BIRGER WEDBERG. †.

 

Med Birger Wedbergs bortgång den 2 oktober slöts ett liv, rikare på innehåll än de allra flestas, bräddat ej blott av nitiskt och skickligt fyllda ämbetsplikter, utan ock av fritt påtagna lärda mödor, allt sammanhållet av en helgjuten, nobel och originell personlighet. En mycket framstående jurist, en mångsidig historiker som oförfärat, med seg forskarflit och fin intuition banade sig fram på obeträdda vägar, en språkvårdare och språkmästare av rang, en humanist i ordets vackraste bemärkelse gick med honom ur tiden.
    Hur högt Wedbergs insatser skattades på de mest sakkunniga håll, därom vittna hedersdoktorat i juridiska fakulteten 1927, valtill hedersledamot av Vitterhetsakademin 1929 och till dess preses 1935 samt inval i Svenska akademin 1931.
    Som ung hovrättsfiskal togs Wedberg 1906 till chef för justitiedepartementets lagbyrå och fick där på sin lott bl. a. att lagtekniskt utforma förslaget om proportionell valmetod och vad därmed sammanhängde. Det arbetet torde ha bidragit till det intresse för statsrättsliga spörsmål som sedermera utmärkte honom. Tre år senare blev han ledamot i den lagberedning som utarbetade lagförslaget om äktenskaps ingående och upplösning, det första steget till nya giftermålsbalken. Han fick där bruk för sin förmåga icke minst i lagtekniskt och språkligt hänseende. Men det var tillika ett arbete som var särskilt ägnat att föranleda djuplodning inom ett svårbemästrat område av de två senaste seklens rättshistoria och skärpa den kritiska blicken för misstag och förbiseenden i befintlig litteratur därom.
    År 1913 inträdde Birger Wedberg i högsta domstolen, som han kom att tillhöra i tjugusju år. Ur en viss synpunkt var han ingen riktigt idealisk ledamot av en kollegial domstol. Helst både övertänkte han målen och skrev sina vota i enrum, ville gärna behålla sin personliga touche och irriterades en smula av att dyrbar tid enligt hans mening gick onödigt till spillo vid överläggningarna. Säkerligen kände han saknad efter den forna tid,

 

53—457004. Svensk Juristtidning 1945.

då var och en framlade sin domsmening skriftligen på sitt sätt och det överläts åt protokollssekreteraren att draga facit ur voteringen i en formulerad dom. Men naturligtvis var han med sina djupa kunskaper, sin vidsträckta beläsenhet och sitt stilistiska mästerskap en högst betydande tillgång. Principfasthet vid sidan av ömsint känsla för mänskliga värden och svagheter utmärkte hans ståndpunkt i månget mål.
    I lagrådet, som han tillhörde i två repriser, satte hans granskning många spår både sakligt och tekniskt. Sålunda äro bokföringslagen och lagen om tillsyn över stiftelser i sin slutliga form väsentligen hans verk. I sin lilla skrift »Lagstil» har han — ehuru pessimist om möjligheten att påverka utvecklingen — med uddig polemik häcklat de tunga omskrivningarna och söktfrämja ett kort, lättläst och kärnfullt skrivsätt med sina egna goda formuleringsförslag. Han fullföljde denna strävan i lagrådet. Exempelvis lydde lagen om arv kap. 9 § 8 så här i det remitterade förslaget:
    »I fall, då enligt vad i 2 kap. 1 § stadgas den dödes make tager kvarlåtenskapen men efter makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling äger taga del i efterlevande makens bo, skall, med avseende å arvinge till den först avlidne, vad i detta kapitel stadgas äga tillämpning, sedan efterlevande maken avlidit, och skall vad där sägs om arvlåtaren och bouppteckning efter honom hava avseende å efterlevande maken och uppteckning av boet efter denne.»

 

    I Wedbergs omredigering, som blev lagtext, har stadgandet med exakt samma innehåll fått denna lydelse:

 

    »Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som vore han dennes arvinge.»

 

    Efter Tore Alméns bortgång förmåddes Birger Wedberg att efter honom från och med år 1920 intaga platsen som ordförande i denna, av Almén grundade, tidskrifts redaktion. Det är ett otroligt arbete som han nedlagt på denna post. Otaliga små artiklar ha flutit ur hans penna, mest spånor från hans forskningsverkstad och recensioner av nordiska arbeten. Men dessutom läste och nagelfor han insända bidrag och bistod under hand författarna med sakliga och språkliga rättelser. Och han finläste alla korrektur. Vid årsskiftet 1940—41 lämnade han redaktionen. Men det var formellt. Ännu på sin sista sjukdoms bädd granskade han korrektur, ehuru krafterna icke förslogo att läsa en tidning!

    I Stockholms juristförening stod han också under en följd av år som ordförande — även detta av pietet för Tore Alméns minne — och gladde både då och senare dess medlemmar med sin lysande föredragskonst.
    Sin största berömmelse inför eftervärlden kommer dock Birger Wedberg säkerligen — och med rätta — att få grundad på sitt rätts- och kulturhistoriska författarskap. Det omfattar ett helt dussintal större och smärre arbeten med början, efter långvariga förberedelser, år 1922. Då de samtliga äro grundade på en minutiös förstahandsforskning i otryckt material, samlat på många skilda håll, i offentliga arkiv och från brev och dagböcker i privat ägo, kan det synas nästan ofattbart, hur han fann tid härtill vid sidan av en krävande ämbetsgärning och andra bestyr. Men den som otaliga gånger sett honom i samma ögonblick som högsta domstolens session var ändad skynda ut i tamburen, gripa sin rock och kränga den på sig i trappan — för att icke förlora en dyrbar sekund av de korta timmar Riksarkivet ännu stod öppet — förstår det något bättre. Nulla dies sine linea!
    Hans första stora verk: »Högsta domstolen 1789—1809» med dess sorgfälliga utredningar om domstolens tillkomst, kompetens, organisation och arbetsformer, dess redogörelser för betydelsefulla eller tidstypiska mål och som avslutning hela porträttgalleriet av ledamöter med teckning av deras levnadslopp, avlockade K. G. Westman en recension i Historisk Tidskrift, som vidgade sig till en hel historisk studie. Anmälaren påpekade nog med rätta en svaghet: författarens benägenhet att mera än som är förenligt meden fullt opartisk historieskrivnings villkor tyda allt till det bästa hos sina skildrade gestalter och deras gärningar. Men i övrigt prisades i höga toner arbetets kvalitet och banbrytande beskaffenhet.
    Det dröjde aderton år innan fortsättningen kom, lagd efter samma plan, men omfattande en längre tidrymd: »Högsta domstolen 1809—44.» Den emottogs av den fackkunniga kritiken med samma ampla erkännande. Men under mellantiden hade Wedberg publicerat bland annat två utförliga, högst intressanta biografier över justitieråd från Karl Johanstiden: »Jan Eric Palmsvärd» och »Gabriel Poppius» och två samlingar rätts- och kulturhistoriska uppsatser från mestadels samma tid: »Juridik och erotik» och »Tärningkast om liv och död.» Han hade dessutom redigerat ett omfattande supplement till den av honom högt beundrade Mathias Calonius' svenska arbeten, och hans intresse

för konstitutionella inslag i rättsfrågor, tillhörande den högsta instansens handläggning, hade kommit till uttryck i arbeten om nåd, lejd och återbrytande av dom.
    I fjol kom åter ett digert verk med det överraskande ämnet »Karl XII på justitietronen» och med ett lika överraskande helt nytt material. Och ännu i somras, efter svår och långvarig sjukdom, fick han tryckfärdig en utförlig biografi över presidenten H. W. Bredberg, för vilkens gestalt, utmärkt av höga juridiska kvalifikationer, vitter läggning, flärdfrihet och fläckfri integritet Wedberg länge hyst en varm sympati. Den ligger ännu otryckt.
    Hela denna produktion utmärkes av hart när impeccabel exakthet i alla de otaliga sakuppgifterna. Kunde det riktas någon den obetydligaste erinran i sådant hänseende i någon detalj, fyllde det honom med bedrövelse. Andras uppgifter godtogos aldrig utan kontroll, och många rättelser fick han tillfälle att göra i framställningar, som tidigare stått som definitiva. Men det som förlänade hans skriftställen dess alldeles specifika atmosfär är den originella och högst givande sammanställningen av rättshistoriskt, kulturhistoriskt och personhistoriskt material, rikligt kryddat med citat, valda med så säker blick och smak att från dem utgår tidsdoftens själva quinta essentia eller musten hos en individualitet. Författarens egen varma inlevelse i miljöer och människoöden meddelar sig ovillkorligt till läsaren. Liksom Hans Alienus kunde Birger Wedberg i sanning om det förflutnas skuggor säga:

 

Sund och levande gick jag dem nära, log och snyftade samman med dem.

 

    För ett framträdande i det offentliga hade Wedberg en stark motvilja. I själva verket besatt han strålande representativa egenskaper, men det var med verklig uppoffring han, med åren alltmera sällan, lät förmå sig att föra dem till torgs. Särskilt var han orolig för att icke behärska sin röst och hålla sina tårkörtlar i styr. Säkert har han tillämpat på sig själv några ord som han citerat ur Palmsvärds självbiografi: »Till orator har jag icke dugt. Jag har haft för mycken blödighet att med styrka i organen prononcera ett tal eller en berättelse som innefattat en hög, vacker och skön handling; jag har ofta icke utan tårar kunnat skriva ett brev, som angått en vacker ädelmodig gärning.»
    Desto mer blommade han i det intimaste privatumgänget, där han utvecklade all sin finess och originalitet, förälskat läste högt

med sin vackra stämma någon utsökt bit, gärna av gammal årgång, kanske också ibland släppte sig lös att föredraga en sång. Med Bellmans dikt och musik var han nära förtrogen. Allra helstskulle man se honom i anknytning till det Lidingö, om vars småherrgårdars och personnagers historia han visste så mycket och varom han berättat i boken »Lidingöliv i forna dar». Bäst förstod man nog »BW», om man kände något om den traditionsrika miljö, där han från ungdomen haft sin varelse.
    Birger Wedbergs farfar, av gammal bergslagssläkt, hade i ungdomen sökt sig till Stockholm, där han blev borgare i livsmedelsbranschen, anlitad kommunalman och småningom bataljonschef vid borgerskapets infanteri med stadsmajors titel. En i sitt yrkedriftig och framgångsrik man, men tillika kunskapstörstande och vittert lagd, enligt vad sonsonen meddelar och varpå han gerövertygande belägg. Vid trettio års ålder hade han äktat den sjuttonåriga ägarinnan till Bodal och Lidingsberg på Lidingön. Därmed blev släkten knuten till Lidingön med ett band som förstärktes, då sonen Otto Wedberg, Birger Wedbergs fader — i sinomtid justitieråd och i egenskap av lärd numismatiker hedersledamot av Vitterhetsakademien — gifte sig med Lotten Enblom, en brorsdotter (trots namnolikheten) till den vida bekante »Lidingökungen», Janne Zetterberg på Hersby.
    Lidingsberg med sina ståtliga ekar och sitt vackra läge högt över Lilla Värtans strand var visserligen blott sommarnöjet för stadsmajorens familj — den bebodde om vintern eget hus vid Storgatan i Stockholm — men ett sommarnöje av det slag att Otto Wedberg en gång i »Lidingsbergsboken» antecknade om sig själv: »I år 46 somrar gammal; den övriga tiden räknas ej, ty sommar och Lidingsberg hava varit hans egentliga liv.» Corpsde-logiet med dess ännu i dag bibehållna gustavianska interiörer påbyggdes; det tillkom flyglar, lusthus och en kägelbana, invigd 1832 med en dansad anglaise. Det byggdes en — alltjämt orörd —teater med rymlig scen och salong, ridå och kulisser, där stadsmajoren själv, hans son och dotter och många den gästfria familjens vänner flitigt uppträdde i komedier och sångspel; vid invigningen 1841 uppfördes t. ex. J. L. Heibergs berömda vådevill »Nej!». Stadsmajoren trakterade både flöjt och fiol, det senare med förkärlek för Haydns kvartetter. Hans son och dotter, deras vänner och väninnor voro lyckade aktörer, visdiktare, pianister och sångare. Kort sagt, det ekar och viskar därute än i dag från

en gången tids familje- och sällskapsliv med dess umgängesvett, munterhet och kulturintressen.
    Det är lätt att förstå vad detta ställe, luften i dess gemak och under dess ekar betytt för dess trogne vårdare Birger Wedberg, traditionalist som han var, älskare av la petite histoire, musikalisk och intim kännare av all vår äldre vitterhet, genombildad humanist med utpräglat sinne för en förfinad själsodling.
    I sitt eget liv fullföljde han visserligen icke eller rättare sagt återupplivade han icke en tradition som redan före hans tid ebbat ut. Den expansiva livsstilen med vittomfattande umgänge passade icke hans tillbakadragna och en smula kräsna läggning. Han hade ju för övrigt icke tid, så fylld som hans dag blev av det som angelägnare var, de lärda och vittra sysslorna. Han utbildade istället sin egen långt mera intima Lidingsbergsstil i det stilla vardagslaget eller i umgänget med den närmaste släkten och en eller annan vän. Denna livsstil fick sina egna små originella traditionsdrag. Resan till Stockholm från Lidingsberg var han lyckligast att få i första tempot företaga seglande tvärs över Lilla Värtan i egen eka i stället för att taga tåget på Lidingöbanan som gick nära förbi. En gång i ungdomen hade han — berättas det — en vacker midsommarafton i sällskap med ett par likasinnade fränder rott från Nationalmuseum till Lidingsberg. Den midsommarrodden lär därefter blivit en i många år vidmakthållen tradition. Till den obönhörligt iakttagna ritualen hörde strandhugg vid Lidingöbro värdshus med förtärande av ett glas marasquino (som BW säkerligen avskydde).
    Det var överhuvud så, att Birger Wedberg i stort och smått följde sin egen fylgia, obekymrad om vad andra månde tycka och hur det brukades. Han bevarade livet igenom en fullt medveten, men likaväl alldeles okonstlad naivitet som icke minst bidrog att åt hans väsen förläna dess säreget tjusande bouquet. Därtill fordras visserligen, som fallet här var, att den förenas med hög intelligens och osviklig stilkänsla.

 

    Som ingångsspråk till Lunds universitets aula står i grekisk inskrift den nobla maningen: »Mädén åmouson!» — »Intet ovittert!» Den kunde Birger Wedberg haft till valspråk. Den följdes av honom i allt hans liv och gärning.

Nils Alexanderson.