STRAFFVERKSTÄLLIGHET OCH ALLMÄNPREVENTION.1
AV
PROFESSOR PER OLOF EKELÖF.
Under riksdagsdebatten i höstas angående reformen av straffverkställigheten anmärkte ledamoten av andra kammaren herr LUNDSTEDT på att propositionens motivering i visst avseende var bristfällig. Det saknades nämligen utredning om hur reformen kunde väntas påverka straffets allmänpreventiva effekt. Hur det förhöll sig härmed ansåg sig herr Lundstedt själv ej kunna uttala sig om, men han fann det anmärkningsvärt att förslaget kommit på riksdagens bord utan att man ens gjort något försök att vinna klarhet på denna punkt. Det är detta uttalande som utgör utgångspunkten för mina reflexioner i det följande.
Av motiveringen till lagförslaget framgår att både strafflagberedningen och justitieministern räknat med att straffet allmänpreventivt verkar såväl avskräckande som moralbildande. Någon betydelse tillmättes emellertid icke detta förhållande för de av humanitära och individualpreventiva skäl förordade reformerna av straffverkställigheten. Vad som antogs ha allmänpreventiv betydelse var nämligen framför allt den frihetsförlust, som varje frihetsstraff med nödvändighet innebär. Strafflagberedningen framhåller sålunda att »den allmänpreventiva effekten av ett frihetsstraff icke kan antas bliva nämnvärt större allt efter dess mer eller mindre stränga verkställighet» och den drar därav den slutsatsen att »allmänpreventiva synpunkter spela en mycket underordnad roll vid utformningen av straffverkställigheten».
Detta spörsmål kom under förarbetena och riksdagsbehandlingen att särskilt uppmärksammas med avseende på fängelsestraffet. Enligt den nya lagen skall sådant straff i princip avtjänas på s. k. öppen anstalt. Nu utgör emellertid strafftiden vid fängelse i ungefär 85 % av alla fall tre månader eller därunder. Att behandlingen av fången under denna korta tid skulle kunna ha någon uppfostrande effekt är naturligtvis föga troligt och den öppna anstaltsvården kan sålunda i detta fall icke motiveras av rent individualpreventiva skäl. Härav drog man på sina håll den slitsatsen, att kortvarigt fängelsestraff borde avtjänas på slutna anstalter. Behandlingen på dessa menades nämligen vara strängare än på de öppna, vilket innebure en fördel just vid korta frihetsstraff,
enär härvid själva frihetsberövandet ej medförde något lidande att räkna med. Tanken var här naturligtvis den att en frihetsförlust, som sträcker sig måhända över flera år, innebär en kännbar olägenhet för den som drabbas därav, oavsett om han får tillbringa tiden under behagliga förhållanden, medan en fängelsetid på någon månad under samma omständigheter rent av kan kännas som en rekreation.
Nu voro meningarna delade om vistelsen på en öppen anstalt verkligen kunde betraktas som lindrigare än på en sluten sådan. Det framhölls att fångarna på de förra anstalterna skulle utföra krävande jordbruksarbete, medan korttidsfångarna för närvarande i regel sysselsättas med handräckning och andra lättare arbetsuppgifter. Till denna kontrovers finns här ingen anledning att ta ställning. Vad som intresserar i detta sammanhang är nämligen endast frågan av vad skäl de slutna anstalterna vore att föredra ur allmänpreventiv synpunkt, för den händelse fångarnas behandling därstädes vore strängare än på de öppna anstalterna.
På denna punkt ge emellertid betänkandet och riksdagstrycket föga besked. Det sägs helt allmänt att straffets allmänpreventiva effekt är beroende av att straffet åsamkar den dömde ett lidande. Men om detta i lika mån gäller straffets avskräckande och dess moralbildande verkan framgår ej. Oftast talas endast om den förra, men utan att det framgår om man därvid icke alls räknar med den senare. Och då det korta frihetsstraffets betydelse för folkmoralens upprätthållande berörs i några yttranden, sker detta i ordalag, som föranleder tvivelsmål om man gjort klart för sig att både verkningssätt och effekt härvid äro annorlunda beskaffade än då det är fråga om straffets verkan som avskräckningsmedel.
Denna oklarhet har sin naturliga förklaring. Tidigare ha meningsskiljaktigheterna framför allt rört sig om frågan, huruvida straffets karaktär av rättvis vedergällning av brottet utgör en acceptabel motivering för straffrättskipningens upprätthållande. Denna högst primitiva uppfattning av straffets funktion saknar numera helt anhängare inom svensk straffrättsvetenskap och att fortfara med angrepp på densamma är sålunda att offra skott på döda hökar. Den straffteori som sedan senare delen av det förra seklet stått i centrum för uppmärksamheten är däremot den individualpreventiva. Visserligen har man i allmänhet räknat med att straffet har även en allmänpreventiv funktion, men då har det egentligen varit fråga endast om dess verkan som avskräckningsmedel. Att straffet skulle vara av betydelse även för folkmoralens upprätthållande är en uppfattning som i allt väsentligt utgör resultatet av de senaste decenniernas vetenskapliga spekulation. Och denna teoris riktighet är starkt omstridd, liksom de som förfäkta densamma hysa delade meningar om själva verkningssättet. Under sådana omständigheter bör man ej förvåna sig, om de som under förarbetena uttalat sig om straffets moralbildande effekt, därmed ej förbinda några klara föreställningar om hur folkmoralen påverkas av straffmaskineriet. Härtill har måhända även bidragit att många människor hysa
motvilja mot att i den egna moraliteten se effekten av ett från den sociala omgivningen utgående psykologiskt tryck.
En ingående redogörelse för hur jag tänker mig straffets inverkan på folkmoralen skulle spränga ramen för denna korta artikel, varför jag får hänvisa till vad jag yttrat därom i mitt arbete »Straffet, skadeståndet och vitet». Jag vill emellertid framhålla att då justitieministern i riksdagen angav den moralbildande effekten vara till skillnad från den avskräckande »en slags psykologisk fjärrverkan» av straffet, så kan jag för min del ej finna denna karakteristik träffande.1 I båda fallen är det fråga om straffets inverkan även på andra än den som träffas av verkställigheten. Och moralbildande verkar straffet genom att väcka eller stärka moraliska hämningar mot brottsligt handlingssätt, medan straffet som avskräckningsmedel väcker fruktan för strafflidandet. Det ena synes mig icke i någon betydelse vara mer »fjärran» än det andra. Ej heller delar jag den uppfattning, varåt professor Lundstedt gav uttryck i sitt anförande i andra kammaren, att straffets avskräckande effekt skulle bestå i »att i människors medvetande väcka fruktan för straffet» medan den moralbildande effekten skulle inträda »i det undermedvetna». Den pliktkänsla, som straffet bidrar till att frammana hos medborgarna, kan i konkreta fall vara lika medveten som fruktan för strafflidandet. Det är ju en alldaglig erfarenhet att man vid frestelse att begå ett brott upplever en moralisk hämning mot att begå något som man vet vara orätt. Å andra sidan är det uppenbart att laglydnaden i regel är spontan, vanemässig, och att det endast är i undantagsfall, som man väger det orätta och det rätta handlingssättet mot varandra som tvenne alternativ. Härvid kan emellertid det emotionella momentet, som s. a. s. uppbär vanan och får aktualitet vid frestelsen, mycket väl vara fruktan för strafflidandet.2 Detta är ju icke egendomligare än att vi i vår dagliga tillvaro vanemässigt undvika allehanda handlingar, vilka enligt erfarenhet medföra kroppsskada eller andra olägenheter. Härvid är det ju ingalunda nödvändigt att vi själva tidigare råkat ut för den ifrågavarande kalamiteten eller att vi hört några fall beskrivas, i vilka andra varit utsatta härför.
Trots att jag ej kan närmare beröra skillnaden mellan moralbildning och avskräckning, kunde det vara av ett visst intresse att skärskåda det tidigare berörda problemet från den utgångspunkten att vi ha att göra med tvenne helt olikartade straffeffekter. Låt oss då börja med frågan hur det skulle inverka på straffets avskräckande effekt, att korta fängelsestraff finge avtjänas på öppna anstalter, något som enligt vår tidigare gjorda förutsättning antas medföra mindre lidande än vistelsen
på sluten anstalt. Man måste då uppmärksamma, att det härvid ej är fråga om de olägenheter som vållas brottslingen genom att han under strafftiden kommer att sakna inkomster samt att han efter avtjänat straff måhända ej kan återfå sin forna arbetsanställning, enär nu någon annan inträtt i denna. Dessa verkningar äro ju uppenbarligen desamma oavsett hur fången behandlas under frihetsberövandet. Ej heller är det fråga om sådana åtgärder som konfiskation av förbrutet gods och indragning av körkort. Dessa påföljder ligga ju helt vid sidan av det ådömda frihetsstraffet och dess verkställande. Till slut må emellertid även framhållas att vi i detta sammanhang ej heller ha anledning att beröra den minskning i socialt anseende som straffdomen och straffverkställigheten kunna medföra. Ty härvid är det fråga om något som sammanhänger med straffets moralbildande verkan. Denna är nämligen beroende av att straffet hos medborgarna väcker ett moraliskt ogillande av det brottsliga handlingssättet och dess förövare.
Den straffeffekt vi här ha att räkna med är sålunda endast fruktan för att behöva utstå det lidande, som straffverkställigheten i och för sig medför. Men då måste man fråga sig om för närvarande — då endast vistelse i slutna anstalter ifrågakommer — en fängelsetid på låt oss säga två månader överhuvud taget väcker någon sådan fruktan. Är detta icke fallet, kan det ju omöjligen spela någon roll, om man övergår från slutna till öppna anstalter. Någon utredning på denna punkt står emellertid icke att finna varken i betänkandet eller i riksdagstrycket. Man skulle måhända vilja förklara detta med att en dylik utredning är omöjlig att prestera. Men skulle man ej kunnat ha hört personer, som avtjänat kortare fängelsestraff, om vad dessa för egen del anse i frågan? Anledningarna till återfall i brott har man ägnat stort intresse och betänkandet innehåller en utförlig utredning härom. Däremot har man ej funnit anledning att intressera sig för orsaken till att den allt övervägande delen av de straffade ej återfalla.1 Och dock tycker man detta borde vara ett problem för alla dem som finna vårt nuvarande straffsystem hopplöst ineffektivt ur individualpreventiv synpunkt. Därtill kan emellertid läggas att en dylik utredning vore av största intresse för bedömande av straffets allmänpreventiva effekt.
Detta sista påstående kanske verkar överraskande. Vad den frigivne kan yttra sig om är ju endast hur han själv reagerat inför strafflidandet, medan det här är fråga om den fruktan straffhotet väcker hos allmänheten. Härvidlag må man emellertid först lägga märke till att vad vi kalla allmänheten egentligen utgöres av ett konglomerat av mer begränsade gruppbildningar, vilka skilja sig från varandra ifråga om yrkesverksamhet och levnadsstandard. Många brott förekomma huvudsakligen blott inom viss eller vissa av dessa grupper. Som exempel kan nämnas att en stor del av dem som göra sig skyldiga till rattfylleri — det brott som under normala tider föranleder majoriteten av de korta fängelsestraffen —- äro lastbilschaufförer. På vad sätt uppkommer det
inom denna yrkesgrupp en fruktan för strafflidandet? Ja, visst har det sin betydelse att det bland medborgarna i gemen finns en föreställning om att det är trist att sitta i fängelse. Men det spelar nog även en viss roll vad de chaufförer, som åkt fast för rattfylleri, berätta som sina upplevelser under fängelsetiden. Man får tänka på att här är det fråga om den enda yrkesförseelse, som i någon högre grad medför, att chaufförer få göra bekantskap med straffanstalterna. Och vad angår den nämnda påverkan från de straffades sida, må man lägga märke till att det icke enbart är vad var och en av dessa berättar för någon annan chaufför angående sina upplevelser i fängelset, som man har att ta hänsyn till, utan även och framför allt till den allmänna uppfattning angående straf flidandet som så småningom på grundval av dylika berättelser sprider sig i chaufförkretsar, t. ex. att fängelsetiden innebär en skön avkoppling från det jäktiga chaufförarbetet eller att den trista enformigheten i fängelser är deprimerande. Vilken uppfattning i denna fråga, som är den i chaufförkretsar vedertagna, vet jag ingenting om. Naturligtvis måste man även räkna med att olika individer kunna reagera högst olika under en kortare fängelsevistelse. Men under alla omständigheter vore det av intresse att veta hur härmed förhåller sig, då man söker bedöma fängelsestraffets avskräckande effekt. För att denna överhuvudtaget skall vara något att räkna med, måste dock straffet vara i någon högre grad olustbetonat för den övervägande delen av dem som tvingas undergå detsamma.
Att jag i det föregående valt rattfylleri som exempel motiveras icke endast av att de flesta kortvariga fängelsestraff utgör påföljd för detta brott. Utan det har även skett med tanke på att om denna strafform överhuvudtaget liar någon förmåga att väcka fruktan, så borde dess avskräckande effekt ha praktisk betydelse just vid rattfylleri. Detta sammanhänger med att allmänhetens moraliska hämningar mot detta brott fortfarande äro svaga. Så snart motsatsen är fallet måste nämligen så vitt jag kan förstå straffets avskräckande effekt vara av underordnad betydelse för den allmänna laglydnaden. Måhända skulle man härifrån vilja undanta individer, som äro moraliskt outvecklade, eller som tillhöra kretsar, vilkas gruppmoral uppvisar emot den samhälleliga moralbildningen stridande tendenser. Man måste emellertid ta hänsyn till att just sådana människor på grund av intellektuell undermålighet, lättsinne eller starka affekter ofta äro ganska oemottagliga för straffets avskräckande verkan.
Därmed ha vi kommit över på frågan om den berörda reformens betydelse för folkmoralens upprätthållande. Angående detta problem vill jag först framhålla att de som räkna med en sådan verkan av straffet, måste utgå från att en människas moralitet icke endast är beroende av att hon i barndomen lärt sig tio Guds bud och sedan under livet fått kännedom om innehållet i vissa lagstadganden utan att det därutöver krävs att individen ifråga livet igenom finner de ifrågavarande handlingsmönstren tillämpade av omgivningen samt att han uppfattar dem som en integrerande del av den härskande livs- och samhällsåskåd-
ningen. Att denna uppfattning är riktig, synes mig emellertid bestyrkas av de våldsamma förskjutningar i moraluppfattningen, som vissa folk uppvisat under de sista decennierna.
Emellertid kunde man under sådana omständigheter hävda den uppfattningen att straffets betydelse för folkmoralen endast är en reflex av dess avskräckande verkan. Denna medför att vissa amoraliska individer avhålla sig från brott, något som även ur moralbildningssynpunkt är en fördel, enär åtminstone varje obeivrat brott medför en viss »exempelfara». Enligt min mening begränsar sig emellertid straffrättskipningens moralbildande effekt icke härtill. Varje straffdom appellerar till allmänheten att ogilla den begångna handlingen och dess förövare. Och ehuru straffdomen naturligtvis icke uttrycker ett ogillande i samma mening som detta är fallet t. ex. med en lärares tillrättavisning av sina elever, har straffet förmåga att hos allmänheten väcka samma psykiska reaktion som en dylik tillrättavisning. Om straffdomen således icke är någon reprimand, så fungerar den dock socialt som en sådan. Detta får visserligen icke fattas så att varje medborgare, som får kännedom om en straffdom, kommer att uppleva ett dylikt ogillande. Men vetskapen om att upptäcka brott leda till fällande straffdom bidrar till att hålla den moraliska indignationen mot brottsligt handlingssätt vid liv och därmed även till att vidmakthålla och stärka de laglydiga medborgarnas egna moraliska hämningar. Ja, även själva straffverkställigheten torde bidra härtill, enär det utdömda straffets intensitet står i proportion till brottets grovhet. Även i privatlivet förekommer det ju att moraliskt ogillande uttrycks icke blott genom ord och åthävor utan även genom att den felande utsätts för en olägenhet som står i rimligt förhållande till vad han har förbrutit. Visserligen förekommer detta i högre grad inom primitiva än inom mer högtstående kulturer, men fortfarande finna de flesta människor det naturligt, att en moralisk reaktion kan komma till uttryck även genom en nedsättande behandling av den felande.
Hur skall man då från dessa utgångspunkter bedöma den berörda straffverkställighetsreformens inverkan på straffets moralbildande effekt? Departementschefen framhöll härvidlag i propositionen att »det icke torde kunna antagas att denna verkan skulle nämnvärt ökas eller minskas allteftersom straffverkställigheten göres strängare eller mildare». Menas härmed att det ur denna synpunkt är likgiltigt om de straffrättsliga påföljderna medföra något strafflidande i hävdvunnen bemärkelse? I så fall tror jag uttalandet är oriktigt i vad angår vårt svenska samhälle av i dag. Däremot kan man mycket väl tänka sig att någon gång i framtiden straffrättskipningen kan fylla sin moralbildande funktion utan att den dömde tillfogas något lidande. Att just detta sätt att väcka och vidmakthålla allmänhetens ogillande av brott framstår som naturligt, sammanhänger nämligen sannolikt med att därvid en social hämndkänsla vinner tillfredsställelse, vartill kommer att vedergällningsidén ingalunda enbart tillhör det förgångna. Fortfarande hysa många människor mer eller mindre dunkla föreställningar om det ödes-
bestämda eller ändamålsenliga i att den genom brottet rubbade »jämvikten» återställs genom att brottslingen utsätts för ett lidande, motsvarande det som han vållat genom sin gärning. Under lugna samhällsförhållanden måste emellertid den stigande kulturutvecklingen och folkbildningen medföra, att de nämnda hämndkänslorna försvagas liksom att vedergällningsidéns absurditet genomskådas och förlorar sin makt, över människornas sinnen. Ja, någon gång i framtiden kanske denna utveckling resulterar i att människorna finna det primitivt och orimligt att samhället tillfogar brottslingar lidande för att väcka och vidmakthålla moraliska känsloreaktioner emot brottsligt handlingssätt. Det förtjänar emellertid att framhållas att även under sådana omständigheter själva straffdomen kan fylla en moralbildande funktion. Detta torde emellertid förutsätta att domen fortfarande ger besked om brottets grovhet, ty annars kommer densamma icke att uppfattas som utslag av ett ogillande. Till slut må angående den framtida utvecklingen endast ytterligare understrykas, att krig och revolutioner kunna medföra bakslag i densamma, varom ju vår egen tids historia givit oss en skrämmande åskådningsundervisning.
Enligt det föregående borde en fortgående humanisering av straffverkställigheten ej behöva äventyra straffets moralbildande effekt, om blott denna utveckling ej går snabbare än den tidigare påtalade förändringen i allmänhetens syn på förhållandet mellan brott och straff. Som exempel på en sådan utveckling kan anföras den alltmer tilltagande användningen av böter på frihetsstraffets bekostnad. Lidandemomentet är visserligen i detta straff till den grad uttunnat att man med skäl såsom Lundstedt kan beteckna böter som »en symbol för det egentliga strafflidandet», men graden av ogillande kommer dock till uttryck lika väl i detta fall som vid frihetsstraff, särskilt om dagsbotssystemet vinner tillämpning.
I linje med denna utveckling ligger tydligen även att livet i fängelserna alltmer anpassas efter den levnadsstandard, som flertalet medborgare åtnjuter i samhället. Om det svenska folket i gemen blivit så humaniserat och nått en sådan kulturutveckling att de slutna anstalterna kunna ersättas med öppna sådana, låter sig självfallet ej med säkerhet ådagaläggas. Men en viss garanti härför utgör väl i alla fall det förhållandet, att förslaget mottagits med välvilja i pressen och utan allvarligare opposition antagits av riksdagen. Det enda tvivelsmål som härvid uppstod angick den öppna anstaltsvistelsens begagnande vid korta fängelsestraff. Bl. a. ansågo tvenne av lagrådets ledamöter att förslaget borde ändras på denna punkt. Deras synpunkt var härvid den att om »en stor del av verkställigheten icke längre skulle av gemene man1 uppfattas såsom en bestraffning i vedertagen mening, äventyras särskilt den moralbildning, som är en av straffets viktigaste funktioner». Detta uttalande överensstämmer med den ståndpunkt, för vilken jag här gjort mig till tolk. Böra emellertid allmänhetens känsloreaktioner vara bestämmande för hur långt man kan driva en i och för sig önskvärd humanisering av straffverkställigheten, vore det av stort
intresse att genom en Gallupundersökning få tillfälle att avläsa den allmänna opinionens ståndpunkt i detta avseende. Skulle det icke vara lämpligt att strafflagberedningen i sitt fortsatta arbete på reformeringen av det straffrättsliga reaktionssystemet begagnade denna metod för att få åtminstone några hållpunkter vid bedömande av den för detta reformarbete måhända mest betydelsefulla faktorn?
Om det sålunda är omöjligt att exakt fastställa det mått av lidande varmed frihetsstraffet för närvarande bör vara förenat för att detsamma skall kunna fylla en moralbildande funktion, kan man däremot i andra avseenden med större säkerhet uttala sig om förutsättningarna för att straffet skall kunna fylla en sådan uppgift. Som antytts i det föregående kan det ej betraktas som uteslutet att man någon gång i framtiden kommer därhän att folkmoralens upprätthållande icke förutsätter någon annan reaktion mot brottsligt handlingssätt än att detsamma offentligen konstateras och domaren fastställer dess svårhetsgrad. Är det emellertid erforderligt att ogillandet även kommer till uttryck i någon form av vedergällning, måste dennas intensitet anknytas till gängse moraliska föreställningar. Annars kommer påföljden ifråga att uppfattas endera som ett orättvist straff eller också som en etiskt indifferent åtgärd och i intetdera fallet kommer den att bidra till att hos allmänheten inskärpa brottets förkastlighet. Även individualpreventivt bestämda påföljder ha visserligen den betydelsen för folkmoralens upprätthållande att de för allmänheten understryka den vikt staten fäster vid att dess lagar vinna efterföljd. De medborgare, vilka känna solidaritet med det samhälle de tillhöra, måste givetvis ta intryck härav. Däremot kan man enligt min mening icke tänka sig att dessa påföljder väcka moralisk känsloreaktion på samma sätt som i privatlivet en sådan uppstår i en ansedd och auktoritativ persons omgivning, då denne med ogillande reagerat mot en företagen handling. I all synnerhet gäller detta då ådömande av dylik åtgärd motiveras av att brottslingen lider av en sjukdom eller en psykisk defekt, som påkallar särskild vård. Ett sedligt ogillande förutsätter nämligen att den som utsätts därför anses vara en normalt utrustad individ med vilken bedömaren kan s. a. s. identifiera sig. Ingen känner moralisk indignation mot en stångande tjur eller en vansinnig, som slår blint omkring sig. Vid stigande psykologisk allmänbildning kan man emellertid förutsätta att allmänheten kommer att på samma sätt betrakta sådana mer svårbedömbara psykiska brister som psykopati och neuroser. Då det av humanitära och individualpreventiva skäl är synnerligen önskvärt att brottslingar, som lida av dylika defekter, i stället för att straffas bli omhändertagna för vård, bör man sålunda i samband med reformer i denna riktning sörja för att det i folkundervisningen och genom det fria folkbildningsarbetet sprids kännedom om psykiatriens landvinningar. Skulle så icke bli fallet, riskerar dessutom det ifrågavarande reformarbetet bakslag av den art, som genom riksdagsbeslutet föregående vår drabbade domstolarnas praxis att med stöd av SL 5: 5 i dess tidigare lydelse i alltmer ökad omfattning straffriförklara psykopater.
Av det föregående har framgått att 0111 påföljden på brott skall kunna verka moralbildande måste de av allmänheten uppfattas som straff och ej som vårdåtgärder. Att de av lagstiftaren och domstolarna betecknas som straff har sålunda sin givna betydelse. Här ha vi ett av de fall där den juridiska nomenklaturen och systematiken har betydelse för uppnående av de mål som lagstiftaren satt sig före. Skulle fängelse anges vara en med behandling på alkoholistanstalt eller sinnessjukhus jämställd form av social- och sjukvård och detta betraktelsesätt vinna allmänhetens gehör, så skulle straffreaktionens betydelse för folkmoralen så småningom upphöra.
Det finns anledning att erinra härom enär det i yttrandena över lagförslaget på sina håll förekomma uttalanden om att genom detsamma frihetsstraffet ej längre kommer att verka »förnedrande» på dem som utsatts för detsamma. Enligt min mening kan det icke undvikas att straffet i viss utsträckning har sådan verkan, om det skall kunna fylla sin uppgift i moralbildningens tjänst. Att frihetsstraff användes som strängare straff än böter sammanhänger just med att medan sistnämnda straff uppfattas som ett relativt milt klander av den felande, ett frihetsberövande verkar nedsättande på ifrågavarande persons värdighet som fri medborgare och minskar det anseende han åtnjuter i sin omgivning. Och jag vill i detta sammanhang särskilt understryka att det icke torde vara möjligt att inrikta medborgarnas indignation mot brottsligt handlingssätt utan att indignationen även träffar dem som begått brott. Förhållandet är härvid detsamma som vid samvetskval över egna felsteg; dessa rikta sig ej mot felstegen såsom sådana utan mot att man gjort sig skyldig därtill.
För ytterligare belysning av min uppfattning om straffets moralbildande funktion må här i förbigående uppmärksammas det förslag till reformering av det straffrättsliga reaktionssystemet, som justitierådet GULDBEKG skisserat i sin tidigare omnämnda uppsats. Enligt Guldberg borde straffriförklaringarna av psykiskt defekta brottslingar upphöra och vård på sinnessjukhus ådömas som en med straff jämställd brottspåföljd. Och han utgår från att en dylik reform ej skulle äventyra straffets moralbildande effekt. Enligt min mening är detta icke riktigt. Folk kan inför en dylik reform tänkas reagera på två olika sätt. Endera kommer sinnessjukvård att betraktas som ett straff och de sinnessjuka som brottslingar, gentemot vilka man bör reagera med moraliskt ogillande. Det vore naturligtvis ett högst beklagligt resultat av reformen. Eller också kommer fängelse och straffarbete att anses vara speciella former av social- och sjukvård. Men i så fall ha de förlorat varje anknytning med folkmoralen och komma ej längre att fylla någon moralbildande funktion. Häremot kan icke invändas att även gällande rätt känner sådana mellanformer mellan straff och socialvård som ungdomsfängelse och förvaring. I allmänhet torde nämligen folk ha en högst osäker uppfattning om dessa instituts karaktär. Jag har träffat även jurister som i förvaringen se icke en form av social- eller sjukvård utan ett straff, ehuru ett orättvist sådant. Under sådana omständigheter skulle
jag vilja ifrågasätta om ej den ändamålsenliga reformen vore att avskaffa förvaringen som påföljd av brott och ersätta den med en för praedeliktuella och postdeliktuella vårdfall enhetligt organiserad psykopatvård. Ur terapeutisk synpunkt kan det väl ej vara önskvärt att vissa vårdformer betecknas som påföljder av brott. Ett sådant betraktelsesätt ger ju ett sken av berättigande åt den bland tvångsintagna patienter stundom förekommande uppfattningen att ett frihetsberövande på medicinska indikationer är ett slags straff. Dessutom förhåller det sig ju så att den brottsliga handlingen i dessa fall endast har betydelse av indicium på en psykisk eller psyko-fysisk defekt.
En anledning till att Guldberg vill avskaffa straffrihetsförklaringarna synes vara att dessa skulle förutsätta tron på den fria viljan. Men varför skulle detta vara nödvändigt? Då sinnessjukdom eller sinnesslöhet utgör orsak till brottslighet, saknar straffet som vi funnit i det föregående varje moralbildande effekt. Skulle ej detta förhållande kunna vara tillräckligt som motivering för straffrihet? Och icke behöver man väl för den skull tillskriva normala brottslingar en fri vilja? Med avseende på dessa förhåller det sig väl tvärtom så att straff är motiverat ur allmänpreventiv synpunkt just därför att brottet har andra orsaker än att gärningsmannen lider av en psykisk defekt.
Emellertid förefaller det som om Guldberg själv icke vore fullt övertygad om att den mänskliga viljan är kausalt betingad som allt annat verkligt. Sålunda säger han att man »vid upprätthållande av lag och rätt är bäst betjänt med teorien om viljans frihet som arbetshypotes». Som skäl härför anföres bl. a. att »icke ens de vetenskapsmän, som förneka viljans frihet, torde vara benägna att helt underkasta sig själva och omgivningen ett ödesbestämt beteendemönster». Guldberg menar tydligen att en konsekvent determinist måste anse, att det icke tjänar något till att »tänka efter», innan man handlar, enär innehållet i ens vilja ändock är bestämt på förhand. Att viljan är orsaksbunden betyder emellertid intet annat än att innehållet i densamma är betingat av vissa tidigare inträffade förhållanden. Ett sådant är just om personen ifråga »tänkt efter» och hur ingående han därvid begrundat olika handlingsmöjligheter. Och den som anser det likgiltigt vilken av dessa han finner vara den lämpligaste, enär viljan är orsaksbunden, begår tydligen det misstaget att anse verkan vara oberoende av hur orsaken är beskaffad. Däremot är det riktigt att mitt val kan ödesdigert påverkas, om jag, samtidigt som jag överväger hur jag bör handla, koncentrerar uppmärksamheten på att viljan är orsaksbunden. Men vad det beror på kanske bäst illustreras av ett exempel, där det icke är fråga om något val. Om jag är till häst och skall hoppa över ett högt hinder, så tänker jag ej på risken att rida omkull, medan jag driver fram hästen mot hindret. Och skulle jag vara dum nog att hänge mig åt en dylik tankeverksamhet, så rider jag säkert omkull. Däremot gör jag givetvis klokt i att innan jag sätter igång kalkylera den ifrågavarande riskens storlek.
Anser man straffets uppgift väsentligen vara allmänpreventiv, kan man emellertid ej undgå att ställa sig frågan, om det från rent moralisk
synpunkt kan försvaras att man i detta syfte åsamkar människor lidande, i all synnerhet som brottslingar — även med bortseende från att de få utstå straff — i allmänhet tillhöra samhällets olycksbarn. LUNDSTEDT var i sitt tidigare berörda riksdagsanförande inne på detta problem, varvid han karakteriserade brottslingen »såsom en slags martyr för samhällsorganisationens skull». Häremot invände en annan ledamot av andra kammaren herr MOSESSON, att »det måste ur en enkel samhällssyn hävdas, att det hör till det allra värdefullaste vid straffets verkställighet att just kunna hänvisa till och väcka den känsla av skuld, som finnes hos de bästa och de hoppfulla fallen, och vidare att hänvisa till att i straffet också ligger en sonande betydelse». Denna meningsskiljaktighet finns anledning att närmare uppmärksamma. Lundstedts syn på förhållandet mellan brott och straff är sociologiskt och han betraktar brottslingens öde mot bakgrunden av straffets samhällsfunktion. Herr Mosesson anknyter däremot till det föreställningssätt, vartill känslor av skuld och indignation associeras. Därför att gärningsmannen är skuld till brottet skail han lida sitt straff, varigenom han emellertid kommer att sona det som han förbrutit. Något verklighetsunderlag ha emellertid icke dessa satser och i anslutning till vad som tidigare framhållits angående viljefrihetens problem skulle jag vilja göra gällande att det icke finns någon anledning att anta, att känsloupplevelser av skuld och indignation förutsätta att människorna anse sig ha en fri vilja och därigenom »ha skuld» till sina brottsliga handlingar. Dessa idéer äro säkerligen att betrakta som sekundära efterrationaliseringar medan det primära är själva känsloreaktionerna. Däremot torde det vara omöjligt att på en gång tänka sig brottslingen som en samhällets martyr och vara indignerad över vad denne har gjort. Ett brott må vara aldrig så bestialiskt, fördjupar jag mig i dess orsaker försvinner den moraliska indignationen. Ehuru det innebär någon överdrift skulle man kunna säga att denna förutsätter, att kausalbetraktelsen ej drivs längre än till att viss person konstateras vara gärningsmannen. Och på den som ser straffet i dess samhällsfunktion, kan en straffverkställighet ej samtidigt verka som en moralisk appell. Den kritiska bedömningen och den moraliska värderingen försiggå s. a. s. på olika psykiska plan.
Det finns emellertid även ett annat moment i Mosessons uttalande som förtjänar att uppmärksammas. Han menar det vara ändamålsenligt ur individualpreventiv synpunkt att den dömde upplever strafflidandet som ett sonande av brottet. Modern fängelseexpertis synes emellertid ej tillmäta denna straffets funktion någon större betydelse. Åtminstone menar man det vara långt viktigare att fångarna genom lämpligt arbete förberedas för sitt återvändande till friheten, samt att man genom en välvillig behandling underlättar för dem att återvinna sin självtillit och övervinna sin bitterhet mot samhället. Det är ju också möjligt att tanken på straffets sonande förmåga håller på att mista sitt grepp om människornas sinnen samtidigt som detta blir fallet med den därmed sammanhängande vedergällningsidéen. Emellertid är det ej blott
de straffade utan även allmänheten som blivit främmande för tanken på straffet som ett försoningsoffer. Ty i annat fall syns man mig ha svårt att förklara den ovilja och misstro som möter de frigivna. Enbart återfallsrisken kan knappast motivera denna inställning. Straffet ger en fläck som ej går att tvätta bort. Detta är otvivelaktigt en högst betänklig konsekvens av vårt straffsystem. Visserligen förstärks på detta sätt straffets verkan som avskräckningsmedel, något som tagits till intäkt för att själva straffverkställigheten kan göras humanare. Men ur individualpreventiv synpunkt är det dock ofördelaktigt att strafflidandet kommer efter straffverkställigheten och försvårar den frigivnes återanpassning i samhället. Och ur moralbildningssynpunkt är det visserligen nödvändigt att påföljd på brott innebär ett ogillande, men en fördel med att detla uttrycks genom att gärningsmannen tillfogas ett lidande, borde väl just vara att då straffet avtjänats, brottet anses sonat och något klander ej längre riktas mot gärningsmannen. Finnas ej längre några folkpsykologiska förutsättningar härför, måste man av humanitära skäl ta under övervägande om ej begagnandet av frihetsstraff kan minskas till ett minimum och de korta frihetsstraffen helt ersättas med böter och indrivning av eventuellt skadestånd genom införsel. Måhända skulle dessutom skadans ersättande i högre grad än strafflidandet medföra att den dömde ansågs lia sonat sitt brott. Som vedergällning av brott te sig otvivelaktigt privata sanktioner mer naturliga än offentliga.
Den här berörda verkställighetsreformen innebär emellertid ej någon minskning i begagnandet av frihetsstraff utan endast en humanisering av straffverkställigheten. Tidigare ha här berörts de s. k. öppna anstalterna och vilket inflytande dessa kunna tänkas få på straffets allmänpreventiva effekt. En annan nyhet, som bör uppmärksammas i detta sammanhang, är den ökade möjligheten till permission och s. k. frigång, d. v. s. att fången arbetar hos arbetsgivare utom anstalten. Måhända förtjänar rent av dessa reformer större uppmärksamhet ur allmänpreventiv synpunkt än de öppna anstalterna. Skall frihetsstraffet fylla sin funktion ur moralbildande synpunkt måste fången nämligen behandlas så, att det är för alla uppenbart att han under strafftiden är berövad någon betydelsefull medborgerlig rättighet. Straffverkställighetsreformen strävar emellertid efter att »i möjligaste mån låta förhållandena på anstalten efterlikna livet i det fria». Under sådana omständigheter är det särskilt viktigt att själva frihetsberövandet framstår för allmänheten som en av brottet motiverad degradering av brottslingen i hans medborgerliga ställning. Om frihetsberövandet ej hindrar den dömde att ändra sitt hittillsvarande levnadssätt, äger påföljden mer likhet med en villkorlig dom än med ett frihetsstraff. Och klart är att särskilt en frigång kan organiseras på sådant sätt att man kommer detta resultat mycket nära. Så hade väl också blivit fallet om man följt ett förslag under förarbetena att den dömde vid frigång även skulle erhålla bostad hos arbetsgivaren, i all synnerhet om lian därjämte erhållit avlöning i överensstämmelse med gällande kollektivavtal. Huruvida bestämmel-
serna om permission och frigång så som de blivit formulerade i den slutgiltiga lagtexten komma att medföra någon minskning av straffets moralbildande effekt, är emellertid något som jag ej vågar hysa någon bestämd uppfattning om. Även i detta avseende kunde emellertid en opinionsundersökning tänkas ha varit av värde. Och under alla omständigheter tror jag att till en början en viss återhållsamhet i tilllämpningen av de nya bestämmelserna skulle vara att tillråda. Om allmänheten också visar stor förståelse för humanitära reformer av straffverkställigheten i princip, brukar den samtidigt kunna vara mycket rigorös i konkreta fall. En enda rymning under permission kan säkert, om det är fråga om någon som avtjänar straff för ett grovt brott, väcka gemene mans vedergällningskänslor till livs och resultera i krav på återgång till strängare verkställighet.
Av ovanstående korta reflexioner framgår att jag delar LUNDSTEDTS uppfattning angående lagförslagets bristfälliga motivering. Emellertid måste man samtidigt medge att det icke hade varit lätt att prestera någon utredning angående reformens allmänpreventiva verkningar. Det går ju icke att utföra några experiment på detta forskningsområde. Och även den mest ingående analys av straffets moralbildande verkan kan ju endast leda till en precisering av vad man menar med denna term, men aldrig ådagalägga att en sådan effekt verkligen föreligger. Skulle straffet till äventyrs verka moralbildande, kunde det dessutom tänkas, att man ändock kunde undvara detsamma, enär andra samhällsinstitutioner inverka tillräckligt upprätthållande på folkmoralen. Man måste därför ge lagrådet rätt i att »allmänpreventioncn beror av folkpsykologiska faktorer, som undandra sig ett noggrant bedömande». Det är här åtminstone delvis fråga om kausalsammanhang, som ej kunna vetenskapligt utredas, och där det ej finns någon annan utväg än att lita till intuitionen och den allmänna livserfarenheten. Men i några avseenden ha vi funnit det sannolikt att opinionsundersökningar skulle ha kunnat ge en viss inblick i förhållandena. Det kan synas egendomligt, att då frågan om straffets sociala funktion så ingående diskuterats, ingen intresserat sig för en dylik arbetsuppgift. Fältsociologiska undersökningar äro emellertid överhuvudtaget sällsynt förekommande i vårt land. Trots mycket diskuterande har man ej ens lyckats åstadkomma en professur i sociologi! För den fortsatta reformeringen av det straffrättsliga reaktionssystemet skulle det säkerligen ha sin betydelse att man snarast rådde bot på detta missförhållande.