826 NYVAL AV RIKSRÄTTSMEDLEMMAR I FINLAND.    Nyval av riksrättsmedlemmar i Finland. Riksrätten i Finland består av tolv medlemmar, av vilka fem äro självskrivna, sex väljas av riksdagens elektorer och en utses av juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet. De självskrivna medlemmarna äro för närvarande presidenten i högsta domstolen Nils Hjalmar Neovius, som är ordförande i riksrätten, samt presidenten i högsta förvaltningsdomstolen Urho Jonas Castrén, presidenten i Åbo hovrätt Albert Alexander von Hellens, presidenten i Vasa hovrätt Bror Justus Gräsbäck och presidenten i Östra Finlands hovrätt Wäinö Robert Kannel.
    Genom en lag av d. 6 juli 1945 stadgades att riksdagens elektorer och juridiska fakulteten ofördröjligen ägde utse nya ledamöter och suppleanter i riksrätten. Riksdagens elektorer valde omedelbart därefter till medlemmar i riksrätten lantbrukaren Albin Asikainen, redaktören Kalle Hakala, häradshövdingen Kaarlo Arvi Eliel Ahmavaara, inrikesministern Yrjö Kaarlo Leino, professorn i statskunskap vid Åbo akademi Sven Olof Gustav Lindman och generaldirektören i medicinalstyrelsen Oskar Brynolf Reinikainen. Till suppleanter för dessa valdes v. häradshövdingen Lauri Riikonen, undervisningsministern Johan Helo, lantbrukaren Ernsti Aleksanteri Turja, jur. kand.Eino Pekkala, stadsdirektören i Helsingfors Eero Hjalmar Rydman och v.häradshövdingen Mauno Kalervo Laisaari. Juridiska fakulteten har till medlem i riksrätten valt professorn i statsrätt jämte folkrätt Kaarlo Kustaa Kaira och till suppleant för denne professorn i förvaltningsrätt Veli Kaarlo Merikoski.
    De nyvalda medlemmarnas mandat varar till utgången av år 1948. Efter det valet förrättats, uppstod fråga om inrättande av en särskild krigsansvarighetsdomstol, varigenom riksrätten i viss mening skulle komma att skjutas åt sidan.

 

B. P-n.

 

    Quisling dömd. Major Vidkun Quisling blev d. 10 sept. 1945 av Eidsivating lagmannsrett dömd till döden för krigsförräderi m. m. SvJT återkommer till domen.

 

Nyheter i tysk äktenskaps- och arvsrätt.1 I tysk rätt ha nyheter på äktenskaps- och arvsrättens områden tillkommit, som äro av större principiellt och praktiskt intresse och kännetecknas av en synnerligen omfattande befogenhet för domare eller domstol att rättsgestaltande ingripa i bestående rättsförhållanden.
    Äktenskapsskillnadens rättsverkningar i fråga om makarnas bostad och bohag ha icke behandlats i nu gällande äktenskapslag av den 6 juli 1938 (jfr härom TAGE GRÖNWALL i SvJT 1939 s. 604). Frågan har blivit föremål för en tysk förordning av den 21 oktober 1944, som trätt i kraft den 1 november 1944.
    Såsom allmän regel stadgas, att det är domarens uppgift att på ansökan reglera rättsförhållandena med avseende å makars bostad och bohag, om makarna efter äktenskapsskillnad icke kunna bliva ense om vem av dem som framdeles skall bo i deras hem eller erhålla bostadsinredningen och annat bohag. Domaren skall avgöra frågan efter billighetsprövning med hänsyn tagen till alla omständigheter i saken, i synnerhet barnens väl och skälen för äktenskapets upplösning.
    Angående särskilt bostaden gäller följande: Är endera maken ensam

 

1 Införandet fördröjt. Red.

JOSEF FISCHLER. 827eller gemensamt med annan ägare till den fastighet, där makarnas bostad befinner sig, må bostaden tilldelas andra maken endast om så erfordras för att undvika obillig hårdhet. Motsvarande föreskrift gäller, om endera maken innehar tomträtt eller liknande rätt till fastigheten. Bostad, som makarna innehava på grund av ena makens tjänste eller arbetsförhållande till tredje man, må tilldelas andra maken endast med tredje mannens samtycke. Med avseende å hyreslägenhet äger domaren bestämma, att hyresförhållande, som ingåtts av båda makarna, fortsättes av endera maken ensam, eller att make i stället för andra maken inträder i hyresförhållande, som ingåtts av andra maken. Förelåg icke något hyresförhållande alls med avseende å makarnas dittills varande hem, må domaren konstituera sådant hyresförhållande till förmån för endera maken och därvid fastställa hyran. Bostad må även delas mellan makarna, om så är möjligt och lämpligt, och domaren kan därvid bestämma, vem som skall bära kostnaderna för delningen. Förde olika lägenhetsdelarna äger domaren konstitutera nya hyresförhållanden, vilka ersätta ett sådant rörande hela lägenheten.
    Vad därefter särskilt angår makarnas bohag har följande bestämts: Bohag, som tillhör makarna gemensamt, fördelas av domaren rättvist och ändamålsenligt med full äganderätt för mottagaren, vilken kan förpliktas att betala kompensation till andra maken, om billigheten så kräver. Nödiga föremål, som tillhöra maken ensam, må domaren tilldela andra maken, om denne icke kan reda sig utan att vidare använda dem och det av ägaren skäligen kan begäras, att han skall lämna dem till andra maken. Därvid äger domaren konstituera ett hyresförhållande mellan ägaren och andra maken samt fastställa hyran eller, därest en slutgiltig uppgörelse erfordras, i stället överlåta äganderätten till andra maken och fastställa en skälig ersättning därför. Svarar make ensam eller svara båda makarna solidariskt för gäld, som sammanhänger med bohaget, må domaren bestämma, vilkendera som i förhållande till andra maken skall vara skyldig att betala gälden. Föremål, som levererats till endera maken med äganderättsförbehåll, må tildelas andra maken endast med borgenärens samtycke.
    Av de processuella bestämmelser, som meddelats i förordningen, må här nämnas, att det förfarande, varigenom domaren träffar avgöranden om bostad och bohag efter äktenskapsskillnad, icke utformats såsom process i egentlig mening utan såsom ett ärende, hänförligt till frivillig rättsvård. Domaren skall i regel muntligen förhandla med de personer saken rör, och söka åstadkomma en godvillig uppgörelse. Han äger fatta interimistiska beslut och skall träffa de anordningar, som kunna vara nödiga för att genomföra hans beslut. Dessa beslut äro bindande för domstolar och förvaltningsmyndigheter. Ha förhållandena väsentligen ändrats, må domaren ändra sitt beslut i den mån så erfordras för undvikande av obillig hårdhet. Därvid må dock icke ingripas i tredje mans rätt utan dennes samtycke.
    En annan tysk förordning jämte tillämpningsföreskrifter av den 4 oktober 1944, som likaledes är i kraft sedan den 1 november 1944, innefattar nyheter ifråga om den legala arvsordningen.

828 JOSEF FISCHLER.    Huvudregeln i denna förordning (Erbregelungsverordnung) är den, att kvarlåtenskapsdomstolen äger befogenhet att på ansökan reglera ett dödsbo med frångående av den legala arvsordningen. Så må ske, om denna uppenbarligen i väsentlig mån avviker från arvlåtarens vilja till nackdel för nära anhöriga till denne. Domstolen får då reglera boet i enlighet med denna vilja, om — som det heter — den sunda folkkänslan så kräver.
    Det är härvid fråga om sådana fall, där ett giltigt testamente ej föreligger. Domstolen skall då i första hand söka fastställa, huruvida arvlåtaren på annat sätt uttalat sin yttersta vilja. Kan detta icke utrönas, anses såsom denna vilja, vad arvlåtaren med kännedom om alla omständigheter skulle hava förordnat för dödsfalls skull, om han hade tänkt på dödsfallet. Saknade arvlåtaren testationshabilitet, anses hans yttersta vilja vara vad en ordentlig arvlåtare, vilken är medveten om sina plikter mot familj och folkgemenskap, skulle ha förordnat i den avlidnes ställe med tillbörlig hänsyn till dennes eventuella uppfattning. Till sådan arvlåtarens vilja, som blivit bestämd genom utnyttjande av hans dödsångest, skall hänsyn dock icke tagas.
    Detta innebär, att, om den legala successionen väsentligen missgynnar nära anhöriga till arvlåtaren, domstolen äger dels att tillägga arvlåtarens förklaringar verkan av testamente, även om de icke avgivits i därför föreskriven form, och dels att i fall, där arvlåtaren underlåtit att på något sätt förklara sin yttersta vilja, rättsgestaltande ingripa i den legala arvsordningen. Detta ingrepp skall visserligen ske i enlighet med arvlåtarens fingerade yttersta vilja, men detta innebär i realiteten, att domstolen må handla efter fri skälighetsprövning.
    Vid kvarlåtenskapens reglering kan domstolen efter sitt pliktenliga omdöme vidtaga alla åtgärder, som erfordras för att förverkliga arvlåtarens — verkliga eller fingerade — vilja. I synnerhet äger domstolen att göra andra personer än i den legala successionen avseddatill arvingar, att omedelbart tilldela någon person enstaka till boet hörande föremål, att konstituera förpliktelser till överlåtelse av kvarlåtenskapen eller enstaka föremål, till betalning av pengar eller till fullgörande av andra prestationer samt att — så långt som möjligt i enlighet eller analogi med de gestaltningsmöjligheter civilrätten erbjuder — ordna de ytterligare rättsförhållanden, som följa av domstolens åtgärder.
    Dessa åtgärder förutsätta ansökan från sådan nära anhörig, vilken skulle omedelbart gynnas, om arvlåtarens yttersta — verkliga eller fingerade — vilja förverkligades. Sådan ansökan må ej göras senare än sex månader från det sökanden fått kännedom såväl om dödsfallet som därom, att den legala arvsordningen tillämpas, men ansökningen måste ingivas senast inom tre år från dödsfallet. Förfarandet regleras enligt bestämmelserna om frivillig rättsvård, och domstolen skall anordna en muntlig förhandling samt söka åstadkomma en skälig uppgörelse mellan intressenterna. Förordningen skall dock ej tillämpas med avseende å arvsordningen för s. k. arvegårdar (se därom bl. a. SvJT 1945 s. 298).
    Denna »arvsregleringsförordning» synes visserligen vara avsedd så

NYHETER I TYSK ÄKTENSKAPS- OCH ARVSRÄTT. 829som endast ett av krigsförhållandena föranlett provisorium. Riksjustitieministern skall nämligen efter krigets slut bestämma tidpunkten för förordningens urkraftträdande. Emellertid torde det icke vara osannolikt, att förordningen kommer att hava en avsevärd livslängd, enär det kan förflyta lång tid, innan de förhållanden, som givit upphov till förordningen — svårigheten att under förvirrade omständigheter upprätta, förvara och erhålla kännedom om testamenten — ändrats så väsentligt, att testamentet kan återfå sin funktion såsom enda instrument för ingrepp i den legala arvsordningen.

 

Josef Fischler.