Lösdriverilagstiftningen. Riksdagen liar i skrivelse till K. M:t (1945 nr 527) med anledning av en motion av herr Verner Hedlund (II kamm. nr 72) anhållit, att K. M:t ville föranstalta om skyndsam utredning beträffande frågan, huruvida behov föreligger av särskild lösdriverilagstiftning, och för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kan föranleda.
    Sedan flera årtionden tillbaka har frågan om en revision av lösdriverilagstiftningen varit aktuell i vårt land. Icke mindre än fyra sakkunnigförslag i ämnet har under årens lopp framlagts, det sista samtidigt med krigsutbrottet hösten 1939 av 1937 års lösdriverilagstiftningskommitté och benämnt förslag till lag om arbetsfostran. Två gånger har K. M:t förelagt riksdagen förslag till ny eller ändrad lagstiftning på området, men hittills har alla strävanden att få till stånden mera tillfredsställande ordning i fråga om samhällets åtgärder mot de s. k. lösdrivarna strandat. 1939 års förslag erhöll ett gynnsamt mot-

 

1 Detta kommer i någon mån till uttryck exempelvis i lagläsaren Botvid Larssons häradstingsprotokoll för Dalsland (Göta hovrätts arkiv, Jönköping) redan 1613, där tingsförrättaren i slutklämmen säger sig hava rannsakat och dömt »med häradsnämnds råd och samtycke». Dock är det tämligen tydligt, att utvecklingen ej gått lika hastigt i alla landsändar. Ytterst berodde denna på tingsförrättarens personliga inställning, och situationen kan därför lätt hata växlat under olika perioder inom en och samma domsaga. Jfr K. G. WESTMAN, Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet, en studie med särskild hänsyn till uppländska domböcker (1927), s. 13 ff.

702 K. J. S.tagande bl. a. av socialstyrelsen.1 Men krigsutbrottet lade avgörande hinder i vägen för upptagande av en ekonomiskt så vitt utseende reform, varför hela frågan efter remissbehandlingen fick vila.
    Efter erinran om dessa fakta heter det i motionen:
    »Nu rådande förhållanden på lösdrivarvårdens område i dess två former, den manliga och den kvinnliga, är oefterrättliga. Att kalla lösdrivarnas behandling för »vård» är ganska oegentligt. Vården omfattar två moment, en »förebyggande» åtgärd, polisvarning, och en tvångsåtgärd,, som i realiteten icke är något annat än ett tidsbestämt frihetsstraff, nämligen intagande på tvångsarbetsanstalt: männens Svartsjö och kvinnornas Landskrona,, den senare anstalten efter krigsutbrottet evakuerad, varefter de kvinnliga s. k. lösdrivarna, d. v. s. sådana prostituerade som de administrativa organen bestämt sig för att beröva friheten, fått föra en ambulerande tillvaro i olika
    Några nämnvärda möjligheter att beträffande lösdrivarna genomföra den för all socialvård som förtjänar delta namn grundläggande principen om klientelets differentiering, om behandlingens lämpande efter individernas personliga förhållanden, existerar icke. På anstalten sammanföres, såsom socialstyrelsen uttrycker saken, den relativt ofördärvade med aktiva, antisociala och kroniskt kriminella typer, med slappa förslöade parasitnaturer och med psykiskt och moraliskt djupt förkomna individer tillhörande samhällets bottenskikt. Styrelsen framhåller alt på en anstalt måste hänsyn till den mest svårdisciplinerbara delen av klientelet bestämma graden av anstaltsregimens stränghet. Därför är regimen otvivelaktigt onödigt sträng för de relativt godartade och socialt mindre förfallna tvångsarbetarna. De initiativtagande och dömande administrativa myndigheternas obenägenhet att tillämpa den otidsenliga lagstiftningen har, såsom styrelsen erinrar, lett till att det svenska samhället sedan lång tid tillbaka saknat tillräckligt skydd mot de farliga element som utgör en betydande del av lösdrivarna. Denna fundamentala brist på ifrågavarande socialvårdsområde leder till att fängelserna fylls med personer, som det hade varit humanare att omhändertaga genom förebyggande åtgärder inom socialvården.
    Men det är icke att undra på att de administrativa organen i det längsta— humana som de äro — drar sig för att döma lösdrivare till tvångsarbete. Jag har redan nämnt att tvångsarbete ådömes liksom fängelse och straffarbete på viss tid — ett underligt sätt att reglera omhändertagandet av vårdbehövande individer. Men när det gäller utskrivningen är fångvården flera hästlängder före lösdrivarvården.. Straffångar kan villkorligt frigivas, när viss del av strafftiden gått till ända. Och de som dömts till ungdomsfängelse kan utskrivas på prov, så snart detta finnes gagneligt för den intagne. Såväl de till ungdomsfängelse dömda som straffångar med lång strafftid kan också under anstaltstiden få antaga plats utanför anstalten, men får då cykla tillbaka till anstalten på kvällarna. Men om så jordbrukarna skulle stå i kö hos direktören på Svartsjö om hjälp i skördearbetet, så kan ingen tvångsarbetare utsläppas därifrån förrän den för

 

1 Se dess utlåtande, publicerat såsom ett särskilt nummer 10 b av Sociala meddelanden 1940.

LÖSDRIVERILAGSTIFTNINGEN. 703tvångsarbetet fixerade tiden till sista dagen avtjänats på tvångsarbetsanstalten. Fångvården kan i dessa stycken utgöra en lämplig förebild för en reform av lösdrivarvården. Detsamma gäller om eftervården av den utskrivne. Här har fångvården kommit mycket långt i fråga om till ungdomsfängelse dömda, och den nya lagen om villkorlig frigivning, som trädde ikraft den 1 januari i år, har mitt under brinnande världskrig reglerat även straffångarnas eftervård. Men den frigivne tvångsarbetaren lämnas att sköta sig själv helt och hållet. Och ingen hade bättre än han behövt en stödjande hand.»

 

    I utlåtande över motionen till andra lagutskottet har socialstyrelsen uttalat, att det vore att hälsa med den största tillfredsställelse, om riksdagen framförde önskemålet om att förslag i ämnet — grundande sig på lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande och med beaktande av de av socialstyrelsen framförda synpunkterna — bleve förelagt riksdagen år 1946.
    Strafflagberedningen, som jämväl hörts över motionen, har i sitt utlåtande till andra lagutskottet, fogat vid dess utlåtande nr 76, bl. a. anfört:
    »Strafflagberedningens ledamöter och sakkunniga hava även varit ense om att samhället — såsom lösdriverilagstiftningskommittén föreslagit — i fråga om den kvinnliga prostitutionen bör begränsa sig till att vidtaga förebyggande åtgärder mot unga, alkoholiserade och psykiskt abnorma prostituerade samt bekämpa vissa ur social synpunkt särskilt skadliga verkningar av prostitutionen men däremot icke bör söka lösa den praktiskt ogenomförbara uppgiften att genom lagstiftning komma prostitutionsföreteelsen som sådan till livs. Däremot har det icke ansetts utan vidare klart att de nuvarande reglerna om lösdriveribehandling av män när de upphävas behöva ersättas av en särskild, mera socialt inriktad lösdrivarlagstiftning. Inom beredningen ha sympatier uttalats för ett i socialstyrelsens yttrande över kommittéförslaget av byråchefen Hagman reservationsvis framfört yrkande, som i huvudsak innebär att samhället bör inskränka sig till att med anlitande av vanliga hjälpformer bringa hjälp åt sådana grupper som ej kunna reda sig själva men beträffande dem som ej leva enligt gängse och vedertagna moralbegrepp bör nöja sig med att stadga korrektioner i strafflagen och låta förseelser däremot behandlas av de vanliga domstolarna. Enligt nämnde reservants mening skulle en sådan lagstiftning som den av lösdriverilagstiftningskommittén föreslagna bl. a. kunna medföra risker förde oförvållat arbetslösa. Inom beredningen har särskilt framhållits att en lösdrivarlagstiftning nödvändigtvis måste kännetecknas av en tämligen vag beskrivning på det levnadssätt som skulle föranleda ingripande och att en sådan lagstiftning därför måste vara menlig för rättssäkerheten. Såsom anmärkningsvärt har framhållits att behovet av lösdrivarbehandling företrädesvis brukar motiveras med nödvändigheten att kunna ingripa mot personer som icke kunna övertygas om brott men likväl för det allmänna rättsmedvetandet framstå som brottslingar. Att grunda ett ingripande på sådana skäl stode enligt den anförda meningen i strid mot eljest tillämpade rättsprinciper.

704 LÖSDRIVERILAGSTIFTNINGEN.    Med hänsyn till vad sålunda gjorts gällande, har beredningen ansett att det i första hand borde övervägas huruvida en särskild lösdrivarlagstiftning är erforderlig eller huruvida det behov av samhälleligt ingripande mot det ifrågavarande klientelet som må föreligga kan tillgodoses genom andra sociala vårdformer jämte straffrättsskipningen.»

 

    Efter förebringande av utredning om lösdrivarlagens nuvarande tilllämpning, förklarar sig beredningen icke kunna i detalj taga slutlig ställning till frågan om önskvärda lagstiftningsåtgärder i ämnet, men beredningens ledamöter och sakkunniga har varit ense om att det föreligger ett berättigat krav på den nuvarande lösdrivarlagens upphävande snarast möjligt. Icke heller i fattigvårdslagen anser beredningen behov föreligga av tvångsarbetets bibehållande.
    Bland bilagorna till strafflagberedningens utlåtande märkes en av beredningens sakkunnige dr Gustav Jonsson verkställd psykiatrisk undersökning av samtliga kvinnliga tvångsarbetare på Karlstadsfängelset.1
    Andra lagutskottet, som delar strafflagberedningens åsikt att den nu gällande lösdriverilagstiftningen snarast bör upphävas, anser att starka skäl talar för att något behov av en särskild lösdriverilagstiftning ej föreligger, därest vissa mindre kompletteringar av strafflagen vidtages. En viktig synpunkt som icke bör förbises i detta sammanhang,säger utskottet, är att kostnaderna för behandlingen av lösdrivarklientelet säkerligen skulle bliva avsevärt lägre, om den av beredningen skisserade lösningen av frågan kunde genomföras än om lösdrivarvården reformerades i anslutning till lösdriverilagstiftningskommitténs förslag. Emellertid är spörsmålet om behovet av en särskild lösdriverilagstiftning icke tillräckligt belyst för att utskottet skall kunna taga slutlig ställning till detsamma. En förutsättning för en reform enligt de av beredningen uppdragna riktlinjerna är att densamma kommer att erbjuda erforderliga garantier för omhändertagande av asociala element, vilkas verksamhet utgör en fara för samhället, och för tillrättaförande av lösdrivarna på ett tidigt stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad. Med hänsyn till det anförda synes frågan böra underkastas en mera ingående undersökning. Erforderliga utredningar torde kunna verkställas på relativt kort tid, slutar utskottet.
    Båda kamrarna har enhälligt bifallit utskottets hemställan.
 

K. J. S.