STIG JÄGERSKIÖLD. 89»Förmögenhetsrättslig asylrätt»? I Svensk Juristtidning 1944 s. 609 f. har docenten FOLKE SCHMIDT framfört ett förslag att skapa en asylrätt för flyktingars förmögenhet.1 Docenten Schmidt har upptagit rättspraxis angående lagars extraterritoriella tillämplighet till granskning och funnit densamma inkonsekvent och otillfredsställande. Behov förelåge därför att i analogi med den av ålder erkända personliga asylrätten även införa en dylik för egendom.
    Det sålunda framförda förslaget och dess motivering berör så centrala internationellt rättsliga frågor och innebär en så egenartad lösning av föreliggande problem, att det väl torde motivera en granskning och fortsatt debatt.
    Schmidt tager till utgångspunkt ett uttalande av SAVIGNY av innebörd, att främmande och inhemsk rätt vore likställda. Under detta århundrade hade emellertid skiljaktigheter mellan rättsåskådningarna i de olika länderna framträtt, som föranlett ny praxis.
    Det må till en början antydas, att detta rättshistoriska perspektiv är alltför kort. Det av Schmidt anförda fallet av övergrepp mot en statsmedborgare — den franska antiklerikala lagstiftningen i seklets början — är sannerligen icke det första, då skilda rättsåskådningar framträtt inom olika länder; det torde räcka med en erinran om behandlingen av hugenotterna, den franska revolutionen och Napoleonkrigen. Här avsedda problem äro sålunda icke nya.2 Om man likväl kan begränsa sig till innevarande sekels händelser, beror detta därav, att först under 1800-talet fastare riktlinjer utbildats angående de olika staternas förhållanden till varandra i fråga om lagars tillämplighet i rummet. Tidigare gällde nämligen icke någon regel, som helt svarade mot denav SAVIGNY uppställda, nyss nämnda.
    Det är för att vinna det rätta greppet om föreliggande ämne erforderligt att erinra om den reella utgångspunkten för ifrågavarande diskussion. Den är, huruvida en suverän stats internationella privaträtt bör utformas så, att den medgiver, att annan suverän stats rätt må tillämpas å dess område eller icke. Omvänt blir frågan, huruvida en suverän stat äger berättigade anspråk på att dess rätt skall kunnavinna tillämpning å annan stats område. Det är spörsmålets offentligrättsliga innebörd, som förlänar det dess särprägel. Fråga är där föricke om civilrättsliga principers tillämpning, utan om innebörden av och gränserna för staternas suveränitet.
    Med denna utgångspunkt bliva följande grundsatser självklara. Författningar, vilka icke äro uttryck för en suverän härskarmakt, kunna väl i princip tillerkännas verkan inom annan stats område; sådana, som däremot just äro av offentligrättslig natur, kunna icke vinna sådan extraterritoriell tillämpning, att de kunna tvångsvis genomföras. Detta skulle nämligen innebära en utövning av en stats suveränitet å annan

 

1 Termen återfinnes redan i professorn IVAR AGGES utlåtanden i det norska fartygsmålet, NJA I 1942 s. 65.

2 Jfr t. ex. rättsfallet Folliott v. Ogden 1789, vari en nordamerikansk konfiskation underkändes av engelsk domstol, PITT-COBBET'S Leading Cases on international law 1, s. 223, CHESHIRE, Private international law, s. 134.

90 STIG JÄGERSKIÖLD.stats område. Väl yppa sig vissa svårigheter att fixera, vilka lagar, som i egenskap av offentligrättsliga ej kunna erhålla verkan utom det egnaterritoriet, svårigheter som öka, när statsintressenas inflytande överlagstiftningsarbetet tilltar. Men åtminstone därom torde någon tvekan icke råda, att straff-, skatte-, konfiskations- och expropriationsförfattningar liksom politisk lagstiftning faller inom denna kategori.1
    Mot denna grundsats svarar, att de åtgärder, som en suverän stat vidtager inom sitt område, icke, såvitt de endast äga räckvidd inom staten, kunna göras till föremål för prövning av annan stats organ. Det skulle strida mot principen om suveräna staters förhållande till varandra, därest dylik inblandning från en stats sida i en annans åtgärder skulle vara möjlig.
    Till samma resultat som principen om vissa offentligrättsliga lagars begränsade tillämplighet kan ordre-publicregeln leda, enligt vilken en stat äger vägra applicera viss utländsk lag, som strider mot statens egna rättsgrundsatser. Men de båda reglerna motsvara ingalunda helt varandra. Å ena sidan kunna offentligrättsliga lagar sakna extraterritoriell tillämplighet utan att strida mot ordre public. Och å den andra kan ur ordre-publicsynpunkt utländsk lagstiftning avvisas, som domstol eljest skulle nödgats tillämpa.
    Att den förstnämnda grundsatsen — konfiskatoriska m. fl. lagarsbegränsning till objekt inom den egna staten — gäller enligt svenskrätt, visa ett icke obetydligt antal rättsfall avseende främmande, häri riket befintlig egendom. Nämnas må NJA 1929 s. 471: Efter det genom ett år 1918 utfärdat dekret av folkkommissariernas råd i Sovjetrepubliken de ryska försäkringsbolagen blivit upplösta och bolagens egendom förklarats skola bliva statsegendom, uppkommer vid svensk domstol fråga om verkan härav i avseende å ett sådant bolag tillhörig, utom ryskt territorium befintlig egendom; frågan besvarad nekande. NJA 1931 s. 351: Sedan de ryska privatbankerna upplösts genomdekret utfärdade 1917 och 1918, har vad dekreten innehålla därom, att bankernas tillgångar nationaliserades eller konfiskerades, icke tillerkänts rättsverkan, så vitt angår egendom utom ryskt territorium. I NJA 1932s. 317 har beslut om rysk banks upplösning icke tillerkänts rättsverkan, såvitt angår egendom befintlig utom ryskt territorium.2 I NJA 1937 s. 261 har sovjetryskt dekret angående arvsrättens upphävande ansetts icke äga giltighet beträffande egendom utanför ryskt territorium. 3 Motsvarande princip har bestämt utgången i de s. k. kommissariatiska målen (NJA 1941 s. 424, 1942 s. 385). 4

    Enahanda grundsats som i vår rätt gäller obestridligen även i engelsk. Se t. ex. rättsfallen Lecouturier v. Rey (1910), vari fransk konfiskation av chartreusemunkars egendom ej ansågs kunna drabba egendom i Eng-

 

1 Se härom SUNDBERG, Folkrätt s. 55, NIAL, Internationell förmögenhetsrätt s. 109 ff. Jfr DICEY'S Rule 54. Se även PITT-COBBET a. a. 1 s. 232 samt en aktuell studie av Mc NAIR, Municipal effects of belligerent occupation i The law quarterly review 1941 s. 47 ff.

2 Jfr NJA 1932 s. 295 och 1938 s. 567.

3 Jfr NJA 1941 s. 96.

4 I fråga om skattelagar se NJA 1924 s. 635.

»FÖRMÖGENHETSRÄTTSLIG ASYLRÄTT»? 91land;1 The Jupiter (1927),2 Manufacturing Company I. A. Wormin Luetchg v. Frederick Huth & Co3, the Russian Bank for foreign trade och Employers' Liability Assurance Corp. v. Sedgerick Collins & Co.vari sovjetrysk konfiskation förklarades ej kunna verkställas å egendom utanför Sovjet;2 i nordamerikansk rätt — se rättsfallet Navemar, vari spansk rekvisition ej ansågs kunna verkställas inom annan stats territorium;5 i fransk rätt — se rättsfallet »Ropit», vari sovjetrysk konfiskation ej godkändes i fråga om egendom i Frankrike.6 Motsvarande gäller även enligt tysk rätt. 7
    Den häremot svarande principen, att en stats domstolar icke kunna vägra godtaga erkänd stats interna åtgärder — sålunda ej underkänna konfiskatoriska åtgärder å egendom, befintlig inom staten — framgår för engelsk rätts del av bland andra rättsfallen furstinnan Paley v. Weisz8 och Luther v. Sagor,9 vari de depossiderades krav avvisades på återvinning av egendom, som konfiskerats i Ryssland men därefterförts till England; för fransk rätts del av rättsfallet »Mydol»,10 vari motsvarande princip följts i fråga om spansk konfiskation; och för belgisk rätt av utslag avseende spanska rekvisitioner under inbördeskriget.11 Ett annat förhållande är, att en stats skyldighet att respektera utländsk regerings interna åtgärder väl kan anses beroende av om den främmande regeringen är erkänd eller ej; särskilt fransk rättspraxis har stått på den ståndpunkten, att därest regeringen ej erkänts, dess åtgärder icke böra respekteras.
    Att ur ordre-public synpunkt utländska åtgärder kunna underkännas och tillämpning av utländska lagar vägras även i andra fall än där de på grund av sin offentligrättsliga natur äro otillämpliga, framgår slutligen särskilt av franska rättsfall.12
    Sammanfatta vi nu det ovan anförda, finna vi sålunda, att egendom, som befinner sig här i riket, icke kan bliva föremål för någon främmande stats konfiskatoriska lagstiftning. Såväl den territoriella begränsningen av utländska lagar av dylik natur som dessas oförenlighet med vårt rättssystem utgör härför hinder — det sistnämnda dock givet-

 

1 Se CHESHIRE, Private international law s. 153.

2 British Yearbook of international law 1928, s. 176. Jfr Banco de Vizcaya v. Don Alfonso (SCOTT and JAEGER, Cases on international law s. 335): Här förklarades spansk konfiskering av konung Alfonsos egendom ej kunna påverka hans tillgodohavanden i Storbritannien, visserligen under hänvisning till åtgärdens karaktär av bestraffning, men denna motivering var, som Mc Nair framhåller (a. a. s. 48) överflödig.

3 British Yearbook of international law 1930 s. 235.

4 Mc NAIR a. a. s. 48.

5 Lloyds List Law Reports 59: 1, 64: 6.

6 CLUNET 1925 s. 391 ff.

7 Se Revue de droit international 1929 s. 201 f.

8 Se British Yearbook of International law 1930 s. 228.9 Se CHESHIRE a. a. s. 150 f. Jfr även rättsfall avseende italienska åtgärder i Abessinien, Annual Digest of public international law cases 1938.

10 GIHL, Staters immunitet vid främmande domstolar, SvJT 1944 s. 248 (jfr detav Gihl anförda, av cour d'appel i Montpellier avdömda målet).

11 Zeitschrift für ausländisches öffentliches Recht 1939 s. 373, GIHL a. a. s. 249.

12 GIHL a. a. s. 248. Det är med hänsyn härtill lätt förklarligt, att NIBOYET förklarar sovjetrysk konfiskationslagstiftning otillämplig även frånsett dess egenskap av offentligrättslig (Manuel de droit international privé, 2 uppl. s. 565).

92 STIG JÄGERSKIÖLD.vis endast om vårt land upprätthåller hittills följda rättsgrundsatser. Såsom härav framgår, finnes icke något behov av någon »asylrättslig» nyhet i fråga om egendom, som är här befintlig vid tiden för den främmande konfiskationen.
    Återstår sålunda egendom, som befann sig i konfiskationslandet vid tidpunkten för genomförandet av en konfiskatorisk lagstiftning. Om konfiskationen genomföres och egendomen därefter föres hit och här befinner sig i persons besittning, som härleder sitt fång från konfiskationen, kan någon tvekan icke råda om att den sålunda genom konfiskationen uppkomna rätten måste respekteras. Häremot har ej heller Schmidt något att invända.
    Emellertid skulle, menar Schmidt, egendom, som väl en gång konfiskerats men av den »rättmätige ägaren» i strid häremot återtagits och medförts vid flykt till annan stat, böra genom en förmögenhetsrättslig »asylrätt» skyddas mot återlämnande till den konfiskerande. Såsom förutsättning härför måste dock gälla, att »godset förts hit i samband med flykten». Till detta fall skulle sålunda enligt Schmidts egen framställning nyhetens praktiska värde begränsa sig; själv är han dock genast beredd att delvis uppgiva även denna vinning under hänvisning till att rättens praktiska tillämpning borde bliva beroende av flyktingens person och åskådning.1
    Det må härvid i första hand anmärkas, att den omständigheten, huruvida en flykting medfört egendom hit eller icke, näppeligen kan anses vara ett förhållande av den relevans, att det lämpligen kan läggas till grund för en rättslig reglering. Denna fråga torde emellertid icke alls behöva dryftas, vid det förhållandet, att ej ens i detta fall den nypåfunna »asylrätten» för förmögenhet leder till något nytt resultat. Det följer nämligen redan av de ovan anförda grundsatserna, att den stat, vartill en flykting begiver sig med egendom i sin besittning, icke kan medverka till att av annan stat besluten konfiskation genomföres i fråga om denna egendom. Ty det är här avgörande, vem som har egendomen i besittning vid dess införande i staten; är det konfiskationsstatens organ eller någon, som från dem härleder sin rätt, då är konfiskationen genomförd och rubbas ej av det främmande landets myndigheter, men är det flyktingen, så skall asyllandet ej rubba hans besittning, ej medverka till tvångsåtgärdernas genomförande.
    Lika litet underbyggda, som de nyss anförda slutsatserna, synas de vara, som avse krigförande parts åtgärder beträffande egendom, tillhörig fiendestats eller ockuperat lands undersåtar. Schmidt synes här

 

1 Det må i detta samband jämväl vara tillåtet att fästa uppmärksamheten vid Schmidts påstående, att det »ur asylrättslig synpunkt (ej finnes) anledning att skydda medborgare i en främmande stat mot tvångsåtgärder från landets egen lagliga regering». Tvärtom ! Lägen uppstå ofta, där skydd även bör beredas mot en sådan regerings åtgärder. Schmidts åberopande av HD:s utslag i det norska fartygsmålet är missvisande. Det har nämligen till förutsättning icke, att rekvisitionen var gjord av den lagliga regeringen, utan att den var av icke-konfiskatorisk natur och frivilligt genomförts.

»FÖRMÖGENHETSRÄTTSLIG ASYLRÄTT»? 93utgå ifrån. att, enligt nu gällande regler, egendom, som en krigförande makt konfiskatoriskt fråntager enskilda, även i annat land — vid t. ex. försäljning där — ej kan återvinnas för den berövades räkning. Förhållandet skulle vara analogt med det, som råder i fråga om en suverän stats konfiskatoriska åtgärder inom eget område. Istället borde, menar Schmidt, i förstnämnda fall den förföljde skyddas genom en asylrätt. — I verkligheten är emellertid förhållandet det, att läget redan är och måste vara ett helt annat i det fall, att en ockupationsmakt eller eljest en krigförande stat konfiskerar fiendes eller ockuperads egendom, än när staten vidtager dylika åtgärder i fråga om egna undersåtars. För krigförande staters och ockupationsmakters befogenheter finnas nämligen folkrättsliga regler. Svensk folkrätt har upptagit dylika. Härmed finnas normer för ett bedömande av åtgärders rättsenlighet. Därest en stat sålunda — i strid mot vederbörande Haagkonvention — konfiskerar egendom inom ockuperat område, och därefter överför den till svensk mark och där säljer den, finnes — därest ej godtrosförvärv mellankommit — redan i det olagliga fånget en grund för underkännande av ockupantens rätt och återställande av den berövades.1
    Redan erkända och tillämpade regler synas sålunda lämna tillfredsställande möjligheter att lämna det rättsskydd gentemot omvälvningar, som behöves. Något praktiskt behov att överföra asylrättens principer å egendom finnes icke. Härtill kommer, att asylrätten till sin innebörd är föga ägnad härför.
    Asylrätten kan väl till sitt första ursprung sägas hava varit såtillvida likartad med principen om konfiskatoriska m. fl. lagars territoriella begränsning, att den innebar, att en stats bestraffningsmakt icke kunde utövas mot person, befintlig å kyrkans eller annan stats territorium.Asylrätten har emellertid sedan länge icke mera denna klara innebörd. Den utgör i stället endast ett skydd, som en stat kan— men icke måste — lämna personer, som flytt undan politisk förföljelse i sitt hemland. Den har sålunda numera en humanitär innebörd. Den erbjuder icke någon ledstjärna för de stater, som hava att taga ställning till frågan om flyktingars öde, än mindre för dessa individers eget handlingssätt. Det skulle sålunda, därest man ersatte nu gällande regler angående utländska lagars tillämplighet med en asylrätt för flyktingars egendom, innebära ett försvagande av dessas ställning i förmögenhetsrättsligt hänseende. Och det skulle, till följd av den skönsmässiga prövningen av asylrättens tillämpning i de olika fallen, medföra ökade svårigheter för särskilt de neutrala staterna, att i här behandlade avseende hävda en konsekvent och objektiv linje gentemot anspråk från olika, för stunden makthavande grannars sida. Istället för att överföra asylrättsliga betraktelsesätt på nya områden, borde det vara en uppgift att söka bevara och förstärka den asylrätt för politiska flyktingar, som under gångna tider utbildats.
 

Stig Jägerskiöld.

 

1 Jfr Mc NAIR a. a. s. 52 f.

2 Se härom den sammanfattande framställningen i LAPRADELLE-NIBOYETRépertoire de droit international.