 5: 6 (psykiatern skiljaktig).

666 NILS BECKMAN.citerade fallen äro därför endast avsedda att tillsammantagna ge en ytlig orientering i frågan. Ett enskilt fall kan däremot icke ha prejudikatintresse för någon annan än den som närmare känner omständigheterna däri.
    För att någon skall anses vådlig för annans säkerhet till person eller egendom förutsättes dels att en avsevärd risk för återfall i brottslighet föreligger, dels ock att den brottslighet, vari återfall kan väntas, är av någorlunda allvarlig beskaffenhet. Dessa förutsättningar äro så stränga, att det sällan bör ifrågakomma att ådöma andra än häktade förvaring. Emellertid inhämta domstolarna stundom interneringsnämndens yttrande beträffande personer, som befinna sig på fri fot. Discrepansen mellan att ifrågasätta förvaring och att lämna den brottslige på fri fot beror säkerligen i en del fall på att häktningsinstitutet av ålder i lagen reglerats endast ur processuell synpunkt. I den mån laglig möjlighet därtill föreligger bör domstolen emellertid icke försumma att låta häktningen fylla en straffrättslig uppgift, nämligen i första hand att förhindra vidare brott och i andra hand att ge den straffrättsliga reaktionen tillbörlig pedagogisk verkan. Klart är, att en brottsling av vilken man måste befara fortsatt allvarlig brottslighet ej bör lämnas på fri fot, om laglig möjlighet finnes att hålla honom häktad. Det kan aldrig vara lämpligt att, såsom Svea hovrätt i ett fall gjort, försätta en ökänd kronisk bedragare på fri fot men ändå fastställa underrättens dom på förvaring.
    Vådlighetsrekvisitets första moment, återfallsrisken, kan icke skiljas från abnormrekvisitet genom en fix gräns. Eftersom beträffande psykopater just brottsligheten är ett viktigt belägg för abnormitet, gå de båda rekvisiten i varandra, och jag kan här hänvisa till den föregående framställningen. Tilläggas må, att abnorm- och vådlighetsrekvisiten såtillvida kunna kompensera varandra, att kraven på belägg för vådligheten kunna sättas lägre vid högre grad av abnormitet.1
    För att brottslighet skall innebära vådlighet, måste den i viss mån framstå som kronisk. Att någon vid flera tillfällen begått brott bevisar icke vådlighet, om brotten var för sig ha karaktären av tillfällighetsbrott. Det bästa beviset på vådlighet är en obruten serie likartade brott. Har serien någon gång. brutits genom en längre tids obrottsligt liv, är detta ett skäl mot att antaga vådlighet. Vid mycket långa avbrott (bortåt 10 år eller mera) kan man ofta bortse från de äldre brotten och börja räkna på nytt från avbrottet.2 Emellertid är icke brottslighet det enda

 

1 Ur minnesboken: 1. 28/9 44. 25-årig barnsköterska. Efter att ha undergått s.a. 3 månader för stöld ånyo stulit hos många arbetsgivare. Förvaring tillstyrkt med hänsyn till behov av vård under längre tid för att kunna räddas (3 mot 2; ordföranden ansåg henne i enlighet med eljest gängse praxis böra erhålla ett längre tidsbestämt straff och först vid nästa återfall förvaring). 2. 8/3 45. Efter att ha undergått s.a. 3 månader för stöld ånyo stulit två cyklar och en kostym; förvaring tillstyrkt på grund av höggradig psykopati (4 mot 1).
2 Ur minnesboken: 1. 28/5 43. Förvaring avstyrkt för tjuv, som tidigare dömts för 7 resor stöld men senast frigivits 1935. 2. 1/2 45. Förvaring avstyrkt för gravt abnorm, vars abnormitet endast då och då tagit sig uttryck i enklare brottslighet av skilda slag. 3. 15/2 45. Efter att ha undergått s.a. över 15 år levat obrottsligt

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 667tecknet på vådlighet. För dem som föra ett asocialt liv i övrigt, soutenörer, bettlare m. fl., kan förvaring tillstyrkas vid en vida mindre mängd brottslighet.
    Vidkommande förhållandet mellan vådlighetsrekvisitets båda moment, återfallsrisken och brottslighetens kvalitet, fordrar nämnden kraftigare belägg för vådligheten, vanligen i form av flera brottsresor, vid ringare än vid grövre brottslighet. Ett stöd för denna princip utgör den i 1927 års lag uppställda formella förutsättningen för förvaring, att den brottslige skall antingen ha förut undergått straffarbetsstraff eller nu förskylla straffarbete i minst två år. Denna formella förutsättning har icke upptagits i 1937 års lag. Detta torde emellertid icke innebära, att principen om förhållandet mellan återfallsrisken och brottslighetens kvalitet bör övergivas, utan blott att kraven på belägg för vådligheten överlag kunna sänkas. Nämndens nuvarande praxis har alltså intresse såsom utgångspunkt för den kommande.
    Endast vid de grövsta brotten, dråp, våldtäkt, rån o. s. v., anser nämnden vådligheten tillräckligt dokumenterad redan genom första brottet, om detta överensstämmer med den brottsliges abnorma natur. Vid sedlighetsbrott kan vådligheten i regel anses klar antingen redan första gången eller så snart återfall föreligger, varemot man vid förmögenhetsbrott vanligen avvaktar flera återfall. Endast vid mycket stora förmögenhetsbrottskupper tillstyrkes förvaring för tidigare ostraffade. Eljest tillstyrkes förvaring endast undantagsvis (t. ex. för dynamitarder och andra särskilt farliga) vid andra resan men för övriga förmögenhetsförbrytare först vid tredje eller högre resa. För förmögenhetsförbrytare tillstyrkes förvaring i regel först sedan den brottslige en gång undergått ett längre tidsbestämt straff (straffarbete i åtminstone 6 månader men helst mera). För enkel misshandel kan denna regel icke upprätthållas, eftersom frihetsstraffen därför i brist på särskild återfallsregel alltid bliva korta; till gengäld måste man här fordra ännu flera återfall än vid förmögenhetsbrott, innan förvaring tillgripes.1

 

12 år; förvaring avstyrkt för 2 resan efter avbrottet förövad stöld. 4. 15/3 45. Efter psykopatfängelse i Danmark och s.a. 10 månader i Sverige för stölder levat obrottsligt 5 år, därefter affärsbedrägerier; förvaring avstyrkt.
1 Ur minnesboken: 1. 2/12 43. Efter att för 2 resor inbrottsstöld ha undergått s.a. 6 månader vardera gången ånyo begått ett våningsinbrott; förvaring avstyrkt (3 mot 2). 21/9 44 tillstyrktes förvaring för samme man, sedan han strax efter föregående frigivning begått en ny våningsstöld (enhälligt). 2. 20/1 44. Efter fängelse för krigslagsbrott m. m. och s.a. 6 månader för förfalskning gjort en stöldturné; förvaring tillstyrkt (3 mot 2; domstolen gav tidsbestämt straff). 3. 23/3 44. Efter att ha undergått s.a. 5 månader för förfalskning och ådömts (men ej undergått) s.a. 4 månader för stöld ånyo begått stöld; förvaring tillstyrkt (3 mot 2). 4. 25/5 44. Efter att ha undergått s.a. 8 månader för 2 resor stöld, bedragit sig till en päls och begått ett par småstölder; förvaring tillstyrkt (3 mot 2). 5. 17/8 44. Efter tre korta frihetsstraff för misshandel, fylleri m. m. ånyo berusad misshandlat två personer (sparkat av revben på den ene); förvaring tillstyrkt. 6. 14/9 44. Medan han för många förmögenhetsbrott undergick s.a. 2 1/2 år, tog han sig ut från fängelset och begick en serie nya inbrott; förvaring tillstyrkt (under den i lagen angivna formella förutsättningen att han dömdes till s.a. 2 år). 7. 21/9 44. Efter s.a. 1 år 1 månad för förmögenhetsbrott ånyo småstulit var han bott; förvaring avstyrkt (3 mot 2). 9. 22/3 45. Efter s.a. 1 år för stor inbrottsserie ånyo begått en lång rad inbrott; förvaring tillstyrkt.

668 NILS BECKMAN.    Att den brottslige i regel bör ha undergått något längre tidsbestämt straff, innan förvaring tillgripes, sammanhänger givetvis med att man endast på detta sätt kan fastställa, att han, såsom nya lagen säger, äro emottaglig eller föga mottaglig för straff. Straffoemottagligheten kan sägas vara ett moment i vådlighetsrekvisitet. För att en brottsling skall anses vådlig räcker det icke att han kan befaras återfalla, om han lämnas vind för våg, utan återfallsrisk skall föreligga, även om den normala straffrättsliga reaktionen med tidsbestämt straff och eventuellt eftervård i den villkorliga frigivningens form kommer till användning. En brottsling är icke vådlig, blott för att han saknar de moraliska hämningar, som avhålla från brott; vådlighetsrekvisitet brister, om han kan väntas låta bli att återfalla endast av fruktan för straff. I regel måste straffoemottagligheten konstateras genom att strafflagens normala återfallssystem med för var gång skärpt straff i viss mån kommit till användning; förvaringen bildar då den naturliga fortsättningen på skärpningen i samhällsreaktion genom att frihetsberövandet övergår från bestämd till obestämd tid. På en del psykopater, de trotsinställda, har emellertid detta system icke åsyftad verkan. Man kan i sådana fall tvärtom befara, att de skola reagera mot samhällets ökade press genom att bliva alltmer desperata brottslingar. För sådana är det berättigat att skjuta på förvaringen, men vid större vådlighet är dock samhällets skyddsbehov så dominerande, att det måste tillvaratagas genom att den brottslige omhändertages på obestämd tid, även med risk att detta verkar nedbrytande på honom själv.1
    Den nyss beskrivna trotsinställningen är framför allt till finnandes hos unga förbrytare. Förvaring är icke någon lämplig behandlingsform för sådana, vilkas brottslighet kan antagas till väsentlig del bero på ungdomlig brist på balans och alltså gå över med åren. Innan förvaring tillgripes, bör det därför konstateras ej blott att en ung brottsling är föga mottaglig för den med tidsbestämt straff avsedda verkan, utan även att möjligheter icke stå till buds att tillrättaföra honom genom de numera i systemet ingående uppfostrande reaktionsformerna, skyddsuppfostran, villkorlig dom, tvångsuppfostran och ungdomsfängelse. I regel bör en sådan uppfostrande reaktion och därefter ett längre tidsbestämt straff ha förekommit, innan en ung förbrytare kan anses mo-

 

1 Ur minnesboken: 1. 14/10 43. Efter att ha undergått s.a. 5 månader för förfalskning och fängelse 2 månader för förskingring gjort en stöldturné; förvaring tillstyrkt (3 mot 2). 2. 24/2 44. Efter en villkorlig dom, en straffriförklaring och s.a. 6 månader begått nya förmögenhetsbrott; förvaring avstyrkt, då han förut undergått blott ett frihetsstraff och själv energiskt uppreser sig mot förvaring. 3. 9/3 44. Efter villkorlig dom och s.a. 5 månader gjort en stöld- och bedrägeriturné; förvaring avstyrkt. 4. 6/4 44. Den manifesta brottsligheten enligt läkaren relativt ringa endast på grund av »tämligen god förmåga att undvika uppenbara risker»; förvaring avstyrkt (4 mot 1). 5. 30/11 44. Förut ostraffad storbedragare; förvaring avstyrkt. 6. 8/3 45. Efter skyddshem, tvågsuppfostran, ungdomsfängelse och s.a. 1 1/2 år ånyo brott i periodisk desperation; förvaring tillstyrkt, ehuru hans brottslighet delvis är en trotsreaktion mot samhällets ingripanden. 7. 15/3 45. Efter villkorlig dom, som förverkats och förvandlats till ungdomsfängelse, ny, stor inbrottsturné; förvaring avstyrkt (trotsinställning liksom närmast föregående).

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 669gen för förvaring. Trots detta är det icke alldeles ovanligt med förvaring för ynglingar i 20-års-åldern. 1 Härvid bedömer nämnden de socialt bättre situerade strängare. Den som från hem och anhöriga haft tillgång till god uppfostran och ekonomiskt stöd kan bedömas som vådlig, även om han icke blivit föremål för så många ingripanden från samhällets sida som en ung förbrytare i mindre skyddad miljö vanligen blir.
    I detta sammanhang må ytterligare beröras alkoholisterna, vilka i förbigående omnämnts redan vid abnormrekvisitet. Även om en alkoholist anses abnorm, finnes ett särskilt skäl att avstyrka förvaring för honom, nämligen att han i stället kan erhålla alkoholistvård, i första hand på öppen och i sista hand på sluten alkoholistanstalt (Svartsjö). Måhända kunna allvarliga anmärkningar riktas mot den slutna alkoholistvården — de intagna själva äro ofta missnöjda och söka stundom genom att begå brott komma över till förvaring. Det kan dock näppeligen ifrågakomma att till förvaringsinstitutet överföra hela den ganska avsevärda del av Svartsjöklientelet, som har en stor kriminell belastning. Dömes en gammal kronisk alkoholist till förvaring, får förvaringsinstitutet för honom allt framgent fungera som alkoholistvård. Han börjar nämligen, efter förvaring liksom vid alkoholistvård, vanligen efter varje provutskrivning åter att supa och måste ständigt för denna överträdelse av utskrivningsvillkoren (alltså ej för brottslighet) återhämtas till anstalten. Endast för yngre alkoholister, vilkas alkoholism ej är så svårutrotlig, kan det passa att i stället för sluten alkoholistvård försöka med förvaring.2 Alkoholistvården på anstalten består ju egentligen blott i avhållsamhet jämte uppfostran till arbete och kan alltså tillhandahållas lika väl på en förvarings- som på en alkoholistanstalt.

 

1 Ur minnesboken: 1. 11/6 43. f. 1923. Efter tvångsuppfostran och s.a. 5 månader begått rånmord, förvaring tillstyrkt. 2. 1/7 43. f. 1920. För ideliga inbrottsstölder villkorlig dom en gång, ungdomsfängelse två gånger och s.a. 6 månader en gång; för 7 inbrott 5 dagar efter senaste frigivning tillstyrktes förvaring. 3. 7/10 43. f. 1923. Efter tre frihetsstraff för misshandel (därav ett med straffskärpning) begått rån; förvaring tillstyrkt. 4. 28/10 43. f. 1922. Efter villkorlig dom, tvångsuppfostran och s.a. 10 månader för inbrottsstölder ånyo gjort inbrott; förvaring tillstyrkt. 5. 7/6 44. f. 1913. Efter s.a. 1 år (jämte fängelse, böter och en straffriförklaring) för småstölder, hembränning m. m. ånyo begått småstölder jämte förfalskning; förvaring tillstyrkt (haft ett hem att parasitera på). 6. 18/1 45. f. 1920. Efter ungdomsfängelse och s.a. 1 år 9 månader för stölder ånyo begått inbrott; förvaring tillstyrkt. 7. 15/3 45. f. 1924. Efter ungdomsfängelse ny, stor inbrottsturné; förvaring avstyrkt.
2 Ur minnesboken: 1. 23/9 43. Utpräglad psykopat, som i samband med starkt alkoholmissbruk börjat stjäla cyklar i stor skala; förvaring avstyrkt (kan tas på alkoholistanstalt). 2. 7/6 44. Alkoholist f. 1913. Förvaring tillstyrkt (praktiskt med två års torrläggning). 3. 27/7 44. Gammal alkoholist; förvaring avstyrkt (kan kvarhållas tillräckligt länge på alkoholistanstalt). 4. 3/8 44. Gammal alkoholist; förvaring avstyrkt (bör efter villkorlig frigivning tillbaka på alkoholistanstalt). 5. 24/8 44. Alkoholist; förvaring avstyrkt (3 mot 2, som ansågo honom alltför psykopatisk att passa på alkoholistanstalt). 6. 31/8 44. Affektlabil och svårbehandlad alkoholist; förvaring avstyrkt (3 mot 2, som ansågo att alkoholistvården borde slippa honom). 7. 14/9 44. Yngre alkoholist; förvaring tillstyrkt (alkoholismen måhända ej outrotlig). 8. 14/12 44. Tidigare dömd för 3 resor stöld ; under försökspermission från alkoholistanstalt gjort inbrott i en butik för att få förvaring istället; förvaring avstyrkt.

670 NILS BECKMAN.    Utöver att återfallsrisk föreligger och icke lämpligen kan undanröjas genom tidsbestämt straff, uppfostringsåtgärd eller särskild vård innefattar vådlighetsrekvisitet ytterligare ett moment, nämligen att den brottslighet, vari återfall kan befaras, är så grov, att den brottslige kan sägas vara vådlig. Detta moments relativa betydelse i förhållande till återfallsrisken har jag redan berört. Jag skall endast tillägga några ord om dess självständiga betydelse att från förvaringsinstitutets tillämpningsområde utesluta brottslighet, som visserligen är kronisk men av allt förringa beskaffenhet. Uteslutna bliva framför allt de minst farliga småtjuvarna, sådana som då och då tillgripa en sak, vilken som helst, för att skaffa medel till sitt uppehälle eller till inköp av sprit. Detta gäller dock i huvudsak endast socialt vanlottade stackare. Den som genom familj, goda arbetstillfällen eller andra sociala förutsättningar har bättre möjligheter att reda sig bör betraktas som vådlig, om han det oaktat gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, låt vara icke av grövre beskaffenhet. Att ständigt stjäla på sina arbetsplatser eller förskingra vad man exempelvis som bud får om händer kan i och för sig anses vådligt. Att en tiggare då och då utsmyckar sin verkliga ynkedom med tilldiktade svårigheter för att väcka medlidande kan väl anses falla under gränsen, men i stor utsträckning måste det bedrägliga ockrandet på andras välgörenhet anses vådligt med hänsyn till den skada det tillfogar de verkligt behövande. Beträffande andra brott än förmögenhetsbrott må endast framhållas, att nämnden ansett vanlig misshandel under rus tillräckligt vådlig men däremot icke exhibitionism i och för sig.1

 

1 Ur minnesboken: 1. 29/7 43. En grav psykopat men skicklig skräddare, som blott gjort sig skyldig till småstölder, olovligt förfogande över avbetalningsgods o. d.; förvaring avstyrkt. 2. 26/8 43. En kringstrykande alkoholist, som i »fyllan och villan» stulit 9 gånger (mest småstölder, dock även inbrott); förvaring avstyrkt. 3. 23/9 43. Upprepade cykelstölder i samband med alkoholmissbruk; förvaring avstyrkt. 4. 30/9 43. Efter 3 resor enkla stölder dels bedragit sig till 2 damväskor, dels stoppat på sig ett ur vid besök i en urmakeriaffär, dels ock stulit en stållinjal från arbetsgivaren och en cirkelpassare från en arbetskamrat; förvaring tillstyrkt (4 mot 1). 5. 6/4 44. En alkoholiserad stackare, som efter 2 resor stölder (överrock på restaurang, delaktig i inbrott m. m.) åter stulit en gummimatta utanför ett kafé; förvaring avstyrkt (4 mot 1). 6. 7/6 44. Efter hembränning, fylleri, misshandel och en mängd småstölder (av några skor och en klocka, en rock o. s. v.) åter stulit en kavaj, en väst och ett par glasögon av en evangelist samt förfalskat sin styvfaders namn för att få ut sprit på dennes motbok; förvaring tillstyrkt (haft en familj att parasitera på). 7. 17/8 44. Förvaring tillstyrkt allenast för det han berusad gjort sig skyldig till misshandel upprepade gånger. 8. 24/8 44. Lösdrivare, som då och då förövar småstölder för att få pengar till sprit; förvaring avstyrkt (3 mot 2). 9. 21/9 44. Från överklasshem, hittills allenast småstölder och småbedrägerier; förvaring avstyrkt (3 mot 2, som tillstyrkte med hänsyn till att han, när hemmets skydd nu upphörde, säkerligen komme att i ganska allvarliga brott ådagalägga sin vådlighet). 10. 28/9 44. Hembiträde, som ständigt stjäl hos arbetsgivare; förvaring tillstyrkt. 11. 26/10 44. Blott exhibitionism ej tillräckligt vådlig, men förvaring tillstyrkt, då han på senaste tiden låtit småpojkar masturbera sig och även velat känna på deras könsorgan. 12. 30/11 44. Alkoholist, som parasiterar på (bl. a. stjäl av) sina anhöriga, varjämte han skaffar sig olika platser som bud e. d. för att snart förskingra varor eller inkasserade medel; förvaring tillstyrkt. 13. 14/12 44. Förvaring tillstyrkt för allenast bettelbedrägerier (ringer upp och uppger sig vara kända män samt rekommenderar sig själv till erhållande av hjälp e. d.)

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 671    Vådligheten kan givetvis till sin svårhetsgrad skilja sig avsevärt från det aktuella brottet. Av den brottsliges föregående vandel, främst tidigare bestraffade gärningar, kan ofta slutas, att man för framtiden från hans sida kan befara vida allvarligare brott än det för vilket han nu står tilltalad. För nämnden är i allmänhet vådligheten ensam avgörande. Det aktuella brottet spelar ingen annan roll än att det är ett belägg bland andra för vådligheten. Även om vådligheten är styrkt, brukar nämnden emellertid icke tillstyrka förvaring, om det aktuella brottet är alltför ringa. Det är nämligen icke lämpligt ur pedagogisk synpunkt att starta något så allvarligt som frihetsberövande på obestämd tid såsom påföljd för att någon stulit en rock eller ett par askar cigarretter, olovligen druckit ur en flaska svagdricka eller förskingrat ett mindre värdefullt föremål, som han fått om händer.1 Ett fall av intresse i detta sammanhang förtjänar måhända att refereras något utförligare. Det gällde en inom Göteborgs undre värld ökänd förbrytare, som misshandlat en polis. Detta är ju i och för sig ett ganska allvarligt brott, men omständigheterna i detta särskilda fall gjorde det mindre lämpligt att tillgripa förvaring. Han hade nämligen blivit föremål för polisens uppmärksamhet icke på grund av något av honom begånget brott utan endast därför att han (överfallen och knivhuggen av en tattare) anträffats gående på gatan med ett blödande knivsår i pannan. En polis ville föra honom till sjukhus i bil, men som han misstrodde alla poliser satte han sig till motvärn och slog till polisen i ansiktet för att bli fri. Om han för detta blivit berövad friheten på obestämd tid, skulle han ju fått ett utomordentligt stöd för sin misstro mot att överhuvud ha något att skaffa med rättvisans handhavare. Hur önskvärt hans varaktiga omhändertagande än framstod med hänsyn till hans föregående leverne, avstyrkte därför två ledamöter av nämnden förvaring. Förvaring tillstyrktes av nämndens majoritet och ådömdes av domstolarna i alla instanser, men som justitieministern tydligen delade minoritetens mening, fick mannen nåd från förvaringen.
    Beträffande det aktuella brottets betydelse i nämndens praxis må i övrigt framhållas, att nämnden i regel icke anser sig pliktig att pröva huruvida vederbörande är skyldig eller oskyldig. Nämnden till- eller avstyrker förvaring under förutsättning att han befinnes skyldig. Detta

 

1 Ur minnesboken: 1. 9/9 43. Förskingrat en tavla av tvivelaktigt värde, som han fått i uppdrag att sälja för 100 kr.; förvaring avstyrkt (4 mot 1). 2. 2/12 43. Avvikit från sin anställning som hotellvaktmästare med en regnrock och ett mindre penningbelopp; förvaring avstyrkt. 3. 20/1 44. Förskingrat en ring från en kamrat (fått den för att belåna) och stulit en kavaj av en annan (tidigare fått låna kavajen); förvaring avstyrkt. 4. 23/3 44. Under värnplikt tagit kamrats armbandsur; förvaring avstyrkt. 5. 23/3 44. Då han efter fylleslagsmål anträffats gående knivskuren på gatan, satt sig till motvärn mot och gjort våld å polis, som skulle föra honom till sjukhus; förvaring tillstyrkt (3 mot 2; fick nåd från förvaringen). 6. 20/4 44. Mottagit och sålt 1/2 kg. stulet kaffe; förvaring avstyrkt. 7. 24/8 44. Alkoholist, som ur ett isskåp i en trappa tagit två flaskor svagdricksglögg, av vilka han hann dricka ur den ena innan han blev överraskad; förvaring avstyrkt (3 mot 2). 8. 8/2 45. Stulit 2 askar cigarretter och 50 kr. av supkamrat; förvaring avstyrkt. 9. 8/3 45. Stulit 2 cyklar och en kostym; förvaring tillstyrkt (4 mot 1). 10. 22/3 45. Berusad stulit en överrock; förvaring avstyrkt.

672 NILS BECKMAN.framgår för närvarande genom att nämnden upptager den nuvarande lagens formella rekvisit i sina tillstyrkande yttranden. Nämnden tillstyrker alltså, att vederbörande, om han dömes till straffarbete (resp. straffarbete i minst två år), i stället skall förvaras.
    Innan jag övergår från nämndens praxis i intagningsfrågor till dess praxis i utskrivningsfrågor, vill jag beröra några fall som äga samband med båda. Jag syftar på sådana fall i vilka någon som dömts till förvaring därefter begår nytt brott. Har det nya brottet begåtts medan förvaringen pågår (alltså på anstalten eller under rymning därifrån), skall domstolen utan vidare förordna, att förvaringen skall träda i stället för det nya frihetsstraffet. Att inhämta nämndens yttrande behöves ej. Det har dock förekommit, att domstol begärt yttrande från nämnden, huruvida ny förvaring bör ådömas för brott förövade under rymning från förvaringsanstalt. Nämnden har i sådant fall endast att svara, att den gamla förvaringen enligt lag skall träda i stället för nytt straff. Om synnerliga skäl därtill äro, kan dock domstolen efter nämndens hörande förordna, att ett tidsbestämt straff för det nya brottet skall verkställas och förvaringen avbrytas, till dess straffet blivit verkställt. Denna undantagsbestämmelse har tillkommit med tanke på disciplinära skäl, t. ex. om en förvarad misshandlar en tjänsteman på anstalten. Däremot kan den icke lämpligen användas att rätta till det missförhållandet, att det nya brottet, allt eftersom det förövas i början eller mot slutet av minsta förvaringstiden, övar ringa eller ingen eller tvärtom en högst avsevärd inverkan på minsta förvaringstidens längd. En förvarad, som rymt mot slutet av tiden och därunder stulit en cykel, får t. ex. genom domen för cykelstölden förvaringstiden förlängd med två år, oavsett till vilket frihetsstraff cykelstölden taxeras. Då interneringsnämnden icke skall höras i sådana fall, kan den icke göra något åt saken. I ett fall har nämnden verkligen tillstyrkt avbrott i förvaringen av humanitära skäl för en cykelstöld under rymning; detta berodde på att åtalet dröjt och att detta dröjsmål icke borde medföra förlängning av förvaringstiden. Eljest är den förvarade hänvisad att söka rättelse nådevägen. Då dessa svårigheter bortfalla i nya lagen, skall jag icke vidare uppehålla mig vid dem utan hänvisar blott till mina uttalanden i JO:s ämbetsberättelse 1945 s. 159—163. En även efter nya lagen kvarstående oegentlighet är, att en straffriförklaring för brott under pågående förvaring icke utan vidare bringar förvaringen att upphöra. Rätteligen skall alltså vederbörande, när han en gång slipper ut från sinnessjukhuset, återtagas till förvaring, såvitt han ej fått nåd från förvaringen.1

 

1 Ur minnesboken: 1. 16/3 44. Förvarad tjuv, som begått nya stölder under rymning; avbrott avstyrkt (se vidare JO:s ämbetsberättelse 1945 s. 159). 2. 7/9 44. Straffriförklarad för brott på förvaringsanstalt; efter utskrivning från sinnessjukhus begått nya brott; den gamla förvaringen förklarades skola träda i stället för nytt straff, eftersom han aldrig utskrivits från förvaringsanstalten. 3. 9/11 44. Cykelstöld under rymning; med hänsyn till att åtalet utan hans förvållande dröjt ett helt år, med vilket han icke borde få sin minsta tid förlängd, tillstyrktes av humanitära skäl (ehuru lagstiftaren blott tänkt på disciplinära skäl) avbrott

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 673    För brott, som förövas efter utskrivning från förvaringsanstalt, kan ny förvaring ådömas endast med tillstyrkande av interneringsnämnden. (Med utskrivning förstås utskrivning på prov, se NJA 1941 s. 233; definitiv utskrivning förekommer ej i praktiken.) I förstone kan det måhända synas som om förutsättningarna för förvaring alltid skulle vara uppfyllda i sådana fall; abnorm- och vådlighetsrekvisiten äro ju prövade förut, och på den aktuella brottsligheten behöver man knappast ställa några större krav, när det blott gäller att fortsätta på den en gång inslagna vägen. Om man skall lyckas återanpassa en förbrytare till att bliva en nyttig samhällsmedborgare, och detta bör vara målet även beträffande de förvarade, får man emellertid aldrig en gång för alla bedöma honom som hopplös utan måste visa uppskattning för de försök han gjort, även om han åter skulle falla. Den som efter utskrivning från förvaringsanstalt skött sig eller åtminstone försökt sköta sig klanderfritt en längre tid, bör få en chans med tidsbestämt straff. Ju längre tid av obrottsligt liv som förflutit efter utskrivningen, dess grövre bör givetvis det nya brottet vara för att omedelbart föranleda ny förvaring. Det står domstolarna fritt att på egen hand ge den f. d. förvarade hans chans, eftersom de utan interneringsnämndens hörande kunna ådöma tidsbestämt straff. Härvid måste emellertid uppmärksammas två saker. Den ena är, att man i regel icke bör ge mer än en sådan chans med tidsbestämt straff och redan vid nästa återfall återgå till förvaring. Man bör alltså ingalunda ånyo avvakta så långa brottserier som för den första förvaringen. Den andra är, att tidsbestämt straff efter förvaring bör förekomma endast, om verkligen en längre obrottslig tid med försök till ett skötsamt liv ligger emellan. För den som icke alls försökt sköta sig eller gjort det blott några månader måste omedelbar ny förvaring vara regel. De flesta återfallen inträffa under första året efter utskrivningen. Vad förut sagts om en ny chans med tidsbestämt straff gäller dem som bestått provet åtminstone under detta kritiska år. För tidigare återfall måste däremot ny förvaring vara regel, så snart det nya brottet överhuvud finnes förskylla frihetsstraff.1 Beträffande mycket ringa brott uppstår dock här-

 

i förvaringen för undergående av straff. (Jfr: En annan förvarad, vars minsta tid skulle utgått 17/9 44, rymde 12/7—22/7 44 och förövade därunder en cykelstöld, för vilken han dömdes till 4 månaders s.a.; ny minsta tid 30/10 46.) 4. 22/2 45. Domstol begärde yttrande angående brott under rymning; nämnden svarade, att den gamla förvaringen enligt lag skulle träda i stället för nytt frihetsstraff.
1 Ur minnesboken: 1. 21/5 43. Utskriven 1940; cykelstöld 1943; ny förvaring tillstyrkt (3 mot 2). 2. 9/9 43. Levat obrottsligt 1938—43; därefter delaktig i grovt bedrägeri; ny förvaring avstyrkt. 3. 7/10 43. Utskriven 1941; förskingring 1943; ny förvaring avstyrkt därför att tidsbestämt straff ansågs innebära större möjligheter att tillrättaföra honom. 4. 23/3 44. Utskriven 1939; stulit ett armbandsur 1943; ny förvaring avstyrkt. 5. 4/5 44. Allvarliga försök att sköta sig under ett år efter utskrivning; därefter en mindre inbrottsstöld; ny förvaring avstyrkt. 6. 19/5 44. Utskriven 1939; bedrägeri medelst förfalskning 1943 ; ny förvaring avstyrkt.7. 10/8 44. Utskriven 1941; stulit en kikare 1943; ny förvaring avstyrkt. 8. 12/10 44. Utskriven 1938; stulit några fisknät 1943; ny förvaring avstyrkt. 9. 1/2 45. Inbrottsturné några månader efter utskrivning; med hänsyn till att hans infantila trotsinställning till samhället med åldern avtar men att ett längre frihetsberövande skulle minska utsikterna till återanpassning, ansåg nämnden honom böra få en 

43—457004. Svensk Juristtidning 1945.

674 NILS BECKMAN.vid en svårighet med hänsyn till att förvaringstiden enligt nuvarande lag aldrig får understiga två år. En från förvaring på prov utskriven, som avviker från arbetsplatsen, blir regelmässigt enbart på den grund återhämtad, men nämnden kan ånyo utskriva honom på prov när som helst; det sker vanligen efter ett år, undantagsvis redan efter ett par månader. Om han vid avvikandet tillgripit en cykel, några kläder eller dylikt, ställes nämnden däremot inför valet mellan att avstyrka förvaring, vilket är egendomligt då han i så fall på grund av brottet undgår en förvaring som eljest skulle drabbat honom, eller att tillstyrka förvaring, vilket är väl strängt med hänsyn till att minsta förvaringstiden aldrig kan understiga två år. Sedan den nya lagen med möjlighet till ett års förvaringstid trätt i kraft, kunde man ifrågasätta att för återfall under första året efter utskrivning, liksom för brott före utskrivningen, göra förvaring till regel och tidsbestämt straff tillåtet blott i undantagsfall.
    Vidkommande nämndens praxis i intagningsfrågor återstår nu blott att tillägga några ord om internering. Jag har redan framhållit, att här icke förutsättes något abnormrekvisit (om skillnaden mellan internerings- och förvaringsmentalitet har jag talat vid abnormrekvisitet för förvaring) samt att vådlighetsrekvisitet i regel är uppfyllt i och med den av lagen fordrade föregående strafftiden, tio års straffarbete. Är det aktuella brottet någorlunda allvarligt, ligger därför fallet utan vidare klart för internering.1 Då de internerade i regel äro vanliga inbrottstjuvar men de förvarade ofta begått värre brott, kan det förefalla orättvist, att den enda skillnaden mellan internering och förvaring numera är, att minsta interneringstiden vanligen är vida längre än minsta förvaringstiden. Denna ordning kan försvaras med att tjuvar efter internering eller förvaring återfalla ojämförligt mycket oftare än andra förbrytare. Tages detta till försvar för de långa interneringstiderna, borde ju dock konsekvensen bjuda, att förvarade tjuvar kvarhölles nästan lika länge som internerade, vilket sällan sker. Jag återkommer härtill vid behandling av nämndens praxis i utskrivningsfrå-

 

sista chans med tidsbestämt straff och avstyrkte ny förvaring. 10. 1/2 45. Några månader efter utskrivning bedrägerier, för vilka han av underrätten utan nämndens hörande dömdes till s.a. 1 år 10 mån. (som han efter nöjdförklaring började avtjäna). På hovrättens fråga tillstyrktes förvaring (3 mot 2, som ansågo felaktigheten i underrättens dom ej böra drabba den brottslige).
1 Ur minnesboken: 1. 14/5 43. Började stjäla ytterkläder (och pengar däri) på restauranger efter att ha sett ett anslag: »För kläder i denna garderob ansvaras ej.» Då han en gång i stället för pengar fann en sparbanksbok, började han stjäla sparbanksböcker och ta ut pengar på dem. Då på en stulen bok en gång innestod blott ränta, förfalskade han en insättning och gjorde så uttag. Skaffade sig sedan (i ställer för att stjäla) postsparbanksböcker genom insättning av 5 kr., varefter falska insättningar uttogos. Internering tillstyrkt. 2. 21/5 43. Idel enkla inbrottsstölder i Göteborg; internering tillstyrkt. 3.15/7 43. Efter s.a. 12 år för stöld- och bedrägeribrott lurat av en frikyrkopastor ett piano; internering tillstyrkt. 4. 16/9 43. Återfallstjuv, som brukar ringa på i våningar och göra inbrott om ingen öppnar, eljest bettla; internering tillstyrkt. 5. 20/1 44. Yrkestjuv, »som aldrig sysslar med småstötar»; internering tillstyrkt. 6. 15/6 44. Vinds- och våningstjuv; internering tillstyrkt. 7. 29/12 44. Förslagen inbrottstjuv; internering tillstyrkt. 8. 1/3 45. Efter s.a. över 17 år för stölder levat ostraffad 11 år; därefter straffad för 3 resor stöld och nu sålt ett par stulna cyklar; internering icke tillstyrkt.

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 675gor. I detta sammanhang må endast framhållas, att man, då de formella förutsättningarna för internering framdeles bliva mindre stränga, kan ha anledning att beträffande såväl vådligheten som det aktuella brottet kräva avsevärt mera vid internering än vid förvaring.
    Beträffande återfall av förut internerade har domstolen att välja mellan tidsbestämt straff eller, efter tillstyrkan av nämnden, internering på livstid, som i praktiken innebär tio år. Någon möjlighet att för andra gången ge vanlig internering finnes icke (se NJA 1942 s. 429). Med hänsyn till att ny internering innebär något så oerhört mycket strängare än ny förvaring, brukar nämnden här mera regelmässigt än vid förvaring ge vederbörande en sista chans med tidsbestämt straff och sålunda först vid andra återfallet efter utskrivning från internering tillstyrka internering på livstid.1
    Vidkommande nämndens praxis i utskrivningsfrågor vill jag fatta mig kort och icke citera några principavgöranden, eftersom dessa här sakna prejudikatintresse för andra än den egna personalen. Några antydningar om praxis kunna emellertid, såsom jag inledningsvis framhållit, ha ett allmännare intresse, främst för domare, åklagare och försvarsadvokater, genom att ge en klarare bild av vad förvaring och internering i själva verket innebära. Dessa äro såtillvida obestämda straff att frihetsberövandets längd icke såsom vid de tidsbestämda straffen är på förhand bestämt till visst mått efter brottets svårhetsgrad. Det är i stället interneringsnämnden som i efterhand avgör när utskrivning från anstalten skall ske. Strafftiderna äro emellertid icke obestämda i den meningen, att det skulle vara godtyckligt huruvida och när någon blir släppt. Jag skall i den följande redogörelsen försöka visa, att nämnden följer ganska bestämda regler, låt vara att andra omständigheter än det aktuella brottets svårhetsgrad härspela en avgörande roll.

    För prövning av utskrivningsfrågor sammanträder nämnden en gång i kvartalet på anstalterna, Norrköping och Hall (för kvinnor Växjö).Alla nämndens ledamöter läsa på förhand intagningspromemoriorna jämte direktörens yttranden beträffande dem, vilkas utskrivning skall prövas. Dessa få vid sammanträdet personligen framföra sina synpunkter, varefter nämnden fattar sitt beslut. Beslutet går ut på antingen utskrivning på prov så snart arbete och miljöplacering hunnit ordnas eller avslag å utskrivning eller ock på löfte om utskrivningsbeslut om

 

1 Ur minnesboken: 1. 22/6 44. Återfallstjuv utskriven 1940, nytt inbrott 1943; livstidsinternering avstyrkt. 2. 1/3 45. Återfallstjuv, som snart efter utskrivningen gjort ny, stor stöldturné; 2 tillstyrkte livstidsinternering, varemot 3 ansågo honom abnorm och tillstyrkte förvaring.
2 Från kvinnorna bortser jag i regel, eftersom endast 14 kvinnor blivit förvarade och inga internerade, under det att de sedan lagstiftningens tillkomst förvarade männen överstiga 500 och de internerade utgöra omkring 75. Anmärkas må, att de under senare år nytillkomna internerade äro få (mellan 1 och 6 om året) men att förhållandet är omvänt med de förvarade. För närvarande prövas i regel 3 intagningsärenden i veckan, vilket om man räknar med en tredjedel avstyrkande yttranden betyder bortåt 100 nya förvarade om året.

676 NILS BECKMAN.ett kvartal eller ett halvår under förutsättning av välförhållande på anstalten. Löftena komma icke till synes i nämndens protokoll men infrias alltid. Tidigare förekom, att de intagna erhöllo förhoppningar eller halva löften vilka nämnden skulle kunna frångå utan närmare motivering. Det visade sig emellertid, att de intagna ansågo sig absolut kunna lita på vad som blivit sagt, hur vagt det än formulerats. Blevo de besvikna i sin förväntan, ansågo de sig lurade och reagerade på ett sätt som för lång tid framåt omintetgjorde förhoppningarna om deras sociala återanpassning. Numera sker därför alltid utskrivning på utlovad tid, såvida ej nämnden kan peka på något direkt missförhållande på anstalten under mellantiden. Sålunda förfaller ett löfte alltid vid rymning. Den som rymt blir aldrig utskriven redan vid den förut utlovade tiden men kan då erhålla nytt löfte på ett kvartal. Ehuru några halva löften icke längre användas, kan det förekomma, att nämnden meddelar den intagne ett rent avslag men därefter — i den intagnes frånvaro — ger direktören besked om att en ansökan efter viss tid måhända icke är utsiktslös. Den som fått avslag utan något löfte kan icke påräkna att annat än på grund av särskilda nytillkomna omständigheter bliva utskriven förrän vid nästa ordinarie prövning. Ordinarie prövning äger för varje intagen rum en gång om året, men det står honom fritt att dessemellan göra ansökan om utskrivning, en frihet som i stor utsträckning begagnas. För att icke alltför mycket stimulera till sådana ansökningar anser nämnden utskrivning mellan de ordinarie prövningarna böra vara undantag, såvitt ej löfte om utskrivning givits vid en ordinarie prövning.
    Det är ett synnerligen värdefullt led i nämndens arbetssätt att utskrivningsfrågorna prövas vid muntliga förhandlingar, vid vilka de intagna själva äro närvarande. Genom att de sålunda få tillfälle att muntligen framföra sina synpunkter bibringas dem en viss trygg känsla av att icke dömas ohörda. Den viktigaste fördelen är dock att nämnden kan på ett informellt sätt för de intagna framhålla sina skäl varför de kvarhållas. Härigenom ökas i hög grad möjligheterna att uppamma och vidmakthålla deras goda föresatser för framtiden, vilket åtminstone enligt nämndens mening är de obestämda straffdomarnas främsta syfte.
    Vad som är lagstiftarens syfte med internering och förvaring framgår i lagtexten huvudsakligen blott genom stadgandet, att ingen får utskrivas så länge han är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Därjämte uppställer lagen vissa minsta tider före vilka utskrivning ej får ske. För förvarade är minsta tiden enligt 1927 års lag lika med den ådömda strafftiden, dock minst två år. Internerade kunna enligt lagen icke utskrivas förrän efter tio år, såvitt ej särskilda skäl föranleda därtill; i så fall är minsta tiden två år längre än strafftiden, dock minst fem år. Att i domen utsättes ett tidsbestämt straff, vilket av de intagna uppfattas som »det rättvisa straffet», är ägnat att öka deras känsla av att lida en oförrätt genom den obestämda straffdomen. Denna olämpliga anordning har borttagits i 1937 års lag, men principerna för utskrivningsbestämmelserna äro oförändrade.

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 677    Lagens regler lämna i mycket stor utsträckning avgörandet i nämndens hand. Av direktör Rudstedts inledningsvis citerade artikel framgår, att inom den gällande lagstiftningens ram kunnat äga rum en avgörande förskjutning i nämndens praxis. Ursprungligen framstod utskrivning som ett undantag; lagens syfte uppfattades så, att blott en och annan skulle bliva utskriven men de övriga omhändertagas för beständigt. Numera räknar nämnden med att praktiskt taget var och en förr eller senare skall bliva utskriven. De flesta bliva utskrivna på prov ganska kort tid efter den av lagen föreskrivna minimitidens utgång. De som då befinnas vara av så abnorm sinnesbeskaffenhet, att de under oöverskådlig tid framåt måste räknas som vådliga, bliva vanligen överförda till sinnessjukhus. Internering och förvaring ha alltså i praxis förändrats från omhändertagande av hopplösa till verksamma medel för social återanpassning.
    Vid utskrivningsfrågans prövning måste nämnden, förutom vid vådligheten, av disciplinära skäl fästa ett självständigt avseende vid anstaltsuppförandet. Den som skött sig väl måste uppmuntras. För att kunna upprätthålla den frihet som nu är rådande på anstalterna måste å andra sidan rymning och andra disciplinförseelser läggas vederbörande till last. Enligt nämndens nuvarande praxis medför den omständigheten att någon rymt, trots att friheten sällan varar mer än en eller ett par dagar, regelmässigt en förlängning av anstaltstiden med minst tre månader. Att tiden förlänges på disciplinära grunder framstår för de flesta intagna som rättvist eller åtminstone begripligt. Några verkligt betydande förlängningar av anstaltstiden komma emellertid icke i fråga på sådana grunder.
    Den ojämförligt viktigaste regulatorn av anstaltstidens längd är den i lagen angivna omständigheten, vådligheten. Till vådligheten får man sluta sig dels av anstaltsuppförandet, dels ock av levernet dessförinnan. Då förmågan att finna sig till rätta på en anstalt ingalunda överensstämmer med den sociala anpassningsförmågan vid liv i frihet är det ganska vanskligt att sluta sig till vådligheten av anstaltsuppförandet. Det tidigare levernet, främst brottsligheten, måste därför otvivelaktigt spela största rollen vid bedömning av vådligheten. I någon mån har detta beaktats på förhand vid bestämmande av minsta tiden men till väsentlig del måste det ske i efterhand.
    Det är ingalunda så att nämnden i sin utskrivningspraxis har att taga hänsyn till allenast den av domstolen bestämda minsta tiden jämte anstaltsuppförandet. Minsta tiden bestämmes nämligen av domstolen — enligt såväl 1927 som 1937 års lag — med hänsyn till allenast brottsligheten i det aktuella fallet, och denna kan tydligen till sin farlighet avsevärt skilja sig från den dömdes genom tidigare brottslighet eller asocialt levnadssätt ådagalagda vådlighet. Att hänsyn skall tagas till omständigheter av sistnämnda slag ha de intagna mycket svårt att förstå. Dessa omständigheter voro ju kända på förhand och kunde ha tagits i beräkning vid minsta tidens bestämmande. Den intagne kan icke förstå, varför han icke blir utskriven om den på förhand bestämda

678 NILS BECKMAN.minsta tiden gått till ända och han under denna iakttagit ett exemplariskt uppförande. En högt begåvad förvarad skrev i Hallbladet — en av assistenten Marnell på Hall med de intagnas medverkan utgiven tidning (som inom parentes sagt är värd sitt eget kapitel) — några tankar inför sin utskrivning. Han uttryckte sin glädje över att ha blivit utskriven kort efter minimitiden, två år, men kunde icke underlåta att framhålla, att han fann detta naturligt, då han endast blivit dömd till åtta månaders strafftid. Denne man hade emellertid tidigare begått ett dynamitinbrott och ansetts vara otillräknelig men rymt från sinnessjukhuset, varvid han stulit en kostym och en cykel. Den aktuella brottsligheten var alltså ringa (även åtta månader var högt tilltaget), men vådligheten var ofantligt mycket större. Endast på grund av att han under förvaringstiden ådagalagt en radikal sinnesförändring vågade nämnden utskriva honom på så kort tid. Emellertid synes det ligga något berättigat i tanken, att de omständigheter som äro på förhand kända också bliva på förhand beaktade vid minsta tidens bestämmande. Då domstolarna äro mindre skickade än nämnden att bedöma en persons vådlighet, skulle måhända den bästa ordningen vara att nämnden omedelbart efter det någon intagits till förvaring — nämnden har då ännu intagningspromemorian i friskt minne men en personlig kontakt med den intagne skadar icke — bestämmer en minsta tid för hans förvaring. Vid utskrivningsfrågans prövning i efterhand skulle nämnden då endast behöva taga hänsyn till vilken avvikelse från den på förhand bestämda tiden som kunde anses påkallad av vad som förekommit under anstaltstiden.
    Att minsta tiden bestämmes efter det aktuella brottet och icke efter vådligheten i dess helhet kan leda till mindre lämpliga resultat särskilt när det gäller återfall av förut förvarade. Den som återfaller snart efter utskrivning visar därigenom i regel, att hans vådlighet var större än vid utskrivningen antogs. Det skulle därför vara ganska naturligt, om han vid återkomsten till anstalten möttes av det beskedet från nämnden, att han på grund av att han svikit nämndens förtroende måste underkasta sig en längre minimitid än förra gången. Emellertid blir den efter det aktuella brottet bestämda minsta tiden ofta icke lång; han står ju under tillsyn och hinner icke med någon större brottslighet innan han blir fast. Vanligen söker han sedan gottgöra sitt felsteg genom ett gott anstaltsuppförande. Mötes han sedan vid minsta tidens slut av det beskedet från nämnden, att han försummat den chans han vid föregående utskrivning fått och därför måste kvarstanna på anstalten ännu ett år, så kommer detta klander i en ur psykologisk synpunkt högst olycklig stund. Han väntar sig beröm för sitt goda anstaltsuppförande och mötes i stället av klander för något, som han tycker borde vara glömt och ur världen. Hade han däremot fått samma besked vid den nya förvaringens början, skulle han sannolikt utan knot sökt sköta sig även det ytterligare året.
    Erkännas må, att lagens regler i viss mån låta vådligheten inverka på minsta tiden. Detta gäller särskilt de internerade. Minsta tiden kan

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 679nämligen icke i något fall understiga vid första interneringen fem och vid senare internering tio år. Då de internerade överlag äro vanliga enkla inbrottstjuvar, kunna dessa tider anses till fullo — i jämförelse med vad som gäller de förvarade nästan till övermått — tillgodose vådlighetens krav. Nämnden anser därför numera i regel sådana särskilda skäl föreligga som fordras för att gå ned till fem års internering; en differentiering på något längre eller något kortare kvarhållande utöver femårstiden äger rum närmast för att kunna premiera särskilt gott anstaltsuppförande.
    Vid förvaring tillgodoser 1927 års lag vådlighetens krav beträffande de minst vådliga genom bestämmelsen att förvaringstiden icke i något fall får understiga två år. Att genom 1937 års lag införes möjlighet till förvaring på allenast ett år är visserligen i och för sig lämpligt men blott för sådana fall, i vilka vådligheten icke motiverar så lång förvaringstid som två år och det därför enligt gällande lag överhuvud icke blir någon förvaring. Däremot vore det icke lyckligt, om minsta tiden bestämdes till ett år så snart det aktuella brottet icke förtjänade mera.
    Det kan synas tämligen likgiltigt huru minsta tiden beräknas, då nämnden har formell behörighet att utsträcka anstaltstiden hur långt som helst. Detta är emellertid icke riktigt, om de obestämda straffdomarna skola kunna fylla det av nämnden avsedda syftet, social återanpassning. Härför är det nödvändigt att den intagne icke berövas sitt levnadsmod. Han måste emellertid bliva nedbruten, om ovissheten i hans öde, obestämdheten i strafftiden, för honom framstår som ett avsiktligt tillfogat lidande. Det är därför nödvändigt, att han kan i någon mån beräkna sina framtidsutsikter med utgångspunkt från minsta tiden; varje avvikelse därifrån måste kunna motiveras för honom.
    På den vanskliga frågan hur vådligheten skall bedömas kan jag här icke ge mer än några spridda synpunkter. Vid intagningsfrågorna har jag framhållit, att vådligheten bestämmes av dels hur stor risk för återfall som föreligger, dels ock hur svårt det brott är i vilket återfall kan befaras. Strafflagberedningen framhåller (SOU 1942:59 s. 110), att utskrivningsprinciperna böra kunna i viss mån differentieras för olika grupper av brottslingar; inom ramen för vådligheten finnas olika grader, från de lägre, t. ex. hos en vanemässig inbrottstjuv, till de högre, t. ex. hos svåra sedlighetsförbrytare, mordbrännare etc. Samhällsskyddets intresse kan, säger strafflagberedningen, tillåta att t. ex. en undermålig inbrottstjuv efter relativt lång anstaltsvistelse erhåller en möjlighet att försöka anpassa sig i samhället, även om prognosen ej är god, medan det däremot utesluter att samma experiment göres med en abnorm sedlighetsförbrytare, såvida icke av särskild anledning, t. ex. kastrering, återfall ej äro att räkna med eller återfallsrisken eljest på grund av erfarenheterna under behandlingstiden får anses ringa. Vad strafflagberedningen sålunda anfört är givetvis riktigt men löser icke frågan om utskrivningstidens längd, med mindre man vet hur vikten bör fördelas mellan de båda momenten i vådligheten, återfallsriskens

680 NILS BECKMAN.storlek och brottslighetens svårhet. Återfallsrisken är nämligen ingalunda, såsom en ytlig läsning av vad strafflagberedningen sagt kan ge anledning tro, lika för alla grupper av brott. Tidigare har man nog utgått ifrån att så varit fallet, och nämnden har därför hållit sedlighetsförbrytarna överlag kvar flera år över deras minsta tider med hänsyn till deras brottslighets allvarliga beskaffenhet, under det att tjuvarna släppts tidigare. Då redan minsta tiden bestämmes med hänsyn till brottslighetens beskaffenhet är det knappast motiverat att ur samma synpunkt giva sedlighetsförbrytarna ett ytterligare påbröd, med mindre anledning finnes till antagande att just förvaringsklientelet, psykopaterna, återfaller mer än andra. Erfarenheten ger intet stöd för ett sådant antagande. Tvärtom har under hela förvaringsinstitutets tillvaro ingen enda sedlighetsförbrytare återfallit i sedlighetsbrott; dock har vid ett enstaka tillfälle förekommit exempel på att en våldtäktsförbrytare ånyo begått våldtäkt. Däremot har det någon gång förekommit, att en sedlighetsförbrytare återfallit till annat brott eller omvänt. Jag skall icke ingå på frågan om den ringa återfallsfrekvensen hos sedlighetsförbrytarna bör tillskrivas att förvaring på dem har en särskilt lycklig verkan eller fastmer anses som ett tecken på att de icke äro så vådliga att de borde förvaras. Förvaringsklientelet i Sverige utgöres i allt fall till mycket ringa del av sedlighetsförbrytare. Den alldeles övervägande delen är förmögenhetsförbrytare, väl ungefär två tredjedelar tjuvar och resten mest bedragare. En uppdelning i grupper efter den genomsnittliga brottsligheten är vansklig att göra, eftersom en och samma återfallsförbrytare ofta begår än det ena, än det andra förmögenhetsbrottet. De yrkesmässiga inbrottstjuvarna hålla sig dock vanligen ganska konsekvent till denna enda brottsform. Ehuru inga bestämda uttalanden kunna göras, tyder dock erfarenheten på att återfallsrisken är mycket större för förmögenhetsförbrytare än för andra och allra störst för de yrkesmässiga inbrottstjuvarna. Böra då dessa hållas längst? Så sker i viss mån i det att de internerade, som nästan uteslutande rekryteras av denna kategori, hållas längre än de förvarade. Vissa skäl tala därför för att hålla de förvarade tjuvarna bortåt lika länge som de internerade. Emellertid är det vanskligt att säga i vad mån en ökning av återfallsprocenten i det hela blivit följden av att anstaltstiderna i praxis blivit allt kortare. Det är därför icke klart, att en längre anstaltsvistelse gör återfallsrisken mindre. Man kan därför ha anledning att på ett ganska tidigt stadium utsläppa förvarade tjuvar och liknande mindre farliga förbrytare för att praktiskt pröva, om de höra till den procent (i det hela cirka 45 %) som återfaller eller ej. Återkomma de efter återfall till ny förvaring, har man i regel anledning kvarhålla dem längre tid. Undantagsvis kan det dock, såsom vid behandling av intagningsfrågorna berörts, tänkas att även ett sådant återfall i viss mån har tillfällighetsbrotts natur så att utskrivning bör ske snart nog efter en förvaring, som närmast har karaktären av en allvarlig varning. Vid förvaring andra eller senare gång är det därför natur-

INTERNERINGSNÄMNDENS PRAXIS. 681ligt att variera förvaringstidens längd i mycket högre grad än vid första förvaring.
    Att endast cirka 45 % av dem som utskrivas återfalla måste anses som ett gott resultat, då fråga ju är om förbrytare som tidigare genomsnittligt återfallit många gånger. Detta goda resultat torde endast delvis bero på själva anstaltsbehandlingen, vilken icke i alltför hög grad behöver skilja sig från den som kommer straffarbets- och fängelsefångar till del. Att förvaring ger bättre resultat än tidsbestämt frihetsstraff torde till stor del bero på att de förvarade icke släppas förrän arbete och miljöplacering i förening med tillsyn ordnats för dem. Mycket viktigt är också, att nämnden under tillsynstiden kan återhämta den utskrivne till anstalten för brott mot utskrivningsvillkoren. Den som avviker från anvisat arbete, undandrager sig tillsynen eller eljest ådagalägger att han icke vill lojalt samverka till att nå en social återanpassning, brukar regelmässigt återhämtas på ett år. För mera tillfälliga brott mot utskrivningsvillkoren, t. ex. enstaka fylleriförseelser, kan återhämtning på några månader ifrågakomma.
    Tillsynen bör så länge den varar göras effektiv. Den bör emellertid icke vara för långvarig; då slappas den utskrivnes håg att reda sig på egen hand. I 1927 års lag föreskrives för internerade tio års tillsyn, vilket är orimligt långt. För förvarade är tillsynstiden tre år och kan förlängas med ytterligare tre år, vilket nämnden endast undantagsvis gör. Det är otvivelaktigt bättre att, såsom i 1937 års lag stadgas, medge förlängning av treårstiden med ett år i sänder.

    Det finnes goda skäl antaga, att sådana strafformer som internering och förvaring komma att intaga en central ställning i ett kommande straffsystem. Man kan ha anledning att söka en medelväg mellan de tidsbestämda frihetsstraffen och sinnessjukvården. Båda dessa ha numera närmats till internering och förvaring, de tidsbestämda straffen genom ett spatium mellan fakultativ och obligatorisk villkorlig frigivning jämte eftervård samt sinnessjukvården genom att de brottsligas utskrivning är beroende på en nämnd med både medicinsk och juridisk sakkunskap.
    Från interneringsnämndens praxis kunna därför otvivelaktigt hämtas erfarenheter av intresse ej blott för förvarings- och interneringsinstituten utan även för utformningen av straffsystemet överhuvud i en kommande strafflag. Möjligheten att samla erfarenhet är särskilt gynnsam i denna nämnd därför att dess ledamöter i sin dagliga gärning få se problemen från flera sidor än andra. I ingen annan institution förekommer det nämligen såsom i denna att läkare, jurister och fångvårdsmän tillsammans kollegialt bedriva en verksamhet, som omfattar både bestämmande av sinnesbeskaffenhet, dömande och straffverkställighet.