Den juridiska vetenskapens ställning och de juridiska studiernas anordning i Sverige. Denna tidskrifts redaktion har begärt ett uttalande från min sida om de reflektioner och reformförslag, som statsrådet MYRDAL under ovanstående titel framfört i tidskriftens majnummer. Myrdal börjar med en del allmänna betraktelser över den juridiska vetenskapens ställning här i landet, i vilka jag på det hela taget vill instämma. Särskilt skulle jag vilja understryka hans uttalande, att »på grund av de juridiska professorernas bindning i övermått av lägre akademisk undervisning och den brist på rymd och liv, som forskningen lider av, den akademiska banan icke utövar tillräcklig lockelse för de vetenskapligt lagda unga juristerna». Det stämmer med min egen erfarenhet av en svensk juridisk fakultet av i dag. En sådan kan knappast karakteriseras som en akademisk institution i egentlig mening. Dess ledamöter träffas sällan utom vid fakultetssammanträdena och deras tid upptas till allra största delen av undervisning och praktisk verksamhet. Men med en akademi förbinder man dock tanken att dess medlemmar ägna en väsentlig del av sin tid åt vetenskapligt arbete samt åt att sinsemellan debattera aktuella vetenskapliga spörsmål. Sådant hör för närvarande till undantagen, vilket medför att det vid våra fakulteter saknas något av den intellektuella livaktighet, som behövs som stimulans för dem, vilka göra sina första lärospån på den vetenskapliga banan.
    Myrdal gör därefter en vidräkning med vår bristande kontakt med utländsk rätt och doktrin. Även här har han säkerligen uppmärksammat en av det nuvarande systemets brister. Det skulle vara intressant att veta hur många av vårt lands juris professorer som regelbundet ta del av de utländska tidskrifter, som finnas på universitetsbiblioteken. Jag misstänker att en undersökning härav skulle ge ett rätt nedslående resultat. Vill man gå till botten med dessa i och för sig beklagliga förhållanden måste man emellertid erkänna, att desamma icke enbart sammanhänga med att våra professorer ha en betungande undervisning och att deras avlöning är så knappt tilltagen, att de måste skaffa sig extra förtjänster. Den juridiska doktrinen betyder numera icke detsamma för landets rättsliv som för exempelvis hundra år sedan, något som sammanhänger med de minutiösa förarbeten, som utmärka den nuvarande svenska lagstiftningen, samt med den snabbhet, varmed föråldrade lagar ersättas med nya. Detta medför nämligen att systematiska framställningar över mera omfattande rättsområden ej alls ha sammavärde för den juridiska praktiken som tidigare. Och en professor, som får erbjudande att delta i ett större lagstiftningsarbete, menar med rätta, att han bättre gagnar sitt lands rättsordning genom att anta anbudet

788 PER OLOF EKELÖF.ifråga än genom att skriva systematiska framställningar. Till denna beredvillighet att ställa sina krafter till förfogande bidrar även att lagstiftningsarbetet ej kan anses mindre intellektuellt krävande än den verksamhet som går under vetenskapens namn. Detta har emellertid medfört att för närvarande såväl den rättssociologiska kartläggningen av det praktiska rättslivet som studiet av utländska rättsförhållanden i långt högre grad koncentrerats till våra lagberedningar och andra kommittéer än till de juridiska fakulteterna. Den minskade intellektuella verksamheten vid dessa beror sålunda åtminstone delvis på att vissa arbetsuppgifter överflyttats från fakulteterna till andra institutioner. Att detta även har sina olägenheter är uppenbart. Problemet kan emellertid lösas genom att det anordnas ett intimt samarbete mellan fakulteterna och de lagstiftande organen, något som tydligen också föresvävar Myrdal. Avhandlingsämnena borde i långt högre grad än för närvarande är fallet väljas inom rättsområden, som väntas bli föremål för lagstiftning inom den närmaste tiden, och en del av de inom lagstiftningen arbetande ämbetsmännen borde utväljas bland de jurister, som avlagt doktorsgrad. Vidare kunde man tänka sig att dessa ämbetsmän för längre eller kortare tid återvände till sina fakulteter för att undervisa och bedriva vetenskap. Härigenom skulle man åvägabringa en ändamålsenligare kontakt mellan teori och praktik än den som förefinns för närvarande.
    För undvikande av missförstånd vill jag emellertid framhålla att det ej är min uppfattning att de juridiska fakulteterna numera skulle sakna arbetsuppgifter utöver den muntliga undervisningen och författandet av läroböcker. Ingen lagstiftning och domstolspraxis är så fulländad att den ej är i behov av kritik. Och härtill är naturligtvis de i förhållande till staten relativt självständiga fakulteterna och dessas ledamöter mest ägnade. Vidare finns det alltid problem, som varken lagstiftaren eller den prejudikatbildande instansen förmått ge en klar och enhetlig lösning. Därtill kommer emellertid att det behövs undersökningar av den i praktiken tillämpade lagskrivnings- och lagtolkningstekniken, ett av svensk doktrin ganska försummat kapitel. Lagen har tolkats på helt olika sätt under upplysningens, liberalismens och den nuvarande statsdirigerade planhushållningens tidevarv. Praktikens män äro emellertid i allmänhet omedvetna om denna betydelsefulla utveckling, något som knappast varit till rättsordningens fromma. Här har den juridiska doktrinen sina naturliga arbetsuppgifter.
    I detta sammanhang skulle jag emellertid även vilja beröra det bedrövliga kapitel, som våra svenska lagkommentarer utgöra. Hur länge skola vi behöva nöja oss med kommentarer som till nio tiondelar bestå av utdrag av lagmotiven? Här ha vi mycket att lära av utlandet. Enligt min erfarenhet är det i allmänhet — även för en svensk jurist — mycket lättare att konstatera vad som är fransk eller tysk gällande rätt med avseende på ett intrikat spörsmål än den ståndpunkt som den svenska rättsordningen intagit till problemet ifråga. Vad vi i första hand behöva är en kommenterad upplaga av Skarstedts lagedition, där

VETENSKAPENS STÄLLNING OCH JURIDISKA STUDIER. 789kommentaren är lika koncentrerad och koncis som lagtexten själv, där ledande rättsfall finnas fullständigt redovisade och där det finns litteraturhänvisningar, som ge kännedom om var olika spörsmål behandlats i monografier och uppsatser. En sådan kommentar skulle helt säkert bli både domare och advokater till ovärderlig nytta. Då det dessutom skulle kosta ganska ringa möda att hålla kommentaren aktuell, tror jag den i längden skulle kunna bli en lönande affär för dess medarbetare. Här ha de juridiska vetenskapsmännen en stor arbetsuppgift vid sidan av mera teoretiskt intresserade praktiker. Fast man å andra sidan kan vara övertygad om att de juridiska fakulteterna ej förmå starta ett dylikt verk. Man måste emellertid fråga sig om det ej är en föråldrad uppfattning att statsmakten tillräckligt tillgodoser rättsordningens behov, om den sörjer för att landet får goda lagar och har kunniga och oväldiga domare? Är det här icke fråga om en kvarleva av den tidigare allmänt gängse åskådningen att domarens uppgift begränsar sig till att bedöma bevisning, läsa innantill i lagen samt ha känsla för vad som är rättvist och billigt i de fall, som komma under hans bedömande? Är man emellertid på det klara med att det vid sidan av lagtextens ordalydelse finns ett rikhaltigt nät av gällande rättsregler, som i praktiken böra tillerkännas samma betydelse som själva lagstadgandena, framstår det som en trängande statsuppgift att skapa möjlighet för våra domare att hämta vägledning i en välskriven och detaljerad kommentar.
    Därefter skall jag något beröra Myrdals båda förslag med avseende på den juridiska undervisningen. Det ena är mindre vittgående och Myrdal menar att det borde kunna genomföras inom ramen för den nuvarande organisationen av undervisningen. Förslaget går ut på att studenternas lämplighet för vidare studier skulle prövas efter det första läsåret. Endast de som härunder uppnått ett kvalificerat betygsresultat skulle få fortsätta. Under detta år skulle den propedeutiska kursen bevistas samt tentamen avläggas i nationalekonomi och statsrätt. För att lärarna skola få en klar uppfattning av elevernas studiebegåvning borde emellertid undervisningen läggas mera skolmässigt samt meddelas i grupper med ett mera begränsat antal elever än för närvarande är fallet. Härtill skulle jag vilja foga den anmärkningen att även finansrätten borde kunna medhinnas under det första läsåret samt att de som förvägrades fortsatta studier borde få kvarligga vid universitetet under den tredje terminen för att avlägga tentamen i förvaltningsrätt. Myrdal tänker sig nämligen att dessa studenter, då de lämna universitet, skulle få en lägre juridisk examen, som berättigade till mera underordnade statliga och kommunala tjänster.
    Ett liknande reformförslag framställdes på 1890-talet av den juridiska fakulteten i Uppsala.1 I jämförelse med detta är Myrdals förslag bättre konstruerat, ehuru det torde vara mycket svårt att förutse hur detsamma kommer att verka i praktiken. Jag misstänker emellertid att en effekt av den föreslagna ordningen skulle bli att antalet nyin-

 

1 Se NJA II 1892 nr 4 sid. 16 och 1895 nr 10 sid. 11.

790 PER OLOF EKELÖF.skrivningar vid de juridiska fakulteterna skulle öka. Sannolikt skulle nämligen ett stort antal studerande från början inrikta sig på att ta endast den lägre examen. Man kan emellertid fråga sig om det är lämpligt att belasta de juridska fakulteterna med en undervisning, som i övrigt ankommer på socialinstitutet och andra lägre undervisningsanstalter. Genom den ökade tillströmningen skulle dessutom det av Myrdal berörda urvalet av de mera begåvade försvåras. Vi få tänka på att vi redan nu årligen ha omkring fyrahundra nyinskrivningar vid de juridiska fakulteterna. Det krävs ett stort antal lärare för att klassvis ge undervisning åt ett så stort antal elever. Man måste fråga sig om ej de nya lärarbefattningar, som statsmakterna kunna tänkas vilja bekosta, få en bättre användning om de begagnas till att avlasta professorernas arbetsbörda, så att dessa kunna i högre grad ägna sig åt vetenskaplig verksamhet.
    Vad Myrdal vill vinna med sitt förslag är naturligtvis att man skall kunna begränsa antalet juris studerande genom en ändamålsenlig sovring av elevmaterialet. I överensstämmelse med den härskande uppfattningen ställer han sig avvisande till att detta skulle ske genom att man krävde kvalificerade studentbetyg som förutsättning för inskrivning vid juridisk fakultet. Själv har jag emellertid aldrig känt mig övertygad om att ej detta vore en framkomlig väg. Jag tror de akademiska lärarna överskatta sin förmåga i jämförelse med gymnasielärarnas att bedöma elevernas förutsättningar för intellektuell verksamhet. Men det är ett problem som kräver sin noggranna utredning. Under alla omständigheter tror jag emellertid man gör orätt i att härvid på förhand avvisa en gallring efter studentbetygen. Alla andra lösningar av problemet ställer universiteten inför mycket svårlösta uppgifter. Måhända kan man härvidlag hämta vissa lärdomar från Finland, där det i den s. k. lägre rättsexamen finns en viss motsvarighet till den av Myrdal föreslagna ordningen. Om jag är riktigt underrätta där man emellertid för närvarande i färd med att avskaffa denna examen.
    Den andra undervisningsreformen, som Myrdal föreslår, är mera vittgående och kräver en fullständig omläggning av de juridiska studierna. Studietiden för kandidatexamen skulle förkortas till 5 eller 6 terminer och undervisningen läggas mera skolmässigt än för närvarande. Därefter skulle den unge juristen gå ut i praktiskt arbete. De som önskade meritera sig för domarämbeten och andra högre tjänster skulle emellertid efter några år återvända till universitetet för att bedriva mer vetenskapliga studier samt avlägga licentiatexamen. En konsekvens av denna ordning skulle vidare vara att den lägre juridiska utbildningen bleve gemensam för domstols- och förvaltningsjurister, varvid politicemagisterexamen kunde avskaffas.
    Detta förslag erinrar om den studieordning med en »Zwischenpraxis», som livligt debatterades i Tyskland före det förra världskriget.1 Ur den juridiska vetenskapens synvinkel ter sig detsamma otvivelaktigt myc-

 

1 Se SvJT 1917 sid. 384 f.

VETENSKAPENS STÄLLNING OCH JURIDISKA STUDIER. 791ket tilltalande. Man kunde säkerligen påräkna att det bland dem som återvände till universitet för licentiatstudier skulle finnas flera, som visade sig benägna att disputera, än bland de nuvarande juris kandidaterna. Däremot är jag mindre säker på att reformen skulle vara till det praktiska rättslivets fromma. Ty för vilka befattningar skulle fem terminers studier vara tillräckligt, i all synnerhet om dessa skulle omfatta både domstols- och förvaltnings juridiken? Bleve ej följden att licentiaten komme att avläggas icke blott av dem som tänkte sig gå domarebanan utan även av de blivande advokaterna och av dem som inträtt i förvaltningen som amanuenser? I så fall skulle reformen innebära en förlängning av studietiden samtidigt som den stora tillströmningen till licentiatstadiet skulle omöjliggöra den personliga handledning från professorernas sida, som är en förutsättning för att mer vetenskapligt lagda studier skola bli fruktbärande. Då det gäller detta förslag rör man sig sålunda, liksom med avseende på det föregående, med så många obekanta, att det är omöjligt att fatta någon definitiv ståndpunkt till detsamma, innan det blivit föremål för en ingående utredning. Om ej antalet kungliga kommittéer för närvarande vore så överväldigande, skulle det vara frestande att föreslå en kommitté för reformering av de juridiska studierna. Måhända kommer emellertid den nyligen tillsatta universitetsutredningen att ta upp dessa spörsmål till behandling.
    Myrdal avslutar sin uppsats med att beskärma sig över akademikernas konservatism, då det gäller den institution inom vilken de själva äro verksamma. Han säger att »akademikerna, var på sitt område, skriva recept på hur hela världen skall reformeras, medan akademierna aldrig reformera sig själva», och han menar detta vara ett både fascinerande och svårlöst socialpsykologiskt problem. För min del tror jag det vara ganska enkelt. Vår konservatism beror helt enkelt på frånvaron av konkurrens. Vi akademiker äro icke mer konservativa med avseende på universitetens organisation än andra statliga funktionärer äro med avseende på de institutioner, där de ha sin verksamhet. De flesta människor äro så beskaffade att de ha svårt att inse det befogade i reformer, som vålla dem besväret att lägga om sina vanor och begagna nya arbetsmetoder. Något intresse för dylika reformer ha människorna i allmänhet endast om de ifrågavarande förändringarna medföra nytta för dem själva. Detta är den psykologiska realitet, som utgör grundvalen för den fria konkurrensens samhällsnyttighet. Man stimuleras till att reformera sin verksamhet, om man därigenom uppnår ett försprång framför sina konkurrenter. Man må emellertid icke fatta mig så att jag pläderar för att våra universitet böra bli helt privata läroanstalter efter amerikanskt mönster. På den vägen skulle man ju icke här i landet kunna skaffa tillräckliga medel för undervisning och forskning. Men icke desto mindre utgör akademikernas konservatism ett memento för socialistiska reformatorer. Ett samhälle, där alla vore statstjänstemän, skulle bli ett eldorado för allsköns konservatism.

 

Per Olof Ekelöf.