TH. BERGQUIST. 897Krigsdomstolarnas avskaffande. I statsråd d. 22 juni 1945 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet:
    »I anledning av motioner vid årets riksdag (I: 186 och II: 175) och i överensstämmelse med hemställan av första lagutskottet (utlåtande nr 24) har riksdagen (skrivelse nr 134) anhållit, att K. M:t ville låta verkställa utredning om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag som därav kunde föranledas.
    Den lagstiftningsfråga som härmed aktualiserats har förut flera gånger varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet, och jag har tidigare givit uttryck åt den uppfattningen att en utredning i ämnet borde äga rum. I samband med att jag den 22 december 1943 hemställde om bemyndigande att få tillkalla sakkunniga för deltagande i överläggningar angående revision av strafflagen för krigsmakten med utredningsmannen på detta område anförde jag sålunda, att sedan utredningsarbetet rörande strafflagen för krigsmakten slutförts, frågan om revision av den militära rättegångsordningen borde omedelbart upptagas. Att sistnämnda fråga ansågs böra anstå i avbidan på strafflagsrevisionens slutförande berodde av flera skäl. Bland annat inverkade härvid hänsyn till processreformen. Förutsatt att resultatet av en utredning om den militära rättegångsordningen skulle innebära att den militära rättsskipningen under fredstid överfördes till de allmänna domstolarna, skulle en ökad arbetsbelastning för dessa domstolar komma att uppstå ungefär samtidigt med att processreformen trädde i tillämpning, vilket syntes mindre lämpligt. Såsom läget nu är synes den nämnda synpunkten mindre vägande. Då en reform i antydd riktning av den militära rättsskipningen lärer kräva grundlagsändringar, kan den icke genomföras förrän under år 1949 och kan därför icke gärna få tillämpning förrän tidigast från och med år 1950. Den nya rättegångsbalken bör, såsom jag i annat sammanhang uttalat, kunna träda i kraft senast den 1 januari 1948. I enlighet härmed skulle alltså en tid av åtminstone två år komma att förflyta mellanifrågavarande reformer. Med hänsyn härtill och då uppenbarligen vissa skäl tala för att de till krigslagstiftningen hörande straff- och processrättsliga stadgandena bli föremål för behandling i ett sammanhang finner jag mig böra tillstyrka att utredningen rörande den militära rättsskipningen redan nu upptages.
    De allmänna skälen för och emot avskaffandet av särskilda krigsdomstolar ha bland annat framlagts i ett år 1922 avgivet kommittébetänkande samt i propositionen nr 223 till 1933 års riksdag. Under beaktande av de förändringar som processreformen medför och de erfarenheter som vunnits under de senaste åren böra verkningarna av en reform ånyo övervägas i anslutning till att förslag framlägges som visar huru ett överförande av de militära målen till de allmänna domstolarna bäst kan genomföras. I den mån utredningen ger anledning därtill böra även andra möjligheter att lösa frågan beaktas.
    Utredningen bör även avse fältkrigsrätternas verksamhet samt de militära befälhavarnas judiciella uppgifter.
    Beträffande de särskilda spörsmål som möta vid en utredning av denna omfattning må följande framhållas.

 

57—457004. Svensk Juristtidning 1945.

898 TH. BERGQUIST.    Vad först angår de militära befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt bör, såsom i första lagutskottets utlåtande påpekats, undersökas huru en lämplig avvägning bör göras mellan denna bestraffningsrätt och den straffrättsskipning, som skall ankomma på domstol. Med hänsyn till arbetsbelastningen för de allmänna domstolarna är anledning, att speciellt pröva huruvida en utökning av den disciplinära bestraffningsrätten är önskvärd och tillrådlig. Skulle en utökning anses vara erforderlig, skärpas tydligen kraven på att den disciplinära bestraffningsrätten handhaves på ett sätt som är ägnat att tillgodose rättssäkerhetens krav, och även om en utökning av bestraffningsrätten icke anses påkallad, böra givetvis formerna därför underkastas granskning. I sistnämnda hänseende föreligger redan viss utredning, bland annat i en år 1936 av en särskild sakkunnig avgiven promemoria (justitiedepartementets promemorior 1936:2). I samband härmed uppkommer frågan om den medverkan vid bestraffningsrättens utövning som för närvarande lämnas av auditörerna. Då det ej lärer kunna ifrågasättas att medverkan av juridiskt kunnig person kan avvaras, knyter sig intresset härvid framför allt till spörsmålen om uppdraget alltjämt bör ankomma å särskilda för ändamålet utsedda auditörer eller utan särskilt förordnande ankomma på befattningshavare vid domstol. Särskilt med hänsyn till behovet av kontinuitet och vana vid ärendenas handläggning, peka otvivelaktigt starka skäl i förstnämnda riktning. Om därjämte auditören kunde erhålla plats såsom ledamot av vederbörande under domstol, skulle hans insikt i de militära förhållandena komma domstolsrättsskipningen till godo, vilket uppenbarligen skulle vara ändamålsenligt. Dessa frågor förtjäna ett noggrant övervägande. Därvid bör även uppmärksammas, att för närvarande medverkan av jurist vid utövande av den disciplinära bestraffningsrätten ej kräves då fältkrigsrätt är inrättad, ehuru bestraffningsrätten får antagas då ej sällan tillkomma en befälhavare som tidigare ej vunnit förtrogenhet med denna uppgift.
    I samband med den disciplinära bestraffningsrätten är att märka befälhavarens verksamhet vid utövning av hans behörighet att ålägga ersättningsskyldighet. Den år 1944 genomförda lagstiftningen härom kan givetvis behöva revideras i anledning av nya bestämmelser om bestraffningsrätten. Önskvärt torde även vara att bestämmelserna sammanföras.
    Beträffande huvudfrågan vid reformen eller handläggningen i fredstid av militära mål erinrar jag att tidigare, åren 1922 och 1933, framlagts två lagförslag som innefattade bestämmelser rörande allmän domstols handläggning av dylika mål. Av viss betydelse i detta sammanhang är också det av processlagberedningen år 1944 framlagda förslaget till lag angående ändringar i 1914 års lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes (SOU 1944 nr 9s. 127 och nr 10 s. 316). Detta förslag, som numera granskats av lagrådet, innebär sådana ändringar av den militära rättegångsordningen som påkallas av den nya rättegångsbalken. Såsom av dessa förslag framgår torde det bliva erforderligt att meddela åtskilliga speciella stadganden rörande handläggningen av militära mål. Bland de frågor som uppkomma är här anledning att dröja vid några.
    Det synes uppenbart att spörsmålet om vilken domstol som skall vara behörig att upptaga ett militärt mål icke gärna kan regleras på samma sätt

KRIGSDOMSTOLARNAS AVSKAFFANDE. 899som beträffande vanliga brottmål eller i princip efter platsen för brottets begående. Liksom för närvarande torde det bliva nödvändigt att såsom huvudregel stadga att mål från visst regemente eller annat förband skall gå till viss domstol. Med hänsyn bl. a. till behovet av snabbhet synas härvid rådhusrätterna i första hand böra ifrågakomma och detta även beträffande förband som kunna vara förlagda utanför respektive städer. Så t. ex. synes det böra prövas huruvida icke mål från de utanför men i trakten av Stockholm förlagda förbanden böra upptagas av Stockholms rådhusrätt. Förde fall, då denna ordning, med hänsyn till avståndet mellan förläggningsorten och närmaste stad med rådhusrätt, icke kan genomföras, bör undersökas om icke särskilda regler påkallas rörande häradsrättens sammansättning.
    Beträffande åklagarväsendet bör framför allt undersökas, huruvida behov alltjämt föreligger av särskilda krigsfiskaler eller om åklagaruppgifterna kunna övertagas av de allmänna åklagarna. Möjligt är att i detta hänseende kan befinnas önskvärt att icke överallt hava ensartad organisation.
    Särskilda föreskrifter synas vidare kunna bliva påkallade rörande bland annat inledandet av rättegång, ort och plats för domstolarnas sammanträden även som sammanträdesordningen i övrigt, beträffande sättet att tillföra domstolarna speciell militär sakkunskap samt angående vad som skall anses såsom militära mål. Beträffande de nu förekommande s. k. undersökningsmålen bör utredas, huruvida icke de uppgifter som i detta avseende nu åligga domstol lämpligen kunna överflyttas på annat organ.
    Vid utredningen av de organisatoriska spörsmål som föranledas av reformen måste även kostnadsfrågan beaktas, och härom bör göras en noggrann undersökning, som även avser frågan huruvida städerna kunna anses skyldiga att utan gottgörelse av statsverket svara för kostnaderna för handläggningen av militära mål.
    Vad slutligen angår rättsskipningen under krig och förstärkt försvarsberedskap synes det kunna förutsättas, att den nuvarande domstolsorganisationen med särskilda fältkrigsrätter i stort sett måste bibehållas. Sammansättningen av dessa krigsrätter torde emellertid behöva ändras och det synes ej heller vara uteslutet att förutsättningarna för inrättandet av fältkrigsrätt böra jämkas. Med hänsyn till behovet att i fältkrigsrätterna såsom domare anlita jurister som äro förtrogna med dömande verksamhet i allmänhet är det av vikt att — på sätt skett under det senaste världskriget —en planläggning äger rum huru detta behov skall kunna tillgodoses.
    Beträffande rättegångsförfarandet vid krigsrätterna torde det komma att visa sig att en tämligen utförlig reglering blir erforderlig.
    I det föregående har jag blott berört de frågor som sammanhänga med handläggningen i första instans. Beträffande överdomstolarna torde de särskilda krigsdomstolarnas upphörande såvitt angår fredstid böra medföra, att de nuvarande militära ledamöterna icke bibehållas och målen handläggas av överdomstolarna i vanlig sammansättning. I anledning härav synes det böra undersökas, huruvida i fråga om mellaninstansen särskilda anordningar behöva vidtagas för att bereda målen en sakkunnig, snabboch följdriktig behandling. En annan fråga rörande domstolsorganisationen

900 TH. BERGQUIST.är behovet av en motsvarighet till överkrigsrätt för upptagande av mål frånfältkrigsrätterna eller deras motsvarighet.
    Utredningen rörande den militära rättsskipningen synes till en början böra begränsas att avse utarbetandet av ett betänkande rörande principfrågor samt viktigare spörsmål av organisatorisk eller annan art. Det synesnämligen vara mest ändamålsenligt att statsmakterna på grundval av ett sådant betänkande taga ställning till häri ingående huvudfrågor innan detaljerade lagförslag utarbetas.
    Utredningen torde böra verkställas av en särskild utredningsman i samråd med särskilda sakkunniga, förslagsvis högst åtta. Vid utseendet av dem bör beaktas önskvärdheten av samverkan med den pågående revisionen av strafflagen för krigsmakten.»
    K. M:t bemyndigade chefen för justitiedepartementet att utse en person att verkställa ifrågavarande utredning samt högst åtta personer att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom även som sekreterare. D. 30 juni 1945 utsåg departementschefen rådman Erik Wilhelmsson till utredningsman samt vissa andra personer att deltaga i överläggningar med honom (se härom 1945 s. 747).