Då det — av de sista raderna i förestående replik att döma — förefaller som om generaldirektör Bergquist och jag närmar oss enighet i det viktigaste, nämligen därom att det bara är en tidsfråga när interneringsnämndens förhandsprövning kommer att avskaffas, skulle diskussionen ha kunnat avslutas med herr Bergquists mycket uppskattade inlägg, om det icke hade varit önskvärt att komma till full klarhet på en punkt där herr Bergquist utgår ifrån att det föreligger ett missförstånd.
    Efter den lagändring som trätt i kraft vid årsskiftet innebär den interneringsnämnden tillkommande prövningen av abnormrekvisitet, att nämnden kan avböja förvaring om den — i strid mot domstolen som begärt dess yttrande — skulle finna att den tilltalades sinnesbeskaffenhet icke »avviker från det normala» (någon hänvisning till 5: 6 finnes icke längre). Härom är herr Bergquist och jag ense. Frågan gäller huruvida nämnden, när sinnesbeskaffenheten avviker från det normala, skall kunna indirekt tvinga domstol att mot sin egen tolkning av SL 5: 5 förklara den tilltalade strafflös. Det av mig tänkta fallet gällde en grov och farlig psykopat, beträffande vilken det för domstolen — t. ex. HD — stod klart att endast två rimliga behandlingsmöjligheter förelåg: den tilltalade borde antingen efter straffriförklaring intagas på sinnessjukhus eller ock dömas till förvaring. Jag förutsätter att domstolen funnit den själsliga abnormitet, varav den tilltalade lider, icke vara av så djupgående natur att den är att jämställa med sinnessjukdom och därför begärt nämndens yttrande huruvida till förvaring

 

INTERNERINGSNÄMNDEN OCH DOMSTOLARNA. 365får dömas. Nämnden svarar: enligt vår mening måste abnormiteten anses jämställd med sinnessjukdom, och därför kan vi inte medge förvaring. Herr Bergquist kommenterar: vi tvingar härigenom inte alls domstolen att straffriförklara den sinnessjuke; han får bara inte komma till vårt klientel på Hall, för där passar han inte; han kan ju dömas till straffarbete, om domstolen inte vill följa vår mening och strafffriförklara honom. Nu kan det tänkas att meningarna är delade i nämnden: domaren-ordföranden och fångvårdschefen vill medge förvaring, men psykiatern och de två återstående ledamöterna föredrar sinnessjukhus. Skillnaden mellan herr Bergquist och mig är då den att jag anser majoriteten i nämnden böra göra detta tillägg till sitt utlåtande: skulle domstolen icke anse 5: 5 tillämplig (varom det ju icke tillkommer oss att slutligt döma), medger nämnden förvaring då 1) den tilltalades sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, 2) han är oemottaglig för straff och 3) vådlig för annans säkerhet samt 4) kraven på tidigare bestraffning är uppfyllda. Nämnden skulle då kunna resonera som så, att kommer han till Hall men behöver sinnessjukvård, så är det bara 15 minuters väg till Håga sinnessjukhus, dit han kan överflyttas, och ur nämndens synpunkt måste ju detta vara bättre än att han dömes till straffarbete. I den konfliktsituation som skulle uppstå, om i det förutsatta fallet nämnden i enlighet med herr Bergquists mening inskränkte sig till att avböja förvaring under hänvisning till 5: 5, skulle jag såsom domare i målet av två onda ting — 1) i strid mot min tolkning av 5: 5 straffriförklara den tilltalade, 2) döma en psykopat i behov av särskild vård till straffarbete — välja det minst onda och böja mig för nämndens oriktiga tolkning av 5: 5 (jag djärves säga »oriktiga», då jag i det tänkta exemplet förutsatt att nämndens herr ordförande delade min mening). Jag har icke avsett att säga att interneringsnämndens praxis strider mot bestämda uttalanden av K. M:t och riksdagen. Jag visste nämligen icke att det faktiskt förekommit att nämnden avvisat förvaring under åberopande av att SL 5: 5 i stället borde tillämpas. Men om nämnden — i det av mig behandlade fallet, där valet står mellan straffriförklaring och förvaring — sålunda gör anspråk på att i realiteten slutligt pröva abnormrekvisitet med bindande verkan för domstolarna genom att under hänvisning till att den tilltalade är att bedöma enligt SL 5: 5 definitivt avvisa alternativet förvaring, så vidhåller jag att detta icke står i överensstämmelse med det starka hävdandet under förarbetena till 1945 års lagändringar i SL 5 kap. av principen att domstolen och ingen annan har att avgöra om SL 5: 5 skall tillämpas eller icke.

K. Schlyter.