Interneringsnämnden och domstolarna. I denna årgång s. 174 och 182 ha doktor KINNMARK och presidenten SCHLYTER dragit i härnad mot interneringsnämnden och klandrat dess praxis att vid avgörande av intagningsfrågor jämväl ingå i prövning av abnormrekvisitet. Då jag icke kan dela den uppfattning varåt dessa författare givit uttryck, tillåter jag mig att med några ord söka klargöra motiven för nämndens praxis.
    Vid behandling av frågor om omhändertagande för förvaring (eller internering) har interneringsnämnden att verkställa en dubbel prövning. Nämnden har först att undersöka, huruvida de i lag uppställda förutsättningarna för den ifrågasatta åtgärdens vidtagande äro för handen. Dessa förutsättningar hänföra sig till sinnesbeskaffenheten, straffoemottagligheten, vådligheten och kriminaliteten. Därest de i lag uppställda rekvisiten äro fyllda, har nämnden att företaga en diskretionär prövning, om i det föreliggande fallet förvaring (internering) bör komma till stånd. Hänsyn kan därvid tagas till det aktuella brottets beskaffenhet, den tid som förflutit efter senaste bestraffningen, arbetsförhållanden o. s. v. Att interneringsnämnden är skyldig att konstatera, huruvida de lagliga rekvisiten föreligga eller ej, synes mig ligga i öppen dag. Uppenbarligen kan nämnden ej tillstyrka förvaring, om de i 1927 års förvaringslag angivna kraven på tidigare bestraffning ej äro uppfyllda. Finner nämnden vådligheten ej dokumenterad, måste nämnden likaledes avstyrka förvaring. Samma är förhållandet, om nämnden skulle finna, att förutsättningarna i fråga om vederbörandes sinnesbeskaffenhet brista. En av anledningarna till att prövningen av förvarings- och interneringsfrågor förlagts till ett centralt organ är, att detta organ med sin rika erfarenhet både av anstalter och klientelet där bättre än domstolarna kan bedöma om vederbörande brottsling passar på sådan anstalt och för sådan behandling varom här är fråga. Finner nämnden vid sitt studium av handlingarna och de däri ingående redogörelserna för den brottsliges psyke och tidigare leverne, att vederbörande ej hör hemma bland det klientel, som är intaget på förvarings- och interneringsanstalterna, är det nämndens plikt att avstyrka hans intagande på sådan anstalt. Huruvida nämnden därvid i sitt utlåtande bör utsäga, att anledningen till avstyrkandet t. ex. är att den brottslige ej motsvarar lagens krav på viss sinnesbeskaffenhet, är en annan sak. Nämnden kan naturligtvis inskränka sig till att endast angiva, att nämnden med hänsyn till föreliggande omständigheter avstyrker den ifrågasatta åtgärden. För domstolarna måste det väl dock vara en fördel att få ett klart besked, att nämnden på angiven grund finner lagen icke tillämplig. Att nämnden skulle lämna öppen hela frågan om sinnesbeskaffenheten och förklara, att

 

om domstol finner vederbörandes sinnesbeskaffenhet sådan som lagen angiver, viss åtgärd bör vidtagas, måste anses strida mot lagens mening. Det är att märka, att interneringsnämndens prövning av sinnesbeskaffenheten icke, såsom president Schlyter gör gällande, är bindande för domstolen. Har nämnden förklarat, att den brottslige enligt nämndens mening är att hänföra till SL 5: 5 och därför förvaring ej kan ifrågakomma, utgör detta intet hinder för domstolen att behandla vederbörande såsom icke fallande under SL 5: 5. Det enda som binder domstolen i detta fall är, att domstolen icke äger döma till förvaring och däri ligger icke något anmärkningsvärt, då nämnden otvivelaktigt har en rikare erfarenhet än domstolen om förvaringsinstitutets lämpliga användning. Påståendet att interneringsnämndens praxis i detta hänseende skulle strida mot bestämda uttalanden av Kungl. Maj:t och riksdagen torde bero på något missförstånd.
    Till slut vill jag endast framhålla, att jag väl förstår, att delade meningar kunna råda om lämpligheten av en central förhandsprövning av förvarings- och interneringsfrågor. Att denna centrala prövning är av värde för ett enhetligt bedömande av dessa spörsmål, torde dock icke kunna förnekas. Särskilt torde den vara av vikt, då det nu gäller att föra den nya lagstiftningen på området ut i livet, och det är under alla omständigheter angeläget, att denna förhandsprövning ej avskaffas, förrän tillämpningen av denna lagstiftning nått en viss stadga.

Thorwald Bergquist.