Utredning om byggnadsborgenärers rättsställning. Med stöd av K.M:ts bemyndigande d. 23 nov. 1945 har justitieministern tillkallat sex sakkunniga med generaldirektör Bergquist som ordf. för utredning av frågan om byggnadsborgenärernas rättsliga ställning. Till statsrådsprotokollet för nämnda dag anförde justitieministern — sedan han påpekat att frågan om säkerställande av byggnadsarbetares lönefordringar sedan länge i skilda sammanhang varit föremål för uppmärksamhet — i huvudsak följande.
    »Enligt 17 kap. 4 § HB äga arbetare förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för avlöning, som ej stått inne längre än 6 månader från förfallodagen. Den sålunda stadgade förmånsrätten omfattar all arbetsgivarens egendom, lös som fast, och äger företräde framför bl. a. intecknad gäld. Jämlikt 13 § i samma kap. må emellertid borgenär, som äger dylik generell förmånsrätt, icke njuta rätt till det, varuti andra ha särskild, ehuru lägre förmånsrätt, för mera än som i den övriga egendomen brister. Bristen skall fyllas efter ordningen av de andras förmånsrätter, så att den lägre viker för den högre. Fast egendom får dock icke tillgripas, så länge lös egendom finnes att tillgå.
    Förmånsrätten är icke förenad med panträtt och kan alltså göras gällande endast mot arbetsgivaren personligen. Om någon gäldenären tillhörig egendom, exempelvis en fastighet, säljes utan samband med konkurs, kan sålunda en byggnadsarbetare som har fordran för arbete å fastigheten — frånsett möjligheten av återvinning — icke vidare göra sin förmånsrätt gällande i fastigheten. Härigenom kan, om den fastighet å vilken arbetet utförts är arbetsgivarens huvudsakliga tillgång, förmånsrätten bliva värdelös. Med förmånsrättens natur att kunna göras gällande allenast mot arbetsgivaren personligen sammanhänger även, att i alla fall, då byggnadsarbete utföres på entreprenad, byggnadsarbetarna överhuvud ej kunna uttaga lönefordran hos entreprenören i byggherrens fastighet. Byggherren är icke förpliktad, att om entreprenören kommer på obestånd, gottgöra byggnadsarbetarna vad de kunna ha att fordra av entreprenören. Motsvarande gäller, om entreprenör, som byggherren anlitar, i sin tur använder sig av underentreprenörer.
    Av det anförda framgår, att nämnda lagrum icke kan anses erbjuda ett tillfredsställande skydd för byggnadsarbetares lönefordringar. Detta förhållande har i vissa fall föranlett arbetarna att söka genom självhjälp i form av blockad mot själva fastigheten tilltvinga sig betalning. Byggherren har härigenom nödgats svara för entreprenörens skyldigheter mot arbetarna, ehuru han ej varit rättsligt förpliktad därtill. Och då en under byggnad varande fastighet överlåtits, har blockaden så att säga fått häfta vid fastigheten; den nye ägaren har för blockadens hävande fått erlägga oguldna löner på samma sätt som om fastigheten svarat för dem.»

    Sedan justitieministern erinrat om riksdagens skrivelse d. 5 juni 1935, nr 287, med anhållan om utredning angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning som ger arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, anförde han vidare.
    »Förutom de påtagliga brister som från byggnadsarbetarnas synpunkt vidlåda bestämmelserna i 17 kap. 4 § HB lämna dessa bestämmelser rum för anmärkningar även i andra hänseenden. Särskilt har förmånsrättens inverkan på fastighetskrediten uppmärksammats och givit anledning till kritik. Såsom framgår av det förut anförda medför nämligen förmånsrätten företräde till betalning framför intecknad gäld. Enär sammanlagda beloppet av lönefordringar med förmånsrätt enligt detta lagrum kan vara betydande samt, om lös egendom saknas, beloppet i sin helhet kan uttagas ur en konkursboets fastighet, kan inträffa att även primärinteckningar i fastigheten komma att sakna täckning. Ett sådant utträngande av inteckningshavarna kan äga rum alldeles oavsett om fordringarna avse arbete som utförts å den ifrågavarande fastigheten eller ej. Den fara för fastighetskrediten som denna ordning innebär har framhållits bl. a. i två inom riksdagen år 1938 väckta likalydande motioner, nr 34 i första kammaren och nr 74 i andra kammaren. — — — Första lagutskottet, som i utlåtande, nr 17, behandlade motionerna, anslöt sig i allt väsentligt till de sålunda framförda synpunkterna samt hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till K. M:t anhålla att K. M:t ville låta verkställa utredning angående en revision av de i 17 kap. 4 § HB givna föreskrifterna om förmånsrätt för arbetare m. fl. och vad därmed kunde äga samband samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll denna hemställan samt anhöll i skrivelse d. 12 mars 1938, nr 96, om utredning i ämnet.
    Frågan om säkerställande av byggnadsarbetares lönefordringar ingår som ett led i det större spörsmålet om skydd för byggnadsborgenärer överhuvud. Med byggnadsborgenärer brukar förstås personer, vilka i en eller annan form lämnat kredit till ett husbygge. Hit höra såväl leverantörer av olika slags materialier som hantverkare och andra byggnadsarbetare. Även de som försträckt byggnadskapital i form av pengar äro givetvis att anse som byggnadsborgenärer, ehuru kraven på skydd i allmänhet icke avsett deras intressen. Spörsmålet om en rättslig reglering av byggnadsborgenärernas ställning har vid flera tillfällen varit föremål för undersökning. — — —
    Enligt min mening bör det sålunda påbörjade utredningsarbetet snarast fullföljas. Gällande bestämmelser i 17 kap. 4 § HB äro, såsom förut framhållits, icke ägnade att giva ett tillfredsställande skydd för byggnadsarbetares lönefordringar. För ett stärkande av deras rättsliga ställning kunna vägande skäl anföras. De sociala skälen äro påtagliga; de arbetare varom här är fråga äro regelmässigt för hela sin existens beroende av sin arbetsinkomst. Någon möjlighet för arbetarna att på förhand bedöma arbetsgivarens solvens finnes i regel ej. Det kan ej heller anses tillfredsställande, att arbetarna på grund av lagstiftningens brister nödgats att i vissa fall för tillvaratagande av sin rätt anlita självhjälp i form av indrivningsblockader. Dessa brister böra i stället såvitt möjligt botas.»
    Efter det justitieministern berört frågan, huruvida en lagstiftning i ämnet

borde omfatta ej endast byggnadsarbetare utan även andra byggnadsborgenärer, yttrade han vidare.
    »Det ligger nära till hands att bygga en lagstiftning i ämnet på den principen, att byggnadsborgenärerna, vilka genom arbete eller tillhandahållande av materialier bidragit till att fastigheten ökat i värde, i första hand böra njuta säkerhet i själva fastigheten för sina fordringar. I de förslag till frågans lösning som hittills framkommit i vårt land har denna princip tjänat som utgångspunkt. I överensstämmelse härmed skulle byggnadsborgenärerna, sedan deras fordringar erhållit publicitet i viss ordning, enligt förslagen erhålla panträtt i fastigheten. Härigenom skulle de vid fastighetens exekutiva försäljning framför flertalet andra fordringsägare få rätt till betalning ur köpeskillingen eller den del därav som belöper å det värdetillskott som tillkommit genom fastighetens bebyggande. Jämväl i de främmande länder, där frågan om byggnadsborgenärernas rättsställning regleras av lagstiftningen, har den lösts i huvudsaklig anslutning till dessa riktlinjer, om ock lagstiftningen i de olika länderna företer väsentliga skiljaktigheter. De invändningar som riktats mot bestämmelser av nu antydd innebörd ha huvudsakligen grundats därpå, att andra borgenärers rätt till betalning ur egendomen skulle kunna trädas för nära. Särskilt har härvid avsetts inteckningshavarnas rätt, varvid man gjort gällande att en dylik lagstiftning skulle strida mot grunderna för vårt fastighetskreditväsen, enligt vilka inteckningar i princip äga företrädesrätt till betalning ur fastigheten. Såsom förut nämnts har även den nu i 17 kap. 4 § HB stadgade förmånsrättens inverkan på inteckningshavarnas rätt uppmärksammats och givit anledning till kritik. I själva verket torde de konkurrensspörsmål som sålunda måste uppkomma i och med att byggnadsborgenärer erhålla rätt till betalning ur byggherrens fasta egendom vara det föreliggande lagstiftningsproblemets egentliga kärnpunkt. Lösningen måste tydligen bli beroende på en avvägning mellan de olika borgenärsintressen som stå emot varandra. Härvid måste självfallet beaktas, att tilltron till vårt fastighetskreditväsen icke rubbas. Ett allvarligt osäkerhetsmoment, som för närvarande skadar fastighetskrediten, skulle kunna undanröjas, om byggnadsborgenärernas rätt begränsades i så måtto, att de skulle få hålla sig endast till den fastighet till vilken deras fordringar hänförde sig. Denna begränsning som vid flera tillfällen har förordats synes också naturlig ur den synpunkten, att byggnadsborgenärernas rätt då skulle direkt anknytas till det genom deras medverkan skapade kapitalvärdet.»