JØRGEN TROLLE. Syv Maaneder uden Politi. Nyt Nordisk Forlag. Arnold Busck. Kjøbenhavn 1945. 208 s. Kr. 8.50.

    »Skulle ett samhälle kunna existera och gå framåt i välstånd, om inte polisen funnes? Svaret blir detta: Samhället skulle bli utplundrat på några timmar. Mord, rån och skändligheter skulle bli en omedelbar följd. De starkaste skulle bli herrar och de svagare slavar.»
    Detta citat är hämtat ur Polistidningen, organ för svenska polisförbundet, och får väl alltså närmast betecknas som ett partsuttalande. Att erhålla ett ojävigt vittnesbörd i saken förefaller a priori uteslutet, eftersom ett sådant experiment som att avskaffa polisen i ett kultursamhälle till synes ligger utanför möjlighetens gräns. Det märkliga har emellertid inträffat, att vårt grannland Danmark i sju månader varit utan polis, nämligen från det den tyska ockupationsmakten den 19 sept. 1944 upplöste den danska poliskåren och till den tyska kapitulationen i maj 1945. För följderna härav har statsadvokat Jørgen Trolle, överåklagare i Köpenhamn, lämnat en objektiv och utomordentligt intressant redogörelse.
    Blev resultatet det som den svenska polistidningen förutspått? Härpå kan man måhända svara både ja och nej. Å ena sidan blev samhället ingalunda omedelbart försatt i ett kaotiskt tillstånd. Medborgarna i allmänhet fortsatte att i lugn och ordning sköta sin dagliga gärning utan rädsla för eller tanke på den genom polisens avskaffande ökade risken att bli utsatta för brott. Å andra sidan mångdubblades brottsligheten, och det visade sig omöjligt att hejda denna utveckling genom att skärpa straffen. Det är tydligen icke de stränga straffen som i första hand verka avskräckande på förbrytarna utan vetskapen om att polisen sannolikt kommer att utforska och uppklara brottet.
    Den ökning av brottsligheten, som blev en följd av att polisen sattes ur funktion, hänförde sig märkligt nog icke så mycket till de s. k. polisförseelserna. Trafiken på gatorna i Köpenhamn kunde utan polis fortgå utan allvarligare störningar, vilket dock naturligtvis delvis berodde på att den var inskränkt genom kriget. Krisförseelserna ökade ofantligt och svartabörsaffärer florerade öppet, men det gick icke så långt att landets folkförsörjning i allmänhet härigenom led något betydande avbräck. Härvid måste man tydligen räkna med det relativt goda försörjningsläget i Danmark. Måhända kan man dock på grundval av de gjorda erfarenheterna våga uttala det helhetsomdömet, att polisens avskaffande i ett kultursamhälle icke — i allt fall icke under de första månaderna — medför att den stora massan av medborgare passar på att bryta mot lagar och förordningar.
    Annorlunda förhåller det sig med potentiellt kriminella element i samhället. Deras brottslighet ökar omedelbart i oroväckande grad. Främst

 

öka förmögenhetsbrotten, dock icke så mycket de brott vid vilka regelmässigt gärningsmannen är känd och endast hans brottslighet kan vara tvistig, t. ex. bedrägeri och förskingring, som fastmer de brott vid vilka gärningsmannen kan hoppas att dölja sin identitet, t. ex. tjuvnadsbrotten. I Danmark inträdde en våldsam stegring av antalet stölder och icke minst av antalet rån. Under det man i Köpenhamn år 1939 hade 10 rån på hela året sprang siffran redan snart efter polisens avskaffande upp till över 100 i månaden för att senare ytterligare ökas. Däremot ökade icke antalet sedlighetsbrott och våldtäktsförbrytelser utöver vad man kunde vänta i en storstad under krigstillstånd. Icke heller de egentliga våldsförbrytelserna torde ha stigit så särdeles mycket över vad som berodde på att kampen mellan tyskarna och deras hantlangare, å ena, samt motståndsrörelsen, å andra sidan, blev mera ohämmad genom polisens frånvaro. En del skenbart politiska brott ha dock i själva verket haft privata motiv. Falska politiska angivelser hos endera sidan ha sålunda förekommit från personer som velat få någon undanröjd t. ex. för att åtkomma ett arv. Som det i viss mån allvarligaste av vad som hände betecknar Trolle, att vittnen i brottmål i flera fall blivit hindrade att vittna genom hot eller rentav mördade.
    Att utvecklingen i Danmark varken så fort eller så fullständigt som Polistidningen tänkt sig ledde till det där angivna resultatet torde väsentligen berott på att andra organ i viss mån trädde i den upplösta poliskårens ställe. En katastrofteori, enligt vilken ingen annan dansk borde påtaga sig polisens arbete, omfattades blott av få och blev snart övergiven. I polisens ställe trädde åklagarmyndigheten jämte en kår av frivilliga, Vagtværnet. Hur maktlösa dessa i själva verket voro hann lyckligtvis icke gå upp för de kriminella, vilka lätt kunnat lamslå deras verksamhet genom att sammansluta sig i större band. Att åklagarmyndigheten och Vagtværnet genom beundransvärda ansträngningar lyckades upprätthålla en någorlunda normal ordning synes enligt Trolle väsentligen ha berott på att de till en tid kunde hålla skenet uppe.

Nils Beckman.