I många yrken utbildas i traditionens form ett flertal regler om yrkesutövningen, vilka tillsammans utgöra en yrkets etik. Man talar om god köpmannased, god advokatsed, läkaretik o. s. v. Denna moralbildning har som bekant haft stor betydelse för vissa yrkens utveckling, övervägande i gynnsam men ibland i hämmande riktning. Yrkesorganisationer, som väl förstått sin uppgift, ha genom främjande av en efter allmänna normer hög moralisk standard hos sina medlemmar kunnat förskaffa sitt yrke både respekt från andra medborgares sida och ekonomisk framgång. Utbildningen av en moralkodex i det svenska advokatväsendet har väsentligt hämmats av frånvaron av alla krav på kvalifikationer för yrkets utövande; de utbildade advokaterna ha städse haft att utstå konkurrens från till stor del undermåliga sakförare. Det har varit Sveriges Advokatsamfunds stora uppgift sedan decennier tillbaka att utbilda och vidmakthålla en kår av kunniga och hederliga

686 BERTIL AHRNBORG.advokater. När vi nu, efter många års väntan, stå inför en processreform, i samband varmed advokattiteln erhåller rättsskydd och advokatsamfundet övergår till en legaliserad organisation, kan det utan överdrift sägas, att det i samfundets stadgar och i dess mångåriga praxis skapats en stark garanti för att de etiska kraven på de svenska advokaterna skola väl uppfyllas.
    En värdefull och välbehövlig framställning av de regler för advokatverksamheten, som i doktrin och praxis utbildats vid sidan eller kanske rättare till komplettering av uttryckliga föreskrifter i lag och samfundsstadgar, har givits av advokaten Karl Axel Vinge i arbetet »Om god advokatsed». Det är tacknämligt, att detta verk tillkommit redan därför att den svenska litteraturen om advokatväsendet är föga omfångsrik; till monografiska framställningar kunna väl endast räknas TJERNELDS »Advokatverksamheten», STJERNSTEDTS »Brottmålsadvokaten» och BOMGRENS »Det svenska advokat väsendet före bildandet av Sveriges Advokatsamfund». För den, som vill studera detta ämne, finns dock rikt material att hämta ur Sveriges Advokatsamfunds till och med år 1934 tryckta förhandlingar och i den sedan år 1935 utgivna Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund. Förf. har gjort de svenska juristerna en stor tjänst genom att till systematisk behandling upptaga det viktiga komplex av spörsmål, som bestämningen av begreppet god advokatsed utgör. Utförandet av denna uppgift har krävt icke blott ett mödosamt forskande i de splittrade källor, som nyssnämnda litteratur utgör, utan även en ingående kännedom om advokatyrkets alla aspekter och ett säkert omdöme vid behandlingen av de intressekollisioner, som begreppet god advokatsed är avsett att lösa. De diskussioner, vartill avhandlingen givit upphov i advokatkretsar, ha visat, att förf. lyckats i sin strävan att ge en översiktlig, lättillgänglig och vederhäftig framställning av sitt ämne, om än i vissa spörsmål olika åsikter om den rättalösningen kommit till synes. Jag skall i korthet anföra några synpunkter, vartill vissa av författarens uttalanden kunna ge anledning.
    Till en början må framhållas, att framställningen i vissa avsnitt sträcker sig rätt långt utöver vad som hör till frågan om god advokatsed i egentlig mening och innefattar en rådgivning i situationer, som lämna en mer eller mindre vid marginal för den enskilde advokatens fria omdöme. Till sådana råd höra kapitlet om rådgivning (s. 13—17), synpunkterna på avvisande av uppdrag, (särskilt s. 27 om fastighetsförmedling, s. 29 om försäkringsagenturer, s. 31 om tillfälligt anlitad advokat, s. 33 om uppdrag i ärekränknings- och barnuppfostringsmål), författarens avvisande hållning till advokaters ledamotskap i bolagsstyrelser (s. 28), uttalandena om advokatens moraliska förpliktelse att tjäna det allmänna i oavlönade offentliga uppdrag (s. 34) och kapitlet om förliknings- och skiljedomsverksamhet (s. 40—42). Förf. torde icke själv mena, att de, som i sådana stycken hava en avvikande mening och handla därefter, bryta mot god advokatsed. Detta begrepp får icke göras vidare än att det kan gälla såsom en för alla yrkesutövare förpliktande norm; eljest förlorar det denna karaktär, varvid man riskerar, att även respekten för de indispensabla reglerna försvagas.

ANM. AV KARL AXEL VINGE: OM GOD ADVOKATSED. 687    En och annan advokat med lång erfarenhet av huru advokatyrket i verkligheten utövas och vilka svårigheter advokaterna på många håll i vårt land brottas med, finner säkerligen att vissa av författarens råd sikta till ett mer idealt tillstånd än det nuvarande, och att kraven på advokatetiken ibland äro alltför stränga för att kunna genomföras. Jag känner mig av skäl, som ovan antytts, icke övertygad om nyttan och ibland ej heller om riktigheten av alla de moraliska överväganden arbetet innehåller. Man fäster sig vid, att förf. i sådana sammanhang ibland åberopar förhållanden i Frankrike och England utan att klargöra den skillnad, som består mellan avocat och avoué i Frankrike, resp. barrister och solicitor i England. I vårt land, vars advokater få fylla båda dessa kategoriers uppgifter, ligger det i sakens natur, att de stränga regler, som gälla för de allenast inför domstol pläderande advokaterna i regel, icke kunna vara tillämpliga hos oss.
    Advokaten BIRGER BARRE har i en recension i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1944 (häfte 3—4) upptagit till granskning flera av de författarens uttalanden, som kunna bliva föremål för debatt. Senare har advokaten SVEN HALLSTRÖM i samma tidskrift (1945, häfte 1) framfört ytterligare synpunkter på ämnet. I stort sett ansluter jag mig till de synpunkter Barre framfört, även om jag har stor förståelse för de erinringar Hallström ur landsortsadvokaternas synpunkt framför, och inskränker mig här till ett par anmärkningar till den förda diskussionen.
    Jag kan icke dela författarens och Barres åsikt om det önskvärda i att advokaten avböjer uppdrag att vara ledamot i bolagsstyrelser, såvida han icke har ett eget ekonomiskt intresse att tillvarataga. Det synes tvärtom ofta vara lämpligt, att större bolag åtnjuta det stöd, som en erfaren advokat och affärsjurist kan skänka styrelsen vid dess överläggningar, och att detta stöd lämnas under det ansvar, som ledamotskapet i styrelsen medför. Det ligger också i sakens natur, att en advokat, som tillhör styrelsen, har anledning att övervaka bolagetsförvaltning på ett effektivare sätt än en fristående juridisk rådgivare kan göra. Emellertid torde åtskilliga advokater endast undantagsvis vilja påtaga sig det ansvar och den tillsyn över ett bolags förvaltning, som styrelseuppdraget medför.
    Förf. upptager till behandling i ett särskilt kapitel (s. 90) den i vårt land sedan länge omstridda frågan om advokatens rätt att göra reklam för sin verksamhet. Ehuru förf. med all rätt konstaterar att »något totalt förbud mot reklam icke kan ifrågasättas» ger han i olika avseenden uttryck åt en mycket sträng uppfattning i denna fråga. Det kan därför böra framhållas, att denna har ett annat läge i vårt land än i flertalet andra länder, som hava advokatmonopol. Så länge de svenska advokaterna tvingas att konkurrera med utanför advokatsamfundet verksamma personer — vilket blir fallet även efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande, även om advokattiteln då förbehålles dem —måste de hava en viss rätt till reklam. I Stockholm har som bekant tidningsreklam genom beslut av advokatsamfundets Stockholmsavdel-

688 ANM. AV KARL AXEL VINGE: OM GOD ADVOKATSED.ning sedan länge varit mycket inskränkt, men i landsorten råder alltjämt på de flesta håll stor frihet.
    Det hade varit önskvärt, att förf. lämnat hänvisningar till sådana bestämmelser i nya RB, som äro av betydelse för ärendet (t. ex. 36: 5 om advokats tystnadsplikt och vissa bestämmelser i kap. 8).
 

Bertil Ahrnborg.