Lagstiftarens strävan att undvika dubbelbeskattning — eller mera egentligt uttryckt samtidig inkomst- och arvsbeskattning — har utan svårighet kunnat realiseras beträffande K-försäkringar och P-försäkringar. Vid K-försäkringar är hela det utfallande beloppet fritt från inkomstskatt och arvsbeskattas då i sin helhet, bortsett givetvis från det avdrag å 15,000 kr., som för vissa fall medgivits av sociala skäl. Vid P-försäkringar åter inkomstbeskattas de utfallande beloppen i sin helhet och äro följaktligen undantagna från arvsbeskattning. Med avseende å dessa försäkringar har alltså genom synnerligen enkla och klara regler kunnat ernås, att inkomstskatt och arvsskatt ej kommer att utgå samtidigt. K-försäkringarna bli likväl, i motsats till P-försäkringarna, såtillvida dubbelbeskattade som de göras till föremål för såväl inkomstskatt som arvsskatt, ehuru inkomstskatten där uttagits på ett tidigare stadium. Vad däremot angår R-försäkringar skall, för att använda ombudsman JACOBSSONS egna ord i hans arbete »Livförsäkring och skatt»s. 72, utfallande belopp »inkomstbeskattas till den del beloppet motsvarar räntan å inbetalat kapital, medan inkomstskatt ej skall utgå å det belopp som motsvarar amortering av den del av premiereserven som motsvarar inbetalat kapital». Sistberörda belopp borde alltså bli

ARVSBESKATTNING AV LIVRÄNTA OCH KAPITALFÖRSÄKRING. 811föremål för arvsbeskattning. Det är ju uppenbart, att denna ideala arvsbeskattning icke kan åvägabringas annorledes än genom tämligen invecklade regler, vilka i så fall skulle innebära en anknytning till 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen samt föreskriva arvsbeskattning av de delbelopp, som enligt nämnda lagrum icke inkomstbeskattas. Lagstiftaren har också till all lycka avstått därifrån. Att det avdrag å 1,500 kr., som enligt 12 § sista st. arvsskatteförordningen medgivits beträffande »annan livränta», icke är att fatta som något försök att undvika dubbelbeskattning av s. k. R-försäkringar utan tillkommit av sociala skäl, verifieras av Jacobsson själv på s. 72 i nyss berörda arbete. Det må i detta sammanhang framhållas, att sista st. i 12 § arvsskatteförordningen oförändrat överflyttats från 1914 års arvsskatteförordning samt att hela den ifrågavarande klassificeringen av försäkringar torde ha varit obekant för lagstiftaren. Tankegången i Jacobssons inlägg synes mig icke helt klar. Hans synpunkter förefalla att mera utgöra inledning till en polemik mot lagstiftningen än ett bemötande av mitt försök att tolka innebörden av författningstexten. Om vi äro överens om att avdraget tillkommit uteslutande av sociala skäl, är det ju ostridigt, att något försök att undvika dubbelbeskattning av dessa försäkringar icke gjorts och att alltså beskattningsreglerna brista i överensstämmelse. Skälen därtill äro de nyss angivna. Den enda fråga, som då återstår, är huruvida de sociala skälen med samma styrka tala för avdragsrätt beträffande samtliga R-försäkringar som beträffande verkliga livräntor. Jacobsson tillskriver mig den meningen, att inga sociala skäl tala för att »garanterade livräntor» skulle erhålla skattelindring.Det citerade uttrycket avser alltså räntor som på grund av garanti utgå visst antal år och sålunda icke utgöra verkliga livräntor. Det kan givetvis sägas, att sociala skäl tala för skattelindring i detta som i en mångfald andra fall, men skälen ha icke befunnits tillräckligt starka. Fattad efter orden ger föreskriften om skattelindring för »annan livränta» uttryck åt en naturlig önskan att premiera de verkliga livränteförsäkringarna. Antagandet att lagstiftaren genom något redaktionsfel råkat använda uttrycket »annan livränta» i stället för, som Jacobsson läser det,»livränta som avses i 32 § 2 mom. d) kommunalskattelagen» har ej mycken sannolikhet för sig. Ett uttalande av professor EBERSTEINhans arbete »Den svenska arvs- och gåvobeskattningen» synes mig utgöra ett starkt stöd för att min tolkning av 12 § sista st. arvsskatteförordningen är riktig. Det åsyftade uttalandet återfinnes på s. 109 och lyder: »Den partiella skattefriheten har medgivits av sociala skäl och avser verkliga livräntor, — — — där engångspremie erlagts.»
    Jacobsson frågar, hur man med utgångspunkt från min uppfattning skall behandla det fall, att A mot engångspremie tecknar en livränteförsäkring med garanti på B:s liv samt insätter B såsom förmånstagare. Svaret blir, att den rätt, som vid A:s död tillkommer B, är en verklig livränta, som skall arvsbeskattas endast i den mån det årliga beloppet överstiger 1,500 kr. Hur fallet sedermera skall behandlas, om B dör före garantitidens utgång, beror på om förmånstagare är insatt

812 ARVSBESKATTNING AV LIVRÄNTA OCH KAPITALFÖRSÄKRING.till den återstående räntan eller om densamma utgör tillgång i B:s dödsbo; fallets behandling synes ur arvsskattesynpunkt icke medföra några svårigheter.
    Den av Jacobsson åberopade svårigheten för en livräntetagare att omedelbart erlägga hela arvsskatten har beaktats genom anståndsreglerna i 55 § arvsskatteförordningen.

C.-E. Sundström.