Om lönesättning. Då man skall fastställa avlöningen för en befattningshavare i allmän tjänst är det vanligt att man främst söker ledning i en skälighetsuppskattning. Man frågar sig vad som är skäligt ur olika synpunkter, t. ex. med hänsyn till arbetets kvalitet, ansvaret etc. Detta blir i grund och botten en rent känslomässig värdering.
Enligt min mening är det i längden mera fruktbart att se saken ur klokhetssynpunkt. Man bör alltså fråga sig: Vilket resultat når jag med en viss lönesättning? Får jag med den de befattningshavare jag behöver?
Om man vill genomföra denna princip kan man givetvis nöja sig med att se saken på kort sikt och endast stanna vid den lön som betingas av ögonblickets förhållande mellan tillgång och efterfrågan på personer av den typ man vill förvärva. Under denna gräns kan man icke gå utan att — såsom skett ifråga om folktandvården — tillgripa åtgärder som i realiteten innebära tvångsarbete.
Ett motiv att överskrida den nivå, som betingas av ögonblickets tillgång och efterfrågan, kan vara att denna nivå allmänt uppfattas såsom oskäligt låg i jämförelse med lönenivån för andra likartade befattningshavare. En arbetsgivare har all anledning att beakta denna synpunkt, i första hand därför att en lönesättning, som allmänt uppfattas såsom oskälig, kan leda till ett missnöje, som försämrar de anställdas arbetsprestationer. Men framför allt kan en dylik lönesättning leda till att de anställda gå till aktion för att få lönen höjd till en som skälig uppfattad nivå och för detta ändamål såsom yttersta resurs tillgripa stridsåtgärder. Sådana åtgärder kunna påräkna ett stöd hos den allmänna opinionen så länge den eftersträvade lönenivån av den utomstående betraktas såsom skälig, men icke längre. Det är alltså, om man ser något längre än till ögonblickets problem, klokt av en arbetsgivare, som vill undgå slitningar med sin personal, att icke hålla lönerna lägre än vad som allmänt uppfattas såsom skäligt, även om tillgången på arbetskraft i och för sig gör det möjligt att gå under denna nivå.
Klokheten bjuder alltså att man tar hänsyn till andras uppfattning om vad som är skäligt.
En arbetsgivare, som söker kvalitativt högtstående arbetskraft, måste emellertid se saken även på längre sikt. Han måste försäkra sig om en fortgående tillgång på arbetssökande med önskad utbildning och önskade kvalifikationer. Det kan då i längden icke undgås, att den som står i begrepp att välja levnadsbana frågar sig om den lön, som erbjudes, exempelvis på olika juristbanor, står i rimlig proportion till utbildningskostnaderna, om man jämför med motsvarande relation på andra banor, som ligga inom räckhåll för honom. Visserligen kan man alltid