NORDISKT OCH INTERNATIONELLT.

 

Flyktings möjlighet att vinna äktenskapsskillnad från försvunnen make. Bland de flyktingar, som erhållit hemvist i Sverige, finnes säkerligen ett stort antal gifta personer, vilkas makar äro på ett eller annat sätt försvunna, vare sig därför att de före eller under kriget deporterats eller under kriget rapporterats såsom saknade eller under andra omständigheter förlorat kontakt med sin familj. För den make, som hamnat i Sverige och som kanske uppgivit hoppet att någonsin få återse sin saknade man eller hustru, kan helt naturligt uppkomma fråga om att ingå nytt äktenskap. En förutsättning härför är emellertid att det bestående äktenskapet upplöses.
    Frågan om utlänningars rätt att här i riket erhålla äktenskapsskillnad regleras av lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (vilken avses med hänvisningarna i det följande). Då fråga är om två makar, som äro medborgare i samma främmande stat, blir 3 kap. 1 § första stycket

 

1 Ovanstående synpunkter har jag vid skilda tillfällen, i något utförligare form, framfört i juridiska fakulteten i Uppsala, första gången den 28 mars 1922. Att jag 24 år senare tillåter mig giva dem större spridning beror därpå, att jag, som snart är emeritus, numera icke kan anses ha något eget personligt intresse i deras realiserande. 

300 TH. MUNCK AF ROSENSCHÖLD.omedelbart tillämpligt. Enligt detta lagrum förutsättes för att talan om äktenskapsskillnad skall kunna upptagas här i riket, att den make, mot vilken talan väckes, här har sitt hemvist. Då undantag från denna regel medgives endast för det fall, att makarna samtidigt haft hemvist inom riket och den make, mot vilken talan väckes, övergivit den andre eller, efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket, saknas uppenbarligen i regel möjlighet för en i Sverige bosatt utlänning att här erhålla äktenskapsskillnad från en försvunnen make.
    Därest de utländska makarna äro medborgare i olika stater, skall enligt 6 kap. 2 § första stycket fråga, som angår äktenskapsskillnad mellan dem, bedömas som om bägge makarna vore undersåtar i den stat de sist gemensamt tillhört eller, om de ej hava tillhört samma stat, i den stat mannen tillhör. Enligt ovan berörda stadgande i 3 kap. 1 § kan således ej heller i detta fall — frånsett nyssnämnda, i detta sammanhang praktiskt betydelselösa undantag — talan om äktenskapsskillnad vinna prövning här i riket.
    Är den ene av makarna statslös och den andre utländsk medborgare, torde det ligga närmast till hands att bedöma fallet på samma sätt som om makarna varit medborgare i olika stater (jämför domstolarnas motivering i rättsfallet NJA 1929 s. 1). Därest båda äro statslösa, torde det falla sig naturligast att tillämpa de regler, som gälla för ovan berörda fall att båda äro medborgare i samma främmande stat. Även i dessa båda fall skulle således i regel föreligga hinder för anställande av talan här i riket mot en frånvarande make. Genom lag den 23 mars 1934 har emellertid i 6 kap. 2 § införts en ny bestämmelse (andra stycket), som för det fall att ena maken är svensk undersåte och sedan minst ett år har hemvist här i riket öppnar vidsträcktare möjlighet att i Sverige vinna äktenskapsskillnad. I dylikt fall må sålunda denne make städse här väcka talan om äktenskapsskillnad; vidare skall den materiella frågan huruvida orsak till skillnad är för handen prövas enligt svensk lag och icke — såsom i regel jämlikt 3 kap. 2 § är fallet beträffande här berörda rättsförhållanden — enligt såväl svensk lag som lagen i makarnas hemland. Då de statslösas personliga rättsförhållanden i praxis regelmässigt bedömas efter lex domicilii,1 d. v. s. i nu diskuterade fall svensk lag, skulle möjligen kunna ifrågasättas, att en statslös här vistande flykting borde likställas med en svensk. Motiven till 1934 års lagändring (NJA II 1934 s. 423 ff., särsk. s. 427) giva emellertid vid handen, att denna är föranledd av hänsyn till »ordre public». Det framhålles, att en given förutsättning för att i strid mot dittills antagna regler talan om skillnad skulle kunna tillåtas i Sverige borde vara, att den make, av vilken talan fördes, hade en varaktig anknytning till Sverige såväl i fråga om hemvist som medborgarskap: »att det måste krävas att han är svensk medborgare torde vara självfallet» (kurs. här). Under sådana omständigheter lär det knappast vara möjligt att utsträcka tillämpningen av ifrågavarande undantagsstadgande

 

1 NJA 1914 s. 305, 1939 s. 96; KARLGREN, Kortfattad lärobok i internationell privaträtt s 77, GOLDSCHMIDT i SvJT 1943 s. 761, MICHAELI i SvJT 1944 s. 463 och HALLENBORG i SvJT 1944 s. 694.

FLYKTINGS MÖJLIGHET ATT VINNA ÄKTENSKAPSSKILLNAD. 301utöver vad dess ordalydelse angiver. Följaktligen torde för en här bosatt, statslös flykting möta samma hinder för erhållande av äktenskapsskillnad från en försvunnen make som om han varit medborgare i en främmande stat.
    Därest utlänningen förvärvar svenskt medborgarskap, öppnas givetvis möjlighet för honom att med stöd av nyssnämnda stadgande i 6 kap. 2 § andra stycket eller, om det är mannen som blir svensk medborgare, med stöd av huvudregeln i första stycket av samma paragraf i Sverige väcka talan om äktenskapsskillnad. Det materiella stadgande, som närmast blir tillämpligt, är 11 kap. 6 § GB (»är ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv»). För det fall att paragrafens andra stycke tillämpas må emellertid vad som inträffat under tid, då käranden ej varit svensk undersåte med hemvist i riket, icke åberopas till vinnande av skillnad (6 kap. 2 § andra stycket). Härav torde följa, att de tre åren börja löpa först efter det svenskt medborgarskap vunnits.1
    Som synes är de icke svenska flyktingarnas möjlighet att i Sverige erhålla äktenskapsskillnad från en försvunnen make mycket små. Lagstiftningen på området torde över huvud icke ha räknat med sådana förhållanden, som nu råda i världen. Det kunde därför ifrågasättas om icke genom en lagändring — eventuellt av provisorisk natur — borde sörjas för att de flyktingar, som sökt sig till vårt land, i detta hänseende erhölle en gynnsammare behandling än nu gällande bestämmelser medgiva. Frågans praktiska räckvidd är emellertid svår att bedöma.

Th. Munck af Rosenschöld.