ERNST HAFTER. Wir Juristen. Erfahrungen und Gedanken. Ziirich 1944. Schultess & Co. VII + 153 s. Schw. frcs 5.00.

 

    Denna bok, i fickformat, gör ett tilltalande intryck från boklådsdisken, där den drar uppmärksamheten till sig genom sin ovanliga och trevliga utstyrsel: ett vitt omslag, varå i stora blå bokstäver anbragts titeln med Rättvisans svärd och våg inunder, och därinom ett ljusblått clotband som har titeln i guldtryck på både rygg och frampärm. Och kan en gammal jurist träffa på en mera lockande boktitel? Han väntar sig ovillkorligen en stunds angenäm förströelse av en erfaren fackmans vakna iakttagelser och oförbehållsamma reflexioner om juristernas yrkesgrupp, om deras typiska eller eljest intressanta mänskliga egenskaper på gott och ont.
    Anm. föll för frestelsen och köpte boken, ehuru han ej kunde påminna sig att förut ha sett eller hört förf:s namn. Av vad boken själv berättar och andra källor upplysa har han sedermera kunnat förstå att Ernst Hafter tillhör sitt hemlands högst betrodda och ansedda jurister. Född 1876 är han professor i Ziirich (med straffrätt och straffprocessrätt som huvudämnen), han har under mer än trettio år suttit som president eller ledamot i kassationsdomstol och har varit livligt verksam de lege ferenda, bl. a. vid tillkomsten av den nya schweiziska strafflagen (SvJT 1938 s. 601). På ort och ställe har han tagit kännedom om amerikanskt domstolsväsende, och han har naturligtvis också ett vetenskapligt skriftställeri bakom sig. Förordet till senare hälften av hans nära 900 sidor dryga framställning av den schweiziska straffrättens speciella del är dagtecknat den 31 dec. 1942. Det är ganska tydligt att den nu föreliggande boken, vars förord är skrivet i sept. 1943, tillkommit som en rekreation efter lärda mödor. Förf. har velat, såsom han själv säger, »auch einmal frisch von der Leber weg schreiben». Allt detta låter ju synnerligen lovande.

BIRGER WEDBERG. 691    Enligt förordet har boken ett dubbelt syfte. Den vill för juristerna hålla fram en spegel — »Das soll nicht Anmassung sein. Est ist Selbsterkenntnis» — men den vänder sig också till vidare kretsar, närmast — vill det synas — i ändamål att förebygga eller undanröja misstroende mot juristerna i allmänhet och mot rättskipningen i synnerhet. Sammanfattningsvis yttrar förf.: »In verschiedensten Richtungen versuche ich zu zeigen, was wir Juristen sind, was wir wollen, was wir können, was wir nicht können.» Förf:s auktoritet och det fängslande i den uppgift han ställt sig synas motivera att genom en översikt av bokens innehåll och med några citat åskådliggöra hur han vid försöket att lösa uppgiften gått till väga.
    I den första av bokens tio avdelningar frågar sig förf. huruvida man kan tala om »geborene Juristen» i samma mening som Mozart eller Beethoven var född musiker. Hans svar blir nekande, och han vill ej heller medge att det finns geniala jurister. (Anm. förmenar sig dock ha mött mer än en domare, vars överlägsna skarpsinne och divinatoriskt säkra juridiska takt han gärna velat kalla genialiska.) »Gutes Juristentum kann sich jede durchschnittliche Intelligenz erwerben.» Beklagligt finner förf. vara att juridiken ofta väljes som nödfallsutväg av den som saknar utpräglade anlag åt något visst håll.
    De båda nästa avdelningarna handla om universitetsstudierna, om föreläsningar och seminarieövningar, om uppsjön på juris doktorer (vid förf:s universitet 50 till 60 nykreerade årligen). »Der Doktor-Titel ist fast eine gesellschaftliche Angelegenheit geworden. Man sieht in ihm eine soziale Erhöhung, nimmt in gewissen Kreisen an, dass er Türen öffnet, die sonst verschlossen bleiben wiirden. Eigenartig ist auch, dass bei uns und in Deutschland die Ehefrau den nur ihrem Mann zukommenden Titel usurpiert. Vanity Fair.»
    Fjärde och femte avdelningarna äro ägnade åt de färdiga juristernas olika uppgifter i livet. Till domarekallet, Richtertum, böra blott högt stående personer ifrågakomma. »Mit dem Juristentum allein ist es nicht getan. Menschenkenntnis, Lebenserfahrung, gefestigte Ueberzeugungen, integre Lebensfüihrung müssen dazu kommen.» Vikten av domarens oavhängighet är i Schweiz så till vida beaktad som valperioden är för domare sex år, d. v. s. två år längre än för administrationens män. Vid domarevalen spelar tyvärr partipolitiken in, men lyckligtvis äro dessa icke — såsom varit föreslaget — proportionella. Dömandets tre stadier beskrivas: 1. fastslående av sakläget, 2. dess subsumtion under en rättsnorm — härvid omnämnas ZGB:s berömda art. 1, regeln nulla poena sine lege, nazistregimens grundsats om straffbarhet »nach dem Grundgedanken eines Strafgesetzes und nach gesundem Volksempfinden», m. m. — och 3. dragandet av subsumtionens konsekvenser. Domarens ställning till sakkunnigutlåtanden diskuteras, uttalanden göras om civildomarens och kriminaldomarens skilda uppgifter och om värdet av lekmannadomare. — Andra juridiska levnadsbanor än domarens äro förvaltningstjänstemannens, åklagarens, advokatens, affärsjuristens. Benämningen Rechtsanwalt för advokat finner förf. mind-

692 BIRGER WEDBERG.re god — ty även domaren och åklagaren äro ju Anwälte des Rechts — men prisar det i Bern gängse Fürsprecher. De schweiziska juristfakulteternas lärare fungera i stor utsträckning som domare, mindre ofta som advokater, och »Zurückhaltung in professoraler Gutachtertätigkeit» anser förf. vara önskvärd. Kvinnliga jurister vill han icke gärna se vare sig som domare — han gör dock undantag för barndomstolar — eller som advokater. Till sist framhåller han att jurisprudensen uppfostrar till klarhet, som har sitt värde i all mänsklig livsföring: »Dann kann der Jurist in vielen Sätteln reiten.»
    I avd. VI, som bär överskriften »Strenges Recht. Formalismus», karakteriseras korteligen dessa begrepp. Kverulanten avmålas, instansordningens trefaldighet och kassationsförfarandets syfte belysas, några exempel ges på formalism såväl i lagen som hos domaren. Som en övervunnen formalism omtalas den legala bevisprövningen.
    Sjunde avdelningen — Juristensprache. Juristenstil — bereder den svenske läsaren i så måtto en överraskning som han där icke finner något av det hos oss hävdvunna kinket om kurialstilens brister. Med Juristensprache åsyftar förf. uttryck som för juristerna äro välbekanta men för lekmännen främmande, t. ex. adekvat kausalitet, dolus eventualis. Sådana uttryck få ej användas i en dom; tveksamt kan vara i vad mån där bör citeras litteratur och prejudikat. — Ges det, frågar förf., en Juristenstil av den utpräglade karaktär, att man på avfattningen av en skrift, likgiltigt vad ämne den behandlar, kan avgöra om den härrör från en jurist eller ej? Han är böjd för ett jakande svar. Ty den juridiska stilen utmärker sig, eller borde åtminstone utmärka sig, genom »Einfachheit, Klarheit, Nüchternheit, Vermeidung langer Satzperioden, strenge Beschränkung auf das, was notwendig gesagt werden muss».
    Den följande avdelningen, som är bokens längsta (31 s.), har överskriften »Gesetzgebung. Gesetzessprache». Efter en betraktelse om den »Notgesetzgebung», som världskriget framtvingat även i Schweiz, skildrar förf. med påtaglig förtrogenhet och sympati de mer betydande schweiziska lagverkens tillblivelse alltifrån Vorentwürfe till den slutliga redaktion som förelägges folkomröstningen. EUGEN HUBER och CARL STOOSS äro här självfallet de stora namnen, men förf. skriver tacksamma minnesord även om andra nu bortgångna, med vilka han haft lyckan att samarbeta. Åt den roll trespråkigheten spelar så för lagspråket som för rättslivet i övrigt ägnar förf. några rader både i denna avdelning och den närmast föregående.
    Avd. IX är bokens kortaste, blott 2 s., och bär överskriften »Déformation professionelle». Till detta franska uttryck har nämligen förf. icke kunnat finna en lika kort och pregnant motsvarighet på tyska. Kunde inte svensken, som har svårt att till sitt modersmål översätta Juristentum och Richtertum, i st. f. det franska uttrycket säga yrkesmissbildning? Förf. utlägger det åsyftade begreppet som det ledsamma och ofta löjliga förhållande, att en människa går så upp i sitt yrke, tillmäter det och därmed även sig själv en sådan betydelse, att allt annat

ANM. AV ERNST HAFTER: WIR JURISTEN. 693träder för henne i bakgrunden. Inom juristvärlden finnas enligt förf. sådana missbildade varelser både av ett ganska oförargligt slag, t. ex. domaren som inte kan fördraga att hans dom ändras i högre instans, och av ett mera betänkligt, såsom de oförbätterliga vilka aldrig komma loss från de juridiska problemen och med dem vilja lyckliggöra såväl yrkesbröder som andra. Förf:s anvisningar på de beprövade medel, genom vilka man skall kunna värja sig mot dessa oförbätterliga, må citeras som prov på förf:s skrivsätt när han vill roa: »Wenn einer dich zu ungelegener Zeit mit seinen Fach- und Berufsfragen nicht loslässt, dann hilft zunächst freundliches Schweigen. Reicht das nicht aus, so mag auch der Fachmann mit einem gewissen Humor dem Berufsgenossen gegenüber auf mangelndes Wissen pochen und ihm erklären, dass ihn diese Fragen nicht interessieren. Man kann den Unentwegten freundschaftlich am Arm nehmen, ihm die strahlende Sonne und den blauen See zeigen. Man kann zum Bücherschrank gehen und ihm einen Goethe-Band oder einen guten Roman überreichen. Es mag, um ihn juristisch zu beruhigen auch eine Kriminalgeschichte sein. »Alla kunna nog ej finna nöje i dessa icke så litet behagsjuka rader.
    Sista avdelningen handlar om den juridiska litteraturen. För juridiken egendomliga publikationer äro kommentarer — på sådana har enligt förf. Schweiz icke något överflöd — och prejudikatsamlingar, beträffande vilka han rekommenderar större koncentration. Förf. erinrar om den stundom dryga kostnad som doktorsavhandlingens tryckning ådrar »den jungen Autor oder regelmässig dessen Vater»; förf:s fakultet kan undantagsvis bevilja tryckningsbidrag, ja rent av dispensera från trycktvånget. Populär juridisk litteratur vill förf. ej fördöma, men han anser att särskilt i Schweiz, där medborgaren har att deltaga i lagstiftningen, det framför allt är av vikt att stimulera lekmannen till direkt studium av lagtexten. Förf. ger sitt erkännande åt den schweiziska tidningspressens »relativ hohen Stand» i utredningar om rättsliga ämnen.
    Att den juridiska litteraturen flödar alltför rikligt, är en sats som förf. inte bara vill proklamera utan också vid sitt eget skriftställeri behjärta. Hans slutord lyda: »Ich habe persönlich seit langer Zeit Zuriickhaltung zu üben versucht, und es mir namentlich zum Grundsatz gemacht, nicht jeden Vortrag, den ich vor irgend einem Kreis zu halten hatte, im Druck zu verewigen. Und num sitze ich mit meinem neuen kleinen Buch doch im Glashaus. Das ist mir klar, und ich muss die Kritik an mich herankommen lassen.»
    Med all respekt för förf. kan anm. icke avvisa den tanken att den lilla boken knappast behövt läggas under allmänhetens ögon. Vad förf. velat meddela kunde lämpligen sagts i ett föredrag för lekmän; som lektyr för jurister tyckes det vara alltför elementärt. Anm. känner sig besviken på vad boken genom sin titel och sitt förord lovat, och det är blott med tvekan han kan anbefalla den hos SvJT:s läsekrets.

Birger Wedberg.