Dr Kinnmark har icke haft något att erinra mot alt undertecknad begagnar det lediga utrymmet å denna sida för att uttala ett instämmande i det frågetecken han uppställer för lämpligheten av att interneringsnämnden med för domstolarna bindande verkan prövar abnormrekvisitet. Om en domstol och medicinalstyrelsen är av olika mening, huruvida en grov och farlig psykopat är att bedöma enligt SL 5: 5 eller faller under forvaringslagen, är det uppenbarligen HD och icke interneringsnämnden som i sista hand skall slita den tvisten, trots vad Beckman säger om nämndens kompetens s. 660 överst. Det bör alltså icke kunna komma i fråga, att nämnden avger det utlåtandet, att då den tilltalade enligt nämndens mening lider av själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, nämnden finner den tilltalade icke böra dömas till förvaring. I stället bör nämnden vara skyldig att avge utlåtande huruvida, om domstolen icke finner den tilltalade strafflös enligt SL 5:5, till förvaring bör dömas. Efter de ändringar i forvaringslagen, som trätt i kraft den 1 januari och enligt vilka abnormrekvisitet är utformat på annat och mera vagt sätt än i SL 5: 6, blir det ännu olämpligare än tidigare att nämnden i sina motiv till avböjande av förvaring gör något eget uttalande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Såväl Beckmans eget exempel s. 659 noten som det här anförda — vars frågeställning lär ha förelegat inför nämnden — belyser för övrigt olämpligheten av att nämnden över huvud har att verkställa någon förprövning; jfr nedan s. 205. Interneringsnämnden bör, såsom fallet är med övriga judiciella nämnder, allenast ha till uppgift att vara ett utskrivningsorgan. Särskilt efter rättegångsreformens ikraftträdande skulle det vara i hög grad olämpligt, om domstolarna vid brottspåföljdens bestämmande skulle vara bundna av en förhandsprövning av ett centralt organ, som endast känner målet från papperen och icke haft tillfälle att se den tilltalade inför sig. Nämndens anspråk på att definitivt pröva abnormrekvisitet står för övrigt i strid mot bestämda uttalanden av både K. M:t och riksdag i andra sammanhang därom att domstolarna och icke några medicinska instanser skall hava det slutliga avgörandet i frågor rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet. Att interneringsnämnden kan träffa och icke sällan träffar sitt avgörande i strid mot den medicinska sakkunskapen förbättrar icke saken.

K. J. S.