Om lönesättning. Då man skall fastställa avlöningen för en befattningshavare i allmän tjänst är det vanligt att man främst söker ledning i en skälighetsuppskattning. Man frågar sig vad som är skäligt ur olika synpunkter, t. ex. med hänsyn till arbetets kvalitet, ansvaret etc. Detta blir i grund och botten en rent känslomässig värdering.
    Enligt min mening är det i längden mera fruktbart att se saken ur klokhetssynpunkt. Man bör alltså fråga sig: Vilket resultat når jag med en viss lönesättning? Får jag med den de befattningshavare jag behöver?
    Om man vill genomföra denna princip kan man givetvis nöja sig med att se saken på kort sikt och endast stanna vid den lön som betingas av ögonblickets förhållande mellan tillgång och efterfrågan på personer av den typ man vill förvärva. Under denna gräns kan man icke gå utan att — såsom skett ifråga om folktandvården — tillgripa åtgärder som i realiteten innebära tvångsarbete.
    Ett motiv att överskrida den nivå, som betingas av ögonblickets tillgång och efterfrågan, kan vara att denna nivå allmänt uppfattas såsom oskäligt låg i jämförelse med lönenivån för andra likartade befattningshavare. En arbetsgivare har all anledning att beakta denna synpunkt, i första hand därför att en lönesättning, som allmänt uppfattas såsom oskälig, kan leda till ett missnöje, som försämrar de anställdas arbetsprestationer. Men framför allt kan en dylik lönesättning leda till att de anställda gå till aktion för att få lönen höjd till en som skälig uppfattad nivå och för detta ändamål såsom yttersta resurs tillgripa stridsåtgärder. Sådana åtgärder kunna påräkna ett stöd hos den allmänna opinionen så länge den eftersträvade lönenivån av den utomstående betraktas såsom skälig, men icke längre. Det är alltså, om man ser något längre än till ögonblickets problem, klokt av en arbetsgivare, som vill undgå slitningar med sin personal, att icke hålla lönerna lägre än vad som allmänt uppfattas såsom skäligt, även om tillgången på arbetskraft i och för sig gör det möjligt att gå under denna nivå.
    Klokheten bjuder alltså att man tar hänsyn till andras uppfattning om vad som är skäligt.
    En arbetsgivare, som söker kvalitativt högtstående arbetskraft, måste emellertid se saken även på längre sikt. Han måste försäkra sig om en fortgående tillgång på arbetssökande med önskad utbildning och önskade kvalifikationer. Det kan då i längden icke undgås, att den som står i begrepp att välja levnadsbana frågar sig om den lön, som erbjudes, exempelvis på olika juristbanor, står i rimlig proportion till utbildningskostnaderna, om man jämför med motsvarande relation på andra banor, som ligga inom räckhåll för honom. Visserligen kan man alltid

påräkna att ett visst antal ungdomar icke resonera på detta sätt, men deras antal är på de flesta områden icke stort nog för att man skall vara säker på att erhålla ett tillräckligt antal tillräckligt väl kvalificerade personer. Därtill kommer att den fortgående ekonomiska nivelleringen gör att allt färre ungdomar hava råd att på detta sätt bortse från de ekonomiska synpunkterna på yrkesvalet.
    För att en kvantitativt och kvalitativt tillräcklig rekrytering på lång sikt skall vara säkerställd måste alltså lönen vara sådan, att den ger kompensation för utbildningskostnaden. För en lön, som uppfyller detta villkor, har man börjat använda uttrycket »behovslön».
    Riskerna av en lönepolitik som icke är inställd på lång sikt illustreras för ögonblicket bäst av bristen på sjuksköterskor och barnmorskor. Här hava lönerna varit alltför låga för att uppväga de avhållande momenten: lång utbildning och pressande arbetsförhållanden.
    När det gäller exempelvis juristbanan riskerar man väl icke att en vacker dag stå helt utan aspiranter. Men staten kan enligt min uppfattning icke nöja sig med detta. Den roll staten för närvarande spelar i samhällslivet medför att staten icke har råd att avstå från att konkurrera om de bästa bland de färdigutbildade och att uppmuntra de bästa ungdomarna att skaffa sig utbildning genom att locka dem med goda löner. Särskilt synes det mig att de som ivra för ett socialiserat samhälle icke borde sky några kostnader för att skaffa sig den högt kvalificerade personal som är nödvändig för staten i detta samhälle, eftersom en frikostig lönepolitik som drar fram dugligt folk måste löna sig många gånger om. Då det är vanligt just nu att åberopa Sovjetunionen såsom förebild i olika avseenden må det tillåtas mig att påpeka att man därstädes gör allt för att få fram kvalificerad personal och såsom medel härtill i sin lönepolitik arbetar med löneskillnader mellan kvalificerad och okvalificerad personal som ingen här i landet skulle drömma om att föreslå.

Knut Rodhe.