Lagstiftningsfrågor vid 1945 års riksdag. I. I det följande lämnas en redogörelse för viktigare lagfrågor under vårsessionen av 1945 års riksdag. Redogörelsen kan av utrymmesskäl icke göra anspråk på fullständighet. Vissa spörsmål, som antagits vara av mera allmänt intresse, ha emellertid erhållit en något fylligare behandling. En del av frågorna ha redovisats på annan plats i SvJT; i sådana fall omnämnas de här endast i största korthet. Beträffande frågor som handlagts av lagutskott har en fullständigare förteckning lämnats under rubriken »Från riksdagen» i denna årgång s. 553. En översikt över motioner i lagfrågor finnes intagen i samma årgång s. 552.
    Privaträtt. Genom lagen d. 8 juni 1945 (SFS nr 273) om ändring i giftermålsbalken har det hittillsvarande absoluta äktenskapshindret för sinnessjuka och sinnesslöa gjorts dispensabelt. Enligt 2 kap. 5 § i dess nya lydelse gäller att sinnessjuk eller sinnesslö ej må ingå äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Av förarbetena till lagändringen framgår, att dispens avses endast beträffande sådan sinnessjuk eller sinnesslö som kan anses besitta rättslig handlingsförmåga och att sterilisering kommer att uppställas såsom villkor i alla de fall, då risk eljest skulle föreligga för sinnessjukdoms eller sinnesslöhets överförande på avkomlingar. I propositionen underströks även vikten av att makar, som ingått äktenskap efter dispens, icke få antaga adoptivbarn eller ha vård om fosterbarn. Särskilda bestämmelser härom ansågos emellertid icke erforderliga. Det förutsättes att medicinalstyrelsens yttrande städse kommer att inhämtas i dispensärendena. Ändringen i 2 kap. 5 § har föranlett vissa följdändringar i 3 kap. 2 § och 10 kap. 2 § giftermålsbalken. I samband härmed har viss ändring vidtagits även i 11 kap. 13 §. Enligt sistnämnda lagrum har hittills gällt att om ena maken är sinnessjuk och sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år utan att det finnes skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, andra maken har rätt till äktenskapsskillnad. Till detta stadgande har nu knutits en ny bestämmelse av innebörd att andra maken icke må vinna äktenskapsskillnad, om sjukdomen vid vigseln var honom veterlig och det skäligen kan fordras, att han fortsätter äktenskapet. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945.
    Lagen d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. och lagen d. 8 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt

 

49—457004. Svensk Juristtidning 1945.

770 ERIK BENDZ.stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. ha erhållit förlängd giltighet under ytterligare ett år eller t. o. m. d. 30 juni 1946.
    Vid årets riksdag ha antagits vissa nya lagbestämmelser i syfte att bereda gäldenärer, som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter, en mera skyddad och förmånlig ställning än som tillkommit dem enligt tidigare lagstiftning. Endast för det fall att betalningssvårigheterna stått i samband med militärtjänstgöring ha särskilda lagregler tidigare meddelats i den militära moratorielagstiftningen. Till grund för de nya bestämmelserna ligger en inom justitiedepartementet upprättad promemoria, för vilken en redogörelse lämnats i SvJT 1944 s. 912. Av de i promemorian behandlade ämnena har förslaget till ändrade bestämmelser om avbetalningsköp icke lett till ny lagstiftning. De ändringar som genomförts i utsökningslagen och konkurslagen behandlas under rubriken »Processrätt» här nedan. De ändrade bestämmelser angående hyra som beslutats av riksdagen innefattas i lagen d. 8 juni 1945 (SFS nr 283) ang. ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen d. 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Den nya lagstiftnigen innebär den förändringen i förhållande till tidigare rätt, att hyra för bostadslägenheter om mer än fyra rum och för sådana lägenheter, som äro uthyrda för annat ändamål än bostad, icke behöver betalas för längre tid i förskott än en månad, även om andra betalningsterminer äro avtalade. Hyresrätten blir sålunda icke förverkad och vräkning kan icke ske, så länge hyran erlägges månadsvis i förskott. Någon ändring i hyresgästens förpliktelse att betala hyran på avtalad tid har däremot icke genomförts, och uppfyllandet av denna förpliktelse kan såsom av andra likartade betalningsförpliktelser framtvingas lagsökningsvägen. Hyresgästens skyldighet att betala ränta på hyresbelopp, som icke erlagts i enlighet med avtalet, kvarstår också oförändrad. I enlighet med lagens syfte torde därför endast hyresgäster, som icke äro i stånd att betala hyran enligt avtalet, komma att begagna sig av den möjlighet att betala månadsvis som lagen erbjuder. I samband med nu antydda ändringar har stadgandet i 3 kap. 34 § nyttjanderättslagen om skyldighet för hyresgäst, som vill återvinna förverkad hyresrätt, att utöver oguldet hyresbelopp erlägga även ersättning för vad hyresvärden utgivit för stämpel, lösen och delgivningskostnad i vräkningsärende upphävts. Sistnämnda ändring innebär icke att hyresgästen blir fri från skyldighet att betala beloppet utan blott att han icke utsättes för vräkningspåföljd, om han underlåter att betala detsamma. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945 och äga tillämpning jämväl där avtalet slutits före ikraftträdandet.
    Hyresregleringslagen och lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. ha förlänats förlängd giltighet t. o. m. d. 30 sept. 1946 (SFS nr 67 och 68). I samband härmed har tillämpligheten av stadgandet i 20 § förstnämnda lag att hyresnämnds beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär såtillvida begränsats, att stadgandet icke skall gälla i vad beslutet må avse förfluten tid. — Genom lag ang. fortsatt tillämpning av lagen d. 5 mars 1943

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 771om jämkning av arrendeavtal i vissa fall har förordnats, att vad i sistnämnda lag stadgas i fråga om 1943 skall gälla jämväl beträffande år 1945 (SFS nr 37). Lagen d. 16 maj 1941 om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. har förlängts t. o. m. utgången av innevarande år (SFS nr 28).
    D. 13 april 1945 har utfärdats lag om stängselskyldighet för järnväg m. m. (SFS nr 119), vilken lag trätt i kraft d. 1 juli 1945. Till grund för den nya lagstiftningen ligger ett av särskild utredningsman efter samråd med tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med lagförslag i ämnet (SOU 1944:35). En redogörelse för betänkandet har lämnats i SvJT 1944 s. 912. Enligt 1 § i den nya lagen är järnvägs innehavare pliktig att hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur under betesgång. Med större hemdjur avses hästar och nötkreatur. Stängselskyldigheten är begränsad till de fall, där kostnaden för stängsel icke är oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket. Om järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden är fri från skyldighet att hålla stängsel, är han enligt 5 § med viss begränsning pliktig att till vederbörande fastighetsägare eller dennes rättsinnehavare utgiva ersättning för det hinder eller men som på grund av avsaknaden av stängsel uppkommer vid fastighetens användning för betesbruk. Redan befintliga stängsel må enligt föreskrifter i 3 § icke borttagas eller lämnas att förfalla utan dom eller särskilt medgivande. Ägodelningsrätt är exklusivt forum för mål enligt lagen, och förfarandet är reglerat i enlighet med jorddelningslagens bestämmelser om jorddelningsmål som anhängiggöras genom stämning (3 §). Vissa undantag från lagens regler om stängselskyldighet och ersättningsplikt ha upptagits i 7 §. Vad i lagen stadgats beträffande järnväg skall jämlikt 9 § gälla även med avseende å spårväg.
    Jordbrukskommissionerna hade tidigare till huvudsaklig uppgift att utöva uppsikt över efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Genom 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen utvidgades deras verksamhetsområde i betydelsefulla hänseenden. Det har med bänsyn härtill framstått som ett önskemål att kommissionerna erhålla en sammansättning som bättre svarar mot deras nya uppgifter. Dessa önskemål ha tillgodosetts genom lagen d. 22 juni 1945 (SFS nr 341) om ändrad lydelse av 4 § lagen d. 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk. Ändringen innebär att de fyra ledamöterna i jordbrukskommissionerna skola väljas till lika antal av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott och att sistnämnda ledamöter skola vara, den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet. I samband med denna ändring, som träder i kraft d. 1 jan. 1946, har viss jämkning vidtagits i 2 kap. 55 § nyttjanderättslagen (SFS nr342).
    I anledning av motionsvis framställda yrkanden har riksdagen i skrivelse till K. M:t anhållit, att K. M:t måtte verkställa en förutsättningslös och allsidig utredning av tomträttslagstiftningen. Första lagutskottet framhöll i sin motivering huvudsakligen, att tomträttsinstitutet

772 ERIK BENDZ.kommit att användas för andra ändamål än vad lagstiftaren vid dess tillkomst avsett och att luckor och bristfälligheter kommit att visa sig vid institutets tillämpning på det utvidgade området.
    Riksdagen har även i anledning av väckta motioner hemställt om utredning, huruvida och under vilka förutsättningar rätt bör tillerkännas innehavare av industrianläggning å ofri grund att inlösa den mark var anläggningen är belägen.
    Genom lagen d. 16 mars 1945 (SFS nr 74) ang. ändrad lydelse av 21 kap. 12 § jorddelningslagen har i sagda lagrum införts ett nytt stadgande av innehåll att ägodelningsnämndeman för tjänstgöring vid ägodelningsrätt njuter ersättning av allmänna medel enligt vad särskilt är stadgat. Härigenom har kostnaden för ägodelningsnämndemännens inställelser i enlighet med en av 1944 års riksdag gjord framställning( se SvJT 1944 s. 786) överflyttats från sakägarna till det allmänna. Enligt kungörelse d. 1 juni 1945 (SFS nr 308) utgår resekostnads- och traktamentsersättning enligt rese- och traktamentsklass II E. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945.
    Lagarna d. 4 juni 1943 om förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m. och om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs ha erhållit förlängd giltighet under ytterligare ett år eller t. o. m. d. 30 juni 1946. Jämväl valutalagen d. 22 juni 1939 och clearinglagen d. 16 febr. 1934 ha prolongerats för samma tid. I samband med förlängningen har det i 2 § clearinglagen upptagna stadgandet om s. k. tvångsclearing, på initiativ av första lagutskottet, utsträckts att gälla även i sådana fall då clearingavtal träffats (SFS nr 66). Utskottet och riksdagen ansågo att ett clearingavtal borde kunna bringas att upphöra genom ensidig svensk åtgärd, om den främmande staten genom t. ex. totalt militärt och politiskt sammanbrott faktiskt bleve ur stånd att fullgöra avtalet. Lagstiftningsärendet var såtillvida av unik beskaffenhet att utskottet lät inhämta lagrådets yttrande över det inom utskottet framlagda lagförslaget innan detta framlades för riksdagen (se första lagutskottets utlåtande nr 9). K. M:t har d. 6 april 1945 med tillämpning av de nya lagreglerna utfärdat kungörelse ang. ändring i gällande bestämmelser om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till Tyska riket (SFS nr 114).
    Även lagarna d. 1 nov. 1940 med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. och d. 30 juni 1942 med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. ha prolongerats för ytterligare ett år.
    Att stadgan d. 6 okt. 1882 ang. notarii publici befattningen varit i behov av en genomgripande omarbetning har länge varit erkänt (se SvJT 1941 s. 420). Särskilt tillkallad utredningsman avlämnade redan år 1941 en promemoria med förslag till ny stadga ang. notarii publici och till vissa därav föranledda lagändringar. På grundval av detta förslag har ny stadga om notarius publicus utfärdats d. 18 maj 1945 (SFSnr 196). Som ett led i lagstiftningsarbetet utfärdades d. 16 mars 1945

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 773lagar om ändrad lydelse av 88 § växellagen och 66 § checklagen (SFS nr 72 och 73). Enligt de nya bestämmelserna skall protest upptagas i stad av där anställd notarius publicus eller magistratsperson eller av särskild förrättningsman och å landet av landsfiskalen i orten eller av notarius publicus eller magistratsperson från närmaste stad eller av särskild förrättningsman. Landsfiskal må ock, inom sitt distrikt, upptaga protest i stad, där magistrat ej finnes. Särskild förrättningsman för växel- och checkprotester förordnas av KB. Lagändringarna, som träda i kraft d. 1 jan. 1946, innebära väsentligen att möjligheterna att förordna särskild protestförrättare vidgats.
    Sedan 1942 års riksdag hemställt om utredning rörande möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets försörjning med elektrisk kraft, avgåvo i anledning härav tillkallade sakkunniga d. 27 febr. 1943 betänkande med förslag till åtgärder mot spekulation i vattenkraft (SOU 1943: 14). Detta förslag, för vilket redogjorts i SvJT 1943 s. 353, ligger till grund för lagend. 20 april 1945 (SFS nr 139) om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen. Genom den nya lagstiftningen har tillskapats en form av tvångsrätt, närmast jämförbar med rätt till expropriation, i syfte att hindra innehavare av vattenkraft att tilltvinga sig oskälig ersättning för densamma när strömfallet från allmän synpunkt bör tagas i anspråk. Enligt grundstadgandet i 1 kap. 14 § gäller, att om det från allmän synpunkt finnes erforderligt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft att visst strömfall tillgodogöres och det ej kan antagas, att den som råder över vattenkraften i fallet själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, Konungen äger på ansökan förordna att fallet må mot ersättning enligt 9 kap. i stället tillgodogöras av kronan, kommun eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet. Konungen äger därvid föreskriva de villkor med avseende å strömfallets utnyttjande, som finnas erforderliga från allmän synpunkt. Ersättningen skall, under villkor som angivas i 9 kap. 13 § första stycket, utgå medelst kraftöverföring i den mån fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft (9 kap. 13 § andra stycket). Vissa kompletterande bestämmelser ha upptagitsi 2 kap. 16 och 19 §§ samt 9 kap. 20, 34 och 48 §§. Den nya lagstiftningen har trätt i kraft d. 1 juli 1945.
    Genom lagen d. 25 maj 1945 (SFS nr 343) om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen ha vissa ändringar genomförts av tidigare bestämmelser om torrläggning av mark. Ändringarna innebära i huvudsak att till båtnad enligt 7 kap. 22 § även skall hänföras förmån av förbättrade betingelser för marks brukning eller användning för annat ändamål, att de flottande, om stadigvarande minskning genom vattenavlednings- eller invallningsföretag vinnes för flottningen i allmän flottled eller för flottledens underhåll, må kunna förpliktas att till företaget erlägga viss anpart av det belopp vartill kostnadsminskningen kan skattas (7 kap. 41 §) samt att ansökan om torrläggningsföretag skall, om Konungen så förordnar, ingivas till annan myndighet än KB (härmed

774 ERIK BENDZ.avses de enligt SFS nr 344 nyinrättade torrläggningsnämnderna; 10 kap. 33 §). Härjämte ha i 10 kap. 68 och 74 §§ vidtagits vissa ändringar i syfte att vinna ett bättre tillgodoseende av fiskets intressenvid planläggande av torrläggnings- och vattenregleringsföretag, som handläggas vid syneförrättning. De nya bestämmelserna ha trätt ikraft d. 1 juli 1945.
    I detta sammanhang kan anmärkas, att riksdagen i anledning av motion, på hemställan av andra lagutskottet, anhållit att K. M:t måtte vidtaga de åtgärder, som kunna anses påkallade för att vid vattenregleringsföretag de sakägare, som genom vattenavtappning kunna lida skada eller intrång, erhålla underrättelse om förestående vattenavtappning.
    Riksdagen har även i anledning av väckt motion anhållit om utredning angående ett förenklat förfarande vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev lydande å mindre belopp. Motioner angående inskränkning av makes förfoganderätt i fråga om försäkringsavtal, avseendemakarnas eller endera makens liv, avslogos däremot av riksdagen, under hänvisning huvudsakligen till de svårigheter ur försäkringsteknisk synpunkt som äro förenade med en sådan lagstiftning.
    Straffrätt. Inom straffrättens område märkes till en början den nya lagstiftning varigenom frågorna om den s. k. abnormbrottsligheten och om sinnesundersökningsväsendets organisation vunnit sin lösning. En redogörelse för den nya lagstiftningen har lämnats i särskild artikel i denna årgång s. 541. De nya bestämmelserna ha utfärdats d. 22 juni 1945 (SFS nr 464—468) och träda — med undantag avvissa av nya RB betingade ändringar i sinnessjuklagen — i kraft d.1 jan. 1946.
    Genom lagen d. 20 april 1945 om ändrad lydelse av 5 kap. 8, 9 och 10 §§ strafflagen (SFS nr 128) har frågan om polismans rätt att bruka våld i tjänsten blivit närmare reglerad. Den nya lagstiftningen träder i kraft d. 1 jan. 1946. Till grund för densamma ligger ett av tillkallade utredningsmän d. 18 dec. 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 54),för vilket redogjorts i SvJT 1943 s. 229. Ändrade regler ha införtsbeträffande dels de förutsättningar under vilka våldsanvändning må äga rum och dels den grad av våld som skall få brukas. I förstnämnda hänseende innebära de nya reglerna en utvidgning, i sistnämnda hänseende däremot en inskränkning och närmare precisering i förhållande till hittillsvarade rätt. Samtidigt har en omredigering av hithörande bestämmelser skett på så sätt att reglerna om våldsanvändning i 8 § överflyttats till 10 § och stadgandena om »mindre nödvärn» överförts från 10 § till 8 §. Även vissa andra redaktionella jämkningar ha vidtagits i lagtexten. Enligt 10 § i dess nya lydelse skall våld, utom i de fall som tidigare reglerats i 8 §, få tillgripas, om någon sätter sig medvåld eller hot emot polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd, och om någon som skall anhållas eller eljest gripas söker undkomma den som äger verkställa åtgärden. I fråga om våldets grad och omfattning har hittills gällt, att allt det våld fått brukas som varit nödvändigt för

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 775att uppnå i lagrummet angivna syften. Enligt den nya lagstiftningen skall endast det våld få brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detta innebär att vid användning av våld i tjänsteutövning den som är ansvarig därför har att under sitt tjänstemannaansvar bedöma ej blott vilket våld som erfordras för att genomföra tjänsteåtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. Denna avvägning kantydligtvis innebära vissa svårigheter för den handlande polismannen. Närmare bestämmelser om våldsanvändning i olika fall och om rätt att bruka skjutvapen etc. komma att utfärdas i administrativ ordning.Dessa bestämmelser torde bli till god vägledning för såväl allmänheten som polismännen själva.
    Lagen d. 13 dec. 1940 om straff för sabotage har förlängts för ytterligare ett år (SFS nr 90).
    I 23 § lagen om ungdomsfängelse stadgas, att om till verkställighet på en gång förekomma beslut, varigenom någon dömts till ungdomsfängelse, och beslut, varigenom han dömts till annat straff, ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet, såframt detta ålagts för brott, som förövats innan verkställigheten av ungdomsfängelse tog sin början, eller ock utgöres av böter eller förvandlingsstraff för böter.Om ungdomsfängelsenämnden förordnar om återintagning av någonsom utskrivits på prov från ungdomsfängelse, skall sålunda ungdomsfängelsestraffet konsumera bötesstraff eller förvandlingsstraff för böter, som ådömts honom medan han var utskriven på prov. Genom lagen d. 22 juni 1945 ang. ändrad lydelse av 23 § lagen om ungdomsfängelse (SFS nr 366) har disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten — vare sig det ålagts av krigsrätt eller av vederbörande befälhavare — i förevarande hänseende jämställts med böter och förvandlingsstraff förböter. Häremot svarande ändringar ha samtidigt genomförts i 18 §lagen om tvångsuppfostran (SFS nr 367) och 17 § lagen d. 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt (SFS nr 368). De berörda lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945. Riksdagen anhöll i samband härmed om utredning angående dels sådan ändring av ungdomsfängelselagen, att domstol blir skyldig inhämta ungdomsfängelsenämndens yttrande icke blott innan förordnande meddelas, att det tidigare ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl det nya brottet, utan även innan den utskrivne dömes till tidsbestämt frihetsstraff, dels ock motsvarande ändringar angående inhämtande av yttrande i lagen om tvångsuppfostran samt 1937 års förvarings- och interneringslag. Ändringar av dylik innebörd föreslogos av ungdomsfängelsenämnden i dess berättelse rörande verksamheten under år 1940, med motivering att den samlade erfarenhet nämnden vunnit beträffande den påprov utskrivne lämpligen borde komma processmaterialet till godo i mål mot honom angående nytt brott. Första lagutskottet uttalade i lagstiftningsärendet att den ifrågasatta skyldigheten att inhämta yttrande syntes böra inskränkas till de fall, då domstol dömer till fängelse eller straffarbete på viss tid eller till fortsatt ungdomsfängelse resp. tvångsuppfostran, förvaring eller internering.

776 ERIK BENDZ.    Genom lagen d. 22 juni 1945 (SFS nr 369) ang. ändrad lydelse av 54 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes har i sagda lagrum införts ett nytt stycke av innehåll att om i allmän lag för visst fall är föreskrivet, att landsfogde, resp. förste stadsfiskalen i Stockholm har att pröva huruvida allmänt åtal bör ske, sådan prövning i fråga om åtal, som skall upptagas av krigsdomstol, skall ankomma på allmänna åklagaren vid domstolen. Bestämmelsen avser åtal mot den som dömts till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller som för skyddsuppfostran intagits å allmän uppfostringsanstalt eller i skyddshem eller som intagits å allmän alkoholistanstalt ävensom åtal för sådana i allmänna strafflagen upptagna brott som må åtalas under förutsättning att vederbörande överåklagare finner det påkallat ur allmän synpunkt. I fält och under därmed likställda förhållanden mååtal väckas utan att yttrande av myndighet, som enligt därom meddelad föreskrift skall höras, blivit inhämtat. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1945.
    Under de förutsättningar som angivas i 96 § strafflagen för krigsmakten kan fylleri beivras i den ordning som gäller för s. k. disciplinmål. Något stadgande har däremot icke funnits om behörighet för befälhavare att förordna om förverkande av rusdrycker som tagits i beslag hos den straffskyldige. Då förverkandefrågan endast kan prövas i samband med prövningen av den brottsliges skuld har befälhavaren i dylika fall varit skyldig att hänskjuta målet till krigsdomstols avgörande. Denna brist har nu avhjälpts genom lagen d. 16 mars 1945 (SFS nr 69) om ändring i strafflagen för krigsmakten. I 185 § sagda lag har införts stadgande av innebörd att befälhavaren vid åläggande av disciplinstraff även skall pröva, huruvida egendom, som i målet tagits i beslag, skall vara förverkad. Bestämmelser om besvärsrätt över förverkandebeslut ha intagits i en ny paragraf, betecknad 209 a §. Genom en samtidigt utfärdad lag ang. ändrad lydelse av 39 och 46 §§ krigsdomstolslagen (SFS nr 70) ha vissa tillägg i förtydligande syfte gjorts till sistnämnda båda lagrum.
    D. 16 mars 1945 har utfärdats lag ang. ändrad lydelse av 8 § lagen om behörighet att utöva läkarkonsten (SFS nr 80). Ändringen, vilken innebär att verksamhet som tillkommer barnmorska eller fältskär icke skall anses som utövning av läkarkonsten, har väsentligen tillkommit för att möjliggöra för barnmorska och fältskär att företaga behandling under allmän bedövning (för barnmorskas del lustgasnarkos vid förlossning).
    Genom kungörelsen d. 16 mars 1945 om ändrad lydelse av 10 § lotteriförordningen (SFS nr 51) har frihetsstraff — fängelse i högst ett år — upptagits i den normala straffskalan för illegal vadhållning vid tävlingar ävensom för främjande av deltagande i otillåten vadhållning eller i utländsk vadhållning på sätt i 6 § första stycket lotteriförordningen angives. Författningsändringen, som väsentligen avsett att vinna ökad möjlighet att bekämpa det s. k. bookmakeriet vid trav- och galopptävlingar, har trätt i kraft d. 1 juli 1945.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 777    Processrätt. Enligt nya RB skall rådhusrätt vid huvudförhandling i allmänhet bestå av tre lagfarna domare. I överensstämmelse härmed har förutsatts, att de stadsdomstolar, i vilka icke sitta minst tre lagfarna ledamöter, i samband med processreformen skola bringas att upphöra. 1942 års riksdag framhöll, att det sannolikt bleve erforderligt att vidtaga åtgärder för en snabbare övergång av rättsskipningen i de mindre städerna å häradsrätt i angränsande domsaga än som vore möjlig med tillämpning av lagen d. 17 juni 1932 om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Genom lagen d. 4 maj 1945 (SFS nr 164) ang. ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ i 1932 års lag ha möjligheterna för K. M:t att förordna om sådant förenande väsentligt vidgats. I 2 § regleras förutsättningarna för stads förening med domsaga utan att staden lämnat samtycke till åtgärden. Enligt lagrummets hittillsvarande lydelse har detta endast kunnat ske beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast finnes en ledamot som skall vara lagfaren. Härjämte har gällt att borgmästartjänsten skall vara ledig och att vissa villkor, som avse att garantera att staden icke lider något men av förlusten av egen jurisdiktion, skola vara uppfyllda. Enligt 2 § i dess nya lydelse må K. M:t förordna om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende utan stadens samtycke även i det fall att borgmästartjänsten icke är ledig. Har sådant förordnande meddelats, skall staden åliggande skyldighet beträffande avlöning till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages, och pension till honom och hans familj övertagas av statsverket. Bestämmelserna i 2 § om förening utan stadens samtycke ha vidare gjorts tillämpliga beträffande alla städer där domstols- och magistratsgöromålen ej beredasysselsättning åt, förutom borgmästaren, minst två lagfarna ledamöter i rådhusrätt. Det avgörande för frågan om stad skall behålla egen rådhusrätt skall sålunda vara, att ett verkligt behov finnes av en rådhusrätt med tre jurister. Under förarbetena uttalades, att övergången till den nya ordningen bör ske successivt. Första lagutskottet framhöll emellertid, att i de fall då borgmästaren åtnjutit långvarig sjukledighet eller, ehuru skyldighet att avgå med pension icke är stadgad, uppnått vanlig pensionsålder, skäl synas föreligga att K. M:t efter den nya lagstiftningens ikraftträdande tager initiativ till en utredning om rådhusrätternas upphörande. På samma sätt torde, beträffande de allra minsta av de städer, som ännu ha egen jurisdiktion, utredning om förening med angränsande domsaga böra igångsättas utan avbidan på nya RB:s ikraftträdande. Det förelåge eljest fara för att åtskilliga smärre rådhusrätter komme att bestå efter ikraftträdandet utan att vara i stånd att bära upp det nya förfarandet. — Enligt 4 § i dess nya lydelse åligger det magistraten att, när borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, i vars rådhusrätt, förutom borgmästaren, ej sitta flera än två lagfarna ledamöter, ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen. Med tjänstens återbesättande skall därefter anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945. K.

778 ERIK BENDZ.M:t har d. 18 maj 1945 utfärdat kungörelse med särskilda bestämmelser om tillsättande av befattning vid rådhusrätt eller magistrat i vissa fall (SFS nr 197). Se vidare SvJT 1945 s. 738.
    Lagen d. 26 april 1940 med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. har förlänats förlängd giltighet t. o. m. d. 30 juni 1946. Under riksdagsbehandlingen framhölls angelägenheten av att det angående lagens tillämpning meddelade förordnandet icke komme att äga bestånd längre än förhållandena oundgängligen kräva.
    K. M:t har d. 6 april 1945 utfärdat kungörelse (SFS nr 108) ang. beslutade ändringar i regeringsformen (se vidare under »Stats- och förvaltningsrätt» nedan). Ändringarna avse bl. a. de i § 31 upptagna bestämmelserna om tillsättning av stadsdomartjänst. Till borgmästartjänst i stad äga där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor liksom hittills föreslå tre behöriga personer. Beträffande lagfaren rådman stadgas att staden äger föreslå tre behöriga personer. Bland de sålunda föreslagna utnämner Konungen en till innehavare av den ifrågavarande tjänsten. De särskilda bestämmelserna om rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm ha upphävts. Med stöd av stadgandet i paragrafens andra stycke och i överensstämmelse med de principer för tillsättning av stadsdomartjänsterna som kommit till uttryck i 4 kap. 2 § nya RB har samtidigt utfärdats en särskild lag om val av borgmästare och lagfaren rådman (SFS nr 109). Lagens regler kunna sägas utgöra en kompromiss mellan å ena sidan önskemålet om förstatligande av städernas domstolsväsen och å andra sidan städernas naturliga önskan att bibehållas vid ett visst medinflytande vid tillsättningen av ifrågavarande domartjänster. Tjänst som borgmästare eller lagfaren rådman skall ledigförklaras av magistraten. Till Konungen ställd ansökan skall ha inkommit till magistraten inom en månad från det kungörelse om ledigheten blivit införd i allmänna tidningarna (2 §). Efter ansökningstidens utgång skall magistraten enligt 3 § överlämna ansökningshandlingarna till hovrätten, som har att avgiva yttrande rörande sökandena och ordningen mellan de tre vilka enligt hovrättens mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet böra främst ifrågakomma, medan märkande tillika om hovrätten finner någon av sökandena icke vara behörig till befattningen. I fråga om rådmanstjänst skall magistraten till hovrätten avgiva eget utlåtande i ärendet. Sedan handlingarna återställts har magistraten, då borgmästartjänst skall tillsättas, att omedelbart föranstalta om val enligt de närmare föreskrifter därom som meddelats i 4—10 §§, och, då fråga är om rådmanstjänst, att överlämna handlingarna jämte hovrättens yttrande till stadsfullmäktige, som utse rådman enligt stadgandena i 11—14 §§. Rätten att vid borgmästarval rösta även på annan än sökande har bibehållits i den nya lagen. Bestämmelserna om val av borgmästare och om röstberäkning etc. ha i stort sett oförändrade upptagits från 1921 års samtidigt upphävda lagom val av borgmästare i stad med magistrat samt av rådmän och magistratssekreterare i Stockholm.

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 779    Riksdagen har i anledning av väckta motioner anhållit, att K. M:t måtte låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag, som därav kan föranledas.
    Lagen d. 13 april 1945 (SFS nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. har ersatt 1886 års lag i samma ämne. Den nya lagen, som grundar sig på ett av processlagberedningen framlagt förslag (se SOU 1944:9 och 10), innefattar i flera hänseenden betydelsefulla utvidgningar i rätten för oskyldigt häktade eller dömda att erhålla ersättning för den skada, som förlusten av friheten medfört för dem. Även den som, ehuru oskyldig, varit anhållen under längre tid än ett dygn eller underkastad reseförbud enligt nya RB kan erhålla skadeersättning (1 §). Ersättning utgår för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring samt för nödiga kostnader. Om synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten medfört (4 §). Den nya lagen skiljer sig från tidigare lagstiftning också därutinnan, att prövningen av ersättningsfrågan överflyttats från K. M:t till domstol (5 §). Grunden till sistnämnda ändring är väsentligen den att protokollföringen vid domstolarna efter nya RB:s ikraftträdande icke kommer att bli lika fullständig som f. n. och att det skriftliga material som kommer att ståprövningsmyndigheten till buds därför kommer att bli knapphändigare än vad nu är fallet. Genom att prövningen förlägges till domstol vinnes också den fördelen att ersättningsfrågan kan avgöras redan i själva brottmålet. Under riksdagsbehandlingen framhölls även att en domstolsprövning med möjlighet till omprövning i högre instans ur rättssäkerhetssynpunkt måste anses mera betryggande än en prövning i administrativ ordning. Riksdagen uttalade, att prövningen av ifrågavarande ersättningsärenden icke borde ske efter strängt formella grunder utan under skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Över begäran om ersättning skall åklagaren erhålla tillfälle att yttra sig. Åklagaren äger ock föra talan å det allmännas vägnar. Om omständigheterna undantagsvis äro sådana, att åklagaren genom sitt ingripande gjort sig skyldig till tjänstefel, bör han emellertid, enligt vad riksdagen framhöll, icke i ersättningsmålet föra talan för det allmänna. Lagtexten torde icke heller utgöra hinder mot att den förutvarande åklagaren i sådana fall ersättes av annan. När ansökan om ersättning ej framställts i ansvarsmålet bör åklagaren icke i främsta rummet uppfatta sin ställning såsom sökandens motpart utan ägna framställda ersättningsanspråk den sakliga granskning, som erfordras för deras riktiga bedömande. Den nya lagstiftningen har i allt väsentligt trätt i kraft d. 1 juli 1945. Särskilda bestämmelser om ordningen för utbetalande av ersättning ha utfärdats d. 18 maj 1945 (SFS nr 199).
    D. 11 maj 1945 ha utfärdats dels lag om ändring i 30 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m., dels lag om ändring i lagen d. 14 maj 1915 ang. HD:s tjänstgöring på avdelningar och dels lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen (SFS nr 160—162). Den nya

780 ERIK BENDZ.lagstiftningen, som trätt i kraft d. 1 juni 1945, avser att möjliggöra att arbetsbalansen i HD skall kunna väsentligt nedbringas, innan nya RB träder i kraft; såsom senaste tidpunkt härför angavs i proposition end. 1 jan. 1948. En redogörelse för motiven till och principerna för de lagförslag, som ligga till grund för lagstiftningen, har lämnats i SvJT 1945 s. 186. De nya bestämmelserna innefatta i huvudsaklig överensstämmelse med nya RB:s fullföljdsregler ganska vittgående begränsningar i rätten att fullfölja mål till HD. För fullföljd av talan fordras särskild dispens. I brottmål må dock talan utan dispens fullföljas av den tilltalade, såvitt han blivit dömd till straffarbete i minst ett år eller till förvaring eller internering. Allmänt åtal må liksom hittills utan tillstånd fullföljas av JO, MO och JK. Dispens är antingen s. k. prejudikat- och intressedispens eller ändringsdispens (30: 9). Ändringsdispens må meddelas allenast om anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten i sitt utslag kommit, eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till talans prövning. Meddelas dispens gäller den utslaget i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, samt beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot utslaget. — Alla fullföljda mål komma att prövas av HD, antingen i samband med dispensprövningen eller vid målets avgörande å fullsutten avdelning i HD. I förstnämnda fall sker prövningen av tre justitieråd; vid målets avgörande å fullsutten avdelning skola minst fem justitieråd deltaga. De mål, i vilka dispens ej meddelas, avgöras sålunda av tre justitieråd i stället för, såsom tidigare i regel varit fallet, fem justitieråd; det är genom denna anordning som den ökade arbetsprodukten skall vinnas. Ändringsdispens skall meddelas, om ett av de i prövningen deltagande tre justitieråden röstar därför. Endast om enighet föreligger mellan dessa tre justitieråd, kan alltså ändringsdispens vägras. Som en följd av införandet av dispens såsom villkor för fullföljd av i stort sett alla mål har den särskilda inskränkning i fullföljdsrätten (s. k. fattigdispens) som hittills förelegat för part, vilken ej förmått nedsätta belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning, kunnat avskaffas (se SFS nr 182 och 183). — Ändringen av 49 § utsökningslagen innebär att andra stycket i paragrafen upphört attgälla.
    Lagen d. 31 maj 1940 om förbud i vissa fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud har förlängts t. o. m. d. 30 juni 1946 eller den tidigare dag Konungen bestämmer.
    Ovan (s. 770) har anmärkts, att nya lagbestämmelser tillkommit i syfte att bereda gäldenärer i allmänhet en mera förmånlig ställning. Vissa hithörande bestämmelser ha upptagits i lagarna d. 8 juni 1945 om ändring i utsökningslagen (SFS nr 284) och om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen (SFS nr 285). Genom förstnämnda lag har genomförts sådan ändring av de i 65 § utsökningslagen upptagna reglerna om utmätningsfritt existensminimum, att de i lagrummet angivna värde gränserna höjts från förutvarande 500 till 1,000 kronor och, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, från

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1945 ÅRS RIKSDAG. I. 781förutvarande 200 till 400 kronor. Genom sistnämnda lag har motsvarande höjning skett av de i 97 § konkurslagen angivna värdegränserna beträffande egendom som konkursgäldenär äger från konkursboet utbekomma och behålla. I utsökningslagen har vidare införts en ny paragraf, betecknad 88 c §, som medger uppskov med utmätt egendoms försäljning i vissa fall av oförvållad betalningssvårighet. Om det efter verkställd utmätning finnes att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter, som kunna antagas vara av tillfällig natur, äger överexekutor förordna om uppskov med egendomens försäljning på viss tid. Förutsättning härför är att borgenärens rätt till betalning icke äventyras eller hans rätt eljest otillbörligen åsidosättes. Uppskov må ej medgivas för längre tid än sex månader och må, om anledning därtill förekommer, återkallas av överexekutor. Det åligger utmätningsmannen att, om skäl till uppskov föreligga i av honom handlagt mål, göra anmälan därom till överexekutor. Gäldenären kan uppenbarligen också vända sig direkt till överexekutor med begäran om anstånd. Särskilt stadgande härom har icke ansetts erforderligt. De nya bestämmelserna ha trätt i kraft d. 1 juli 1945.
    Enligt 9 § första stycket utsökningslagen skola landsfiskal och stadsfogde hålla dagbok över alla mål, i vilka utmätning eller annan på dem ankommande åtgärd enligt utsökningslagen begäres. För att underlätta överexekutors kontroll över underlydande utmätningsmäns tjänsteåligganden (10 §), har utmätningsman jämlikt 9 § andra stycket nämnda lag varit skyldig att inom viss tid, olika för landsfiskal och stadsfogde, till överexekutor insända utdrag ur dagboken i utsökningsmål. Genom lagen d. 22 juni 1945 om ändring i 9 § utsökningslagen (SFS nr 370), vilken lagändring trätt i kraft d. 1 juli 1945, har sistnämnda stadgande upphört att gälla. Syftet med lagändringen är i huvudsak att åvägabringa en minskning av landsfiskalernas arbetsbörda. Överexekutors kontroll kommer i stället enligt av K. M:t utfärdade bestämmelser (se SFS nr 402) att utövas genom inspektioner hos utmätningsmännen.
    Riksdagen har i anledning av väckta motioner i skrivelse till K. M:t anhållit om revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning. I motionerna åberopades bl. a. den uppsats av prof. ÅKE HASSLER, som infördes i SvJT 1944 s. 497 ff. Första lagutskottet framhöll i sitt utlåtande över motionerna, att det torde vara ovedersägligt att utsökningslagen är föråldrad och icke svarar mot nutida krav. (Forts.)

Erik Bendz.