Straffverkställighetens reformering. Sedan K. M:t d. 31 dec. 1942 överlämnat åt strafflagberedningen att, jämte den på beredningen ankommande fortsatta utredningen rörande straffsystemets och anstaltsväsendets reformering, till behandling upptaga frågor om verkställighet av frihetsstraff, har beredningen d. 14 nov. 1944 avgivit ett betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944:50). Beredningen har ej funnit det möjligt att bedriva hela reformarbetet beträffande straffsystemet och verkställigheten parallellt med hänsyn till den långa tid som skulle erfordras för en sådan strafflagsreforms genomförande. I fråga om partiella reformer har det ansetts mest trängande att framlägga förslag till en reformerad straffverkställighet, särskilt som återstående straffsystemreformer — utvidgning av möjligheten att sätta kriminalvård i frihet eller socialvård i egentlig mening i frihetsstraffets ställe, utsträckt åtalseftergift, särbehandling av vissa utpräglat asociala brottslingsgrupper m. m. — synts böra behand-

las i ett sammanhang. Beredningens betänkande har därför kommit att huvudsakligen beröra verkställighetsfrågor.
    I en särskild straffsystemsfråga — huruvida straffarbete och fängelse skola bestå såsom särskilda straffarter — har beredningen, utan att taga slutlig ställning till frågan om en särskild custodia honesta bör inrättas, uttalat sig för en övergång till ett enhetligt frihetsstraff men ansett det böra anstå med framläggande av definitivt förslag därom med hänsyn till att reformens genomförande skulle nödvändiggöra en översyn av straffsatserna i strafflagens speciella del och därigenom vara ägnad att fördröja verkställighetsreformen. I praktiken ha de båda straffarterna redan alltmera likställts, och denna utveckling främjas ytterligare i beredningens förslag, enligt vilket bl. a. fängelsets nuvarande karaktär av klasstraff minskas.
    Med hänsyn till utjämningen av skillnaden mellan fängelsets och straffarbetets verkställighet har beredningen övervägt att föreslå upphävande av reduktionsregeln i SL 4:6 att fängelse vid förändring av straff endast skall svara mot straffarbete under hälften så lång tid. Detta har icke ansetts kunna ske såsom isolerad lagändring, emedan det skulle innebära att det tillämpliga straffmaximum — ibland även straffminimum — i vissa fall skulle höjas, när gemensamt straff skall ådömas för brott som kan förskylla straffarbete och för annat brott som kan medföra högst fängelse eller högst böter. Däremot har beredningen ansett sig böra föreslå att fängelse som den dömde utstått skall anses lika med straffarbete när det skall avräknas å sådant straff, t. ex. när någon, som undergår eller undergått fängelse för ett brott, jämlikt SL 4:3 för samma brott jämte annat före verkställighetens början begånget brott dömes till ett gemensamt straffarbetsstraff. Då det i sådana fall får anses bero på en tillfällighet att den brottslige icke på en gång dömts till det gemensamma straffet, synes det nämligen icke skäligt att han endast får avräkna hälften av det avtjänade straffet, som i verkställighetshänseende praktiskt taget ställt sig lika med straffarbete.
    Beredningens förslag angår även verkställigheten av förvaring och internering. Reglerna härom ha sammanförts med bestämmelserna om verkställigheten av straffarbete och fängelse till en särskild verkställighetslag. Denna upptar, jämte bestämmelser om de dömdas behandling, även mera formella verkställighetsregler och innehåller i detta hänseende vissa nyheter, av vilka må nämnas bestämmelser om uppskov med verkställigheten av frihetsstraff, om förbud mot häktning av kvinna som är havande eller ammar barn, med mindre synnerliga skäl föreligga, samt om möjlighet att avgiva nöjdförklaring över dom å förvaring eller internering. Det föreslagna upphävandet av reduktionsregeln när fängelse skall avräknas å straffarbete har föranlett att domstolen ansetts böra äga fritt pröva även förhållandet mellan häktningstid och straffarbete. Enär sinnesundersökning får anses ske mera i samhällets än i den tilltalades intresse, föreslås att å frihetsstraff i regel skall avräknas minst den häktningstid, varunder målet till följd av sinnesunder-

sökning varit vilande. Åtal mot intagen för annat brott föranleder nu i regel att straffet avbrytes genom häktning eller beslut av länsstyrelse. Enligt förslaget skall den som är intagen på fångvårdsanstalt icke få häktas. Ny rannsakning med honom skall i regel försiggå utan att pågående verkställighet avbrytes. Såsom en följd av de föreslagna reglerna om avräkning av fängelse å straffarbete och om åtal mot intagen har beredningen kunnat föreslå en enhetlig lösning av en gammal tvistefråga vid beräkning av strafftid, nämligen från vilken dag strafftiden skall räknas när intagen eller frigiven dömes till gemensamt straff från vilket det gamla skall avräknas. Enligt förslaget skall tiden alltid räknas från det första straffets begynnelsedag.
    I fråga om de dömdas behandling utgår förslaget från den synpunkten att verkställigheten i samhällsskyddets intresse måste göras mera verksam såsom ett medel att förebygga återfall i brott. Beredningen har ansett att själva frihetsförlusten är tillräcklig som avskräckningsmedel, utan att den behöver accentueras genom särskilda strafflidanden. Allmänpreventiva synpunkter spela därför också en mycket underordnad roll vid utformningen av straffverkställigheten. Dennas individualpreventiva syfte bör tillgodoses på det sätt som i varje särskilt fall finnes lämpligast. När det föreligger behov av tillrättaförande behandling, bör verkställigheten få karaktär av socialvård. I övrigt får man nöja sig med att söka förebygga de skadliga verkningar av frihetsberövandet som otvivelaktigt inträda, bl. a. genom att den dömdes ekonomi och sociala status försämras och genom att han utsättes för det förslöande inflytandet av vistelse på sluten anstalt ävensom skadlig påverkan av medintagna. Det är av största vikt att göra den dömde livsduglig och ansvarsmedveten. I stället för att minska hans initiativkraft och förmåga att själv ordna sitt liv genom en långt driven isolering bör man uppmuntra hans energi och förmåga till självverksamhet genom att hålla honom till rationellt arbete och stimulera honom till studier och annan nyttig fritidssysselsättning. Önskvärdheten att göra verkställigheten effektiv i brottsförebyggande syfte får icke medföra att man förlorar humanitetssynpunkten ur sikte. Skälig hänsyn måste tagas till individens personlighet. Straffverkställigheten skall vara såväl verksam som human. Förslagets viktigaste nyheter i fråga om de intagnas behandling äro i övrigt följande.
    Klientelets fördelning skall göras mera ändamålsenlig. Till ledning för differentieringen och den fortsatta behandlingen skola fångar med minst sex månaders strafftid efter intagningen underkastas en tids observation av läkare och styresman.
    Den öppna anstaltsvården utvidgas. Enligt förslaget skall ett antal nya öppna anstalter inrättas. Dessa utgöras dels av kolonier — vanligen lantgårdar som fångvården övertar — och tillfälliga förläggningar för skogsarbetare o. dyl., dels av några nybyggen som beredningen föreslår. Straffångar och fängelsefångar skola, när strafftiden understiger tre månader, i regel undergå hela straffet på öppen anstalt. Fångar med längre strafftid intagas först i sluten anstalt men kunna så snart det

finnes lämpligt överföras till öppen anstalt. Yngre fånge bör i regel så snart ske kan förflyttas till sådan anstalt. Även förvarade och internerade skola i ökad utsträckning erhålla öppen anstaltsvård.
    Något cellstraff skall i princip icke längre förekomma. På öppna anstalter ligger det i sakens natur att de intagna få vara tillsammans under arbete och fritid. De som äro intagna på sluten anstalt skola i regel redan från straffets början arbeta tillsammans med andra.
    Enligt förslaget skola vissa äldre, slutna anstalter nedläggas. Dessa ersättas endast till en del av nya anstalter, företrädesvis de ovannämnda öppna. Några slutna nybyggen föreslås icke utöver en anstalt i Stockholmstrakten, som efter en övergångstid skall ersätta centralfängelset å Långholmen, samt en sjukhusbetonad mindre kvinnoanstalt i Växjötrakten. De äldre anstalter som bibehållas skola enligt förslaget undergå omfattande moderniseringar.
    För de intagnas arbete är det naturligtvis av stor betydelse att den öppna anstaltsvården utvidgas. Härigenom blir det möjligt att på ett rationellt sätt sysselsätta de korttidsfångar vilka för närvarande ofta utföra arbete som varken ger utbildning eller tillräcklig inkomst. Såsom ett övergångsstadium till frigivningen skola samtliga intagna kunna erhålla tillstånd att arbeta hos arbetsgivare utom anstalten, s. k. frigång.
    Beträffande de intagnas avlöning har beredningen behandlat ett förslag om införande av ett självförsörjningssystem med löner enligt den fria marknadens förhållanden. Detta har synts mindre lämpligt, bl. a. därför att systemet skulle kunna leda till orättvisor genom att många intagna på anstalten måste sysselsättas med arbeten som de icke äro utbildade i eller som avlönas dåligt i fria marknaden. Möjligheten att pröva systemet vid vissa anstalter eller beträffande vissa intagna har emellertid hållits öppen i förslaget. Beredningen föreslår att de intagna skola få väsentligt högre arbetspremier, så att de bli bättre i stånd att spara något till frigivningen och att under anstaltstiden bidraga till familjens försörjning. Ur sistnämnda synpunkt föreslås även att intagen, som visat sig mån att bispringa dem mot vilka han är underhållsskyldig, skall kunna erhålla särskilt familjebidrag. Syftet är att lindra de menliga biverkningar av straffet som oförskyllt träffa de dömdas anhöriga samt att stimulera de intagna till goda arbetsprestationer.
    Det s. k. progressivsystemet, som medfört att straffångarna vid intagningen placeras i ett bottenläge med mycket inskränkta rättigheter, skall i huvudsak upphöra. Den intagne skall vidare från straffets början få mottaga och avsända brev i hela den utsträckning som det låter sig göra med hänsyn till anstaltsorganisatoriska förhållanden. Intagen som finnes vara pålitlig kan befrias från brevcensur. De intagna skola jämväl få mottaga besök i vidgad omfattning. Intagen som visat pålitlighet kan medgivas att i samband med besök vistas utanför anstaltens område. Den intagne skall enligt förslaget kunna få permission i större utsträckning än för närvarande. Disciplinstraffen skola inskrän-

kas; bl. a. skall hårt nattläger och förlust av sysselsättning icke längre förekomma.
    Tiden för sjukhusvistelse skall i regel inräknas i verkställighetstiden, såframt ej fångvårdsstyrelsen annorlunda förordnar. Vid prövning av sådana frågor liksom vid behandling av andra frågor som beröra strafftidens längd, skall fångvårdsstyrelsen ha den särskilda sammansättning som den har vid handläggning av ett flertal frågor enligt 1943 års lag om villkorlig frigivning, alltså med en domare samt en person med social erfarenhet som bisittare.
    Beredningen föreslår att vissa från fångvården fristående personer skola äga tillträde till anstalterna för att följa de intagnas vård och behandling. För detta ändamål skall K. M:t utse en domare eller annan lagfaren person samt länsstyrelsen minst två personer med insikt och erfarenhet rörande socialt hjälparbete, rättshjälp eller liknande arbete. De av länsstyrelsen utsedda skola även vara ledamöter av anstaltsnämnden, med vilken styresmannen har att rådgöra i alla viktiga frågor. Anstaltsnämnden kan även av eget initiativ upptaga ärenden till behandling.
    Bland de organisatoriska förändringar beredningen föreslår märkes i övrigt att inom fångvårdsstyrelsen skall inrättas en särskild befattning som överinspektör för hälso- och sjukvård inom fångvården.
    Strafflagberedningen har vid utredningen bestått av presidenten K. Schlyter, ordförande, samt ledamöterna professorn Ragnar Bergendal, överdirektören Hardy Göransson, häradshövdingen G. A. Eriksson och borgmästaren Maths Heuman. Sakkunniga ha varit överläkaren Sven Stenberg, advokaten Hugo Lindberg, professorn Ivar Agge, barnavårdsinspektrisen Göta Rosén, kronohäktesföreståndaren Gunnar Thurén och överkonstapeln Bror Larsson. Som sekreterare har tjänstgjort aktuarien Torgny Lindberg.

 

Torgny Lindberg.