Fakultetskonferens i Uppsala. Den 17—19 september 1945 hölls i Uppsala en konferens mellan lärarna vid de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm samt representanter för de juridiska fakulteterna i Danmark, Finland och Norge. Det har ansetts vara av intresse att en kortfattad redogörelse för konferensens förhandlingar lämnas i SvJT.
    Under första konferensdagen diskuterades till en början undervisningsfrågor inom de juridiska fakulteterna. Diskussionen inleddes av prof. MALMSTRÖM. Denne pekade bl. a. på behovet av särskilda läroböcker för juris studerande och rekommenderade en inskränkning och koncentration av föreläsningarna. Han förordade vidare föreläsningsmässiga kursers ersättande med icke obligatoriska kurser av examinatoriets typ, på vilka en kursbok eller ett kompendium genomginges och svårare partier analyserades och diskuterades. Slutligen uttalade sig inledaren för utökning och effektivisering av seminarieövningarna. För undervisningens rationella ordnande fordrades enligt inledarens åsikt i första rummet ökade personliga och materiella resurser samt större rörelsefrihet, än de nuvarande bestämmelserna medgåve.
    I diskussionen redogjorde till en början prof. MUNCH-PETERSEN, HAATAJA och ARNHOLM för det sätt, varpå den juridiska undervisningen är anordnad i Danmark, Finland och Norge. Prof. Munch-Petersen framhöll bl. a., att den privata manuduktionen i Danmark har sådan omfattning, att det kunde inträffa, att en student avlade examen utan att någonsin ha träffat någon professor. På grund av dessa förhållanden hade man ställts inför frågan, huru man skulle kunna föra studenterna tillbaka till universitetsundervisningen. En lösning på detta problem hade man försökt genom att anställa universitetsmanuduktörer. Resultatet härav hade emellertid ej blivit det väntade, varför man även på försök anordnat obligatoriska kurser ledda av universitetslektorer. Prof. M.-P. höll före att det vore svårare att avlägga examen i Danmark än i Sverige. — Prof. Haataja meddelade att en reform av den juridiska undervisningen i Finland planerades, vilken ginge ut på en väsentlig förkortning av studietiden; man hade nödgats minska kursernas omfattning och koncentrera undervisningen samt förutsätta, att sommarferierna regelbundet användes till studier. Härtill komme som ett led i reformen utgallring av mindre lämpliga studerande i början av studietiden. — Prof. Arnholm framhöll betydelsen av såväl föreläsningar som kursundervisning. Föreläsningarna borde, framhöll prof. A., behandla det så att säga dagsaktuella inom ämnet. Värdet av kursundervisningen bleve stort framför allt vid kurser med få deltagare. Värdet av seminarieövningarna skattade prof. A. icke särdeles högt. Försök med sådana övningar hade gjorts i Oslo men med klent resultat.
    Utom de nämnda gjorde ett tiotal konferensdeltagare inlägg i debatten.

 

NOTISER. 313Åtskilliga olika meningar om det bästa sättet att anordna de juridiska studierna framfördes, vilka icke kunna här utförligare refereras. Prof. HOLMBÄCK framhöll, att kraven på undervisningen vore mycket olika i olika ämnen, varför det ej vore möjligt att lösa frågan genom generella enhetliga bestämmelser. — Prof. EBERSTEIN redogjorde för den vid Stockholms högskola praktiserade ordningen och underströk betydelsen av rörlighet i undervisningen. — Prof. SCHMIDT ställde sig kritisk till önskemålen om koncentration av undervisningen. Han anmärkte mot den nuvarande juris kandidatexamen, att den vore söndersplittrad på en serie små ämnen; önskvärt vore att lärostoffet koncentrerades till större ämnen, så att exempelvis hela civilrätten (inklusive speciell privaträtt) komme att bilda ett examensämne. Härigenom skulle enligt prof. S. ett smidigt undervisningssystem kunna åstadkommas. Ett villkor härför vore dock, att biträdande lärare (eventuellt manuduktörer) anställdes. — Prof. BENCKERT erinrade om de skäl, vilka föranlett den nuvarande uppdelningen av ämnet civilrätt. — Prof. HERLITZ underströk, att undervisningen borde lämpas efter olika stadier, så att den i början av studietiden vore mera elementär för att sedermera gå mera på djupet. Prof. H. ansåg vidare, att kursundervisningen, som vore en börda för professorerna och hindrade deras vetenskapliga arbete, borde omhänderhavas av biträdande lärare; han hade en viss sympati för ett system med universitetsmanuduktörer. — Prof. SJÖGREN framhöll behovet av läroböcker, vari icke blott nödigt lärostoff framlades utan även det aktuella läget i olika diskussionsfrågor redovisades. Han betonade vidare behovet av såväl undervisningsassistenter som forskningsassistenter. — Prof. EKELÖF redogjorde för en ny form av seminarieundervisning, som han infört i sitt ämne (se SvJT 1945 s. 335) och framhöll i övrigt framför allt, att föreläsningar, och särskilt föreläsningar över ny lagstiftning, enligt hans mening vore till ringa nytta. — Prof. BERGENDAL ansåg, att valet av metod för den juridiska undervisningen vore ganska likgiltigt. Man borde emellertid ej lära ut eller fordra för mycket detaljer. Föreläsningarna borde ej heller hållas på alltför vetenskaplig nivå; de borde ej vara i detalj utarbetade utan bestå av resonemang och kombinationer. Likgiltigt vore egentligen över vad man föreläste, blott man något så när höll sig inom ämnet. — Prof. OLIVECRONA ansåg de av prof. Ekelöf skisserade undervisningsformerna innefatta en utveckling i orätt riktning, då de icke inrymde några vetenskapliga föreläsningar utan blott en kursmässig genomgång av ämnet. Grundfelet med den nuvarande undervisningen vore ej, att den vore för litet praktisk utan i stället att den vore för litet vetenskaplig. Prof. O. ansåg den vanliga åsikten om nyttan av rättsfallsstudier överdriven och rekommenderade i stället fingerade rättegångar, utförda av de studerande själva. — Prof. ANDENÆS redogjorde för ett i Norge med framgång praktiserat system med skrivningar i civil-, straff- och processrätt under studietiden.

 

    Som andra överläggningsämne hade upptagits gästföreläsningar de nordiska fakulteterna emellan. Diskussionen inleddes av prof. ARNHOLM och prof. KAIRA. Båda inledarna betonade vissa svårigheter, som vore förbundna med dylika föreläsningar. Prof. Arnholm fann sålunda att den omedelbara nyttan av gästföreläsningar, särskilt vad studenterna

314 NOTISER.anginge, ej vore uppenbar, men ansåg dock att de icke desto mindre, särskilt genom den kontakt mellan nordiska kolleger, som därigenom åstadkommes, kunde hava en avsevärd betydelse. Prof. Kaira omtalade, att föreläsningar av främmande föreläsare i Helsingfors alltid brukat vara väl besökta.
    I diskussionen yttrade sig allenast prof. HOLMBÄCK, HERLITZ och USSING. Prof. Holmbäck framförde tanken på att anordna föreläsarutbyte mellan de svenska juridiska fakulteterna. Prof. Herlitz ansåg, att man i regel icke borde anordna längre föreläsningsserier; lämpligast vore att en gästföreläsare endast hölle en eller två föreläsningar. Prof. Ussing rekommenderade ett samarbete med studentorganisationerna i likhet med vad tidigare förekommit vid vissa nordiska juristveckor och studentjuristmöten.

 

    Andra dagen diskuterades först aktuella dispensfrågor med prof. AGGE som inledare. Diskussionen kom huvudsakligen att röra sig om frågan, huruvida fordran på kunskaper i latin såsom förutsättning för rätten att avlägga juris kandidatexamen borde upprätthållas. Inledaren påpekade, att Kungl. Maj:t i ett stort antal fall dispenserat från kravet på latinkunskaper. Ett visst stöd härför erbjöde den bestämmelse i examensstadgan, enligt vilken examen vid annan fakultet än den juridiska godtoges som underlag för juridiska studier, oavsett om den studerande hade studentbetyg i latin eller icke. Någon konsekvent inställning i dispensfrågan kunde enligt inledarens mening icke sägas vara för handen.
    I diskussionen framhöll prof. HOLMBÄCK, att vad som borde fordras som underlag för juridiska studier vore en viss allmän kulturell skolning. Ur denna synpunkt rekommenderade prof. H., att fordran på latin ersattes med fordran på betyg i minst två moderna språk. Prof. H. erinrade för övrigt om att professorerna Winroth, Trygger och Davidsson ej hållit på kravet på latin. — Prof. SJÖGREN betonade bl. a. betydelsen av kunskaper i romersk rätt. Särskilt för högre juridiska studier vore sådana kunskaper en ofrånkomlig förutsättning; kunskaper i romersk rätt vore nödvändiga för bl. a. studiet av den kontinentala rättens system. Med hänsyn härtill borde det nuvarande kravet på kunskaper i latin upprätthållas för alla, som studera romersk rätt. Beträffande dem, som i stället för romersk rätt välja nationalekonomi, borde i stället fordras ökade kunskaper i matematik. Skulle romersk rätt framdeles bliva obligatorisk vid sidan av nationalekonomi, kunde man tänka sig att ersätta kravet på studentbetyg i latin med fordran på nöjaktigt deltagande i en koncentrerad latinkurs, inriktad på den romerska rätten och det juridiska studiet i övrigt. — Prof. MUNCH-PETERSEN meddelade, att i Danmark alla som avlagt studentexamen ägde behörighet att avlägga juris kandidatexamen, oberoende av om de hade kunskaper i latin eller icke. Romersk rätt vore ej obligatorisk. För dem, vilka önskade medtaga detta ämne i sin examen, funnes goda översättningar av rättskällorna, vilket visat sig tillfyllest. — Prof. HERLITZ, BERGENDAL och BENCKERT förklarade sig vara villiga uppgiva kravet på latin. — Prof. LUNDSTEDT ansåg, att latinet vore nödvändigt för den romerska rätten och att studenterna borde hava kunskap i romersk rätt för att få åtminstone någon insikt om rättskällorna. Prof. L. utgick emellertid från att det vore en tidsfråga när romerska rätten komme att slopas och han ansåge sig för

 

NOTISER. 315den skull numera ej kunna i dispensärenden hålla på kravet på latinkunskaper. — Prof. HASSLER sade sig tidigare alltid hava hävdat kravet på latinkunskaper men hade numera fått en i viss mån ändrad uppfattning, enär vissa moment i de juridiska studierna måste minskas till förmån för andra. Ehuru enligt hans mening latinets bildningsvärde borde skattas högt och dessutom de, som studerat latin, ovedersägligen bättre än andra studerande behärskade den juridiska terminologien, fann prof. H. sig med hänsyn till nödvändigheten av att foga sig efter utvecklingen icke längre kunna vidhålla sin tidigare ståndpunkt. Om kravet på latinkunskaper komme att slopas, borde man emellertid sörja för en förstärkning av underlaget för de juridiska studierna i andra delar, främst genom att höja fordringarna på kunskaper i moderna språk. Dessutom borde man låta de studerande genomgå en kurs i juridisk terminologi. — Prof. LINDAHL rekommenderade det danska systemet och framhöll vidare, att ökade matematiska kunskaper vore av större värde än kunskaper i latin. Den förstärkning av underlaget för de juridiska studierna, som kunde vara erforderlig, borde emellertid enligt prof. L:s mening ej åstadkommas genom att uppställa nya kompetenskrav till ersättning för kravet på latin utan i stället genom att reformera studentexamen.

 

    Under konferensens andra dag behandlades vidare frågan om en reform av statsvetenskaplig examen. Prof. HULT lämnade en preliminär redogörelse för huvuddragen i socialutbildningssakkunnigas blivande förslag. Av redogörelsen framgick, att enligt förslaget statsvetenskaplig-juridisk examen skall få karaktären av en allmän förvaltningsexamen, medförande kompetens till alla administrativa befattningar, för vilka nu kräves juris kandidatexamen. Med hänsyn härtill skall för det första såväl den filosofiska som den juridiska examensdelen förstärkas. Sålunda tänkes bl. a. det nuvarande ämnet privaträtt skola ersättas av två ämnen, motsvarande i stort sett civilrätt I och civilrätt II enligt den för juridiska fakulteten i Lund gällande examensordningen. Vidare förutsättes ämnet statsrätt med folkrätt skola bortfalla men i stället processrätt böra tillkomma. Enligt det blivande förslaget skall vidare införas en för antagande som amanuens i departement och för behörighet till vissa tjänster vid länsstyrelser och centrala ämbetsverk vid sidan av tingstjänstgöring alternativt obligatorisk praktisk utbildning efter examens avläggande under sammanlagt två år, varav åtta månader vid länsstyrelse, åtta månader i departement eller centralt ämbetsverk och åtta månader i kommunalförvaltning i större stad.
    Kritik mot det refererade förslaget framfördes framför allt av prof. SUNDBERG, FAHLBECK och KARLGREN. Prof. Sundberg framhöll särskilt, att juris kandidatexamen vore en enhetlig examen, i vilken det ena ämnet byggde på det andra, varför det vore ett hopplöst experiment att avskilja vissa delar av denna examen för särskilt studium. Prof. Fahlbeck instämde med prof. Sundberg och tillade, att statsrätt borde ingå i statsvetenskaplig juridisk examen, medan däremot statskunskap kunde utgå. Prof. Karlgren ansåg att statsvetenskaplig-juridisk examen enligt gällande examensstadga vore misslyckad och att en examen enligt det refererade förslaget vore lika dålig som den nuvarande. Man hade tagit bort vissa delar och lagt

316 NOTISER.till nya, dåliga delar; i civilrätt hade civilrätt II men ej testamentsrätt eller familjerätt över huvud medtagits; och vidare hade processrätt men ej straffrätt medtagits. — Prof. PHILIP, Aarhus universitet, ansåg, att en examen, som bestode till ungefär hälften av juridik och till återstoden av ekonomi, vore mindre lyckad, i det dessa olika vetenskaper krävde olika metoder. I den danska examen av motsvarande slag hade juridiken med tiden kommit att utgöra en allt mindre del; härigenom hade denna examens användbarhet ökats.

 

    På konferensens program hade även upptagits en av Sveriges förenade studentkårer i skrivelse till kanslern för rikets universitet väckt fråga om att bereda ökat utrymme åt förvaltnings- och arbetsrätt inom studieplanen för juris kandidatexamen. Efter inledningsanföranden av prof. FAHLBECK och prof. SCHMIDT följde endast en kort diskussion.
    Slutligen inledde prof. EKELÖF en diskussion om efterprövning till juris kandidatexamen. Inledaren rekommenderade införandet av möjlighet till dylik prövning. Häri instämde prof. EBERSTEIN. Prof. HAATAJA lämnade ett meddelande angående efterprövning i Finland.
    Konferensens sista överläggning, vilken ägde rum på tredje konferensdagen, gällde frågan om den praktiska tjänstgöring, som måste fullgöras före avläggandet av juris kandidatexamen. Diskussionen inleddes av rådmannen RINGENSON. Enligt inledarens mening vore praktisk tjänstgöring å domarekansli blott under gynnsamma förhållanden till större nytta för juris studerande. Även mot fakulteternas praktiska kurser kunde riktas kritik. Den största av de alltjämt bestående olägenheterna vore det alltför stora deltagarantalet. Vissa andra olägenheter hade man i Uppsala sökt undvika eller minska genom en nyligen genomförd reform av praktiska kursen, för vilken inledaren redogjorde.
    I diskussionen yttrade sig först ledaren för Stockholmsfakultetens praktiska kurs, advokaten AHRNBORG, som bl. a. redogjorde för en av honom företagen undersökning rörande möjligheten att bereda juris studerande praktikantplatser vid domstolarna. Undersökningen hade visat, att det vore omöjligt för domstolarna att bereda alla juris studerande sådana platser.— Prof. MALMSTRÖM framhöll, att i fakultetens studiehandböcker borde anges, att praktisk tjänstgöring och deltagande i praktiska kursen vore jämvärdiga. Prof. BENCKERT, BERGENDAL och EBERSTEIN ansågo praktisk tjänstgöring alltid vara att föredraga framför deltagande i praktiska kursen. Prof. Eberstein förordade, att praktiska kursen skulle uppdelas och att de särskilda delarna skulle anknytas till de särskilda ämnena i juris kandidatexamen. Prof. KAIRA meddelade, att den praktiska kursen i Helsingfors nyligen uppdelats på en civilrättslig och en processrättslig del. Av flertalet talare framhölls i övrigt att antalet deltagare i praktiska kursen vore för stort och att för kursens effektivisering framför allt krävdes en uppdelning i mindre grupper.

Ph. H.