Handel med begagnade föremål. Mot slutet av förra världskriget uppstod, liksom fallet är även för närvarande, en s. k. svart börs för åtskilliga föremål, på vilka rådde brist. Då liksom nu voro särskilt metaller mycket åtråvärda varor. Även andra begagnade föremål funno emellertid en god marknad »under jorden». Under förra kriget ledde detta till att tillgreppen av metallvaror och andra föremål ökade i oroväckande grad.
    För att motverka denna trafik utfärdades d. 26 maj 1918 en förordning angående handel med vissa begagnade föremål m. m. Förordningen, som alltjämt är i kraft, gäller enligt sin ordalydelse yrkesmässig handel med skrot eller lump eller med dit ej hänförliga begagnade metallvaror, begagnade bekädnadspersedlar eller begagnade skodon eller med artiklar, jämförliga med nu nämnda föremål. Den som vill utöva handelsrörelse med sådana föremål skall inhämta länsstyrelsens tillstånd därtill. För erhållande av tillstånd fordras, bland annat, att länsstyrelsen finner

sökanden lämplig att utöva rörelsen. Den som med vederbörligt tillstånd driver handel med begagnade föremål är enligt förordningen skyldig att underkasta sig åtskilliga särskilda föreskrifter, vilka avse att underlätta polismyndigheternas kontroll över handeln i fråga. Sålunda skall tillståndshavaren föra en särskild affärsbok, i vilken han skall inskriva varje affär (7 §). Föremål, rörande vilket inskrivning gjorts i affärsboken, skall märkas, så att det kan identifieras (10 §). Tillståndshavaren får vidare icke sälja föremål, som han köpt, förrän sju dagar efter det föremålet kommit i hans besittning (11 §). Länsstyrelsen kan emellertid, i den mån särskilda skäl därtill äro, medgiva befrielse från de sålunda angivna särskilda kontrollföreskrifterna (12 §).
    Den i 1 § upptagna bestämningen av föremål, som skola falla under förordningen, har i tillämpningen visat sig svårtolkad. Beträffande olika grupper av föremål har praxis uppvisat motsägande avgöranden. Särskilt gäller detta handeln med begagnade cyklar och bilar.
    Beträffande handeln med begagnade cyklar träffade K. M:t ett prejudicerande avgörande d. 17 jan. 1941 (se Förvaltningsrättslig tidskrift 1941 s. 115). Härigenom fastslogs att förordningen skulle avse jämväl cyklar. Ett domstolsutslag, som bygger på samma uppfattning, är refererat i SvJT 1942 Rf s. 22. Fallet belyser vanskligheten av att avgränsa förordningens tillämpningsområde. Den tilltalade, A., hade utan tillstånd bedrivit handel med begagnade cyklar och hade av underrätten fällts till bötesstraff. Göta hovrätt yttrade i sitt utslag, som vann laga kraft, att hovrätten väl funne att A. icke varit berättigad att driva rörelsen utan tillstånd, men då A. med hänsyn till avfattningen av 1 § i 1918 års förordning ej kunde anses ha saknat fog för uppfattningen att tillstånd ej varit erforderligt, ogillades den mot A. förda talan.
    Frågan huruvida handel med begagnade bilar faller inom förordningens tillämpningsområde har också varit föremål för prövning av Göta hovrätt (se SvJT 1942 Rf s. 23). Ansvar yrkades å B. för det han utan tillstånd drivit handel med begagnade bilar och bildelar. Underrätten ansåg, att sådan handel icke reglerades av 1918 års förordning och ogillade därför ansvarstalan mot B. Hovrätten fastslog emellertid att handeln omfattades av förordningen och dömde B. till bötesstraff. En ledamot av hovrätten var dock skiljaktig och ansåg att allenast handel med begagnade bildelar men däremot icke handel med begagnade bilar föll under förordningen.
    Sistnämnda utslag skapade emellertid icke den enhetlighet i tillämpningen, som varit önskvärd. Visserligen torde de flesta länsstyrelser vid prövning av ansökningar om tillstånd enligt 1918 års förordning ha ställt sig på samma ståndpunkt som hovrättens majoritet. Exempel ha likväl icke saknats på motsatsen. Sålunda har överståthållarämbetet i en resolution d. 24 febr. 1944 på ansökning av Gustaf Byrenius aktiebolag förklarat, att ämbetet icke funne särskilt tillstånd jämlikt 1918års förordning erforderligt beträffande handel med begagnade motorfordon.
    Genom åtskilliga besvär över avslagna ansökningar om tillstånd att be-

driva handel med begagnade bilar har frågan nu bragts under K. M:ts prövning. K. M:t har i särskilda beslut d. 2 febr. 1945 fastslagit, att handel med begagnade motorfordon icke omfattas av 1918 års förordning. Handel med delar av och tillbehör till motorfordon har emellertid enligt samma beslut ansetts falla under förordningen. I besluten användes uttrycket »motorfordon», som här torde få givas samma innebörd som i motorfordonsförordningen.
    De angivna besluten äro av intresse även ur en annan synpunkt. Sålunda hade en länsstyrelse hävdat den uppfattningen, att förordningens krav på tillståndshavares lämplighet skulle anses inkludera också krav på särskild sakkunskap i fråga om den handelsrörelse, som skulle utövas. Denna uppfattning har icke godtagits. Lämplighetskravet har ansetts omfatta endast sökandens personliga lämplighet i allmänhet.
    Under senare år ha framställningar gjorts om en allmän översyn av bestämmelserna i 1918 års förordning. K. M:t har den 23 februari 1945 bemyndigat chefen för handelsdepartementet att tillkalla sakkunniga härför.

Bengt Petri.