98 STURE PETRÉN.Italiens senaste civilprocesslag. I den rad nya, hela rättslivet omdanande lagar, som under den fascistiska regimens sista år såg dagen i Italien, de s. k. Codici Mussoliniani, intar den nya civilprocesslagen (codice di procedura civile) ett framträdande rum. Av dåvarande justitieministern GRANDI den 28 oktober 1940 framlagd för kunglig sanktion »i ett särskilt ärorikt ögonblick av Italiens historia, då vårt imperiekrig, påbörjat 1935 på Afrikas, fortsatt 1936 på Spaniens slagfält, håller på att krönas med slutsegern», utfärdades lagen att träda i kraft den 21 april 1942, samtidigt med den nya codice civile. Av GRANDI framhölls särskilt, hurusom den nya civilprocesslagen sålunda komme att ansluta sig till den fascistiska omstöpningen av hela civilrätten och avsåge att möjliggöra denna lagstiftnings förverkligande i praktiken. Båda lagverken förete naturligen — även om de i mångt och mycket också eftersträva anknytning till äldre rättstraditioner på italiensk botten — framträdande fascistiska födelsemärken. Huruvida det oaktat ur spillrorna av den sammanstörtade fascistiska samhällsbyggnaden något av denna lagstiftning kommer att kunna upphämtas för att göra tjänst i morgondagens Italien, är väl ännu för tidigt att kunna ha någon mening om. Emellertid kan det måhända likväl vara anledning att här, liksom förut skett med olika avsnitt av civillagboken (SvJT 1942 s. 268 ff., 372 ff. och 1943 s. 842 ff.), i korthet redogöraför några huvudlinjer i 1942 års civilprocesslag. Med sina 831 paragrafer innefattar denna i varje fall ett intressant stycke av de europeiska processreformernas historia.
    Vad till en början gäller själva domstolsorganisationen har 1942 års civilprocesslag övertagit denna från sin föregångare av år 1865, i det att alltjämt bagatellmål äro hänvisade till en särkild förlikningsdomare (conciliatore), något större mål till en annan enmansdomstol (pretura) och de största målen till kollegial domstol (tribunale civile); la pretura är tillika överinstans i förhållande till il conciliatore och il tribunale civile i förhållande till la pretura. Kompetensgränsen för ilconciliatore är i den nya civilprocesslagen dragen vid tvisteföremål med ett värde av 1,000 lire — i hyrestvister 2,000 lire — medan för preturen gränsen går vid 10,000 lire. Överinstanser ovanför il tribunale civile äro såsom tidigare la corte d'appello och la corte suprema dicassazione.
    Tvister angående kollektivavtal skola enligt den nya processlagen, som i denna del återgår på tidigare lagstiftning från 1920-talet, upptagas av en särskild avdelning av vederbörande corte d'appello. Denna avdelning, som benämnes magistratura del lavoro, räknar även representanter för näringslivet, för varje särskilt fall uttagna från listor, som uppgjorts inom domstolen efter förslag av de fascistiska korporationerna. Att märka är, att till tvister angående kollektivavtal, som skola avgöras genom rättegång inför domstol, räknas icke endast tvister om tolkningen av redan bestående kollektivavtal utan även stridigheter vid upprättandet av nya sådana avtal, eller m. a. o. rena intressetvister. Fastställandet av nya kollektivavtal har sålunda i sista hand kommit

ITALIENS SENASTE CIVILPROCESSLAG. 99att åvila en domstol, vilken därvid helt allmänt ålagts att »döma efter billigheten, jämkande arbetsgivarnas och arbetarnas intressen samt i varje särskilt fall tillvaratagande produktionens högre intressen». Individuella arbetstvister, med vilka enligt lagen förstås tvister i enskilda anställningsförhållanden, som regleras eller kunna regleras av kollektivavtal (tvisten får antagas icke gälla själva innebörden av ett kollektivavtal utan huru ett visst faktiskt händelseförlopp varit beskaffat) äro däremot alltefter tvisteföremålets värde hänvisade till preturen eller till il tribunale civile. Överinstans i dessa mål är därefter den avdelning av la corte d'appello, vilken fungerar såsom magistratura del lavoro, dock att nu icke några representanter för näringslivet deltaga i avgörandet. Mål av ifrågavarande typ få emellertid icke dragas inför domstol, förrän de fackliga organisationer, som parterna tillhöra, först gjort ett försök att förlika dem och detta misslyckats.
    En framskjuten plats i den nya lagen intaga bestämmelser, som möjliggöra tvisters avdömande efter billighet (equità) i stället för strängt efter lagen. För il conciliatore gäller som absolut regel, att denne skall efter billighet avdöma alla mål, i vilka tvisteföremålets värde ej överstiger 600 lire. Utslag i sådana mål få icke överklagas. Vidare gäller beträffande alla andra mål vid alla domstolar till och med la corte d'appello, att avgörandet skall träffas efter billighet, så snart parterna sammanstämmande anhålla därom och under förutsättning, att fråga är om tvisteföremål, över vilka den fascistiska staten tillerkänner de enskilda samhällsmedlemmarna dispositionsrätt. Ha parterna redan i första instans begärt ett dylikt avgörande, får därefter appell icke äga rum. Enligt förarbetena är detta förfarande främst avsett att komma till användning i mål, i vilka ett avgörande strängt efter lagen skulle vara förenat med oproportionerligt stora utredningssvårigheter och kostnader. I dylika tvister, heter det, valde parterna tidigare ofta att med förbigående av de statliga domstolarna anlita skiljemannaförfarande och därvid bemyndiga skiljemännen att avgöra tvisten såsom amichevoli compositori, varmed följde frihet från att följa lagens regler. Vid sådant förhållande har emellertid lagstiftaren funnit, att parterna »a fortiori borde tillerkännas rätten att med samma förtroende vända sig till den statlige domaren och hänskjuta sig under dennes visa känsla för billigheten, uppammad genom utövningen av hans ämbete».

    Den nya lagstiftningens tendens är sålunda fientlig mot det privata skiljemannaförfarandet. Det har emellertid icke förbjudits att anlita privata skiljemän utom för vissa grupper av tvister, vilkas sociala betydelse ansetts kräva, att de icke skola få undandragas statlig myndighets prövning. Förbudet mot skiljemannaförfarande omfattar bl. a. individuella arbetstvister (jfr ovan).
    Vad därefter angår själva domstolsförfarandet framgår av förarbetena att man, ehuru de enskilda parternas dispositionsrätt i processuellt hänseende påtagligt betraktats med olust, likväl insett att dispositionsprincipen inom civilprocessen icke kan avlysas, så länge parterna ännu tillerkännas civilrättslig förfoganderätt över processföremålen.1 I prin-

 

1 Jfr härom EKELÖF i SvJT 1941 s. 116.

100 STURE PETRÉN.cip säges den nya lagen därför icke avse att frångå de gamla civilprocessuella budorden: ne procedat iudex ex officio; ne eat iudex ultra petita partium; iudex secundum alligata et probata decidere debet. För stora grupper av mål lider emellertid dispositionsprincipen intrång genom de befogenheter, som tillagts en i processen införd särskild representant för statsmakten, il pubblico ministero. Även enligt den gamla civilprocesslagen fanns en funktionär med denna benämning, men hans uppgifter voro förhållandevis blygsamma. Enligt den nya lagen skall il pubblico ministero inträda i rättegången i en rad särskilt uppräknade mål, däribland äktenskapsmål, andra mål rörande statusfrågor, mål angående kollektivavtalstvister, till andra instans fullföljda mål angående individuella arbetstvister samt i alla mål vid la corte di cassazione. Härutöver föreskrives även helt allmänt, att il pubblico ministero kan inträda i överhuvudtaget varje mål, vari något publikt intresse är berört. I alla dessa fall, dock icke i äktenskapsmålen, äger il pubblico ministero att inom ramen av parternas yrkanden självständigt framföra bevisning och argumentation för att hjälpa rättvisan till seger. Han är vidare även befogad att begära undanröjandet av domen, om denna skulle framstå såsom resultatet av en kollusiv processföring från parternas sida.
    Även om statliga intressen i civilprocessen sålunda kraftigt tillgodosetts redan genom bestämmelserna om il pubblico ministero, ha emellertid även domarens befogenheter utökats. Det är, för att tala med förarbetena till lagen, oförenligt med den fascistiska statens värdighet och auktoritet, att domaren skulle förbliva en liknöjd och maktlös åskådare till parternas tvekamp, den där endast hade att såsom på en idrottsplan tillse att spelreglerna iakttoges. En rad stadganden om ökade processledande befogenheter för domaren har därför tillkommit. Särskilt kan måhända vara förtjänt att nämna, att domaren fått obegränsad rätt att i alla mål inkalla parterna personligen till förhör. Härmed korresponderar ett annat stadgande, enligt vilket domaren — som vid bevisprövningen är fullkomligt fri — äger tillerkänna bevisvärde icke blott åt parternas svar på hans frågor utan även åt deras hela sätt att uppträda i processen. I förarbetena framhålles på tal om detta sistnämnda stadgande det värdefulla i att domaren sålunda kan grunda domen även på direkta observationer av parterna och deras psyken, sådana dessa komma till uttryck exempelvis i sättet att — frimodigt eller undvikande — svara på domarens frågor. Rodnanden, stamningar, osäkerhet, öppet sätt eller eljest förtroendeväckande uppträdande och annat sådant skall alltså tydligen kunna utgöra domskäl. Det är även sörjt för, att domarens iakttagelser i sådana hänseenden skola kunna protokollföras. Dessa stadganden ställa ju mycket stora krav på domarens omdöme och oväld. Läsaren frestas emellertid att fråga, hur det i en dylik process skulle kunna gå t. ex. för en part, som råkade vara känd såsom antifascist. Kan det icke befaras, att i ett sådant fall domaren — som väl får antagas vara en bekännelse trogen anhängare av det statsbärande partiet — kommer att kunna tillgripa domskäl av

ITALIENS SENASTE CIVILPROCESSLAG. 101typen: Eftersom N.N. visat sig vara fientligt sinnad mot den fascistiska staten och en så förkommen människas uppgifter icke kunna vinna tilltro, alltså — — —? Och vilken rättssäkerhet skulle en part av judisk börd kunna påräkna, om han med dessa regler för bevisvärderingen utlämnades till en domare, som vore antisemit?
    Angående domarens befogenheter med avseende å införskaffandet av bevisningen kan nämnas, att parterna i princip bibehållits vid rätten att själva bestämma, vilka personer som skola höras såsom vittnen. Principen lider emellertid två inskränkningar. Dels har domaren fått rätt att oberoende av parternas önskan inkalla sådana personer som vittnen, till vilka de av parterna åberopade vittnena kunnat referera vid avgivandet av sina utsagor, och dels har i mål om individuella arbetstvister domaren tillerkänts obegränsad befogenhet att inkalla vilka vittnen han finner för gott. Beträffande andra bevismedel än vittnen gäller, att domaren oberoende av parternas initiativ äger ålägga part och även tredje man att inför domstolen förete dokument och föremål, som domaren finner äga betydelse för målets avgörande.
    Själva domstolsförhandlingen är avsedd att behärskas av enkelhets och muntlighetsprinciperna. Enligt förarbetena åsyftar den nya lagen att härigenom närma rättvisan till folket. Hela processen, heter det, »skall bliva mer mänsklig i den mening att den icke längre skall för folket te sig som ett slags kabbalistisk ceremoni, vari endast de invigda kunna göra sig förstådda, utan såsom ett lätt tillgängligt hjälpmedel, som av staten ställes till disposition för alla dem, som tro på rättvisan och icke hava något annat att komma med än vad sunda förnuftet och deras goda tro säger dem.»
    Vad särskilt gäller muntlighetsprincipen har denna emellertid icke kunnat i sin renaste form genomföras annat än i rättegången inför de båda lägsta domstolarna och ej ens där undantagslöst. Processen vid il tribunale civile inledes däremot genom skriftväxling. Parterna skola därvid å ömse sidor uttömmande angiva vilka fakta och rättssatser samt vilken bevisning de vilja åberopa. Den fortsatta förhandlingen är muntlig och äger till en början rum icke inför hela domstolen utan inför en för varje särskilt mål utsedd särskild medlem av domstolen, il giudice istruttore. Denne har till uppgift att i första hand försöka förlika parterna samt, om detta icke lyckas, att närmare klarlägga vad som egentligen är tvistigt dem emellan ävensom upptaga bevisningen. Först därefter kommer målet inför domstolen i dess helhet, vilken efter att ha fått målet refererat för sig och fått höra parternas slutargumentation beslutar domen. På detta sätt har den nya lagen löst den under förarbetena mycket diskuterade frågan, huruvida domstolarna i denna instans borde vara enmansdomstolar eller kollegiala domstolar. Förfarandet inför dem kännetecknas vidare av en modifierad eventualprincip, såtillvida att parterna, sedan de, på sätt förut sagts, under den inledande skriftväxlingen preciserat sin talan, därefter vid det första sammanträdet inför il giudice istruttore kunna få framföra nya invändningar och åberopa förut icke omnämnd bevisning, därest il giudice

102 ITALIENS SENASTE CIVILPROCESSLAG.istruttore finner, att detta nya processmaterial »svarar mot rättvisans ändamål». Även på senare stadier av förhandlingen inför honom kan il giudice istruttore medgiva införandet av nytt processmaterial men nu endast under förutsättning av tungt vägande skäl (gravi motivi).
    Icke heller i appellförfarandet får nytt material införas annat än under den sistnämnda förutsättningen av tungt vägande skäl. Detta innebär i förhållande till den förut gällande rätten en inskränkning, i förarbetena motiverad med att ius novorum i appellförfarandet väl hade sitt berättigande i den gamla processen, där domaren i första instans icke hade möjlighet att avhjälpa bristfälligheter i parternas argumentation eller göra dem uppmärksamma på vikten av att viss bevisning förebragtes, men att förhållandena komma att bliva helt annorlunda i den nya processen i betraktande särskilt av de befogenheter, som tillagts il giudice istruttore.
    Angående rättsmedlens anordning i övrigt är måhända anledning att nämna även en annan nyhet, nämligen att i första instans meddelade domar kunna med överhoppande av mellaninstansen direkt underställas la corte di cassazione, under förutsättning att parterna äro överens om att hela tvisten hänger på lösningen av en principfråga av den beskaffenhet att densamma under alla förhållanden skulle kunna senare underställas la corte di cassazione.

Sture Petrén.