KARL AXEL VINGE. Om god advokatsed. Lund 1944. C. W. K. Gleerup. 116 s. Kr. 5.50.

 

    Den stora frihet i yrkesutövningen, som kännetecknar advokatyrket, och advokatuppgifternas mångskiftande art medföra, att advokatståndets hederskodex måste bli en ganska omfattande samling regler. En sammanfattning av reglerna om god advokatsed, utarbetad av advokaten VINGE, föreligger nu såsom ett värdefullt tillskott till vår praktiskt betonade juridiska litteratur. Författaren framhåller, att huvudsyftet med hans framställning icke varit att giva uttryck åt egna oförgripliga meningar utan att söka samla och ordna det väsentliga av de uttalanden om den goda advokatsedens krav, som under senare decennier här i landet publicerats och som synts kunna tjäna till ledning för svenska advokater i utövandet av deras viktiga och krävande men stundom ganska vanskliga samhällsuppgift. Genom denna arbetsmetod har författaren — utan att på minsta sätt verka tråkigt opersonlig — lyckats åt sin framställning förläna en prägel av auktoritet, som säkert är av stort värde.
    Ehuru åtskilliga nog så delikata spörsmål avhandlas, synes i regel icke mycket vara att invända mot författarens ståndpunktstagande. Detta förhållande vill anmälaren gärna se som ett bevis på författarens höga etiska standard och goda omdöme, ehuru det givetvis också kan bottna i anmälarens bristande erfarenhet av advokatyrket.
    I det följande skall lämnas en kort översikt av arbetets innehåll, åtföljd av några smärre randanmärkningar. Efter en inledning följer några sidor om rådgivningen. Det understrykes, att det fria rådgivarskapet är advokatens främsta uppgift, grundförutsättningen för hela hans verksamhet. Ledstjärnan angives såsom klientens fördel på moralisk grund. Nästa kapitel ägnas tystnadsplikten. Författaren finner det anmärkningsvärt, att i praxis (NJA 1898 s. 463) ansetts, att advokatens tystnadsplikt icke gäller för det fall då advokaten ej uppträtt som rättegångsfullmäktig utan blott som rådgivare. Man vill gärna instämma i författarens förhoppning, att denna mening numera får betraktas såsom föråldrad och oriktig. I kapitlet om avvisande av uppdrag citerar författaren med gillande »det gamla engelska oraklet» doktor SAMUEL JOHNSONS argumentering för att en advokat icke skall vara alltför ängslig att åtaga sig ett mål, vars utgång är oviss: »Om inte advokaterna skulle åtaga sig några mål förrän de voro säkra på att de voro rättvisa, så kunde man bliva helt utestängd från att få ett anspråk prövat, fastän det vid domstolsprövning skulle kunna befinnas vara ett fullt befogat anspråk.» Emellertid inskärper författaren i detta

sammanhang, att ingen samvetsgrann och hederlig advokat åtager sig ett uppdrag, som han inser innebära något omoraliskt; han måste hava nog självständighet och mod att avvisa alla sådana. Var gränsen går belyses genom exempel.
    I detta sammanhang berör författaren frågan om »advokatens periferiska binäringar». Författaren ställer sig med rätta avvisande mot sådana binäringar som fastighetsförmedling, penninganskaffning, exploatering av uppfinningar o. dyl. Även i fråga om styrelseledamotskap i bolag är författaren i viss mån reserverad, dock vill han icke principiellt avböja allt deltagande i bolagsstyrelser, ty affärslivet skulle knappast kunna undvara den fond av erfarenhet och skicklighet, som finnes hos advokaten på detta område. Den sista synpunkten skulle man vilja starkt understryka, i synnerhet som bolagslagstiftningen blir alltmera komplicerad och benägenheten att medgiva jurister i allmän tjänst att tillhöra bolagsstyrelser blir allt mindre. Det är dock ett mycket betydande samhällsintresse, att bolag skötas på ett lagenligt och hederligt sätt. Ett annat slags uppdrag med avseende å vilka författaren tillråder försiktighet äro sådana, som bestå i att en advokat gör upp med viss organisation att denna skall tillföra advokaten klienter mot det att denne förbinder sig att för sådana uppdrag nöja sig med lägre arvoden än de sedvanliga. Det har nämligen gjorts gällande, att dylika uppgörelser icke torde kunna anses förenliga med vad god sed kräver i fråga om konkurrensmetoder. Naturligtvis kunna missbruk på detta område förekomma, men ser man saken ur en mindre skråmässig synvinkel, torde det ej kunna bestridas, att systemet med »föreningsadvokater» har stora fördelar. Det är säkerligen den effektivaste vägen för en advokat att ernå specialisering, och därmed följer ökad trygghet för klienterna, genomsnittligen minskat arbete på varje mål för advokaten samt större koncentration och bättre utredning vid domstolsförhandlingarna. Advokatens minskade arbete motiverar väl att man här tillämpar den allmänna ekonomiska regeln om bättre pris åt en stor kund. För övrigt äro en del mål — t. ex. rörande kollektivavtal — sådana, att en icke specialiserad advokat ej sällan gör en slätfigur inför domstolen. — På tal om ärekränkningsmål yttrar författaren, att ombudsmannaskap i dylika mål icke sällan torde avvisas av advokater, som äro måna om sitt anseende. Den icke initierade undrar, om man häri har att söka orsaken till att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter i ett celebert ärekränkningsmål företräddes av en domstolsjurist och icke av en advokat. Hur därmed än må förhålla sig torde bärande skäl saknas för att bedöma ärekränkningsmål på annat sätt än övriga brottmål.
    I ett följande kapitel behandlas avsägelse av redan mottagna uppdrag. Efter ett par sidor om advokaternas förliknings- och skiljedomsverksamhet, där kravet på skiljedomarens oberoende och självständighet bestämt hävdas, följer ett kapitel om försvarsadvokaten och den tilltalade. Författaren har här, liksom på andra punkter, kunnat stödja sig på STJERNSTEDTS arbete »Brottmålsadvokaten». Den principiellt be-

tydelsefulla frågan hur försvarsadvokaten skall ställa sig, om han får vetskap om förhållanden, som icke blivit utredda i målet och som skulle vara ägnade att ställa den tilltalade i ett nytt och sämre läge —t. ex. en bekännelse av den tilltalade inför advokaten rörande ett faktum, som denne förnekat och alltjämt ämnar förneka inför rätten — besvarar författaren sålunda, att i en dylik situation förtroendet mellan den tilltalade och hans advokat måste anses mera värt att skydda än samhällets behov av att få en skyldig brottsling straffad. Denna uppfattning förefaller riktig.
    Under rubriken »Trohet och omsorg i advokatverksamheten» ha sammanförts en del rättsfall, vilka, såsom naturligt är, visa exempel på frånvaron av dessa egenskaper. Det därpå följande kapitlet om ekonomiska mellanhavanden med klienten innehåller mycket av intresse. Att vid arvodets bestämmande hänsyn tages till värdesynpunkten, anser författaren vara otvivelaktigt riktigt. Häri kan man väl som allmän regel instämma. Det kunde emellertid ha varit av intresse att få arvodesprinciperna litet närmare utvecklade och få belyst om värdesynpunkten alltid bör influera, t. ex. vid upprättande av äktenskapsförord, sökande av lagfart o. dyl. Man har en känsla av att på detta område missbruk lätt kan förekomma. Frågan huruvida advokat, som förordnats att biträda person, som är häktad eller erhållit fri rättegång, må efter rättegångens avslutande kunna av klienten eller honom närstående personer mottaga gottgörelse utöver den av domstolen fastställda besvarar författaren med stöd av en annan auktoritet — låt vara med viss tvekan — jakande. Även om det angivna fallet icke inrymmes under lagens förbud att »förbehålla sig ersättning», måste väl dock för att förfarandet skall anses vara korrekt krävas, att den, som erlägger betalningen, verkligen har råd därtill. Ett ekonomiskt utnyttjande — även om det sker inom ramen för vad som advokaten anser vara skäligt arvode — av fattiga anhörigas tacksamhet över att en häktad blivit frikänd kan icke vara god advokatsed. Över huvud torde den största försiktighet vara att tillråda i fråga om dylika arvoden.
    Under rubriken »Bokföring och redovisning; rörelsens organisation» pläderar författaren för sunda affärsprinciper och framhåller betydelsen av att advokaten intager en oberoende ställning. I sistnämnda hänseende yttras, att advokat icke får stå i beroende ställning till annan än samfundsledamot. I praxis synes emellertid undantag ha gjorts för bankombudsmän.
    I kapitlet om advokatens förhållande till domstolen betonar författaren starkt och med rätta advokatens sanningsplikt men framhåller också, att denna icke såsom vittnesplikten förbinder advokaten till att omtala allt vad han vet hänt och sant vara. I de följande kapitlena behandlas förhållandet till huvudmannens motpart och till kollegerna.
    Kapitlet om reklam och värvande av uppdrag inledes med några roande notiser om de i svenska ögon löjliga krav i dessa hänseenden, som kollegialiteten i vissa främmande länder ställer på advokaterna. En fransk advokat får sålunda icke ha en skylt — ja, icke ens ett visitkort — på dörren. Författaren konstaterar, att utvecklingen i Sve-

rige »ännu» icke nått fram till en liknande stränghet. Och väl är det,ty en kollegialitet, som omöjliggör en modern och praktisk service, äringenting att eftersträva. Då författaren påtalar missbruken i reklamhänseende, kan man emellertid tillfullo instämma. Särskilt gäller detta sådana fall, där tredje man får sitta emellan, såsom t. ex. de även av författaren berörda fallen, då en vinnande parts advokat låter införa en notis i pressen om domstolsutslaget med angivande av sitt namn. Detta i landsorten ganska vanliga oskick borde kunna stävjas genom överenskommelse mellan advokatsamfundets styrelse och pressens organisationer.
    Efter ett kapitel om kompanjonskap och biträden samt förhållandet till yrkesorganisationen följer ett kapitel, som bär den talande rubriken »Ståndets värdighet». Författaren berör här bl. a. det olämpliga i att advokater i sin processföring i allt för hög grad rida på formalia. Häri kan man tillfullo instämma. Det kunde i detta sammanhang ha varit av intresse att erfara författarens ståndpunkt till frågan om det numera kan anses vara god advokatsed att under åberopande av jäv söka hindra att en person höres upplysningsvis. Anmälaren vill för sin del besvara denna fråga nekande. — Arbetet avslutas med några tänkvärda »slutord». Karakteristisk för den anda, som präglar hela framställningen, är bokens sista mening: »Det gäller att göra det rätta för dess egen skull — och så låta följderna bli vad de vilja.»
    »Om god advokatsed» är en stimulerande läsning, icke minst för en domare, som därigenom inom arbetets begränsade ram får en god överblick av de yrkesproblem, varmed advokaterna röra sig i sin dagliga gärning. För advokaterna måste denna kodifikation vara synnerligen värdefull, såväl när det gäller att hämta ledning för ett ståndpunktstagande i konkreta fall som när det gäller att bilda sig en allmän föreställning av de höga krav i moraliskt hänseende, som ställas på advokaterna i ett modernt rättssamhälle. Man har all anledning att vara advokaten Vinge tacksam för den insats han gjort genom sitt värdefulla arbete.

Th. Munck af Rosenschöld.