Något om protokollföring enligt nya RB. Den nya rättegångsordningen börjar alltmer bli föremål för juristernas dagliga debatt, vilket förhållande återspeglas även i SvJT. Stadsdomareföreningens fingerade brottmålsprocess i november förra året har varit föremål för flera omnämnanden och därvid ha betydelsefulla synpunkter anförts och goda lärdomar givits. När denna artikel förekommer i SvJT, torde jämvälen av hovrättsdomarna anordnad fortsättning av sagda rättegång hava recenserats och bedömts i tidskriften. En detalj, som icke bör komma i skymundan under de fortsatta diskussionerna, är protokollföringen och protokollet. Det är exempelvis av icke ringa vikt att, när den nya ordningen skall börja tillämpas, det föreligger utarbetade modellprotokoll av så praktisk beskaffenhet som möjligt.
    Det torde finnas anledning att upptaga till diskussion frågan om vem som bär ansvaret för protokollet i den nya rättegången. Enligt motiven har ordföranden icke något omedelbart ansvar för detta och han torde alltså, om han vill, kunna inskränka sig till att med sin påskrift bestyrka, att protokollet förelegat färdigt vid förhandlingens slut. I sista hand är det dock — enligt motiven — rätten, som har ansvaret för protokollets avfattning. Att så bör vara förhållandet synes vara ganska

SVEN LAMPERS. 719självklart men detta faktum kan ge upphov till en intressekollision mellan ordföranden och protokollföraren av beskaffenhet att kunna menligt inverka på den muntliga förhandlingens ostördhet. Protokollföraren kan vara en person, som anser protokollet principiellt böra vara så kortfattat som möjligt, medan ordföranden kan ha motsatt läggning och vilja i stor utsträckning finna »särskilda skäl» för anteckningar. Är domstolen kollegial, löses frågan genom diskurs mellan ledamöterna om protokollets avfattning. Protokollföraren är här ledamot. I nämndmålen, där ordföranden representerar rätten, torde protokollföraren icke ha annat val än att lojalt göra en av ordföranden — genom diktamen eller på annat sätt — påfordrad anteckning, även om protokollföraren skulle anse den uppenbart ovidkommande eller rättare anse de där särskilda skälen icke vara till finnandes. En närmare eftertanke ger vid handen, att detta icke endast är teoretiska spekulationer, i varje fall i vad gäller den första tiden av nya ordningens tillämpning.
    En annan fråga som tar var belysning är, om tendensen vid protokollföring bör vara kortaste möjliga protokoll eller icke. Nya rättegångsbalkens protokollsbestämmelser synas förutsätta ett mycket begränsat protokoll, vilket är naturligt i en muntlig process. Den svenske underrättsdomaren torde dock ha relativt svårt att frigöra sig från den inrotade vanan att anse protokollet såsom något dominerande.
    Av ett visst intresse torde kunna vara att, när det såsom här resoneras protokollföringsfrågor, något beröra frågan om hur vittnesmål och annan i 6 kap. 6 § nya rättegångsbalken omförmäld utsaga lämpligen bör upptagas i sådana fall, då icke särskilt beslut fattas om stenografiupptagning enligt 6 kap. 9 §. Sistnämnda upptagningssätt innebär ett avsteg från en huvudprincip. Även om detta kommer att anlitas i stor utsträckning, är det dock att antaga, att detta sätt icke kommer att tillämpas i alla mål och vid alla domstolar. Det är protokollföraren som principiellt skall göra sammanfattningen i protokollet av en viss utsaga. Då denna uppteckning i protokollet numera icke har till syfte att utgöra grundval för domen utan allenast att utgöra kontroll för domstol och parter, att de uppgifter utsagan innehållit icke förbigås vid prövningen, torde man måhända våga göra det antagandet, att utsagans upptecknande kommer att kunna ske mer koncentrerat än som nu är fallet. Stora krav ställas på protokollföraren, då han skall göra nedteckningen under pågående rättegång i slutgiltigt skick, som skall godkännas av vittnet. Det är nog mera sällan två protokollförare kunna anlitas, som avlösa varandra vid omfattande vittnesmål, om nu ett sådant arrangemang kan anses stå i överensstämmelse med lagens mening. Det är säkert en utopi att tillräckligt med arbetskrafter kommer att stå till förfogande för ett idealiskt anordnande av den nya processen. Om det icke i det speciella fallet synes olämpligt, torde i praktiken åtminstone i början en utsagas sammanfattning till protokollet lättast och rättast kunna ske genom diktamen av ordföranden, vilken i de flesta fallen är protokollföraren betydligt överlägsen i förmåga att snabbt och säkert återgiva en utsaga. I mera invecklade fall torde stenograf kunna anlitas

720 SVEN LAMPERS.såsom nu ofta sker med stor tidsbesparande verkan. Om en därvid anlitad stenograf, som icke behöver uppfylla de villkor, som stadgas för en i 6 kap. 9 § avsedd sådan, är i stånd att uppläsa sitt stenogram, får antagas, att utsagan kan delgivas vittnet genom stenogrammets uppläsande. Kan detta ske i det mera krävande fallet enligt 6 kap. 9 §, bör det kunna ske även här, då stenografen handlar under kontroll av ordföranden och protokollföraren och på den sistnämndes ansvar. Nödvändigt äl vid sådant arrangemang att utskrift av stenogrammet föreliggervid huvudförhandlingens slut, eftersom utskriften i detta fall ingår i protokollet. Då efter ett vittnesförhör sedvanligen förekommer åtskilligt i målet, blir det lätt för stenografen att utskriva stenogrammen, medan protokollföraren fortsätter att föra protokollet.
    Det får nog anses ställt utom tvivel, att det bästa sättet för upptagande av vittnesmål och annan utsaga, som enligt stadgande skall intagas i protokollet, är direkt stenografering enligt 6 kap. 9 §, dock underden förutsättningen, att domare, åklagare och försvarare besitta den erforderliga tekniken för åstadkommande av ett bra vittnesmål. Skulle detta icke vara fallet, är den direktupptagna utsagan, sönderdelad i en mångfald frågor från olika håll med efterföljande kanske icke så övertänkta svar, icke av så stort värde som en riktigt och på lyckat sätt sammanfattad utsaga. Den sistnämnda uppteckningen torde också lättast kunna av vittnet vidkännas. För ett gott direktupptagande av en utsaga erfordras en särskild för detta ändamål kvalificerad stenograf samt, såsom nämnts, en viss väl genomtänkt och utarbetad teknik hos dem, som leda förhören. Undervisningen i processrätt torde i någon mån böra avse även utbildning i sådan färdighet. Det är att rekommendera för dem, som få räkna med att vara med om den nya ordningen, att söka inrikta sig på att om möjligt vara i stånd att gå in för att i vid utsträckning tillämpa direktupptagningen. Inte minst bör sörjas för att inom domstolarna utbildas lämpliga stenografer. Det nu aktuella partiella genomförandet av processreformen kommer, med hänsyn till att vittnesmålen skola fullständigt nedtecknas i domboken utan hänvisning till polisrapport, att medföra behov av stenografer i de större rådhusrätterna. Dessa stenografer få en viss domstolsvana och de böra då och då få träna på direktupptagning av delar av någon mer dramatisk rättegång.
    Innan vi lämna protokollföringen, synes en mening i presidenten Schlyters värdefulla recension i SvJT av stadsdomareföreningens rättegång 1, vilken recension utgör bakgrunden till detta inlägg, böra göras till föremål för diskussion, nämligen denna: »I detta mål borde stenografen ha upptagit även partsförhöret.» Målsägandens utsaga, då han hördes i anledning av åklagarens talan, upptogs jämlikt rättens beslut stenografiskt, hur det nu sedan skedde. Presidentens uttalande avser sålunda förhöret med de tilltalade. Det skulle säkert vara till stor nytta, om detta uttalande komme att närmare belysas och motiveras. Enligt de givna protokollsföreskrifterna skall av parts utsagor endast en ringa

 

1 SvJT 1945 s. 194 f.

NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRING ENLIGT NYA RB. 721del förekomma i protokollet. Man kan i detta sammanhang bortse från utsaga under sanningsförsäkran, vilken ej här var ifråga. Det är endast parts yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden som skola protokollföras. I brottmål torde detta betyda, att anteckningarna bliva kortfattade. Därutöver får endast anteckning ske i händelse av särskilda skäl, varvid det ligger i sakens natur, att det här är fråga om undantagsfall, även om »särskilda skäl» oftare kan tänkas förekomma i brottmål. I förutberörda 9 § tillåtes stenografiupptagning av utsaga »i stället för» att den antecknas i protokollet. Däri får väl anses vara given en anvisning, att det skall vara fråga om utsaga, som eljest skolat in i protokollet i annan form än den direkt upptagna. Att stenografiupptaga partsförhör, där endast en ringa del bör in i protokollet, torde medföra att i en bilaga till protokollet inflyter betydligt mer än som i egentlig mening är tillåtet eller som motsvarar behovet. I förevarande fall erkände från början en tilltalad. Dennes berättelse, som avsåg hur brottet tillgick, förefaller icke böra protokollföras. En annan tilltalad bringades så småningom att erkänna vad åklagaren lagt honom till last. Det förefaller som om det långa mellanspel, som föregått erkännandet, icke skulle vara av beskaffenhet att utgöra utsaga, som skolat protokollföras. Hans slutliga erkännande av den brottsliga gärningen protokollfördes. Vid domen kan törhända inverka i viss riktning, att den tilltalade först efter bevisning och press från åklagaren bringats att erkänna, men rätten dömer ju icke på vad protokollet härom upptager utan på sina direkta iakttagelser. Att erkännandet kommer senare under rättegången —exempelvis efter vittnesförhöret — framgår för övrigt av protokollet, där anteckning om erkännandet gjorts på grund av föreskrift i 5 § eller — i den mån erkännandet är att anse såsom en sakuppgift — med stöd av 7 §:s medgivande av anteckning av sakframställning i särskilda fall. I civilmål, där parterna själva få bära kostnaden för stenografiupptagning, torde sådan troligen komma att användas i större utsträckning, där båda parterna enas härom. Situationen blir i brottmål något annorlunda därigenom att kostnaden ifråga där får antagas icke komma att drabba någon part. För de stadsdomare, som åhörde ifrågakomna rättegång, skulle det vara givande och för framtida behov lärorikt att få den frågan av sakkunskapen mera ingående besvarad, varför förhöret med de tilltalade, alltså en mycket stor del av rättegången, bort upptagas genom stenografi.
    Ovanstående utgör några spridda reflexioner rörande en speciell del av den nya processen, vilka framlagts i SvJT med redaktionens benägna tillstånd i syfte att få dessa spörsmål sakkunnigt belysta och med den tanken, att varje uttalande av sakkunskapen rörande den nya ordningen är av intresse för många. Även om tidpunkten för den nya processordningens införande förskjutits något, kommer dock den dag obevekligt närmare, då man står inför nödvändigheten att i full utsträckning tilllämpa allt det nya. Det gäller därför att i tid göra sig förtrogen med detta. Därvid uppkomma för den enkle domaren i ledet problem, vilka icke utan vidare låta sig lösas av lagtext och motiv sådana de senare

 

46—457004. Svensk Juristtidning 1945.

722 NÅGOT OM PROTOKOLLFÖRING ENLIGT NYA RB.äro tillgängliga i NJA II. SvJT:s redaktion tillåter säkerligen, att uppkomna problem framläggas i tidskriften, och tillser att de där bliva utredda och belysta. Sådana »frågor och svar» med avseende på den nya ordningen ha med all säkerhet icke ringa betydelse för det riktiga genomförandet av denna ända från början.

Sven Lampers.