792 FOLKE SCHMIDT.Studiefrågor under debatt. I en artikel i SvJT 1945 s. 357 ff. har statsrådet GUNNAR MYRDAL riktat en kritik mot den nuvarande ordningen av de juridiska studierna. Akademikernas konservatism är, säger Myrdal, ett fascinerande och svårlöst socialpsykologiskt problem. Vi ha alltför länge väntat på reformer. Det är glädjande att SvJT öppnat sina spalter för inlägg i anslutning till Myrdals artikel, ty en fortsatt debatt vore önskvärd i denna viktiga fråga. Helst borde vi även få höra uttalanden av domare, advokater och andra jurister utanför de akademiska lärarnas krets.
    Bristerna i det nuvarande systemet äro enligt Myrdal framför allt följande.
    1) Specialhögskolorna med betygsspärrar draga till sig majoriteten av de unga begåvningarna. De juridiska fakulteterna få mottaga en alltför stor bottensats av otjänliga studenter och systemet medger icke heller en tillräckligt effektiv sovring.
    2) Den juridiska utbildningen borde läggas mera vetenskapligt än för närvarande. Man borde komma bort från pluggläsningen av kompendier.
    3) Professorerna sakna vetenskapligt utbildade assistenter för biträde med undervisning och tentamina. De ha ej ens sekreterare. Undervisningen måste fortfarande ske i form av föreläsningar för stora auditorier. Professorernas tid upptages av elementär undervisning, av tentamina och kursbokskrivande, medan forskningsarbetet står stilla.
    Som bot mot de två första bristerna skisserar Myrdal vissa reformlinjer. En provisorisk reform, som borde kunna genomföras omedelbart, vore enligt Myrdal att inrätta ett förberedande år med mera skolmässig undervisning, varunder en sållning av studentmaterialet kunde äga rum. Undervisningen skulle vara så lagd att den kunde vara till nytta även för studenter, som icke finge tillåtelse att fortsätta sina juridiska studier, och borde därför avslutas med en examen. Sedan skulle de som hade tillräckligt goda betyg i den förberedande examen få övergå till de egentliga juridiska studierna ungefär efter den nuvarande ordningen i den »andra halvan» av juris kandidatexamen. Myrdal har även ett annat, mera radikalt alternativ. Först skulle komma en juris kandidatexamen om 5 eller 6 terminer. Efter praktisk utbildning skulle därefter de studenter, som önskade meritera sig fördomar ämbeten och andra höga tjänster eller ville gå den vetenskapliga banan, återvända till universitetet för att avlägga en licentiatexamen.
    I Myrdals kritik av det nuvarande systemet torde alla kunna instämma. Hans reformförslag kunna dock diskuteras. Varken det ena eller det andra alternativet ger en lösning av alla hithörande problem. Genom en grundläggande examen på ett år skulle man visserligen få en gallring av studentmaterialet. Ett sådant studieår skulle förvisso vara mycket nyttigare än det år som ofta eljest går förlorat för den realstudent som skall komplettera latin och orientera sig i universitetsstadens miljö. Men ger en sådan examen tillräckligt mycket åt den stora grupp, som inte får eller vill fortsätta med juridiken, utan i

STUDIEFRÅGOR UNDER DEBATT. 793stället söker sig till kanslistbefattningar på länsstyrelser, vid städernas förvaltning, i socialvården eller på advokatbyråer? Även denna grupp lägre tjänstemän behöver en grundlig utbildning för att kunna rätt sköta sina värv. Blir den grundläggande examen inte en självständig merit, motsvarande t. ex. en examen vid socialpolitiska institutet, kan man inte heller räkna med att den drager till de juridiska fakulteterna så många studenter, att man kan företaga en effektiv gallring. Det andra mera radikala alternativet med en förkortad juriskandidatexamen, senare påbyggd med en licentiatexamen för de särskilt kvalificerade, ger också anledning till invändningar. De som stannade på kandidatstadiet skulle bli ännu sämre utbildade än för närvarande. Man skulle inte heller få möjlighet att sovra på ett tidigare stadium. Då Myrdals tanke inte gärna kan vara att ovillkorligt kräva licentiatexamen för de vanliga juristtjänsterna i länsstyrelser, departement och verk eller för advokatbanan skulle man här få en stor mängd sekunda jurister, vilket skulle innebära en försämring och inte en förbättring. Frågan är om denna nackdel skulle uppvägas av att topptjänsterna bleve besatta med vetenskapligt utbildade jurister.
    Huvudlinjerna i Myrdals reformförslag, inrättandet av en förberedande examen och ett större utrymme åt vetenskaplig utbildning, böra fasthållas, men reformerna böra sättas in på delvis andra punkter. Det är en allmän erfarenhet, att de nykomna studenterna inte äro mogna för fria självständiga studier utan ofta slösa bort sitt första år till ringa nytta och att deras allmänna medborgerliga skolning lämnar mycket övrigt att önska. En grundläggande examen, som ett mellanled mellan skolan och den fria akademiska undervisningen, bör ha större omfattning än Myrdal föreslagit. En studietid av två år skulle enligt min mening vara nödvändig för att ge en god utbildning till lägre förvaltningstjänster och en verklig förskolning för de egentliga juridiska studierna. En sådan examen, som skulle kunna vara gemensam för alla som ägnade sig åt samhällsvetenskapliga studier, borde ha som huvudämnen, under första året socialhistoria — innefattande även rättshistoriens grunder — samt nationalekonomi, och under andra året civilrätt samt statsrätt och förvaltningsrätt. Vidare kunde i examen gärna ingå ett levande språk. Studenterna borde även få tillfälle att lära sådana färdigheter som maskinskrivning och bokföring.
    Efter denna samhällsvetenskapliga kandidatexamen skulle studiet på juris ämbetsexamen taga sin början. På ungefär tre år skulle man säkerligen kunna nå ett bättre resultat än nu, särskilt om man släppte något på kravet på fullständig översikt över alla områden, och i stället koncentrerade studiet kring vissa huvudpunkter. För studenten gäller det främst att lära sig juridisk metod så att han sedan på egen hand kan vidga sitt kunskapsområde. Man kunde därför gärna kräva, att han skulle ägna en termin åt att författa en självständig uppsats över ett specialområde inom ett valfritt ämne. På detta sätt skulle man kunna i viss mån tillgodose önskemålet om en differentiering i utbildningen mellan dem som skola gå domarvägen och dem som skola gå

794 STUDIEFRÅGOR UNDER DEBATT.förvaltningsvägen. Uppsatsämnet kunde ju väljas med tanke på den fortsatta karriären.
    Juris licentiatexamen är enligt nuvarande praxis en självständig examen endast på papperet. Det har åtminstone till helt nyligen hävdats, att ingen bör erhålla licentiatexamen, som ej kan uppvisa manuskriptet till en närmast tryckfärdig doktorsavhandling. Det anses sålunda ej korrekt att söka licentiatexamen utan att ha för avsikt att fortsätta med avhandlingsarbetet. Denna praxis borde ändras. Juris licentiaten skulle i stället — i likhet med filosofie licentiaten — vara ett mellanled mellan ämbetsexamen och doktorsgraden. Den borde kunna uppnås efter en studietid av två år och utgöra ett eftersträvat mål för eliten av unga jurister. Man borde inte heller, såsom nu är fallet i civilrätt, kräva viss tids praktik som villkor för licentiatexamen. Ett sådant krav uppställes icke i andra ämnen, det förlänger studietiden och, vad värre är, det bidrager till att draga bort de vetenskapligt intresserade från universitetet. Att återvända till akademien kräver nämligen stor självövervinnelse av en ung man, som redan fått känna tillfredsställelsen av produktivt avlönat arbete. Många gånger ger han därför upp sina vackra planer på fortsatta vetenskapliga studier.
    Några ord må också nämnas om Myrdals påpekande av bristen på biträdande lärare, forskningsassistenter och andra medhjälpare. Att en professor inte har ett skrivbiträde till sitt förfogande ens några timmar på dagen måste betecknas som ett exempellöst slöseri med kvalificerad arbetskraft. Även den enklaste civila eller militära förvaltningstjänsteman är i detta hänseende bättre ställd. Frågan om forskningsassistenter har under de senaste åren kommit i ett bättre läge genom att utländska arkivarbetare ställts till professorernas förfogande. Detta är dock endast en provisorisk lösning. När dessa medhjälpare icke längre stå till förfogande, blir det nödvändigt att finna en definitiv lösning. Slutligen må understrykas, att en kraftig ökning av antalet biträdande lärare är en ovillkorlig förutsättning för varje genomgripande reform av vår juristutbildning. För dessa poster ligger det närmast till hands att använda unga forskare, men även en annan utväg står till buds. Universiteten borde knyta till sig äldre framstående jurister som gästföreläsare och som ledare av seminarieövningar. Dessa skulle kunna ge studenterna vidgade kunskaper om viktiga sidor av rättslivet, som kanske ofta förbigås av den teoretiskt inriktade akademikern. För vårt vetenskapliga arbete skulle det också vara stimulerande med en närmare kontakt med praktikens män.


Folke Schmidt.