NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.

 

Bestraffningen av krigsförbrytare. I en artikel i SvJT 1945 s. 813 har redogjorts för den överenskommelse av den 8 augusti 1945, varigenom den internationella militärdomstol inrättats, för vilken de »större»krigsförbrytarna skola svara för sina gärningar.
    Vad beträffar bestraffningen av de krigsförbrytare, som icke tillhöra denna kategori, ha rättegångar mot dessa inletts inför domstolar, tillsatta av de makter, inom vilkas gränser krigsförbrytelserna blivit begångna eller mot vilka de varit riktade.
    I det betänkande i krigsförbrytarfrågan som den amerikanske domaren ROBERT H. JACKSON i juni 1945 avgivit till Förenta Staternas president och som efter presidentens godkännande kan anses ge uttryck för Förenta Staternas officiella uppfattning, avgränsas från de »större» krigsförbrytarna förövarna av följande brott:
    1. Brott mot militärpersonal, som fallit i axelmakternas händer. Hit hör exempelvis dödande av nödlandade flygare och misshandel av krigsfångar. Med förövare av övergrepp av denna art har man sedan gammalt gjort processen kort. Deras sak avgöres, sedan vederbörande identifierats och överlämnats till vederbörande militärmyndigheter, genom summariska rättegångar inför militära domstolar.
    2. Lokaliserade övergrepp mot person eller egendom, tillhörande länder som varit ockuperade av Tyskland. Dylika krigsförbrytare sändas i enlighet med Moskva-deklarationen tillbaka till platsen för sina brott för att dömas av de lokala myndigheterna i den mån de icke såsom vittnen eller tilltalade skola uppträda i rättegång mot »större» krigsförbrytare.
    3. Landsförrädiska handlingar, som hemfalla under respektive länders egna lagar och upptagas av dessas egna domstolar. Hit höra förbrytare av typen Quisling och Laval.

 

    Av dessa grupper är det nr 2 som rymmer de egentliga »mindre» krigsförbrytelserna. Formen för inskridande mot förövarna av dylika illgärningar har varit mycket diskuterad. Man kan tänka sig, säger Jackson, att låta dem löpa. Det skulle emellertid vara ett hån mot dem som dött i kampen mot nazismen och det skulle göra de kvarlevande till cyniker. Man kan också tänka sig att avrätta eller straffa dem utan någon process. Detta skulle emellertid strida mot många gånger givna utfästelser. Det skulle stöta det amerikanska folkets samvete, och kommande generationer skulle inte kunna minnas ett sådant tillvägagångssätt med stolthet. Man måste därför fastslå de misstänktas skuld eller oskuld genom rannsakningar i laga ordning. Dessa skola hållas så lidel-

 

sefritt som tiden och de åtalades omänskliga handlingar tillåta. Man får inte låta hejda sig av steril formalism i sin strävan att komma till rätta med dessa förbrytare. De illgärningar, det gäller, äro brott enligt uppfattningen i alla civiliserade länder. Det finns därför ingen anledning att rygga tillbaka för att i överensstämmelse med det amerikanska folkets rättsmedvetande straffa gärningsmännen. Medlemmar av organisationer, vilka förklarats vara brottsliga, såsom SS och Gestapo, skola anses vara delaktiga i organisationens brott. De skola ha bevisbördan för de omständigheter som de vilja andraga till sitt fredande. Fångar som äro misstänkta för krigsförbrytelser skola förvaras som vanliga förbrytare och skola icke åtnjuta de förmåner som eljest bruka tillkomma krigsfångar.
    De amerikanska synpunkterna torde numera i stort sett ha accepterats av övriga allierade och av De Förenade Nationernas krigsförbrytarkommission i London, i vilken emellertid bl. a. Ryssland icke är representerat. Accepterandet torde icke ha skett utan starkt motstånd från en del legalistiska grupper inom kommissionen. Den tystnad, varmed kommissionen omgivit sig, har vid olika tillfällen genomträngts av missljud i form av temperamentsfull klagan från misslynta ledamöter. På försommaren 1945 ägde ett uppmärksammat ordförandebyte rum.
    I en artikel i Economist den 26 maj 1945 förklaras, att det som gör hela den obehagliga proceduren med krigsförbrytarna nödvändig är, att straffrihet för personer, som förbrutit sig mot varje norm för mänsklig anständighet, skulle ha en nedbrytande verkan på den internationella moralen. Därför måste man gå till rätta med dem. Detta måste ske i lagliga former. Endast sådana som överbevisats om verkliga brott skola straffas. Handläggningen av målen mot krigsförbrytare bör anförtros åt militära domstolar. Dessa äro snabbare i vändningarna och mindre bundna av traditionella juridiska former än andra domstolar och därför bäst lämpade för ändamålet. Det kan trots allt diskuteras, om i laga ordning avkunnade och exekverade dödsdomar ha större verkan i den avsedda riktningen än om vederbörande få en våldsam och ärelös död, sådan som den som träffade Mussolini. Om rättegångarna skola få den önskade effekten, måste de bli summariska och få inte ges onödig och olämplig publicitet. Inga »sista ord» från beryktade krigsförbrytare få förevigas, intet onödigt dröjsmål bör tolereras.
    Brittiska militärdomstolar ha inrättats i Tyskland och Italien för att handlägga mål mot »mindre» krigsförbrytare, vilkas offer varit brittiska krigsfångar eller andra brittiska medborgare. Domstolarna skola döma över förbrytelser mot krigets lagar och bruk. Särskild uppmärksamhet skall ägnas de fall, då krigsfångar blivit »skjutna under flyktförsök». Domstolarna skola vara sammansatta av 5—7 officerare. Åklagarna skola sortera under den högsta engelska åklagarmyndigheten. De tilltalade skola ha rätt att såsom försvarare anlita en tysk (italiensk) advokat eller en brittisk officer. Domstolarna skola strikt tillämpa de processregler som i allmänhet gälla för brittiska krigsdomstolar, som uppsatts för tillfälliga ändamål. Personer i brittiskt förvar, som förgripit sig mot medborgare i icke-brittiska länder, skola skickas tillbaka

till de länder, där de begått sina brott för att dömas där. Skulle någon av de små allierade nationerna föredra att bli befriad från att döma sina krigsförbrytare, tagas dessas sak upp av de brittiska domstolarna.

Per-Erik Fürst.