SVEN KJÖLLERSTRÖM. Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682. Sthm 1944. Diakonistyrelsens bokförlag. 383 s. Kr. 10.00. — Samlingar och studier till svenska kyrkans historia utgivna av Hilding Pleijel. 11.

 

    Professor KJÖLLERSTRÖM, den framstående utforskaren av vår kyrkorätts historia efter reformationen, har i ovanstående arbete givit ett nytt vägande bidrag till kännedomen om hithörande frågor. Ämnet är på grund av sin natur ägnat att i lika grad intressera teologer och jurister.
    Vid Västerås riksdag 1527 avslets den kanoniska rättens livsnerv här i landet, och det blev länge ovisst vad som skulle träda i stället. Reformationens förkunnare hade gått till storms mot den katolska kyrkan huvudsakligen på grund av avvikande meningar i dogm- och kultfrågor. Deras steg bestämdes av det svar, de ansågo sig ha funnit på den religiösa huvudfrågan: Quid faciendo vitam aeternam possidebo? När segern över den gamla kyrkan var vunnen, hade detta emellertid skett endast tack vare ingripandet av en statsmakt, vars ställningstagande förestavats icke av religiösa utan av politiska och finansiella synpunkter.
    Den dualism, som från första stund låg innefattad häri, måste enligt sakens natur framför allt komma till uttryck, när det gällde de mångahanda organisatoriska och kyrkorättsliga problem, som i det följande påkallade sin lösning. Lämnade ensamma öga mot öga med vad som i reformationens moderland kom att benämnas »das landes herrliche Kirchenregiment» fingo Luthers svenska efterföljare rikligt erfara vad det betydde att sakna stödet av en överstatlig kyrkoorganisation. Välbekant är den motsättning, i vilken Olaus Petri kom till Gustaf I. Lika betecknande är, att en så utpräglad representant för den kärvaste lutherdomen som den stridbare ärkebiskopen Abrahamus Andreae Angermannus slöt sin levnad som anhängare till Sigismund och Karl IX:s statsfånge på Gripsholm. I själva verket hade samtliga regenter av Vasahuset i viktiga kyrkliga frågor åsikter, som stredo mot dem vilka omfattades av deras samtids ledande svenska kyrkomän.
    Det första krav, som från kungamaktens sida ställdes på prästerskapet, var emellertid icke av kyrklig art utan innefattade ett anspråk på direkt politiskt arbete för regimen. Sålunda fordrade exempelvis Gustaf II Adolf av en sockenpräst i förhållandet till församlingsborna, att »särdeles skall han dem styrka och råde till trohet och rättrådighet emot Oss såsom deres rätte konung och överhet».¹ Detta krav kan betraktas som genomfört från och med Gustaf II Adolfs tid, och hela storhetstiden igenom kom därefter kyrkan att utgöra den effektivaste apparat för statspropaganda, över vilken någon regering i Sverige hittills förfogat.
    På det rent kyrkorättsliga området förlöpte utvecklingen icke lika fort. Ett varaktigt resultat uppnåddes här först med 1686 års kyrko-

 

¹ Här citerat från kollationsbrevet för Christopher Laurentii på Svenjunga gäll 6/3 1619, riksregistraturet 1619, supplementet fol. 152, Ra. 

lag. Böljegången i den maktstrid, som föregick dennas tillkomst, har Kjöllerström i sitt nya arbete omsorgsfullt registrerat i vad gäller tiden från antagandet av 1571 års kyrkoordning och till framläggandet av prästerskapets förslag till kyrkoordning 1682. Utrymmet förbjuder att här ingå på några detaljer i Kjöllerströms framställning. Av de tvistefrågor, vid vilka han uppehåller sig, ha de om den kyrkliga domsrätten och om consistorium generale väl det största juridiska intresset.
    Bland de prelatprofiler åter, som avteckna sig mot en bakgrund av växlande kyrkorättsliga projekt, stannar man kanske längst inför Rudbeckius. Det är eget att se huru denne, hundra år efter det att den gamla kyrkan på riksdagen i Västerås kapitulerade för övermakten, från biskopsstolen i samma stad åberopar de påvliga dekretalerna i sina meningsutbyten med Axel Oxenstierna. Västerås domkapitel kom på så sätt att bliva den kanoniska rättens sista egentliga fäste i Sverige. Den har också lämnat imponerande spår efter sig i domkapitelsarkivet från Rudbeckius tid, icke minst i den stort upplagda, hela stiftet omfattande Catalogus omnium peccatorum notoriorum, i vilken en eftervärld ännu kan inhämta vems seder som voro alltför lösa i Romfartuna eller vem som ryckte sin svärfar i skägget i Malung.
    Sveriges jurister ha också en annan anledning att minnas Rudbeckius. Fullföljande medeltida traditioner sände han på domkapitlets bekostnad stiftets bästa studiebegåvningar ut på bildningsresor i Europa. En av dessa studenter skulle sedermera bliva vår rättsvetenskaps kanske mest lysande namn, nämligen Stiernhöök. Dennes personliga öden och gärning i den svenska rättens tjänst vänta ännu sin kompetente skildrare. Efter hemkomsten och anställningen som politices lektor vid gymnasiet i Västerås fick emellertid mäster Johan Dalekarl, som han då ännu hette, fullgöra sina första juridiska värv som Rudbeckius vapendragare i processer om domkyrkans och biskopsstolens rättigheter. Huruvida han även stod bakom biskopens kyrkorättsliga program är ännu okänt. I allt fall är hans levnadsbana ett av de många föreningsbanden mellan Sveriges kyrka och Sveriges rätt.

Sture Petrén.