OM ERSÄTTNING FÖR SKADA,
TILLFOGAD ARBETARE
GENOM BRISTFÄLLIGA
SKYDDSANORDNINGAR.
AV
HOVRÄTTSFISKALEN ERIK ÖHLÉN.
Som bekant förekomma icke så sällan vid våra domstolar mål om ersättning för skada, tillfogad arbetare genom olycksfall i arbete. Visserligen är en arbetare vanligen enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete (olycksfallsförsäkringslagen) tillförsäkrad viss ersättning vid dylika skador. Emellertid utgår ersättning enligt denna lag med ganska låga belopp, och icke heller kan arbetaren få ersättning för varje slag av skada, sålunda icke för sveda och värk eller lyte. En skadad arbetare har därför oftast intresse av att erhålla ersättning utöver vad han kan få genom olycksfallsförsäkringslagen. Han vänder sig då mot sin arbetsgivare med yrkande om skadestånd. Efterföljande rader avse att undersöka vilka ledande synpunkter domstolarna tillämpat vid avgörande av dylika mål, där skada inträffat på grund av bristfälliga skyddsanordningar, genom ett försök till analys särskilt av rättsfall från senare tid.
I den svenska litteraturen ha som bekant frågor rörande arbetsgivareansvaret uppmärksammats av ALEXANDERSON i uppsatserna »Ett par skadeståndsproblem i svensk rättsskipning» (Nordiska Juriststämman 1926 s. 43 ff.) och »Strödda anteckningar om skadeståndsansvar» (i Tidskrift, utg. av Juridiska Föreningen i Finland, 1944 s. 93 ff.) samt av STRAHL i uppsatsen »Ersättningsansvar för bristfälliga anordningar» (i Festskrift tillägnad Erik Marks von Würtemberg 1931 s. 577 ff.). Alexanderson har i det förstnämnda arbetet i den del, som här är av särskilt intresse, begränsat sin framställning till att avse arbetsgivarens ansvar för olycksfall i arbetet, vållat genom förmans eller arbetskamrats culpa och har speciellt haft intresset riktat på i vad
mån den vållandes ställning såsom tillhörande arbetsledningen eller ej tillmätts betydelse av domstolarna vid målens avgörande. Strahl har i sin uppsats dryftat huruvida icke svensk rättspraxis känner eller borde känna skyldighet att ersätta skada, som uppstår på grund av bristfällighet hos anordning, även i fall där den vars ersättningsskyldighet är i fråga icke visats ha varit vållande till skadan, och kommit till det resultatet, att praxis visserligen icke syntes anse en bristfällig anordning i och för sig vara tillräcklig grund för ersättningsskyldighet, men att det vållande, i hithörande fall, som vanligen åberopades som grund för bifall till käromålet och som mycket ofta ej hänfördes till någon viss person, måste förutsätta att det förelegat en bristfällig anordning eller ett med risk förbundet tillstånd av någon varaktighet, som vederbörande icke avhjälpt och därigenom förfarit culpost. Vidare har KARLGREN i sitt arbete Skadeståndsläran, 1943, s. 124 ff., behandlat dessa frågor och betonat svårigheterna att avgöra vilken rättsgrund, som i ett givet fall legat till grund för domstolarnas avgöranden.1
Otvivelaktigt har ofta en viss osäkerhet gjort sig gällande i mål av detta slag, särskilt vad beträffar culpabedömningen. Det har icke alltid varit lätt att avgöra, vilken grad av aktsamhet till förhindrande av olycksfall, som kunnat i ett givet fall fordras av en arbetsgivare.2 Strahl, som anser att ett fasthållande av det traditionella culpabegreppet i hithörande fall är otillfredsställande och att praxis gått utom detta begrepp, ifrågasätter om icke ägaren av en fabrik borde ansvara strikt för felaktigheter i de organisatoriska eller maskinella anordningarna samt yttrar vidare: »Att avgöra huruvida i det särskilda fallet anordningarna äro bristfälliga, kan visserligen understundom vara vanskligt men torde dock i allmänhet vara lättare än att avgöra, huruvida viss person brustit i normal aktsamhet», a. a. s. 580 f. Att rättspraxis icke följt denna uppfattning har, såsom nämnts, Strahl själv kunnat konstatera, och detta torde även framgå vid en ytterligare undersökning av rättsfallsmaterialet.
I fall, varom här är fråga, består mellan arbetsgivaren och den skadade ett i arbetsavtalet grundat kontraktsförhållande. Enligt allmän åskådning anses därav följa, dels att arbetsgivaren i vissa fall ansvarar för anställdas culpa, dels ock att han i regel får anses ha garanterat, att de anordningar äro felfria, som ställas till arbetarens disposition, och därför är skadeståndsskyldig gentemot denne. Enligt 3 § lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, (nedan kallad arbetarskyddslagen) är vidare arbetsgivare pliktig iakttaga allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Såsom Strahl påpekar är det ovisst i vilken omfattning detta stadgande kan åberopas såsom stöd för arbetsgivares förpliktande att ersätta skada, som drabbar arbetare, a. a. s. 584. Ett studium av rättsfallen torde ådagalägga, att ganska ringa avseende fästes vid garantisynpunkten och att i stället domstolen mycket ofta företar en culpabedömning, som dock icke alltid kommer till ett direkt uttryck i domskälen. Vidare anses i vissa fall — och dessa utgöra en mycket betydande grupp — arbetsgivaren ha brutit mot någon viss föreskrift i arbetarskyddslagstiftningen och synes ha med stöd härav ålagts skadeståndsskyldighet, vare sig nu detta skett med direkt åberopande av viss hithörande bestämmelse eller domstolen eljest lagt den allmänna bestämmelsen i 3 § arbetarskyddslagen med därtill hörande föreskrifter till grund för domen. Möjligen har dock varit fråga om tillämpning av skuldprincipen, jfr nedan. Slutligen ha olika uppfattningar kommit till synes beträffande arten av och innehållet i det vållande, varom är fråga.
I några rättsfall har konstaterats att bristfälliga skyddsanordningar förelegat, varefter domstolen fastslagit, att arbetsgivaren är skadeståndsskyldig utan att vållande åberopats eller eljest särskilda grunder anförts.
NJA 1927 s. 426.1 Ett köksbiträde i en restaurang fick vid användandet av en nyligen installerad brödkrossningsapparat ena handen indragen i apparaten och skadad. Apparaten var ej försedd med särskild skyddsanordning, som ej brukade levereras annorledes än på särskild begäran. Innehavaren av restaurangen ansågs av HD skadeståndsskyldig, enär det måste antagas, att olycksfallet föranletts av bristande
skyddsanordningar. Det förhållandet, att apparaten vid tillfället ännu icke varit avsedd att tagas i bruk, ansågs ej ha betydelse, då den skadade använt densamma efter medgivande av en person, som jämte sin hustru varit anställd såsom föreståndare för rörelsen och i denna egenskap haft att övervaka arbetets behöriga gång inom restaurangen.1 — Jfr härtill NJA 1935 s. 351.
Ett annat rättsfall är följande.
FFR2 1940 s. 55 (NJA 1940 A 50). Under arbete vid en cirkelklyvsåg i en fabrik skadade en arbetare ena handen så svårt att den måste amputeras. Enär det måste antagas, att olycksfallet föranletts av bristande eller olämpliga skyddsanordningar vid sågen eller att i allt fall detsamma, därest skyddsanordningarna varit sådana som skäligen kunnat fordras, icke skulle ha blivit så svårartat — ålades arbetsgivaren skadeståndsskyldighet av underrätten, i vars motivering överrätterna ej gjorde ändring i förevarande avseende.
I sistnämnda fall hade emellertid yrkesinspektören strax före olycksfallet ålagt arbetsgivaren att förse maskinen med vissa skyddsanordningar, samt socialstyrelsen uti ett i målet avgivet utlåtande anfört, dels att de anvisade skyddsanordningarna sannolikt kunnat förhindra olycksfallet eller i varje fall åstadkomma att den inträffade skadan ej skulle ha blivit så svår som blivit fallet, dels ock att om sågen varit försedd med sådan inrättning för dess hastiga stannande, som avsåges i 4 § k) arbetarskyddslagen, och som anvisats av yrkesinspektören, samt den skadade begagnat sig härav, olyckan sannolikt icke inträffat. I detta mål synes därför närmast åsidosättandet av mottaget föreläggande och givna föreskrifter ha föranlett bifall till käromålet. Liknande är situationen i flera andra mål, och jag skall nedan närmare behandla dessa. — Jämför vidare FFR 1940 s. 46 (NJA 1940 B 87).
Ett annat hithörande fall är följande.
NJA 1941 A 89. En arbetare skulle i en fastighet efter slutfört arbete i ett två trappor upp beläget rum kasta ned några träribbor på gården genom en dörröppning, avsedd för en ännu ej uppsatt balkong. Då han härunder för att kunna se ned på gården lutade sig mot ett framför dörröppningen tillfälligt fastspikat skyddsräck, gav detta vika, med påföljd, att han föll ned på gården och skadade sig. Arbetsgivaren ålades av HD skadeståndsskyldighet, enär de till skyddsräcket använda
bräderna icke varit av sådan hållfasthet och ej heller anbragts på sådant sätt, att räcket lämnat betryggande skydd mot olycksfall.
Att bedöma huruvida den omständigheten att skyddsanordning saknats i de citerade rättsfallen — rättsfallet FFR 1940 s. 55 dock möjligen undantaget — utgjort självständig grund för skadeståndsplikten, är icke så lätt. Emellertid torde så icke vara fallet; sannolikt har just frånvaron av skyddsanordningen ansetts innebära ett culpost förhållande från arbetsgivarens sida såtillvida, att han bort avhjälpa bristen. I många rättsfall har också vållande konstaterats på denna grund.
Att märka är att ofta — såsom ovan i samband med referatet av rättsfallet FFR 1940 s. 55 påpekats — arbetsgivaren ansetts skadeståndsskyldig, enär han åsidosatt någon skyddsföreskrift i arbetarskyddslagstiftningen. Särskilt 3 § arbetarskyddslagen jämte därtill anknutna bestämmelser har tyst eller uttryckligen åberopats såsom domskäl. Jag skall i det följande angiva några exempel härpå.
I FFR 1943 s. 270 hade en arbetare, som ännu ej fyllt 18 år, skadat sig i högra handen under skötandet av en valsmaskin, som ej var försedd med särskilda skyddsanordningar, och där inmatningen skedde med blotta handen. Göta hovrätt, som ålade arbetsgivaren skadeståndsansvar, åberopade till stöd härför bestämmelsen i 2 § kungörelsen den 26 september 1930 ang. förbud mot minderårigas användande till vissa farliga arbeten, jämlikt vilken till sådant arbete ej finge användas person under 18 år, där ej av vederbörande yrkesinspektör godkänd anordning, till förhindrande av att arbetarens händer indroges mellan valsarna, funnes vidtagen. I rättsfallet SvJT 1944 rf s. 94 åberopade Svea hovrätt bestämmelsen i 10 punkten i förteckningen till 2 § i nyssnämnda kungörelse och ansåg arbetsgivare, som vore ansvarig för att den skadade, ehuru denne icke fyllt 18 år, användes vid maskinen och för att skyddsanordningar saknades, vara vållande till olyckan. I FFR 1941 s. 118 (NJA 1941 B 618) skadades en arbetare, som hade till uppgift att på en klyvsåg försåga virke till staketribbor, av en ribba, som kastades bakåt. Olycksfallet ansågs av underrätten, i vars motivering överrätterna ej gjorde ändring, ha föranletts av att viss skyddsanordning icke funnits anbragt bakom sågklingan i enlighet med av socialstyrelsen lämnade anvisningar av den 3 april 1930 ang. skydd mot yrkesfara vid bruk av storcirkelsågar, varför arbetsgivaren ansågs ansvarig för att detta skydd mot olycksfall i arbetet saknats. Ett äldre rättsfall av hithörande slag är NJA 1902 s. 185. Jämför även beträffande skada å brandman genom fall i hisschakt rättsfallet NJA 1934 s. 227. I domen i detta rättsfall redogöres för viss bristfällighet i säkerhetsanordningarna för hissinrättningen och förklaras, att olycksfallet förorsakades av denna bristfällighet samt att ansvaret för att faran för olycksfallet icke
var förebyggd i den mån förhållandena påkallat låge å ägaren och brukaren av fastigheten. I utredningen i målet hade beträffande säkerhetsanordningar vid hissar hänvisats till 3 § samt 4 § a) och b) arbetarskyddslagen, ävensom vissa av socialstyrelsen den 15 mars 1926 utfärdade anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid hissar.
I de nu angivna rättsfallen har tydligt utsagts, att domstolen grundat sitt ådömande av skadestånd på att arbetsgivaren brutit mot viss skyddsföreskrift. I andra fall åter framgår av domskälen att domstolen ansett grunden för åläggande av skadestånd utgöras därav, att arbetsgivaren åsidosatt i arbetarskyddslagstiftningen givna föreskrifter utan att dock dessa åberopats i domen. Hit hör exempelvis följande rättsfall.
NJA 1941 s. 41. Ägarna av en stärkelsefabrik hade träffat avtal med en rivmästare, att denne skulle för deras räkning tillverka potatismjöl vid fabriken mot viss betalning efter framställd kvantitet av varan. En av rivmästaren anställd person skadades under arbete i fabriken till följd av bristande skyddsanordningar. Häradsrätten ansåg i sitt utslag, som fastställdes av överrätterna, i målet ådagalagt, att olyckshändelsen kunnat utan olägenhet för driften förebyggas genom anbringande av visst skydd samt yttrade vidare, att som det ålegat ägarna av fabriken, för vilkas räkning tillverkningen skett, att tillse, att den maskinella utrustningen varit så anordnad att den därmed förbundna faran för arbetarna såvitt möjligt undanröjdes, men de beträffande anordningarna för driften måste anses ha åsidosatt denna skyldighet — — — de befunnos ansvariga för skadan.
I detta fall har tydligen domen grundats på bestämmelserna i 3 § och 4 § g) arbetarskyddslagen utan att detta dock direkt utsagts i domen. Nämnda § 4 g) lyder: »Motorer, maskiner, transmissioner och andra mekaniska hjälpmedel, vilkas rörliga delar medföra fara för arbetarna, skola kringgärdas eller eljest så anordnas, att såvitt möjligt den med dem förbundna faran undanröjes.» — Jämför även NJA 1940 s. 270, där culpa in inspiciendo beträffande för arbetet använt redskap förelegat.
Emellertid, i många fall ha domstolarna direkt utsagt huruvida vållande ligger arbetsgivaren till last eller icke. En undersökning av de hithörande rättsfallen ger vid handen, att de skilda situationerna i målen föranlett, att culpans innehåll kommit att variera i de olika fallen samt att en mera nyanserad bedömning härutinnan och beträffande de särskilda förhållanden, som betonats i rättsfallen, alltmera gjort sig gällande. Såsom ALEXANDERSON påpekat, ha kraven på omsorg och försiktighet, på tillsyn över materiel och anordningar, på instruktion och arbetskontroll
småningom alltmera skärpts, särskilt då det gällt mera riskfylld verksamhet.1 I det följande skall jag behandla några hithörande mål, i vilka jämväl vissa objektiva förhållanden inverkat på utgången.
Såsom jag förut anmärkt har det ofta lagts arbetsgivaren till last såsom vållande, att han försummat avhjälpa frånvaron av en skyddsanordning. Hit hör NJA 1902 s. 231, vari arbetsgivaren av HD ålades skadestånd, enär han genom uraktlåtenhet att tillse, att nödigt skydd mot fara vid igångsättande av viss i målet omförmäld kugghjulsväxel ej saknades, måste anses vållande till den inträffade kroppsskadan. Rättsfall, i vilka nämnda synpunkt torde ha tillmätts stor betydelse äro följande. NJA 1924 s. 298. Under arbete vid ett sågverk, tillhörigt ett aktiebolag, skadades en 15-årig arbetare till följd av att en skyddshuv över en hyvelmaskin saknades. Häradsrätten, vars motivering härutinnan blev fastställd, fann i målet styrkt, att under de närmaste åren före olyckan skyddshuven mestadels varit avlyftad och prövade därför, med hänsyn tagen till vad i övrigt i målet förekommit, rättvist förklara bolaget ha vållat olyckan och sålunda skyldigt utgiva skadestånd. Vidare är att märka Göta hovrätts dom den 16 juni 1944 i mål mellan f. pappersbruksarbetaren J. Pettersson i Norrköping samt Holmens Bruks och Fabriks Aktiebolag, enligt vilken i målet vore ådagalagt, att Pettersson under arbete vid en bolaget tillhörig pappersrullningsmaskin, då denna varit i gång, begivit sig in i maskinen för att ändra trycket av vissa motvikter, därvid Pettersson råkat få vänster hand och underarm klämda mellan en pappersrulle och en av maskinens valsar samt skadade. Hovrätten yttrade — efter att ha anfört ytterligare omständigheter vid olyckan — att det hade ålegat bolaget att vidtaga erforderliga åtgärder till förekommande av olyckshändelse vid handhavandet av maskinen, och att då bolaget brustit härutinnan, vållande till olycksfallet måste ligga bolaget till last.
Av de två sista rättsfallen torde framgå, att arbetsgivarens vållande, såsom innefattande åsidosättande av en skyldighet att föranstalta om skyddsanordningar, av domstolen setts i belysning av ett flertal uti ifrågavarande mål föreliggande särskilda omständigheter. Sålunda anförde hovrätten i det sist angivna
rättsfallet att av utredningen framginge, att arbetaren på grund av vissa uppräknade omständigheter måst utföra sitt arbete på sätt som skett, att arbetsledningen å den avdelning där rullmaskinen varit placerad bort äga kännedom om att en arbetare tagit sig in i maskinen under det den varit i gång, att övriga i fabriken befintliga pappersrullningsmaskiner redan före olyckstillfället varit försedda med en skyddsanordning samt att efter olyckstillfället skyddsanordning jämväl anbringats å ifrågavarande maskin. — Som synes har hovrätten lagt vikt vid bl. a. det förhållandet, att andra maskiner av samma slag redan förut varit försedda med en skyddsanordning.1 Det är tydligt att detta är en omständighet av stor betydelse; om skyddsanordning i sådant fall saknas vid en maskin ligger det närmare till hands än eljest att anse arbetsgivaren ansvarig för den inträffade skadan.
Käromålet har ibland bifallits, om viss skyddsanordning varit bruklig inom ett verksamhetsområde eller inom viss ort, men saknats i ett givet fall, då skada inträffat. Omvänt har skadeståndstalan ogillats, när en viss skyddsanordning icke varit bruklig vid arbete av viss beskaffenhet eller inom viss trakt. Följande rättsfall saknas vid en maskin, ligger det närmare till hands än eljest förstnämnda dock med säkerhet blott i underrätten.
FFR 1940 s. 157 (NJA 1940 B 800). Då en lantbrukare körde en hästtröskvandring, tillhörande foderhissen i en lada, brast eller lossnade en krok, i vilken draglinorna fästs, med påföljd att dragstocken slog bakåt och skadade arbetaren. Skadeståndstalan fördes mot gårdsägaren under påstående, att anordningarna erbjudit bristfällig säkerhet. Denna talan ogillades av häradsrätten av bl. a. det skälet, att i målet icke kunde anses styrkt, att särskild spärranordning i orten brukat begagnas å körvandringar, liknande här ifrågavarande, samt av Svea hovrätt, enär det icke kunde anses ha ålegat gårdsägaren att ha körvandringen försedd med spärranordning, samt vållande till olycksfallet ej heller eljest låge honom till last. Arbetaren sökte revision med ansökan om fattigdispens, vilken ansökan dock avslogs av HD.
FFR 1941 s. 223 (NJA 1941 A 255). Under ombyggnadsarbeten i en fastighet för installation av hiss föll en planka ned i hisschaktet och skadade en arbetare i huvudet. Skadeståndstalan mot arbetsgivaren för att denne — förutom vissa övriga skyddsanordningar — icke anordnat skyddstak över schaktet ogillades av HD. Enligt ett av riksförsäkringsanstalten i målet avgivet utlåtande hade yrkesinspektören i första distriktet uppgivit, att det ej vore brukligt att anordna skyddstak vid arbeten under förhållanden, varom här vore fråga. Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i målet förekommit kunde enligt HD anledning
ej skäligen anses ha förelegat att anbringa förutom gjorda skyddsanordningar jämväl skyddstak i schaktet, varför försummelse i angivet avseende ej kunde läggas arbetsgivaren till last.
NJA 1941 s. 246 (FFR 1941 s. 86). Vid uppforsling av kalk medelst hissanordning inom en nybyggnad i en stad blev en arbetare, som skulle mottaga och tömma en kalklåda, skadad genom att han, efter att ha lösgjort en till lådan hörande spärranordning, fick ena handen i kläm, då lådan vid en ryckning i hisslinan stjälpte. HD yttrade följande i sin motivering. Av utredningen framginge ej mindre att den spärranordning å kalklådor, som använts vid byggnadsföretag i staden redan före olycksfallet i regel bestått av viss anordning än även att den av arbetsgivaren tillhandahållna kalklådan, som varit i bruk vid tillfället, saknat sådan spärranordning. Det måste antagas att olyckan ej skulle ha inträffat, om lådan varit försedd med spärranordning av angivet slag. Arbetsgivaren hade på grund härav försummat sin skyldighet att vidtaga vad som erfordrades för att skydda arbetarna mot olycksfall vid handhavandet av lådan, varför skadeståndstalan bifölls.1
Följande rättsfall visar, att icke underlåtenhet att avhjälpa brist i skyddsanordning, som varit otillfredsställande för den skadade, medfört ådömande av skadestånd, men väl försummelse att instruera den skadade angående arbetets utförande. Rättsfallet är av intresse jämväl ur andra synpunkter.
NJA 1944 s. 666. En 16-årig arbeterska fick vid inmatning av ett örngott i en elektriskt driven ångmangel högra handen indragen mellan maskinens valsar och svårt skadad. Mangeln var försedd med en skyddsbräda, anbringad i sådant förhållande till mangelns valsar, att en person med normalt stora händer vid inmatning av kläder i mangeln icke kunde undgå att vidröra brädans undre kant innan händerna komme i beröring med valsarna samt så anordnad att mangeln, om kanten berördes, stannade. Den skadades händer hade emellertid varit så tunna, att hon kunnat få in högra handen under skyddsbrädan så långt att handen kommit in mellan valsarna utan att skyddsbrädan påverkades. Den skadade hade vid inmatningen av örngottet i mangeln hållit handen instucken i detta för att släta ut örngottet och hade icke hållit med knutna händer i dess sidor. Underrätten ogillade mot arbetsgivaren, ett aktiebolag, förd skadeståndstalan, men Göta hovrätt ålade bolaget att utgiva skadestånd, enär det ålegat arbetsledningen att, innan den skadade sattes till arbete vid mangeln, tillse att skyddsanordningen varit av beskaffenhet att medföra avsett skydd även då den skadade arbetade med mangeln.2 I HD dikterades utgången av två justitieråd, vilka fastställde det slut hovrättens dom innehölle, då arbetsledningen ej bort underlåta att, innan den skadade började utföra ifrågavarande arbete, varna henne för att — såsom eljest måste ligga nära — gå felaktigt tillväga på sätt som
skedde. — Två andra justitieråd fastställde jämväl det slut, vartill hovrätten kommit, men avveko på ett intressant sätt beträffande motiveringen. De funno väl, yttrade de, att med hänsyn till i målet upplysta förhållanden, det icke kunde läggas arbetsledningen till last såsom bristande förtänksamhet att den utgått från att mangelns skyddsanordning skulle medföra avsett skydd även då den skadade arbetade med mangeln. Det hade emellertid ålegat arbetsledningen att, innan den skadade sattes till arbete vid mangeln, instruera henne rörande arbetet och sättet för skyddsanordningens utlösande. Så hade ej skett, och denna försummelse finge antagas ha bidragit såväl till att den skadades högra hand kommit in mellan valsarna som ock — enär den skadade, om hon vetat hur hon skulle utlösa skyddsanordningen kunnat själv på ett tidigt stadium stanna mangeln — till att skadan blev så allvarlig. Ett justitieråd slutligen gillade hovrättens motivering, men förklarade därjämte dels att det ålegat arbetsledningen att instruera den skadade rörande mangelns skötsel, däribland sättet för skyddsanordningens utlösande, vilken instruktion med hänsyn till den skadades ungdom bort göras särskilt grundlig, dels ock att bolaget därför vore vållande till olyckan. Beträffande den skadades medvållande kunde antagas, att hon i någon mån varit ouppmärksam, men att hennes vållande till olyckan finge anses så ringa i förhållande till bolagets vållande, att henne tillkommande skadestånd skäligen icke borde jämkas.
I detta rättsfall ha som synes skilda synpunkter fått göra sig gällande. Vad först angår hovrättens motivering har denna, frånsett ett justitieråds votum, icke vunnit bifall i högsta instansen. Två justitieråd ha mot densamma anfört, att det icke kunde läggas arbetsledningen till last såsom bristande förtänksamhet att den utgått från att skyddsanordningen skulle medföra avsett skydd även då den skadade arbetade med mangeln. Denna synpunkt förtjänar gillande. Om exempelvis en maskin är försedd med en skyddsanordning, som på goda grunder antages skola medföra skydd mot olycksfall, då en normalt utrustad person sköter den, kan det ej läggas en arbetsgivare till last att han utgått från att skyddsanordningen skulle verka även då viss annan, icke normalt utrustad person, vars fysiska brister ej äro alltför uppenbara, sköter maskinen. En arbetsgivares tillsynsplikt måste, för att ej bli för betungande, hållas inom vissa gränser. Huru dessa äro att bestämma beror i huvudsak på omständigheterna i det särskilda fallet, dock att några allmänna, principiella synpunkter kunna anföras. I detta avseende är att märka — förutom den nyss angivna — att om en maskin sedan lång tid, kanske några tiotal år, varit försedd med en skyddsanordning, som på grund av sin beskaffenhet vid olycksfall befinnes giva blott bristfälligt eller
t. o. m. helt otillräckligt skydd, det ofta ej torde kunna läggas arbetsgivaren till last att han trott skyddsanordningen vara tillförlitlig, särskilt om anmärkning mot skyddsanordningen icke framställts vare sig vid av vederbörande tillsynsmyndighet verkställda inspektioner eller från arbetarnas sida.1 Under sådana förhållanden kan arbetsgivaren ofta icke anses ha brustit i tillbörlig eftersyn. — Jämför till frågan om innebörden av tillbörlig eftersyn å skyddsanordning rättsfallet NJA 1936 s. 38 och särskilt justitierådet Alexandersons skiljaktiga votum, samt å anordningar i övrigt NJA 1944 s. 501 och 1940 s. 270.
För att återgå till det förut refererade rättsfallet NJA 1944 s. 666 framgår av detta, att HD funnit att bolagsledningen gjort sig skyldig till viss culpa in instruendo, avseende arbetets utförande samt, i skiljaktiga vota, jämväl sättet för skyddsanordningens utlösande. Försummelsen har däremot i detta fall icke ansetts ligga däri, att arbetsgivaren underlåtit tillse att skyddsanordningen icke varit bristfällig. I denna uppsats är det av intresse att ingå på underlåtenhet att giva nödiga instruktioner endast i den mån sådan underlåtenhet är ställd i relation till förekomsten av bristfälliga skyddsanordningar. Av det citerade rättsfallet märkes sålunda att bl. a. underlåtenhet att instruera den skadade angående en skyddsanordnings användande ansetts vara en skadeståndsgrundande omständighet. Av rättsfallet FFR 1940 s. 208 (NJA 1940 B 938) framgår, att då arbetsledaren före arbetets början låtit underrätta samtliga arbetare om viss fara, som varit förbunden med arbetet, samt föreskrivit försiktighet, det icke skäligen kunnat läggas arbetsledaren till last såsom försummelse, att han icke vidtagit särskilda skyddsåtgärder till förekommande av olycksfall. Därjämte hade den skadade själv ansetts vara oförsiktig. Tillräckligt noggranna instruktioner ansågos sålunda ha i detta fall befriat arbetsgivaren från skyldighet att vidtaga särskilda skyddsanordningar.
Vidare kan anmärkas följande. Vid bedömande av mål angående ersättning för skada genom olycksfall i arbete är det, allmänt talat, två huvudfrågor, som påkalla beaktande. Den ena, och primära, rör arbetsgivarens egen skadeståndsskyldighet, vare sig denna anses grundad å culpost förhållande i ett eller annat hänseende, å åsidosättande av viss skyddsbestämmelse enligt arbetarskyddslagstiftningen eller, eventuellt, å förekomsten av bristande
skyddsanordning såsom strikt ansvarsgrund. Den andra frågan rör den skadades eget vållande. Ofta jämkas eller helt bortfaller arbetsgivarens ansvar på grund av att sådant vållande ansetts föreligga. Av ett flertal prejudikat i dessa mål, i vilka skadeståndstalan ogillats, framgår, att domstolen icke blott utsagt, att vållande icke legat arbetsgivaren till last, utan även att den skadade själv vållat olycksfallet, detta trots att det senare ledet i domen icke är nödvändigt för att fastställa domslutet, skadeståndstalans ogillande. Se exempelvis NJA 1935 s. 351. Den skadade, en kvinna, ansågs där genom oförsiktighet och underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse henne meddelad föreskrift att vid matningen av en köttkvarn använda en för sådant ändamål avsedd matarstav själv ha vållat olycksfall, varigenom hon fått högra handen indragen i kvarnen och skadad. — Ehuru egentligen endast vid fråga om bifall till käromålet den skadades vållande kan anses vara av betydelse, synes man även vid talans ogillande i fullständighetens intresse brukat i domen angiva att den skadade varit vållande, vilket väl därjämte ansetts giva ett ytterligare stöd åt utgången av målet.
De ovan anmärkta rättsfallen synas giva anledning till följande synpunkter såsom resultat och sammanfattning av den gjorda analysen.
Ehuru i allmänhet vållande, vare sig sådant direkt konstaterats eller ej, synes ha varit förutsättning för bifall till käromålet samt detta vållande, i mål av den beskaffenhet varom här är fråga, ofta ansetts bestå däri att vederbörande underlåtit tillse att viss skyddsanordning icke varit bristfällig, är det intressant att iakttaga hurusom i flera mål ett antal objektiva omständigheter eller givna föreskrifter — förseelse mot viss skyddsföreskrift, att maskiner av samma slag redan förut varit försedda med skyddsanordning, brukligheten av viss anordning, att anmärkning mot en anordning ej förekommit, hänsynen till antagandet att en skyddsanordning i normala fall bort medföra avsett skydd — fått inverka bestämmande på utgången i målet. Domstolarna ha tydligen önskat grunda sina avgöranden på mera konkreta och påtagliga yttre förhållanden, än vad den subjektiva culpabedömningen möjliggjort.1 En av orsakerna till denna tendens mot objektivitet
är säkerligen culpabedömningens vansklighet. En annan orsak är givetvis synpunkternas förnuftighet i och för sig.
Säkerligen har ansvarsgrunden »bristfällig skyddsanordning»i de fall, som här upptagits till behandling tillagts en subjektiv prägel. Man har sannolikt alltid menat att arbetsgivaren varit försumlig genom att ej ha avhjälpt den bristfälliga skyddsanordningen. Man kan tvista om innehållet och omfattningen av den culpa, som härigenom lagts arbetsgivaren till last. Att såsom STRAHL, a. a. s. 581, påstå att domstolarna härvidlag »gått utom det traditionella culpabegreppet», enär de förklarat arbetsgivaren culpos även i fall där en förståndig och aktsam man icke skulle ha nedlagt större omsorg än arbetsgivaren gjort, synes ej vara träffande. Snarare får anses att kraven på aktsamhet hos en arbetsgivare inom visst verksamhetsområde på senare tid alltmera höjts. Att culpaprincipen därför skulle, såsom Strahl anser, på detta område besitta särskilt stora svagheter kan ej anses riktigt. Domstolarna torde, liksom hittills, hålla fast vid skuldprincipen, ehuru culpabedömningen synes bli alltmera nyanserad,1 samt det lämnas ökat utrymme åt beaktande av vissa objektiva omständigheter.
Emellertid är det möjligt, att de av mig angivna objektiva förhållandena (förseelse mot viss skyddsföreskrift m. m.) i de hithörande rättsfallen blott framhållits såsom omständigheter, vilka medfört att arbetsgivaren ansetts vara vållande och av denna anledning skadeståndsskyldig. Jämför det ovan refererade rättsfallet SvJT 1944 s. 94, där vållande konstaterades, i vilket fall förhållandet synes vara det nu angivna. Beträffande de övriga av mig refererade hithörande rättsfallen är saken mera tveksam. Men även om domstolarna menat att arbetsgivaren varit culpos, då han brutit mot viss skyddsföreskrift o. s. v., är det av intresse att observera denna »tendens mot objektivitet» vid bedömandet av vilka fakta, som föranlett skadeståndsskyldigheten. Detta förhållande är exempel på vad jag förut påpekat, nämligen att culpabedömningen på senare tid blivit alltmera nyanserad.2 Överhuvudtaget synas de svenska domstolarna vara mycket obenägna att frångå kravet på culpa som grund för skadeståndsansvaret. Möjligt är att domstolarna velat under culpan inrym-
ma ett hänsynstagande till de omständigheter av objektiv art, vilka de ansett äga betydelse för utgången av målet. Att domstolarna därvid fingerat culpa torde ej ha förekommit. I stället synas de ha beaktat culpans tänjbarhet och inrymt nya faktorer under densamma.
Vad slutligen angår strikt ansvar låter sig visserligen, såsom LUNDSTEDT framhållit, sägas att sådant ansvar skulle utöva en ännu starkare preventiv funktion än ansvar på grund av culpa. Emellertid är, efter vad jag kunnat finna, rättsutvecklingen på hithörande område icke på väg mot ett i så hög grad utsträckt ansvar. Huruvida denna utveckling är önskvärd eller ej är något, som jag ej här vill ingå på. Jag har i denna uppsats blott velat utforska ledande synpunkter hos gällande rätt på förevarande rättsområde.