Det berörda spörsmålet är av synnerligen stor vikt. Det måste även efter nya RB:s ikraftträdande bli mycket vanligt att skadeståndstalan föres i samband med allmänt åtal. Problemet uppmärksammades av processkommissionen, som gjorde ett betydelsefullt principuttalande (SOU 1926: 32 s. 248):
    »Processen bör anordnas så, att målsäganden utan onödig kostnad och omgång kan få sitt anspråk bedömt. Å andra sidan måste tillses, att den tilltalade ej lider förfång genom det civila anspråkets framställande i brottmålet. Särskilt måste beaktas, att den tilltalade erhåller erforderlig tid att bereda sig på svaromåls avgivande. I nu angivet syfte synas böra angående talans anställande meddelas följande regler. Åklagaren bör hava att i sådana fall, då privaträttsligt anspråk kan hava uppkommit av brottet i fråga, meddela målsäganden underrättelse om det förestående åtalet. Vill målsägaren försäkra sig om att hans privaträttsliga anspråk skall upptagas i brottmålet, skall han hava att före stämningens utfärdande till åklagaren göra anmälan om det yrkande han vill framställa och om den bevisning han kan hava att erbjuda. Denna anmälan bör kunna göras muntligen eller skriftligen. I det förra fallet bör den av åklagaren upptecknas och inflyta i stämningen; har målsäganden gjort sin anmälan skriftligen, bör den bifogas stämningen och delgivas den tilltalade i sammanhang med denna. Den förberedelse av målet till huvudförhandling, som skall äga rum, skall avse även det framställda privaträttsliga anspråket.»

 

    Vad processkommissionen sålunda yttrat motsvarar i huvudsak också nya RB:s ståndpunkt.
    Till en början torde man kunna helt instämma i antagandet att skadeståndstalan i trafikmål i allmänhet kommer att utföras av målsäganden själv eller hans särskilda ombud. Skadeståndsfrågans invecklade be-

 

144 BENGT LASSEN.skaffenhet och — vid sammanstötningar — ansvarsfrågans läge komma vanligen att hindra åklagaren från att utföra målsägandetalan. Det återstår emellertid att besvara hur man skall på ett tillfredsställande sätt ordna försäkringsgivarens hörande över ersättningsyrkandena och hans eventuella inträde i målet.
    Målsäganden kan anhängiggöra sin talan på tre olika sätt. Ett är att han anmäler sitt anspråk till åklagaren som därefter uppger det i sin stämningsansökan, 22:2, 45:4. Ett annat är att målsäganden, sedan åtalet väckts av åklagaren, muntligen inför rätten eller skriftligen, utan stämning väcker sin talan. Målsäganden har ingen ovillkorlig rätt att begagna sig av detta förfarande. Det må ske om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt (45:5, 6). Det tredje sättet är att målsäganden självständigt stämmer, vilken metod givetvis måste användas om åklagaren inte vill utföra hans talan och rätten inte finner sig kunna tillstädja anhängiggörande utan stämning.
    Förfarandet efter anhängiggörandet kommer att regleras av i viss mån olika regler beroende på det sätt som valts för talans väckande. Anhängiggöres talan utan stämning kommer det enskilda anspråket att behandlas som ett led i det redan anhängiggjorda brottmålet efter i huvudsak de regler som gälla för brottmål. Brottmålsreglerna bli också tillämpliga om åklagaren upptar det enskilda anspråket (22:2, jfr processlagberedningen, SOU 1938:44 s. 278 f). Förberedelsen till huvudförhandling skall således ske i form av förundersökning, därom regler givits i 23 kap. Som framgår av 22:2 (»förbereda och utföra») och processkommissionens citerade uttalande skall förberedelsen avse även det framställda privaträttsliga anspråket. Stadgandena om förundersökning äro emellertid så gott som helt och hållet utformade med tanke på att det gäller en utredning om brott som grundval för straffyrkande. Har det enskilda anspråket anmälts direkt till rätten kan för övrigt åklagaren knappast ha någon anledning att företaga någon utredning angående detsamma annat än möjligen då det gäller exempelvis en enklare misshandel. När det kommer till huvudförhandling skall denna emellertid avse såväl ansvarstalan som det enskilda anspråket och domstolen måste se till att huvudförhandlingen kan genomföras i ett sammanhang. För att så skall kunna ske måste målet vara tillräckligt förberett i båda sina nyssnämnda delar. Enligt 45: 11 äger rätten, om förundersökningen behöver fullständigas för att målet skall kunna slutföras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, meddela föreläggande härom. Detta föreläggande förutsättes skola meddelas åklagaren och kan alltså avse även det enskilda anspråket, om nämligen målsägandetalan föres av åklagaren. Stadgandena i 45: 12 och 13 ge grund för ingripanden ex officio av domstolen som kunna gå ut jämväl på hörande av målsägande. Dessa paragrafer gälla emellertid såvitt nu är ifråga åtgärder som erfordras »för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen», ej det mera elementära klarläggandet av parternas yrkanden och inställning till motsidans yrkanden. Inget torde hindra att domstolen på motsvarande sätt är verksam för att klargöra läget även på de punkterna; det får väl tvärtom anses

BILMÅLEN ENLIGT NYA RB. 145vara domstolens plikt att så göra om det skulle vara erforderligt för att möjliggöra att huvudförhandlingen kan vederbörligen genomföras.
    Även om sålunda en förberedelse i skadeståndsfråga kan och måste ske även för det fall att det enskilda anspråket väckts i anslutning till ett allmänt åtal, eventuellt utan stämning, är det tydligt att bestämmelsernas utformning göra det mindre lämpligt att anhängiggöra det enskilda anspråket på detta sätt såvida det inte är synnerligen enkelt. Anhängiggöres skadeståndsyrkandet i stället av målsäganden genom särskild stämning, bli reglerna om förberedelse i tvistemål tillämpliga. Det enskilda anspråket blir förberett efter dessa regler medan förundersökningen, som skall utgöra grundvalen för det allmänna åtalet, fortgår. Huruvida huvudförhandlingen skall bli gemensam i brottmålet och tvistemålet, har domstolen att jämlikt 22:3 bedöma efter lämplighetsgrunder. Synnerligen ofta torde det visa sig lämpligt med ett sådant sammanförande, speciellt i bilmål. Vinnas fördelar av gemensam handläggning bör, om åklagarens förundersökning redan är klar när talan om det enskilda anspråket väckes, handläggningen av åtalet kunna få anstå i avvaktan på slutförandet av förberedelsen i tvistemålet. Med denna ordning synas även mycket goda förutsättningar föreligga för att uppgörelse med försäkringsgivaren ofta skall kunna träffas på förberedelsestadiet.
    Samma resultat, nämligen ett särskilt förberedelseförfarande rörande det enskilda anspråket enligt reglerna om tvistemål, kan även vinnas för det fall att handläggningen av det enskilda anspråket från början utgjort ett led i ett straffprocessuellt förfarande, vare sig anspråket anmälts till åklagaren jämlikt 22:2 eller av målsäganden anhängiggjorts jämlikt 45: 5 och 6. Domstolen kan nämligen — såsom också påpekats — begagna sig av möjligheten jämlikt 22: 5 att förordna att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Domstolen behöver inte avvakta huvudförhandlingen för att ge ett sådant förordnande. Detta kan ges så snart domstolen får hand om målet i båda dess delar, vilket sker antingen genom åklagarens stämningsansökan, om åklagaren skall föra jämväl målsägandens talan, eller genom denna ansökan jämte målsägandens muntliga eller skriftliga väckande av sin enskilda talan jämlikt 45: 5 och 6. Förberedelse angående det enskilda anspråket kan alltså, även om detta ej väckts genom stämning, komma till stånd innan huvudförhandling utsatts rörande ansvarstalan, och uppskov i huvudförhandling erfordras inte av sådan anledning. Men stämning är förutsättning för att förberedelsen skall kunna inledas innan ansvarstalan anhängiggjorts. Det är måhända främst med hänsyn till det snabbare förfarande vilket därigenom möjliggöres som anhängiggörande av det enskilda anspråket genom stämning kan vara att föredraga.
    Härefter må med några ord beröras den antydda frågan huruvida 22 § trafikförsäkringslagen behöver ändras. Stadgandet att käranden är skyldig att om erssättningstalan underrätta försäkringsgivaren i så god tid att denne kan inträda i rättegången synes kunna kvarstå. I den mån

 

10—467004. Svensk Juristtidning 1946.

146 BILMÅLEN ENLIGT NYA RB.åklagare kommer att å tjänstens vägnar utföra målsägandetalan i mål varom nu är fråga kommer skyldigheten att underrätta försäkringsgivaren att åvila honom. Stadgandet om föreläggande vid underlåtenhet att lämna sådan underrättelse är måhända mera bundet till nuvarande processordning. Föreläggandet skall ges om det ej då målet förekommer till handläggning visas att underrättelse lämnats. I samband med sådant föreläggande uppskjutes nu målet. Lagtexten talar emellertid inte uttryckligen om uppskov utan säger att domstolen skall ge käranden nödig tid att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Något hinder ur nu ifrågavarande synpunkter synes därför knappast föreligga att bibehålla lagrummet i dess nuvarande lydelse. Vad angår uttrycket »då målet förekommer till handläggning» måste detta, när anspråket anhängiggöres genom särskild stämning, avse handläggning under förberedelse. Om anspråket anmälts till åklagaren och av denne upptagits i stämningsansökningen eller om det utan stämning anmälts till rätten sedan allmänt åtal väckts, torde föreläggande böra ges i samband med beslut om delgivning av stämning resp. anmälan av yrkande (jfr om sistnämnda 45:6 andra punkten). Med handläggning avses nämligen i nya RB varje åtgärd som ankommer på rätten, vare sig den vidtages vid förhandling med parterna, såsom vid muntlig förberedelse, eller i annan ordning, t. ex. under skriftväxlingen (processlagberedningen, SOU 1938:44 s. 79). Även om det nu ifrågavarande lagrummet bibehålles i sin nuvarande lydelse kommer det alltså att vara sörjt för att försäkringsgivaren på ett tidigt stadium erhåller kännedom om att skadeståndstalan kommer att föras mot försäkringstagaren.

Bengt Lassen.