Juristen (1945 h. 35—48). Den förut omnämnda diskussionen om »Foreningsfriheden under Enevælden» mellan prof. STIG IUUL och cand. jur. POUL MEYER fortsätter i h. 38 med ett inlägg av vardera förf. Ej heller är prof. VINDING KRUSE nöjd med den kritik IUUL givit hans stora »Retslære». S. 267—279 bemöter han kritiken ingående och vidhåller bl. a. bestämt sina påståenden om »den eksperimentelle Juraens» karaktär av vetenskap av principiellt samma art som naturvetenskaperna. Härpå svarar så IUUL S. 291—301, nu med betydligt skarpare ton än i recensionen. Ett vägande inlägg i diskussionen om förräderilagstiftningen (och framför allt dess tilllämpning) ges av rigsadvokat F. PIHL i en artikel »Anklagemyndighedens Retningslinier i Forræderisager» (s. 247—263). Pihl försvarar lagstiftningen och framför allt dess tillämpning, vilken han menar ej ha givit anledning till missnöje i någon riktning. Han diskuterar ett stort antal grupper av mål som kunnat förefalla tveksamma och redogör för i vad mån eftergift av åtal skett och hur domen blivit i de sammanlagt 1,348 mål som avdömts då artikeln i oktober 1945 skrevs. Om de straff som drabbat gruppen Brandværnsmedhjelpere säger han: »Gennemsnittet paa 2 Aar dækker meget godt, hvad Retsfølelsen kræver.» Som särskilt skäl för stränghet mot dem som verkat i propagandatjänst anför han: »De har forledt de naive Mennesker, som tror paa, hvad de læser i Aviserne — — —. Erfaring fra andre Lande viser ogsaa, at mod Propagandafolkene bringes Lovens strengeste bestemmelser i Anvendelse, jfr. Dødsdommen over den franske Lord Haw Haw fra Strassbourg Radio.» Antalet av de personer som det ifrågakommer att bestraffa som förrädare beräknar Pihl till omkring 10,000. Detta är, säger han, en låg siffra i förhållande till motsvarande belgiska. I Belgien voro i juni 1945, ett år efter befrielsen, 45,000 personer internerade, och över 10,000 domar hade avkunnats, därav 1,150 dödsdomar. Pihl får emellertid skarp kritik både av højesteretssagfører K. STEGLICH-PETERSEN och dommer J. L. BUCH. Den förre hävdar (s. 301—305) att rättspraxis på området står i strid mot vad riksdagen förutsatte då lagen antogs; han anser en lagrevision nödvändig. Buch (s. 309—312) vänder sig främst mot att lagen skär alla över en kam. »Hvorfor skal dog, spørges der, alle de smaa Vagtmænd, der gick saa stilfærdigt omkring i gamle Uniformer og med gamle Geværer, Brandmændene (med deres beskedne Kedeldragt), Chaufførerne under Organisation Todt, Depotforvaltere, Kantinebestyrere o. s. v., have samme strenge Straf som de egentlige Landsforrædere?» (Normalt minimum då ännu 4 års Fængsel.) Buch finner lagen orimlig på två punkter. Den första är den att häktningsfrågan är undandragen domstolens prövning — här drar Buch en pa-