FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN.

 

AV

 

STATSRÅDET GUNNAR DANIELSON.

 

    1942 års rättegångsbalk är hörnstenen i det stora utredningsarbete på processrättens område, som i olika former bedrivits under många tiotal år. Reformarbetet var som bekant icke därigenom på långa vägar avslutat. Sedan processlagberedningen år 1938 avgivit sitt stora betänkande, som legat till grund för dennya rättegångsbalken, övergick beredningen till att behandla de övriga lagstiftningsfrågor inom olika områden, som sammanhängde med den nya processordningen. Resultatet av detta fortsatta arbete framlades i mars 1944 i ett vidlyftigt betänkande, omfattande inte mindre än 92 författningsförslag om sammanlagt 187 trycksidor. Efter detta krafttag upplöstes processlagberedningen, som på grund av sitt lika omfattande som gedigna och framgångsrika arbete skrivit in sitt namn i det svenska rättsväsendets historia. Flertalet av de senast framlagda förslagen har remitterats till och i ganska stor utsträckning även behandlats av lagrådet men torde komma att framläggas först för 1947 års riksdag. Vissa förslag av mera brådskande natur har emellertid förelagts årets riksdag och därefter föranlett lagstiftning.
    Processlagberedningen hade emellertid icke befattat sig med det stora antal administrativa författningar, minst ett hundratal, som föranledas av rättegångsreformen. Med ingången av 1944 organiserades inom justitiedepartementet en särskild processreformbyrå med uppgift att utarbeta dessa författningar, som äro av mycket skiftande karaktär och omfattning, samt över huvudtaget vara ett organ för hela det fortsatta reformarbetet. Ett mindre antal av dessa följdförfattningar har utarbetats och remitterats till myndigheter och sammanslutningar (se SvJT 1945 s.781 ff.). Även det arbete, som bedrives inom 1943 års domarut-

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 863redning, är naturligtvis av stor betydelse i detta sammanhang. Denna kommitté har ju att brottas med bl. a. frågorna om personalorganisationen i domsagorna samt befordringsgången på domarbanan. Dess betänkande torde komma att avlämnas under våren 1946 och kan förväntas innehålla en rad intressanta problemlösningar.
    I det följande lämnas nu en redogörelse för de åtgärder som vidtagits för professreformens genomförande i olika instanser. I anslutning härtill komma vissa närliggande spörsmål att beröras.

 

HÄRADSRÄTTERNA.

 

    a) Domsagoindelningen. I nya RB upplagas icke några närmare bestämmelser om domsagoindelningen. Frågan om uppdelning eller sammanslagning av domsagor har förutsatts komma att behandlas i samma ordning som hittills. Reformens genomförande kommer alltså icke i och för sig att ha någon omedelbar inverkan på domsagoindelningen.
    Frågan har emellertid i ganska försiktiga ordalag upptagits i direktiven för 1943 års domarutredning. Justitieministern har där erinrat om att domsagorna förete ganska betydande olikheter i fråga om storlek och arbetsbörda. Enligt hans mening borde detta förhållande ägnas uppmärksamhet, varvid i första hand borde undersökas huruvida ej de största domsagorna lämpligen borde uppdelas på något mindre enheter.
    Dessa uttalanden synas giva vid handen att någon allmän omreglering av domsagoindelningen icke ifrågasatts. Uppmärksamheten fästes främst på de mycket stora och till följd härav ganska svårhanterliga domsagorna. I detta sammanhang måste beaktas att man under de närmaste åren har att räkna med indragning av ett betydande antal rådhusrätter med mindre än tre lagfarna ledamöter. Till denna fråga återkommer jag senare. Genom dessa städers förening med angränsande domsagor skulle uppkomma ytterligare ett antal mycket stora domsagor, om ej särskilda åtgärder vidtagas. Kommittén har ägnat dessa frågor stor uppmärksamhet och kommer att föreslå åtskilliga ändringar i domsagoindelningen. Inom justitiedepartementet har under innevarande år, utan samråd med kommittén, utarbetats förslag rörande omreglering av domsagorna i Västerbottens, Uppsala, Södermanlands och Värmlands län.
    Enligt min uppfattning måste nog domsagor tillhörande lönegrupp III i allmänhet anses vara den lämpligaste typen för våra förhållanden. Endast 28 domsagor av sammanlagt 115 ha för närvarande hänförts till denna grupp. En allmän översyn av domsagoindelningen bör emellertid inte äga rum förrän man fått åtminstone ett par års erfarenheter av det nya rättegångsförfarandet. En ur arbetsekonomiska synpunkter ra-

864 GUNNAR DANIELSON.tionell lösning försvåras givetvis av att man här helt naturligt måste taga hänsyn till kommunikationsförhållanden och en rad andra faktorer. Även frågan om förstatligande över huvud taget av städernas rättsskipning är av intresse i detta sammanhang. Första särskilda utskottet vid 1942 års riksdag, som behandlade processreformen, uttalade att detta spörsmål borde upptagas till förnyat övervägande så snart en reform av städernas förvaltning bleve aktuell.
    b) Tingslagsindelningen m. m. I samband med nya RB:s ikraftträdande uppkomma för häradsrätternas del vissa organisatoriska frågor, vilka kräva närmare utredning.
    Enligt nya RB skall domsaga utgöra ett tingslag. Är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest synnerliga skäl därtill får dock antalet tingslag vara två eller flera. Om indelning i tingslag förordnar Konungen. Enligt motiven har man med undantagsbestämmelsen närmast åsyftat vissa norrländska domsagor samt domsagor i vilka stad ingår. Av rikets domsagor utgör för närvarande omkring halva antalet ett tingslag. De återstående bestå av två tingslag med undantag av ett fåtal där tingslagen äro flera. Som skäl för att domsaga i regel skall utgöra ett tingslag har anförts bl. a., att domsagans uppdelning å olika tingslag kan utgöra hinder för att tingssammanträdena med varje tingslags häradsrätt bliva så talrika som ur rättsskipningens synpunkt vore önskvärt.
    I nya RB stadgas, att för tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe. Som framgår av processlagberedningens motiv behöver en sammanslagning av tingslag icke medföra en motsvarande minskning av antalet tingsställen. I ett tingslag kunna alltså finnas flera tingsställen.
    Allmänt ting skall enligt nya RB med undantag för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera tingsställen, skola tingen fördelas mellan dem. Är domsagan uppdelad i flera tingslag, torde, enligt vad som uttalas i motiven, regeln om ting varje vecka i allmänhet böra avse det sammanlagda antalet ting i domsagan.
    Enligt nya RB skola i tingslag finnas aderton nämndemän. Erfordras flera, fastställer Konungen antalet. Dessa bestämmelser böra ses mot bakgrund av de nya domförhetsreglerna. Av dessa framgår att i nämnd i regel skall sitta minst sju och högst nio nämndemän. Det fastställda antalet medger alltså tjänstgöring i två grupper. Behovet av nämndemän är självfallet beroende av tingens antal och den tjänstgöringsskyldighet, som skäligen kan åläggas nämndemännen.
    Dessa frågor om tingslagsindelning, tingsställen, tingsordning och antalet nämndemän ha närmare behandlats i en inom processreformbyrån i april 1944 utarbetad promemoria, vilken varit på remiss till hovrätterna, vilka infordrat yttranden från häradshövdingarna. Frågan har därefter varit föremål för övervägande inom processreformbyrån, som med ledning av remissyttrandena utarbetat förslag i dessa ämnen.

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 865c) Lokalbehovet i tingshus. Frågan om lokalbehovet i tingshus efter nya RB:s ikraftträdande har behandlats i en inom processreformbyrån upprättad promemoria, vilken av justitiedepartementet översänts till samtliga häradshövdingar och även överlämnats till rådhusrätterna för kännedom. Promemorian, som jag inte skall gå närmare in på, är avsedd att tjäna till ledning då fråga uppkommer om nybyggnad eller ombyggnad av tingshus. Beträffande nuvarande tingshusbyggnader framhålles, att sådana tingshus, som i stort sett motsvara skäliga krav, borde även efter processreformens genomförande kunna användas för sitt ändamål även om de icke helt uppfylla de önskemål i fråga om lokalutrymmen som angivits i promemorian.
    d) Förstatligande av tingshusbyggnadsskyldigheten. Kommunalskatteberedningen har i ett år 1944 avgivet betänkande föreslagit, att tingshusbyggnadsskyldigheten skall förstatligas. Såsom skäl har huvudsakligen anförts skatteutjämningssynpunkter. Detta förslag har i bestämda ordalag avstyrkts av samtliga hovrätter. Dessa ha emot förslaget invänt bl. a., att rättsskipningen vid häradsrätterna bleve genom tingshusbyggnadsskyldigheten förankrad i bygden, vilket vore av stort värde ur folkpsykologiska synpunkter, samt att det knappast funnes anledning antaga, att staten skulle bättre än tingslagen sörja för att häradsrätterna finge lämpliga lokaler för sin verksamhet. För min del anser jag i likhet med hovrätterna övervägande skäl tala mot förstatligande. Frågan kommer att övervägas inom finansdepartementet i samband med de övriga förslag som kommunalskatteberedningen lagt fram.
    e) Domsagornas personalorganisation. Övergången till det nya rättegångsförfarandet kommer att medföra, att arbetssättet i domsagorna i åtskilliga hänseenden ändras. Själva rättsförhandlingarna komma atterhålla en annan karaktär, framför allt på grund av civilmålens uppdelning i förberedelse och huvudförhandling samt den ökade koncentrationen och den vidsträcktare muntligheten. Skyldigheten att föra protokoll har starkt begränsats, och i de fall, då protokoll skall föras, skall detta iordningställas före förhandlingarnas slut, till följd varav något efterarbete icke förekommer. Å andra sidan har rätten tilldelats en rad nya arbetsuppgifter. Sålunda har befogenheten att häkta helt överflyttats å rätten. Vid förberedelse och häktningsförhandling är rätten domför med endast ordföranden närvarande. Det nya rättegångssättet kommer att medföra en kraftig ökning av mera rutinmässiga arbetsuppgifter. Sålunda skall ett stort antal förelägganden och kallelser utfärdas, vilka skola delgivas genom rättens försorg.
    Det är mycket svårt att avgöra, huruvida arbetsbördan i domsagorna som helhet betraktad kommer att öka i anledning av det nya rättegångsförfarandet. Många osäkra faktorer spela här in. För min del är jag benägen att räkna med en icke obetydlig ökning av det mera kvalificerade arbetet, vilken sannolikt måste leda till en viss förstärkning av organisationen, framför allt antalet tingsdomare.
    Från häradshövdingehåll (jfr SvJT 1944 s. 924—926, 955—956) har ifrågasatts att i domsagorna skulle anställas särskilda kanslichefer med

 

55—457004. Svensk Juristtidning 1945.

866 GUNNAR DANIELSON.fiskalsutbildning och med uppgift att föra och ansvara för protokollet och på eget ansvar ombesörja kallelser, delgivningar och dylikt. Dessa tjänster skulle vara karriärposter, i viss utsträckning dock slutposter. Om en sådan ordning genomfördes, skulle behovet av notarier minska och notarietiden kunna begränsas till 11/2 år mot nuvarande 21/2 år.
    Jag inser mycket väl att vissa skäl kunna anföras till förmån för tillsättande av dylika kanslichefer. Enligt min mening tala emellertid alldeles övervägande skäl emot. Redan organisatoriska skäl skulle försvåra genomförandet. Skulle dessa kanslichefsbefattningar bliva sluttjänster, skulle de bli föga attraktiva för hovrättsjuristerna och följaktligen svåra att rekrytera. Kanslicheferna skulle ju i stort sett få ganska okvalificerade arbetsuppgifter och någon högre löneställning skulle med hänsyn härtill icke kunna beredas dem. Möjligheterna att övergå till andra tjänster, t. ex. i rådhusrätterna, skulle säkerligen i praktiken bliva mycket begränsade.
    Skulle däremot kanslichefsbefattningarna bli karriärtjänster, ingående i det allmänna befordringssystemet, skulle ersättningsbehovet bli mycket stort. En sådan ordning skulle avsevärt öka antalet e. o. befattningar på domarbanan, som ju redan nu är abnormt stort i förhållande till antalet ordinarie tjänster. Det är ju i stället av mycket stor vikt att åstadkomma en bättre balans, inte minst med hänsyn till intresset av en fullgod och bred rekrytering.
    Om dessa kanslichefer tillsättas, vilka arbetsuppgifter av något sånär kvalificerad beskaffenhet skulle bli över för notarierna? Det finnes enligt min mening allvarlig risk för att notarieutbildningen skulle förlora en god del av sitt nuvarande innehåll och de unga juris kandidaterna tappa lusten att börja i domsaga. Redan nu har förmärkts att domsagotjänstgöringen icke är lika populär som tidigare. Tingsutbildningen är enligt min mening av ett mycket stort värde, nästan oavsett vilken bana den färdige tingsnotarien sedan väljer. Han har inte bara fått studera den praktiska juridiken i dess mest skiftande former, han har även fått lära känna det samhälle i vilket han kommer att verka, vilket ur social synpunkt är i hög grad önskvärt med hänsyn till att juristkåren fortfarande rekryteras till alldeles övervägande del från mera besuttna befolkningsklasser.
    Enligt min mening finnes icke något större behov av särskilda kanslichefer i domsagorna. De arbetsuppgifter, varom här är fråga, kunna lämpligen ombesörjas av notarierna och de mera kvalificerade kanslibiträdena. Även frågan om personalorganisationen i domsagorna behandlas såsom förut antytts av 1943 års domarutredning, som utarbetat vissa förslag.

 

RÅDHUSRÄTTERNA.

 

    I anledning av nya RB uppkomma även för rådhusrätternas del vissa organisatoriska frågor.
    Nya RB räknar endast med rådhusrätter, som äro fullsuttna, d. v. s.

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 867bestå av minst tre lagfarna ledamöter. Av de cirka 70 rådhusrätter, som för närvarande finnas, uppfylla ett trettiotal icke detta krav. Flertalet av dessa torde komma att upphöra och staden förenas med angränsande domsaga. Några rådhusrätter komma kanske att utbyggas så att de få tre lagfarna ledamöter. Enligt förslaget till promulgationslag till nya RB behöver emellertid icke denna ändring vara genomförd vid nya RB:s ikraftträdande. Icke fullsuttna rådhusrätter få nämligen enligt detta förslag utan hinder av nya RB bibehållas i sin hittills varande sammansättning till dess K. M:t annorledes förordnar. Det är emellertid önskvärt att anpassning till den nya ordningen sker så fort som förhållandena medgiva. För att främja ett snabbt indragande av de mindre rådhusrätterna har i år på grundval av ett av processlagberedningen av givet förslag vidtagits vissa ändringar i 1932 års lagom stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Dessa innebära främst, att indragningsbeslut skall få meddelas utan stadens samtycke även i det fall att ledighet icke uppstått på borgmästartjänsten. Med stöd av den nya lagstiftningen har förordnats, att utredning rörande landsrättsförläggning skall verkställas rörande 17 städer (se SvJT 1945 s. 738).

    I samband med nya RB:s ikraftträdande uppkomma emellertid även vissa andra organisatoriska problem för rådhusrätterna, väsentligen sammanhängande med domförhetsreglerna. Enligt nya RB gäller som huvudregel, att rådhusrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Från denna huvudregel göras dock vissa betydelsefulla undantag. Sålunda är rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot i tvistemål vid förberedelse och vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, samt i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes. Likaså tjänstgör endast en lagfaren ledamot i brottmål, som rör ansvar för brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, men i detta fall skall även nämnd deltaga. Enligt processlagberedningens senaste betänkande skall nämnd medverka jämväl vid handläggning av vissa brottmål mot ungdom.
    I anledning av de ändrade domförhetsreglerna måste följaktligen en rad organisatoriska problem lösas. Sålunda måste bestämmelser meddelas om målens fördelning mellan ledamöterna för förberedelse och andra åtgärder, beträffande vilka rätten är domför med en lagfaren domare. Vidare måste avgöras, å vilken eller vilka ledamöter det skall ankomma att handlägga nämndmål, samt nämndemännens antal och tjänstgöring bestämmas.
    Dessa spörsmål beträffande rådhusrätternas inre organisation och vissa andra därmed sammanhängande frågor ha behandlats i en promemoria, vilken under 1944 utarbetades inom processreformbyrån. Promemorian skickades såsom en allmän orientering till rådhusrätterna i samband med att vissa uppgifter om rådhusrätternas nuvarande verksamhet och arbetsbörda infordrades. De uppgifter, som till följd härav inkommit, voro avsedda att tjäna till ledning för processreformbyrån

868 GUNNAR DANIELSON.vid utarbetande av riktlinjer för ändringar i rådhusrätternas arbetsordningar. Dessa ändringar skola givetvis genomföras i vanlig ordning, men enhetlighet måste självfallet i största möjliga utsträckning eftersträvas. Syftet med promemorian och uppgifterna har på ett par håll missförståtts. Här var emellertid endast fråga om en första etapp i utredningsarbetet på detta område. Frågan om ändringar i rådhusrätternas arbetsordningar har därefter ytterligare beretts inom processreformbyrån.

 

HOVRÄTTERNA.

 

    I anledning av nya RB måste nya arbetsordningar för hovrätterna utfärdas. Detta förutsätter en närmare utredning rörande hovrätternas arbetsuppgifter och personalbehov samt deras indelning i avdelningar. En preliminär sådan utredning har verkställts å processreformbyrån och under 1944 remitterats till hovrätterna för utlåtande.
    a) Organisation. Antalet hovrätter skall enligt nya RB vara sex. Konungen förordnar om hovrätternas domkretsar. Man kan räkna med att domkretsindelningen skall bliva densamma, som fastställts i 8 kap 3 § äldre RB i dess lydelse enligt lagen den 17 juni 1943 vid beslutet om inrättande av en hovrätt i Sundsvall.
    I propositionen angående nya RB räknades preliminärt med 7 avdelningar i Svea hovrätt, 3 avdelningar i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Västra Sverige samt 2 avdelningar i de båda norrländska hovrätterna eller tillsammans 20 avdelningar. För närvarande är antalet ordinarie divisioner 15 nämligen 8 i Svea hovrätt, 4 i Göta hovrätt, 2 i skånska hovrätten samt 1 i hovrätten för Övre Norrland.
    Enligt propositionen skulle på varje avdelning finnas minst 4 hovrättsråd och en eller flera assessorer. Man utgick därvid ifrån att presidenterna utom i Svea hovrätt skulle tjänstgöra såsom avdelningsordförande. Med hänsyn härtill räknades i propositionen med 6 presidenter, 75 hovrättsråd och 20 assessorer.
    Enligt riksdagens beslut skulle däremot avdelning i hovrätt bestå av minst 3 hovrättsråd — eller där presidenten var ordförande 2 — samt en eller flera assessorer. I samband härmed infördes möjlighet att inrätta ordinarie assessorsbefattningar. Särskilda utskottet anförde, att tillräcklig anledning icke förelåge att i lag bestämma minimiantalet hovrättsråd å varje avdelning så högt som till 4. Möjlighet borde lämnas öppen att vid lönestaternas fastställande bestämma en annan fördelning mellan hovrättsråd och assessorer än som föreslagits i propositionen. Det kunde också tänkas, att det åtminstone i de minsta hovrätterna kunde finnas nödvändigt att begränsa hela antalet ledamöter å någon avdelning till 4. Då det syntes vara av vikt, att någon eller några ledamotsplatser å varje avdelning reserverades för assessorer, borde minimiantalet hovrättsråd å varje avdelning bestämmas till 3.

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 869    I departementspromemorian har man liksom i propositionen preliminärt räknat med 75 hovrättsrådsbefattningar, alltså ungefär samma antal som för närvarande. De nya ledamotsbefattningar, som tillkomma, borde utfyllas med assessorer. Deras antal skulle bli 20.
    Antalet fiskaler har uppskattats till 2 per avdelning eller sammanlagt 40. I promemorian har framhållits, att det med hänsyn till den nuvarande stockningen i befordringsgången på domarbanan är önskvärt, att antalet fiskalstjänster icke utan tvingande skäl ökas.
    b) Arbetsuppgifternas fördelning. De viktigaste ändringarna avse emellertid sättet och ordningen för målens fullföljd och handläggning. Vad är rättsmedlet mot underrätts avgörande i själva saken. Genom besvär fullföljes talan mot avgöranden av processuell karaktär. Följaktligen komma även äktenskapsmål och brottmål att räknas såsom vademål. Vademålen skola avgöras efter muntlig huvudförhandling. Från denna regel stadgas emellertid flera, i praktiken viktiga undantag. I besvärsmål är förfarandet i allmänhet helt skriftligt.
    I sitt senaste betänkande har processlagberedningen emellertid föreslagit åtskilliga avvikelser från vad sålunda normalt skall gälla. Sålunda skola exempelvis jorddelningsmål, konkursmål och utsökningsmål samt ansökningsärenden fullföljas genom besvär.
    Vid huvudförhandlingen skola parterna själva eller genom ombud utföra sin talan och lägga fram bevisningen. I vissa fall åligger det emellertid hovrätten att medverka. I brottmål skall sålunda i allmänhet genom hovrättens försorg framläggas den bevisning som förebragts vid underrätten. Om huvudförhandling hålles i svarandens frånvaro, ankommer det i såväl tvistemål som brottmål på hovrätten att ur handlingarna framlägga vad svaranden anfört. Vademål, som ej kräva huvudförhandling, samt besvärsmål skola såsom nu avgöras efter föredragning.
    I motiven till nya RB har förutsatts, att inkomna mål omedelbart tilldelas en ledamot i hovrätten, vilken såsom referent är ansvarig för målets beredande.
    Enligt departementspromemorian skulle arbetsuppgifterna fördelas mellan skilda befattningshavare på i huvudsak följande sätt.
    Hovrätternas presidenter skola såsom nu utöva den allmänna ledningen av hovrätternas arbete. Därjämte förutsättes, att presidenterna utom i Svea hovrätt skola fungera såsom avdelningsordförande.
    Ordförande å avdelning skall leda och planlägga arbetet på avdelningen. Hans mest framträdande uppgift är att leda huvudförhandlingarna.
    Övriga ledamöter skola deltaga i målens avgörande samt såsom referenter ansvara för beredandet av dem tilldelade mål och därvid vidtagade särskilda åtgärder, som ankomma på referenten. De ha även att föredraga vädjade tvistemål, som avgöras utan huvudförhandling, samt jorddelningsmål. Under huvudförhandling i mål, som tilldelats referenten, skall han i olika avseenden medverka vid handläggningen.
    Fiskalerna skola föredraga dels besvärsmål med undantag för jord-

870 GUNNAR DANIELSON.delningsmål, dels vädjade brottmål, som ej kräva huvudförhandling, dels underrättsbevisningen i de fullföljda brottmål, i vilka huvudförhandling hålles. De ha även att biträda referenterna vid beredande av mål av nu angivet slag.
    Aspiranterna skola biträda referenterna vid beredande av vädjade tvistemål samt tjänstgöra som protokollförare. Liksom nu skulle aspiranterna även anlitas för uppsättande av förslag till rubriker m. m.
    På tjänstemän vid hovrättens kansli skall ankomma att verkställa diarieföring av inkomna handlingar och att biträda vid målens lottning, handlingars delgivning m. m.
    Detta var alltså den lösning som rekommenderades i promemorian. Sedan hovrätternas utlåtanden inkommit, är frågan nu föremål för fortsatt övervägande inom processreformbyrån.
    c) Byggnadsfrågor (se SvJT 1944 s. 948). För de båda nya hovrätterna i Göteborg och Sundsvall måste byggnader uppföras. För de nuvarande hovrätterna erfordras utvidgade lokaler. Samtliga dessa byggnadsfrågor äro under utredning, och förslag torde komma att framläggas för 1946 års riksdag. Det är självfallet av vikt att hovrätterna få rymliga och i övrigt ändamålsenliga lokaler. Det förslag rörande Göteborgshovrättens byggnadsfråga, som förelades riksdagen för några år sedan, motsvarade icke skäliga anspråk, och denna fråga har därefter varit föremål för ny utredning.
    d) Vissa rekryteringsproblem. Redan förut har antytts, att det föreligger en allvarlig disproportion mellan antalet sluttjänster och antalet e. o. befattningar på domarbanan. Antalet sluttjänster har under de sista tio åren praktiskt taget varit konstant medan exempelvis antalet fiskaler ökat mycket kraftigt. En överproduktion av fiskaler har ägt rum, som katastrofalt försämrat befordringsutsikterna för de unga juristerna. Orsakerna till denna stockning äro flera. De viktigaste äro sekreterarreformen och hovrättsjuristernas offentliga uppdrag. Sekreterarreformen, som enligt min mening varit av stort värde, medförde automatiskt en kraftig ansvällning av fiskalkåren. De offentliga uppdragen utgöra en mycket stor belastning för hovrättsorganisationen.
    Detta stockningsproblem är av utomordentligt allvarlig karaktär, och åtgärder måste vidtagas för att åstadkomma en bättre balans mellan rekrytering och avgång på domarbanan. Frågan har ju under de senaste åren ingående diskuterats i denna tidskrift och är för närvarande under övervägande inom 1943 års domarutredning, som ägnat densamma stor uppmärksamhet. Jag skall därför inte närmare ingå på detta svårlösta problem
    I anslutning härtill må framföras några synpunkter rörande ett närliggande spörsmål. I ett system med ett flertal små hovrätter kan man ej rimligen låta varje hovrätt i befordringshänseende utgöra en isolerad enhet. En viss likformighet i befordringsgången är önskvärd. Detta gäller framför allt de ordinarie tjänsterna. Givetvis bör i allmänhet ej en assessor kunna göra anspråk på ett hovrättsrådsämbete i annan hovrätt därför att han kan åberopa något större meriter än den som där

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 871står närmast i tur, men stora olikheter böra i denna ordning kunna utjämnas. I någon utsträckning har detta även skett. En sådan överflyttning av arbetskraft mellan jämställda myndigheter är inte någon unik företeelse i vårt förvaltningsliv; sålunda må erinras om länsstyrelserna. En dylik utveckling måste även bortsett från befordringssynpunkter anses vara till gagn för rättsväsendet, då den ju är ägnad att i viss mån bryta hovrätternas inbördes isolering.
    Även i övrigt bör en ökad rörlighet i systemet eftersträvas. Ett temporärt utbyte av arbetskrafter hovrätterna emellan måste anses medföra vissa fördelar ur utbildningssynpunkt och bör i viss omfattning kunna äga rum. Självfallet avses icke här att varje hovrättsjurist skall under någon tid tjänstgöra i annan hovrätt. För sådan tjänstgöring får väl i allmänhet krävas frivilligt åtagande, och med hänsyn till familjeförhållanden, merkostnader för statsverket och kanske för den enskilde kan man knappast räkna med någon högre frekvens. Men särskilt för en befattningshavare i någon av de mindre hovrätterna skulle det vara i hög grad stimulerande att komma till en annan hovrätt, t. ex. Svea hovrätt, och där få studera och lära av ledamöter och annan personal samt se nya advokater i aktion vid domarbordet. Under en dylik sejour skulle han säkerligen göra åtskilliga värdefulla erfarenheter, vilka ej sällan skulle komma till nytta under hans fortsatta arbete i den egna hovrätten. Den tjänstgöring, varom här är fråga, bör väl i allmänhet äga rum på fiskals- eller assessorsstadiet och i regel avse förslagsvis en tid av minst sex månader och högst ett år. I förbigående må anmärkas, att ett dylikt utbyte av arbetskrafter med fördel skulle kunna organiseras mellan andra institutioner än hovrätterna, t. ex. mellan departementen inbördes samt mellan departement och underlydande ämbetsverk.
    Särskilda åtgärder torde bli erforderliga för att garantera hovrätten för Övre Norrland en tillräcklig och i övrigt tillfredsställande rekrytering.

 

HÖGSTA DOMSTOLEN OCH NEDRE JUSTITIEREVISIONEN.

 

    Förfarandet i HD är enligt nya RB väsentligen uppdelat på två faser, nämligen fullföljdsprövning och muntlig huvudförhandling. Bestämmelserna om fullföljdsprövning gälla emellertid icke mål som väckts omedelbart i hovrätt; ej heller talan som i mål om allmänt åtal föres av JK, JO eller MO. Fullföljdsprövningen föregås i regel av skriftväxling. Vid denna prövning är HD beslutför med tre justitieråd. En revisionssekreterare föredrager målet.
    Meddelas fullföljdstillstånd, behandlas målet därefter vid muntlig huvudförhandling. Tidigare presterad muntlig bevisning i målet skall endast i undantagsfall upptagas på nytt i HD, och i tvistemål få nya omständigheter och bevis i regel ej åberopas.
    Enligt ett av processlagberedningen år 1944 framlagt förslag till lag

872 GUNNAR DANIELSON.om K. M:ts högsta domstols sammansättning och tjänstgöring bör mål, som fullföljts till HD eller skall av denna omedelbart upptagas, i allmänhet tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Avdelningarna skola erhålla enfastare organisation; varje avdelning skall ha en ordförande och ledamöternas indelning till tjänstgöring på avdelningarna skall avse en längre tidsperiod än för närvarande. Enligt lagförslaget skola de närmare grunderna för avdelningarnas sammansättning och målens fördelning samt tjänstgöringen i HD beslutas av HD samfällt. Frågan om dylika föreskrifter rörande domstolens verksamhet bör i god tid före nya RB:s ikraftträdande upptagas till övervägande inom HD. Dessa spörsmål synas lämpligen böra beredas av ett eller flera av HD utsedda justitieråd.
    Enligt nya RB äger Konungen bestämma, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av NRev eller tjänsteman vid denna. Närmare bestämmelser om NRev:s organisation och verksamhet meddelas av Konungen.
    I 1942 års proposition räknade departementschefen med att antalet revisionssekreterare skulle kunna minskas från 27 till 18 samt framhöll bl. a., att den väsentliga delen av revisionssekreterarnas arbete komme att avse målens föredragning för prövning av fullföljdsfrågan. Departementschefen yttrade vidare, att förberedande av sådan föredragning i många fall torde kräva väsentligt mindre tid än som enligt då gällande ordning åtginge för att bereda målet till slutlig handläggning i HD. I detta sammanhang borde också beaktas, att upprättande av fullständiga promemorior icke torde behöva ifrågakomma såsom grundval för föredragningen.
    I anledning av processreformen erfordras en översyn av bestämmelserna om NRev:s organisation och arbetsformer. Härvid bör bl. a. behovet av personal närmare utredas. Det synes tveksamt, om någon mera väsentlig minskning av revisionssekreterarnas antal kan genomföras. De föreskrifter, som HD med stöd av den förut omnämnda lagen kan finna skäl antaga, kunna helt naturligt inverka på utformningen av instruktionen för NRev. Frågorna rörande HD och NRev äga över huvud taget ett mycket nära materiellt och formellt samband. Såsom exempel kan nämnas, att mål i HD i allmänhet skall tilldelas en viss referent med uppgift bl. a. att meddela erforderliga anvisningar för målets beredande, under det att själva beredningen av målet närmast skulle ankomma på vederbörande revisionssekreterare.
    En utredning om NRev bör igångsättas i god tid före reformens genomförande och synes lämpligen kunna uppdragas åt representanter för HD och NRev.
    Högsta domstolens arbetsbalans har under en följd av år varit mycket stor. Detta förhållande har ur flera synpunkter väckt allvarliga betänkligheter. Det skulle vara i hög grad beklagligt, om HD vid nya RB:s ikraftträdande om några år skulle ha en omfattande arbetsbalans. Det har därför varit nödvändigt att överväga åtgärder för att kraftigt

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 873nedbringa denna. Genom en särskild lagstiftning i år (SFS nr 160) ha därför i 30 kap. äldre RB upptagits bestämmelser om fullföljdsprövning, i huvudsak motsvarande den i nya RB stadgade (se SvJT 1945 s. 186—188).

 

ÅKLAGARVÄSENDET.

 

    Nya RB:s genomförande torde i varje fall icke omedelbart få någon större inverkan på distriktsåklagarorganisationen. JK:s ställning i åklagaresystemet blir däremot förändrad. Enligt nya RB är JK under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. JK skall vara allmän åklagare vid hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets- eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall väckas i hovrätt. Vid HD är JK allmän åklagare. Denna regel gäller såväl åtal, som väckas eller fullföljas i HD av allmän åklagare, som ock åtal, som dit fullföljas av enskild part. Från regeln göres dock ett undantag: JK äger att i mål, vari talan fullföljts allenast av enskild part, förordna lägre åklagare att utföra åklagartalan. Undantaget har sin grund i önskemålet att ej i alltför hög grad öka JK:s arbetsbörda; vissa mål som fullföljas av enskild part äro, enligt vad processlagberedningen uttalat i 1938 års betänkande, av den enkla beskaffenhet, att talans utförande kan anförtros åt åklagaren i lägre rätt. JK äger övertaga uppgift som tillkommer lägre åklagare och skall kunna förordna extra åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild part, vid HD. Enligt lagen äger biträdande åklagare i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande eller fullföljande av åtal i högsta domstolen får ej beslutas av annan än JK.
    JK har dessutom att utöva viss uppsikt över advokatväsendet. Han äger sålunda hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat. Han äger vidare hos HD överklaga styrelsens beslut i dylika frågor.
    I anledning av processreformen erfordras en översyn av JK-ämbetetsorganisation och den för ämbetet gällande instruktionen. Nya RB lägger på JK nya betydande och tidskrävande arbetsuppgifter. En förstärkning av organisationen är därför ofrånkomlig. I 1942 års proposition räknade departementschefen med att tre kvalificerade jurister — lämpligen revisionssekreterare som icke längre behövdes för arbetet i HD — skulle anställas hos JK med huvudsaklig uppgift att biträda denne med åklagargöromålen samt att även den lägre kanslipersonalen skulle behöva utökas. I tämligen stor utsträckning torde åt dessa juridiska befattningshavare, av vilka under en övergångstid en lämpligen synes böra vara en kvalificerad landsfogde, kunna anförtros att självständigt utföra uppgifter som ankomma på JK såsom åklagare. Det tor-

874 GUNNAR DANIELSON.de sålunda mera sällan vara nödvändigt att JK själv uppträder vid muntlig förhandling i hovrätt eller HD. Väckande eller fullföljande avtalan i högsta instans kan emellertid som nyss nämnts ej beslutas av annan än JK. Även om delegationsrätt införes och begagnas i stor omfattning, måste emellertid JK:s personliga befattning med åklagargöromålen bliva mer betungande än för närvarande.
    Efter bemyndigande av K. M:t den 26 okt. 1945 ha särskilda sakkunniga tillkallats för att utreda frågan om JK-ämbetets organisation och arbetsuppgifter.

 

ADVOKATVÄSENDET.

 

    Advokaternas ställning inom rättsväsendet har närmare reglerats i nya RB. Advokatsamfundets stadgar skola fastställas av K. M:t. Samfundet har redan antagit nya stadgar, anpassade efter reglerna i nya RB, och då dessa stadgar före antagandet granskats inom justitiedepartementet, kan man räkna med att K. M:ts fastställelse i sinom tid blir en ren formalitet.

 

ÅTGÄRDER SOM VIDTAGITS ELLER PLANERAS FÖR ATT UNDERLÄTTA ÖVERGÅNGEN TILL DEN NYA ORDNINGEN.

 

    Här må först nämnas K. M:ts cirkulär den 13 okt. 1944 (nr 712) till rikets underrätter och åklagare ang. anpassning av det processuella förfarandet vid underrätterna efter principerna i nya RB.
    Detta cirkulär grundar sig i allt väsentligt på ett av särskilda utredningsmän den 15 juni 1944 avgivet förslag.
    Utredningsmännen erinra om att den nya rättegångsbalken, vilken kommer att träda i kraft om några år, innebär väsentliga förändringar samt att det med hänsyn härtill är av vikt att göra övergången till den nya ordningen så mjuk och friktionsfri som möjligt. Domare, åklagare, advokater och den rättssökande allmänheten böra därför få tillfälle att redan före den nya rättegångsbalkens ikraftträdande pröva det nya förfarandet i den mån så kan ske inom ramen för gällande lagstiftning. Härigenom kunna även erhållas erfarenheter av värde för bedömande av personalbehov och organisatoriska problem i övrigt.
    Cirkuläret inledes med en allmän rekommendation att beakta möjligheterna att i såväl tvistemål som brottmål åstadkomma ökad muntlighet, koncentration och omedelbarhet. I fortsättningen lämnas detaljerade anvisningar om huru anpassningen till den nya ordningen lämpligen bör ske. Beträffande tvistemålen, vilka ansetts vara av särskilt intresse i detta sammanhang, föreslås, att handläggningen efter närmare angivna riktlinjer skall uppdelas i förberedelse, i allmänhet förlagd till första rättegångstillfället, samt huvudförhandling. Syftet med förberedelsen är i främsta rummet, att målet under denna skall så beredas, att det vid den följande huvudförhandlingen skall kunna slutföras i ett sammanhang.

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 875    Cirkuläret avslutas med att K. M:t framhåller önskvärdheten av att domare, advokater och åklagare sammanträda för gemensamma lokala överläggningar rörande genomförandet av de åtgärder, som rekommenderas i cirkuläret. Dylika överläggningar ha i stor utsträckning kommit till stånd.
    De i cirkuläret lämnade anvisningarna äro otvivelaktigt ägnade att underlätta övergången till den nya processordningen. Detta provisoriska system är emellertid förenat med vissa nackdelar. Sålunda kommer förberedelsen att äga rum inför fullsutten rätt, vilket egentligen strider mot förberedelsens natur, och dessutom kommer protokollföringen att bliva ganska betungande till följd av den ökade muntligheten.
    Även för hovrätterna är det av intresse att i förväg genom praktiska åtgärder söka uppnå en viss anpassning till det nya förfarandet. Möjligheterna härtill äro med nuvarande lagstiftning ganska begränsade. Vad som närmast kan ifrågakomma är givetvis ökad användning av muntlig förhandling. I denna tidskrift (1944, s. 452—459, 584—585,923—924) har framförts några synpunkter på hithörande spörsmål. Ett utökat antal muntliga förhör kan givetvis kräva förstärkning av personalen, och med hänsyn härtill ha hovrätterna i viss utsträckning fått rätt att använda extra ledamöter. Antalet muntliga förhandlingar torde emellertid fortfarande vara ganska ringa.

 

    Men ytterligare åtgärder erfordras för att sprida kännedom om rättegångsreformen före ikraftträdandet.
    Jag skall först i korthet redogöra för de anstalter, som på sin tid vidtogos i Norge och Danmark för att göra domare och advokater förtrogna med den nya processlagstiftningen i dessa länder.

 

    Norge. I Norge genomfördes från den 1 juli 1927 en reformering av civilprocessen i underrätterna. Beträffande lagmannsrett och Høyesterett trädde processreformen i full tillämpning först den 1 juli 1936. Ända från 1890 hade man emellertid haft en modern straffprocess med muntlig huvudförhandling och omedelbarhet, och varken domarna eller advokaterna voro därför helt obekanta med den muntliga rättegångens teknik.
    Då den nya lagstiftningen trädde i kraft för underrätterna, förelåg en utmärkt kommentar av høyesterettsdommer Alten. Man var emellertid på det klara med att man måste vidtaga särskilda åtgärder för att underlätta övergången till den nya ordningen. Man lät därför anordna särskilda kurser för domare och advokater. För juristerna i Oslo leddes kursen av advokaten Gjerdrum. Den sträckte sig över ett par månader. För resten av landet leddes kurserna av høyesterettsdommer Solem i samråd med de lokala advokatföreningarna. Under loppet av 1926 och första hälften av 1927 höllos sådana kurser på 16 olika platser i landet. De varade i allmänhet en vecka med föredrag två timmar varje dag. Solem uppger, att nästan alla domare och advokater utanför Oslo voro närvarande vid de kurser som han höll. De

876 GUNNAR DANIELSON.domare, som måste vara borta från sin bostadsort för att kunna bevista kurserna, fingo traktamentsersättning av staten. Föredragen gingo framför allt ut på att sprida kännedom om det rätta tekniska handhavandet av lagen. Både Gjerdrum och Solem ha i tryck utgivit sina föreläsningar.
    Vidare utgavs en formulärsamling genom justitiedepartementets försorg. I denna lämnades exempel på processuella skrifter av olika slag, på tiomar och andra rättsliga avgöranden. Det blev därför onödigt för advokater och domare att treva sig fram mot en riktig form och förfarandet blev snart tämligen likartat över hela landet.
    Övergången från den gamla till den nya ordningen gick enligt Solem ganska friktionsfritt, och han säger i en uppsats i denna tidskrift (se 1940 s. 265 ff), varifrån uppgifterna ovan till större delen hämtats, att det numera knappast finnes någon, inte ens reformens argaste motståndare, som önskar sig tillbaka till det gamla systemet.

 

    Danmark. (Se SvJT 1945 s. 618 ff.) 1916 års Retsplejelov trädde ikraft 1919. Någon tid efter lagens antagande tillsattes på föranstaltande av justitieministeriet en nämnd, bestående av representanter för ministeriet, rättsvetenskapen, de kollegiala domstolarna, Sagførerforeningen och Foreningen af Underretsdommere. Nämnden hade till uppgift att överväga olika spörsmål av intresse för domare och advokater i anledning av den nya lagstiftningen. Diskussionerna resulterade bl. a.i att man i Köpenhamn anordnade kurser för underrättsdomare, varunder besök avlades hos Sø- og Handelsretten, där man redan tillämpade en modern processordning. Dessa kurser upprepades flera gånger. Åtskilliga överrättsdomare bereddes tillfälle att under några månader tjänstgöra i Sø- og Handelsretten för att få rutin i den muntliga rättegångstekniken.
    På Sagførerforeningens initiativ anordnades i början av 1918 i Köpenhamn en föreläsningsserie, som bevistades av omkring 250 advokater. Beträffande Danmark i övrigt utsändes ett antal yngre advokater som föredragshållare, vilka parvis besökte olika områden. Föreläsningarna bevistades av såväl advokater som domare och anslutningen lär genomgående ha varit mycket god.
    Vidare tillsattes med stöd av Retsplejeloven ett Retsraad med uppgift att på begäran ge domare, advokater och andra till rättsväsendet knutna personer råd och anvisningar beträffande tillämpningen av Retsplejeloven. Detta Retsraad fungerade till utgången av år 1924. Rådets uttalanden, som på grund av rådets sammansättning hade stor auktoritet, har i viss omfattning publicerats i »Ugeskrift for Retsvæsen». Rådet anses ha haft stor betydelse för skapande av en enhetlig praxis.
    Vidare utarbetades av en särskild kommitté förslag till formulär till bruk för domare och advokater. En formulärsamling utgavs även på privat initiativ.

FÖRBEREDELSER TILL RÄTTEGÅNGSREFORMEN. 877    Utgångsläget när det gäller att förbereda processreformen i vårt land måste anses vara fördelaktigt. Den gällande rättegångsbalken är ganska elastisk och åtskilliga domare ha inom ramen för gällande rättsregler försökt och även lyckats ordna en i huvudsak muntlig, koncentrerad process. Genom cirkuläret om underrättsprocessens anpassning efter principerna i nya RB komma underrättsdomare, advokater och åklagare i gemen att få pröva det nya förfarandet i ganska stor omfattning. Säkert komma de härvid att göra erfarenheter av värde inte bara för dem själva utan också för det fortsatta reformarbetet. Nya RB är ju en erkänt förstklassig lagstiftningsprodukt, men det kommer säkerligen att visa sig, att den liksom allt annat mänskligt är behäftad med vissa brister. Det är av vikt att positivt utnyttjade erfarenheter som göras under övergångsåren.
    Genom initiativ av olika juristsammanslutningar har demonstrationer av processer enligt nya RB ägt rum på åtskilliga platser. I denna tidskrift har publicerats ett stort antal artiklar i ämnen berörande den nya processordningen. Dessa initiativ äro givetvis berömvärda och man vill gärna hoppas på en fortsättning av denna verksamhet. Men jag finner det i hög grad önskvärt, att den fortsatta upplysningsverksamheten bedrives mera systematiskt och i fastare former än hittills. För min del skulle jag vilja rekommendera ett intimt samarbete mellan företrädare för de stora sammanslutningarna av domare, advokater och åklagare när det gäller åtgärder av olika slag (kurser, föreläsningar, demonstrationer, artiklar och anvisningar) för att meddela närmare kännedom om processreformen och underlätta dess genomförande. Härigenom och kanske endast härigenom kunna åtgärderna synkroniseras och effektiviseras och de lämpligaste krafterna på bästa sätt komma till användning. Självklart böra erfarenheterna från våra grannländer i motsvarande situation utnyttjas. Ett dylikt samarbete kan kanske lämpligast ske genom en av K. M:t efter förslag av organisationerna tillsatt nämnd med ganska vittgående befogenheter. Så småningom bör även ett särskilt »processråd» efter danskt mönster (Retsraadet) tillsättas. Det skulle vidare vara önskvärt, att domare och advokater begagnade sig av möjligheterna att övervara förhandlingar i arbetsdomstolen, där en muntlig, koncentrerad processordning av utomordentlig kvalitet tillämpas. Även studiebesök vid norska och danska domstolar äro självfallet av stort värde.

878 GUNNAR DANIELSON.    En utförlig kommentar till nya RB är under utarbetande. Man får hoppas att de många praktiska och tekniska problem, som måste inställa sig vid lagens tillämpning, bliva belysta i denna kommentar. En redogörelse för lagstiftningen har som bekant redan lämnats i NJA II. Vidare erfordras enligt min mening en mera populärt hållen broschyr om processreformen avsedd för nämndemännen, vilkas antal kommer att uppgå till flera tusen, samt för den intresserade delen av allmänheten. Rättegångsreformen är ju inte bara juristernas utan hela folkets gemensamma angelägenhet.
    En fyllig formulärsamling måste utarbetas till ledning icke bara för domare utan även för advokater och åklagare. Detta bör ske under medverkan av representanter för dessa juristkategorier. Den förträffliga norska formulärboken torde giva god ledning. För min del anser jag en väl utbyggd och varierad formulärsamling vara av mycket stor betydelse. Den torde bl. a. vara i hög grad ägnad att underlätta genomförandet av ett riktigt och enhetligt processuellt förfarande vid landets domstolar.

 

    Såsom torde framgå av den redogörelse som här lämnats är det många och skiftande arbetsuppgifter som måste klaras, innan nya RB kan träda i kraft. Processlagberedningen har i sitt sista betänkande föreslagit den 1 januari 1947 som ikraftträdelsedatum. Tyvärr måste man nu räkna med ett senare datum, men uppskovet får icke bliva längre än vad som är absolut nödvändigt. Under förutsättning att inga särskilda komplikationer uppstå torde det finnas goda utsikter till att rättegångsreformen skall kunna tillämpas från den 1 januari 1948.
    Den nya processordningen föranleder vissa merkostnader för domstolsväsendet. Enbart lösningen av hovrätternas byggnadsfrågor kommer att medföra en utgift på flera milj. kronor. Detta är ju en engångsutgift, men även de årliga driftkostnaderna för domstolsväsendet, kanske framför allt för hovrätterna, torde komma att icke obetydligt öka. De kostnadsbelopp, som det här kan bliva fråga om, kunna icke anses betydande med hänsyn till reformens värde. De pengar, som nedläggas på en reformering av det svenska rättsväsendet, äro väl använda pengar.