Förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten. Straffrättskommittén har den 15 juni 1945 avgivit ett betänkande med förslag till ändringar av strafflagen för krigsmakten i vad den berör brott mot staten och allmänheten (SOU 1945:28). Förslaget innefattar i huvudsak följdändringar i anledning av kommitténs förslag till ändring av allmänna strafflagens bestämmelser om dessa brott (SOU 1944:69; se SvJT 1945 s. 185). Ehuru kommittén sökt undvika att föregripa den allmänna revisionen av strafflagen för krigsmakten, har ett mycket stort antal paragrafer måst ändras.
    Den principiellt viktigaste nyheten är anslutningen till den nya ordningen i fråga om ämbetsbrotten. En krigsman som genom allmänt brott åsidosätter sin tjänsteplikt skall enligt förslaget icke vidare dömas efter 129 eller 130 §, utan jämte det allmänna straffet skall blott eventuellt inträda förlust av tjänsten enligt 3 kap.
    En annan märklig nyhet är att, i anslutning till den nya medverkansläran, civila skola kunna dömas för medverkan till militära brott. En civil som anstiftar en krigsman att slå sin förman skall alltså enligt förslaget dömas enligt strafflagen för krigsmakten för anstiftan av misshandel å förman. Han skall emellertid lagföras vid civil domstol. De processuella reglerna har kommittén i allt väsentligt lämnat orubbade, eftersom de komma under prövning i annat sammanhang.
    Slutligen må nämnas, att kommittén föreslår införande av möjlighet att använda villkorlig dom vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, dock ej i fråga om disciplinstraff, samt att i vissa fall föreslås särskilda brottsnamn. De nuvarande stadgandena om uppror och upplopp skola t. ex. ersättas med bestämmelser om ett brott benämnt myteri, bestående i att samling av krigsfolk ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot förman.

N. B.

 

    Förslag till byggnadslag, ny byggnadsstadga m. m. Stadsplaneutredningen 1942 (ordf. häradshövdingen Knut Elliot, sekr. hovrättsrådet Allan Nordenstam) har avgivit sitt tredje och slutliga betänkande (SOU 1945: 15), Utredningens första betänkande avsåg att åstadkomma en enklare och snabbare handläggning av stadsplane- och tomtindelningsärenden m. m. (se SvJT 1942 s. 442). Förslaget ledde år 1943 till lagstiftning. I anslutning till utredningens andra betänkande (SOU 1943: 30, se SvJT 1943 s. 605) har vid 1945 års riksdag framlagts proposition om ändringar i byggnadsstadgan, syftande till att åstadkomma mera enhetliga och rationella bestämmelser om byggnadstekniska utförande. Det nu framlagda slutbetänkandet utmynnar i förslag till dels en byggnadslag, avsedd att ersätta den nuvarande stadsplanelagen, dels ock helt ny byggnadsstadga jämte åtskilliga följdförfattningar.

710 FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.    Förslaget innebär lagfästande av två nya planformer: regionplan och generalplan. Regionplan skall uppgöras, då för två eller flera städer, stadsliknande samhällen eller landskommuner gemensam planläggning finnes böra äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder eller områden för tätbebyggelse eller för tillgodoseende av allmänhetens behov av friluftsliv. För regionplans upprättande skolade berörda kommunerna sammansluta sig i regionplaneförbund. Dylikt förbund skall, om så erfordras, kunna åstadkommas även mot kommunernas vilja.
    Generalplan avser att uppdraga riktlinjer för planläggningen inom hel kommun eller större del därav. En sådan planläggning är enligt utredningens mening ofta oundgänglig vid prövning av detaljplanefrågor, vägfrågor, skolfrågor m. m. Generalplan skall i regel finnas för städer och stadsliknande samhällen. Den skall antagas av stadsfullmäktige eller däremot svarande myndighet men behöver icke fastställas. På den egentliga landsbygden äger länsstyrelsen, om så finnes påkallat, förordna om upprättande av generalplan. Stomplan föreslås skola utgå ur lagstiftningen såsom särskilt institut.
    I generalplan kan meddelas förbud mot tätbebyggelse av viss mark. I vissa fall kan genom generalplan också förordnas, att bebyggelse inom visst område tills vidare icke får ske utom för jordbrukets eller därmed likartat behov. Genom dylika förordnanden kan åvägabringas, att ett tidsschema fastställes för bebyggandet av olika i generalplanen ingående områden. Enligt förslaget skall tätbebyggelse i vissa fall kunna förhindras även utan samband med upprättande av generalplan.
    Gällande bestämmelser om stadsplan bibehållas i princip i huvudsak oförändrade, men en stor mängd detaljändringar föreslås. Sålunda skola exempelvis möjligheterna för stad att genom expropriation förvärva mark, som erfordras för stadens ändamålsenliga utveckling, enligt förslaget väsentligt utvidgas. Underlag avses härigenom skola skapas t. ex. för sanering av äldre byggnadsområden. Vidare må nämnas, att även markexploatörs skyldigheter att avstå mark, som erfordras för stadsplans genomförande, enligt förslaget bli i viss mån större än de nuvarande samt att de oklara stadgandena i gällande lag om tomtägarnas skyldigheter att utgiva bidrag till stads kostnader för gatumark helt omarbetats. Nuvarande skyldighet för tomtägare att ställa säkerhet för utgivande av sådant bidrag upphäves. I stället föreslås att stads fordran å gatukostnadsbidrag skall erhålla förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken.
    Byggnadsplan skall enligt förslaget kunna fastställas ej blott på landet utan även i stad. Avstyckningsplaner skola däremot ej längre få upprättas. I stället avses byggnadsplan skola i vissa fall göras så enkel, att den liknar den nuvarande av styckningsplanen.
    Planläggning och bebyggelse förutsättes skola även under fredliga förhållanden ske under hänsynstagande till försvarets intressen. Bestämmelser om sådant hänsynstagande — delvis motsvarande föreskrifterna i 1942 års provisoriska lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret — ha därför föreslagits. De föreslagna stadgandena gälla, i motsats till 1942 års provisoriska lag, förutom militära anläggningar även civila flygplatser.

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET. 711    Rätten att ansluta enskild väg till allmän väg skall enligt förslag till ändring i lagen om allmänna vägar kunna begränsas, om så anses önskvärt ur trafik- eller bebyggelsesynpunkt. Vidare föreslås viss skärpning av de inämnda lag intagna föreskrifterna om det minsta avstånd till allmän väg, på vilket byggnad må uppföras. Markägare, som lider skada genom förbud mot anslutning av enskild väg till allmän eller genom förbud mot byggande i närheten av allmän väg, skall emellertid kunna tillerkännas ersättning härför.

A. N.