OM TILLÄMPNINGEN AV FÖRUTSÄTTNINGARNA FÖR DOM Å FÖRVARING.

 

AV

 

SINNESSJUKLÄKARE FOLKE KINNMARK.

 

Vårdanstalten å Hall, sinnessjukavd. vid Håga.

 

Förvaringsinstitutet tillkom 1927 som en samhällets skyddsåtgärd mot särskilt farliga, abnorma förbrytare och drabbade till en början mest bottenskiktet bland brottslingarna men tiligreps småningom också i andra, lindrigare men recidiverande fall. Tendensen att vidga indikationerna för förvaring har sedan fortsatt samtidigt som man låtit omhändertagandet ske på ett relativt tidigt stadium. Enligt den nya, från 1/1 1946 tillämpliga lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt av 18 juni 1937 ha indikationerna ytterligare vidgats; bl. a. har kravet på tidigare fullgjort straffarbete eller visst straffminimum för det aktuella brottet slopats. Också de nya tillräknelighetsbestämmelserna, vilka trädde i kraft 1/1 1946, bidraga säkerligen att öka förvaringsklientelet eftersom många av sådana psykopater, vilka enligt hittills tilllämpad praxis kunnat exkulperas och omhändertagas å sinnessjukhusen, i stället komma att ådömas förvaring. Från att från början ha varit en skyddsåtgärd från samhällets sida har förvaringsinstitutet i praxis blivit ett slags friare fängelse med icke tidsbestämt straff, en utveckling, som kanske icke alltid varit lycklig, då förvaringen ofta drabbat slumpvis. En av orsakerna härtill kan sökas däri, att de olika instanser, som ha att yttra sig, antingen så att säga oombedda ingripit i varandras verksamhet eller tvingats därtill genom formuleringen av domstolens frågor, något som väl knappast varit meningen men mer eller mindre utan protester accepterats och medfört ett visst osäkerhetstillstånd. Det kan därför kanske vara motiverat att vid ikraftträdandet av 1937 års lag om förvaring och internering något dröja vid nu omnämnda förhållande i avsikt att därigenom söka få fram klarare linjer.
    Liksom det åligger domstolen att på förekommen anledning besluta om sinnesundersökning tillkommer ävenledes på ett par undantag när domstolen initiativet till förvaring. Benägenheten att undersöka möjligheten av lagens tillämpning, d. v. s. att efter erhållet begärt läkarutlåtande hänskjuta frågan lill interneringsnämnden för yttrande, är emellertid högst olika hos olika domstolar, och det förekommer, att

 

personer, som i olika etapper avtjänat många års straffarbete, vid nytt brott hänvisas till undersökning utan att samtidigt förutsättningen för förvaring blir prövad. Sålunda undersökte jag 1943 en för bedrägeri åtalad, då 43-årig köpman, vilken tidigare icke undersökts men under åren 1914—27 hörts av polisen sammanlagt nio gånger angående fickstölder och andra tjuvnadsbrott samt en gång angående våldtäkt, under åren 1922—24 bötfällts tre gånger för bl. a. förseelse mot hotellstadgan, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning samt våld mot person, under åren 1916—38 tillbragt sammanlagt sju år i fängelse (inbrott, rymning från militärtjänst, ovarsamt framförande av automobil) och fem år på tvångsarbetsanstalt (lösdriveri), en gång utvisats från Norge samt anhållits eller bötfällts för fylleri ett flertal gånger, enbart under åren 1941—43 sju gånger. Han dömdes med tillämpning av bl. a. 5 kap. 6 § SL till frihetsstraff av såväl underrätt som hovrätt. Det är ju förståeligt, om i dylika fall läkaren frestas att oombedd påpeka förvaringslagens existens, ehuru han eljest av flera skäl bör hålla på att endast besvara de frågor, domstolen ställt, och ingenting annat, detta dess mer som i fråga om förvaring bedömningen av förutsättningarna i första hand ju åvilar interneringsnämnden och dessutom knappast är ett medicinskt spörsmål, ehuru det så kan tyckas att döma av domstolsfrågornas formulering. Enligt nuvarande praxis inhämtar domstolen läkares utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående och behov av vård på sinnessjukhus samt i förvarings- och interneringsfallen dessutom beträffande frågorna om mottagligheten för straff och vådligheten. Då formuleringen av otillräknelighetsbestämmelserna varit oklar, har läkaren faktiskt tvingats till ett avgörande, som icke tillkommer honom utan domstolen, såsom huruvida sinnesbeskaffenheten är att hänföra till det ena eller det andra lagrummet i SL. Juristerna ha anmärkt mot dessa läkarnas »tolkningsförsök», men de ställda frågorna kräva dessa »tolkningar» — i de fall, då blott beskrivning av sinnestillståndet utan hänvisning till paragraf lämnas, infordrar alltid domstolen medicinalstyrelsens yttrande för att få tillståndet bedömt som »5:5» eller »5:6». I fråga om behandlingen har läkaren hittills blott haft att yttra sig i den mån denna avser sinnessjukvård eller annan medicinsk vård, men enligt de nya bestämmelserna om sinnesundersökning i brottmål tillkommer ytterligare befogenhet genom föreskriften, att det i utlåtandet »bör anmärkas», därest den undersökte »finnes eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål för särskild åtgärd». Även om denna föreskrift, så som den formulerats, icke innebär skyldighet, är det fara, att den tages till intäkt för den praxis att föreslå viss kriminalpolitisk behandling, som en del läkare och stundom rättspsykiatriska nämnden av eget initiativ utbildat senare år. Bestämda olägenheter måste emellertid vidlåda ett sådant förfarande, som bl. a. förutsätter en ingående kännedom om olika icke medicinskt betonade anstalters resurser och möjligheter i behandlings- och arbetsväg — vilken tyvärr blott sällan är för handen — och vidare någon förtrogenhet med juridiska frågeställningar,

vilken finnes än mer sällan. Frånsett att förfarandet även är ägnat att öka irritationen hos dem, som redan nu anse, att läkarna med sina utlåtanden och ofta kategoriska påståenden (om prognos, behandling etc.) söka dirigera eller rent av binda domstolarna i deras fria prövningsrätt, medför det dessutom alltid risken att låta önskan om viss kriminalpolitisk behandlingsform inverka på bedömningen av sinnesbeskaffenheten. Så har tyvärr ofta varit fallet.
    Fall I. S. G. E. B., tilltällighetsarbetare, f. 1902, ogift. — Ingen känd hereditet, två bröder skötsamma. — Utackorderades i fosterhem vid 7 års ålder, vid faderns död, några år. Genomgått folkskola med bra betyg, började sedan som springpojke men har aldrig lärt sig något ordentligt yrke utan haft olika tillfällighetsarbeten. Kom 1917 till Bona efter att tillsammans med en bror ha deltagit i ett upplopp, varunder han kastat sten på polis. På Bona visade han sig lögnaktig och opålitlig, rymde 5 gånger, höll sig undan längre eller kortare tid och »livnärde» sig härunder genom stölder. Häktades 1919 och ådömdes 8 månaders straffarbete. Vid ytterligare 7 olika tillfällen har han sedan dömts till straffarbete för tjuvnadsbrott och har avtjänat sammanlagt 16 år 4 månaders straffarbete, varnats för lösdriveri och ådömts fylleriböter eller andra bötesstraff, varjämte han avtjänat straff jämväl i Norge och Danmark. — På fängelserna har han mestadels hållit sig för sig själv, varit lugn och stillsam men ibland irriterad, under senare åren misstänksam och kverulerande. Under sista fängelsevistelsen 1939—43 uppträdde han »mycket underligt, slängde då och då sina verktyg i vredesmod eller kunde ligga fullkomligt apatisk flera dagar i följd». — Strax efter sista frigivningen i april 1943 började lian med stölder och inbrott, och efter häktning beslöts sinnesundersökning, varvid åklagaren yrkade på prövning av förutsättningarna för intagning i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. — Vid undersökningen kunde intet anmärkningsvärt konstateras, »vanligen lugn och stillsam men då och då retlig eller tjurig», »indifferent sinnesstämning och inga uttalade affekter». Testning enl. Terman gav en kvot på 102, minnet, inpräglingsförmågan och uppmärksamheten voro utan anmärkning, och schizofrena symtom kunde icke påvisas. »Någon allvarligare psykisk abnormitet» hos pat. kunde inte påvisas, hans ådagalagda »nonchalans» och »smått drulliga benägenhet att låta tillfälliga misstämningar och anfall av dåligt humör gå ut över omgivningen» tolkades som »sammanhängande med den anstaltsmentalitet, som man oftast finner hos även psykiskt normala människor». Ehuru SL 5 kap. 5 och 6 §§ icke ansågos tillämpliga, förklarades, att han »som asocial skadegörare» både vore oemottaglig för straff och vådlig för annans säkerhet till egendom. — Han dömdes till 4 års straffarbete men skulle i stället för alt undergå straffet intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. -— I februari kom han till Norrköping, var där tyst, stilla och arbetsam, överflyttades i oktober till Hall, var också där stillsam utan egentligt umgänge men blev frampå våren 1945 grinig, sov dåligt och grubblade, tyckte allt tedde sig hopplöst och inlogs då för närmare observation på Håga. Han visade sig vara en emotivt avtrubbad, flack och tom, dysforisk, fåordig, lättirriterad, misstrogen individ med vaga åsyftningsidéer. Även om en del av dessa symtom

måste tolkas som reaktiva, rör det sig dock om en schizothym-schizoid psykopat, som sedan tidiga år varit opålitlig och dåligt anpassad. Därest undersökning beslutats tidigare — tillfälle fanns 1932, 1936 och 1939 — medan de formella förutsättningarna för internering ännu icke förelågo, är det väl rätt troligt, att hans asociala läggning, känsloflackhet och brist på moraliska hämningar ansetts utgöra tecken på sådan psykisk abnormitet, som anges i SL 5 kap. 6 §, och fallet gått till förvaring.

 

    Läkarens uppgift är att bedöma den tilltalades sinnesbeskaffenhet och behov av sinnessjukvård, och lians mening härom underkastas medicinsk granskning i medicinalstyrelsen av särskild läkare och ibland av rättspsykiatriska nämnden. Förutsättningarna för förvaring (och internering) åligger det enligt »förvaringslagen» interneringsnämnden att pröva. Eftersom det sålunda icke är undersökningsläkaren (eller medicinalstyrelsen), som skall yttra sig om lämpligheten i ett givet fall av förvaring, är det ju rätt onödigt av domstolen att fråga läkaren om vådlighet och straffemottaglighet, detta så mycket mer som domstolen av interneringsnämnden ofta får helt annat besked.
    Ej sällan händer, att läkaren (eller rättspsykiatriska nämnden) yttrar sig om straffemottagligheten och vådligheten, oaktat domstolen icke frågat härom, och därmed oombedd tager initiativet till förvaring. Olägenheten med ett dylikt förfaringssätt är emellertid påtaglig också av andra skäl. Domstolen plägar visserligen vid fall av sådant initiativ hänskjuta frågan till interneringsnämnden men resultatet av nämndens prövning innebär ofta ett underkännande av den från medicinskt håll föreslagna åtgärden, vilket ju är ägnat att inge en känsla av osäkerhet.
    Fall II. A. G. R., direktör f. 1901. — Ingen känd hereditet. — Vanlig folkskola, en del militära skolor, en kortare handelskurs. Efter en del kortvariga anställningar bedrivit egen verksamhet inom olika branscher, bl. a. bankirrörelse. — 1934 ådömd 2 år 7 mån. straffarbete för 8 olika bedrägeribrott. — Därefter driftig och företagsam egen företagare. — Anhölls i nov. 1943 för ett 20-tal bedrägeribrott och en del förskingringar, vari genom han tillskansat sig sammanlagt omkring 125,000 kronor. — Rätten beslöt undersökning och begärde yttrande om sinnesbeskaffenhet och vårdbehov. I utlåtandet påpekades vissa brister i R:s känslo- och viljeliv (psykopati), men dessa ansågos ej så svåra, att han på grund därav vid tiden för brottens begående befunnit sig i sådant sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 och 6 §§ SL. Medicinalstyrelsen fann ytterligare psykiatrisk granskning erforderlig och sedan domstolen överlämnat handlingarna till styrelsen, avgav dess rättspsykiatriska nämnd utlåtande av innehåll, att R. på grund av psykisk abnormitet vid tiden för brottens begående varit och alltjämt vore av sinnesbeskaffenhet, som avsåges i 5 kap. 6 § SL, att han på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straff avsedda verkan och att han vore vådlig för annans säkerhet till egendom. Fallet gick på grund härav till interneringsnämnden, som dock enhälligt förklarade förutsättningar för förvaring icke vara förhanden. Han dömdes sedan utan tillämpning av 5:6 till frihetsstraff, vilken dom sedermera fastställdes av såväl hovrätten som HD.

 

12 —467004. Svensk Juristtidning 1946.

    Understundom inträffar det, att ett läkarutlåtande, som »utan åtgärd» granskats i medicinalstyrelsen, sedan blir föremål för ändring, därest domstolen hänskjuter frågan till styrelsen, d. v. s. rättspsykiatriska nämnden. Detta, att den högsta medicinska sakkunskapen lämnar olika besked är naturligtvis en olägenhet, som kan rubba tilltron till det auktoritativa i utlåtandena men väl är ofrånkomlig med nuvarande ordning. Det händer även, att medicinalstyrelsen via rättspsykiatriska nämnden icke blott korrigerar det tidigare beslutet »utan åtgärd» utan därvid också ingår på frågor, som domstolen icke framställt.
    Fall III. — J. S. L., lagerarbetare, f. 1911, ogift. — Modern lösaktig, tidvis sinnessjuk (sinnesslö?). Född u. ä., utackorderad på åtskilliga ställen, snattade redan 1919 i granngårdar, i hemmet och i skolan, hade vid 11 års ålder »sexuellt umgänge» under en längre tid med två 4—6 åriga flickor. — Folkskola, klent begåvad, dock ej kvarsittare. Omhändertagen av Barnavårdsnämnden 1923, intagen å dåvarande uppfostringsanstalten å Hall 1925—1929, under åren 1930—35 vid 7 olika tillfällen ådömd frihetsstraff för tjuvnadsbrott. Har avtjänat 5 år 4 mån. straffarbete. Senare arbetat i olika cykelexpresser till 1943, därefter blott tillfälligt arbete. — Den 1944 anhållen för stöld och rånförsök. Han undersöktes å Håga sedan rätten beslutat inhämta yttrande om sinnesbeskaffenhet och vårdbehov. —- Han befanns vara en debil, nästan imbecill, kall psykopat av schizoid-hysteroid typ, föreslogs i utlåtandet bli straffriförklarad och intagen å sinnessjukhus (stark reaktiv depression, cellintolerant). I utlåtandet hade framhållits, att han sannolikt var oemottaglig för vanligt straff och på grund av farlighet borde omhändertagas på ett mera varaktigt sätt. — Utlåtandet passerade medicinalstyrelsen utan åtgärd, men rådhusrätten infordrade interneringsnämndens yttrande, som gick ut på tillstyrkan av förvaring, och domstolen dömde till förvaring (straffarbete 3 år 6 mån). — L. klagade i hovrätten, som infordrade medicinalstyrelsens utlåtande ang. sinnesbeskaffenhet och vårdbehov, och rättspsykiatriska nämnden avgav då utlåtandet, att L. på grund av psykisk abnormitet vore av sinnesbeskaffenhet, som avsåges i 5 kap. 6 § SL, endast i ringa mån mottaglig för straff och vådlig för annans säkerhet till person och egendom samt icke i behov av vård på sinnessjukhus. — Han vårdades ännu lång tid på sinnessjukavdelning, fick straffet nedsatt till 2 år men utbytt mot förvaring, fann sig till sist i det hela och kom till Norrköping.

 

    Då bedömningen av en persons sinnesbeskaffenhet d. v. s. ställandet av en psykiatrisk diagnos, måste anses vara en rent medicinsk angelägenhet — »ändamålet med en sinnesundersökning är att giva domstolen ett sakkunnigt utlåtande rörande den undersöktes sinnesbeskaffenhet» förklarar justitieministern i yttrande i propositionen 1945: 239 — är det likaledes ägnat att skapa otrygghet, när interneringsnämnden ingår i självständig prövning av sinnesbeskaffenheten och anmäler en från all medicinsk sakkunskap avvikande mening.
    Fall IV. A. L., svarvare, f. 1920, ogift. — Fadern alkoholist, modern efterbliven, två bröder kriminella, den ene av dem dessutom alkoholmissbrukare. — Folkskola, medelmåttigt begåvad. — Under åren 1939—43 straffad

vid 5 olika tillfällen för tjuvnadsbrott med en sammanlagd strafftid av 2 år 15 dagar. Under fängelsevistelsen 1941 fick han en cellpsykos med efterföljande depression. Frigavs från sista straffet i april 1944, påbörjade därefter rekryttjänst vid KI, fick 8/7 15 dagars vaktarrest för undanhållning och »simulation», hade legat hemma en vecka i ryggskott och avhämtats till sjukstugan, där man vid undersökning icke kunde påvisa någon sjukdom. Gjorde 9/7 sent på kvällen i hemmet ett suicidalförsök, stoppade gasslangen i mun och blev medvetslös, kom till Sabbatsberg och därifrån på vårdattest till Långbro 11/7, vårdades under diagnos psykopathia levis (psychosis per traum. mentale) och utskrevs 21/7 med intyg om uppskov, var alltjämt ur balans, kunde inte förmå sig att återvända till regementet, trodde att man där hade reda på självmordsförsöket, men hade ju ingenting att frukta, trivdes f. ö. i det militära och hade dessutom intyg för uppskov. Han kände sig »nervös» och »nere», »ingen ro för nånting», gick och drev och kände sig rastlös, sammanträffade härunder tillfälligt med sin yngre bror och dennes kamrat och deltog på deras förslag i ett inbrott. Under rannsakningstiden deprimerad med suicida funderingar och ett conamen. — Rätten beslöt undersökning om sinnesbeskaffenhet, vårdbehov, mottaglighet för straff och vådlighet. Vid undersökningen å Håga framkom, att L. sedan i juni varit dyster, »grubblat över livet», oroat sig för fästmön, sin pojke och sin ekonomi, tyckte till sist allt var hopplöst och gjorde i avsikt att komma undan allt suicidalförsöket 9/7 utan att dessförinnan på något sätt ha röjt sin plan eller efterlämnat några skrivna rader. Efter utskrivningen från Långbro sökte han kontakt med fästmön, men tyckte, att hon »visade nya sidor», var alltjämt dyster och rolös. — Undersökningen visade tecken på kvarstående psykisk depression hos honom, han uppfattades som en schizothym-hysteroid-asthenisk psykopat med benägenhet för reaktiva förstämningar och ansågs under hela tiden sedan juni ha befunnit sig i ett depressionstillstånd, som kulminerat i suicidförsöket 9/7 (utan påvisbar yttre anledning just då) och senare under rannsakningen. Till följd härav ansågs han vid tiden för brottets begående ha varit »i ett depressivt tillstånd av sinnessjukdoms karaktär (strafflagens 5 kap. 5 §)» och i behov av vård på sinnessjukhus. — Utlåtandet passerade utan anmärkning medicinalstyrelsen, rätten beslöt inhämta styrelsens mening och rättspsykiatriska nämnden förklarade »sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 5 § SL» ha förelegat och att L. vore i behov av vård på sinnessjukhus. Rådhusrätten infordrade härefter interneringsnämndens yttrande, och denna tillstyrkte förvaring (läkaren reserverade sig). Rådhusrätten sakerförklarade L. jämlikt 20 kap. 4 § SL och under hänvisning till interneringsnämndens tillstyrkan av förvaring hänsköts målet för fortsatt och slutgiltig handläggning till regementskrigsrätten, som mot krigsdomarens reservation (för förvaring) beslöt straffriförklaring. L. stannade kvar på Håga, var alltjämt deprimerad och kom ej i balans förr än någon gång i maj 1945.

 

    Handläggningen av detta fall erbjuder en del av intresse. Rådhusrätten har icke endast sakerförklarat utan också, ehuru icke den slutgiltigt dömande, både infordrat interneringsnämndens yttrande och i hänvisningsbeslutet till regementskrigsrätten påpekat lämpligheten av

förvaring genom att särskilt understryka interneringsnämndens tillstyrkan. Interneringsnämnden har i strid med en enhällig medicinsk uppfattning i ett rent medicinskt-psykiatriskt spörsmål — undersökningsläkaren, granskaren i medicinalstyrelsen, rättspsykiatriska nämnden och interneringsnämndens egen läkare — ändrat diagnosen »depressivt tillstånd av sinnessjukdoms karaktär (strafflagens 5 kap. 5 §)» till sinnestillstånd, som anges i SL 5 kap. 6 § d. v. s. psykisk abnormitet och härigenom fått fram abnormrekvisitet. Eftersom frågor enligt »förvaringslagen» skola behandlas av interneringsnämnden, som, innan till förvaring dömes, skall yttra sig om, huruvida åtgärden bör vidtagas, vidare har vetorätt och ensam beslutar om utskrivning, förefaller det rimligt att antaga, att, enär undersökningsläkaren yttrar sig om sinnesbeskaffenheten, domstolen ensam tolkar strafflagens paragrafer och dömer, nämnden vid sin prövning väsentligen har att bedöma de övriga rekvisiten, vådligheten och mottagligheten för straff. Man styrkes ytterligare i denna förmodan av föreskriften i 1937 års lag om förvaring m. m., att domstolen »med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skall bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde ej må utskrivas» men tydligen överlämnar åt interneringsnämnden att bedöma vådligheten. Då vådlighet icke är identisk med återfall eller risk för återfall utan innebär någonting därutöver, viss svårhetsgrad hos brottet eller eventuellt brott av annat slag än tidigare, synes bedömningen av den erforderliga svårhetsgraden vid återfall såsom ett övervägande juridiskt spörsmål åvila interneringsnämnden. Visserligen föreskrives, att vådligheten skall bedömas »med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet forebragt utredning angående sinnesbeskaffenheten och föregående vandel», men då sinnesbeskaffenheten d. v. s. den psykiska abnormiteten är utredd, innan interneringsnämnden höres, och dessutom måste antagas vara bestående — något som ju framgår av utlåtandenas »vid tiden för brottets begående varit och alltjämt är» och vilket rimligtvis också innebär ett underförstått »kommer att vara», eftersom den psykiska abnormiteten såsom i regel konstitutionell eller tidigt förvärvad icke gärna kan tänkas upphöra med eller efter domen — måste vådligheten, då ju utskrivning faktiskt förekommer men ej får ske så länge vådlighet föreligger, bedömas efter något annat än sinnesbeskaffenheten. Detta »andra» är enligt min mening interneringsnämndens och icke undersökningsläkarens sak att utreda och ta ställning till. — Om mottagligheten för den med straff avsedda verkan — varom undersökningsläkaren likaledes tillfrågas — är, för så vitt därmed avses avskräckningsmomentet, så till vida lättare att yttra sig, som recidiv trots föregående fängelsevistelser måste antagas innebära, att fängelsesejouren icke kunnat förhindra nytt brott, och straffet sålunda icke haft den avsedda verkan. Då emellertid interneringsnämnden har att taga ställning jämväl till mottagligheten är del ju onödigt att inhämta läkares utlåtande härom, och det synes därför riktigast, att undersökningsläkaren också i forvarings- och interneringsfallen icke ålägges yttra sig om någonting annat än sinnes-

beskaffenheten och vårdbehovet. — Genom den ändrade lydelse 5 kap. 5 och 6 §§ nu fått, bör det vara lätt för domstolen att hänföra de erhållna diagnoserna till resp. paragrafer — läkaren behöver endast yttra sig om, huruvida den undersökte är sinnessjuk (jämställd), sinnesslö eller psykiskt abnorm samt i senare fallet i vilket avseende och vid »jämställdhet» om skälen till denna diagnos, och riktigheten av diagnosen kontrolleras av medicinalstyrelsen. Har psykisk abnormitet konstaterats, ankommer det på domstolen att med hänsyn till »omständigheterna i övrigt» (brottets art, föregående brott, avtjänad strafftid, abnormitetens egenskap att utgöra sinnestillstånd, som avviker från det normala § 6 a etc.) hänskjuta fallet till interneringsnämnden, som ingår i prövning av de andra förutsättningarna för åtgärden, d. v. s. vådligheten och straffemottagligheten. Den ytterligare psykiatriska sakkunskap, som kan vara erforderlig för abnormitetens bedömande, finnes hos interneringsnämndens egen läkare. Genom en sådan ordning vinner man fördelen av att de olika instansernas uppgifter på ett naturligt sätt avgränsas, och sålunda onödigt intrång undvikes, och uppnår, att ett sakligt bedömande utifrån olika synpunkter föreligger, när domstolen tar vid och dömer.

 

    Sedan ovanstående nedskrivits har jag tagit del av hovrättsrådet BECKMANS mycket intressanta och klarläggande redogörelse för interneringsnämndens praxis (Svensk Juristtidning 1945 s. 657). Hans uppsats berör till väsentlig del vådligheten och vad man därmed skall förstå, en utredning, som enligt min mening visar olägenheten av att läkaren skall tvingas yttra sig i det komplicerade spörsmålet. Hovrättsrådet Beckman hävdar interneringsnämndens behörighet och skyldighet att självständigt pröva abnormrekvisitct. Gängse uppfattning har väl eljest varit, att domstolen, som ju skall döma, d. v. s. hänföra begångna brott till bestämda lagrum, så ock sinnesbeskaffenheten, när den infordrar interneringsnämndens yttrande för egen del redan accepterat »den i målet förebragta utredningen ang. sinnesbeskaffenheten» (= läkarutlåtandet) och funnit sådan abnormitet föreligga, som förutsätter förvaringsinstitutets tillämpning. Att nämndens självständiga prövning av abnormiteten måste inge vissa betänkligheter också från medicinsk synpunkt synes mig framgå av vad hovrättsrådet Beckman skriver, s. 661: »Även om en psykopat vid tiden för brottets begående befunnit sig i ett tillfälligt depressionstillstånd och därför i särskilt ringa grad varit herre över sina handlingar, brukar nämnden tillstyrka förvaring. Sådana tillfälliga depressionstillstånd gå nämligen ofta över fort nog... läkarvård för tillfälliga depressioner kan under förvaringstiden erhållas på Hall-anstaltens avdelning på Håga». — Den är märklig från flera synpunkter, denna uppgift, desslikes motiveringen. Då det ju är sinnestillståndet vid tiden för brottets begående, som domstolen vill ha klarhet i, spelar väl tillståndets längre eller kortare varaktighet icke någon roll. Föreligger vid brottstillfället en psykisk depression av någorlunda svårhetsgrad — ett allvarligt suicidförsök på grund av depression måste väl räknas hit — torde depressionens inflytande på handlandet

vara likartat, oberoende av genesen, och praktiskt sett att jämställa medsinnessjukdom. (Jämför mitt fall IV, detsamma som omnämnes i »minnesanteckningarna» nr 8, 8/2 1945?) Den omständigheten att depressionen kan tänkas gå över fort, antingen spontant eller genom vård på Håga, kan rimligen icke inverka på bedömningen av vad som faktiskt förelåg vid brottstillfället.