Frekvensen av återfall i brott. I en undersökning, tryckt som bilaga till strafflagberedningens betänkande om verkställigheten av frihetsstraff m. m. (SOU 1944: 50), har vi framlagt vissa beräkningar rörande återfallsfrekvensen för personer som dömts till frihetsstraff. Den ledande tanken i undersökningen har varit att med hjälp av faktiska och objektivt fastställbara förhållanden söka avgränsa grupper med olika goda framtidsutsikter. För att erhålla en allsidig belysning av problemet har vi använt dels ett aktuellt material från åren 1939—1943, dels ett äldre material från år 1929, som belyser riskförhållandena under förkrigstiden. Vi har fått fram vissa siffror som torde vara av allmänt intresse. Bland dem må nämnas följande.
    För de 1929 första gången dömda var återfallsfrekvensen (inom 10 år) 26 % bland straffångarna och 24 % bland fängelsefångarna. Av de 1939—1941 första gången från frihetsstraff frigivna återföll (inom 3 år) 28 % bland straffångarna men endast 10 % bland fängelsefångarna. Risken för återfall stiger med varje bestraffning. För det aktuella materialet var återfallsfrekvensen efter ett andra frihetsstraff 24 % bland fängelsefångarna och 40 % bland straffångarna; efter en tredje vistelse på fångvårdsanstalt var motsvarande siffror 45 % respektive 46 %.
    Med hänsyn till skilda indelningsgrunder visar våra siffror att åldern är av särskild betydelse för återfallsrisken. Bland det aktuella materialets straffångar återföll sålunda efter ett första straff 52 % av 16—20-åringarna men endast 8 % av dem som var över 40 år. Även brottstypen är av stor betydelse. För tjuvar var risken för ett första återfall 24 % bland fängelsefångarna och 39 % bland straffångarna, men vid andra brottstyper var återfallsfrekvensen väsentligt lägre: 16 % resp. 22 % vid andra vinningsbrott än tjuvnad, 12 % resp. 16 % vid våldsbrott, 5 % vid rattfylleri etc. Återfallsrisken för dem, som på anstalten fått dåligt betyg för arbetsvillighet och uppförande, är större än för dem som fått gott betyg; bland de 1939—1941 frigivna fängelsefångarna var siffrorna 17 % återfall i den sämsta gruppen men endast 2 % i den bästa. De dömdas förhållande till alkohol är av intresse. Alkoholisterna har hög återfallsfrekvens: 40 % bland straffångarna. Bland dem som ej kan betecknas som alkoholister återfaller de, som varit påverkade av sprit vid brottets begående, i väsentligt mindre utsträckning (24 %), medan de som varit nyktra vid brotten står något högre återfallsrisk (29 %).
    I en recension över vårt arbete (SvJT 1946 s. 51 f.) har MARTTI KAILA inte omtalat några av de resultat vi erhållit vid undersökningen.

 

Däremot uppehåller han sig utförligt vid de metoder som kommit till användning. Därvid använder han bl. a. det originella tillvägagångssättet, att han inte låter läsaren veta att det är våra egna reservationer han citerar, när han uttalar sig som om det vore fråga om fel som han upptäckt. I anslutning till vad Kaila anfört må följande framhållas.
    Liksom all kriminalstatistik avser undersökningen naturligtvis endast de upptäckta brottslingarna och har endast bevisvärde i fråga om dessa, vilket vi uttryckligen framhållit. Det kan därför hända, att de gjorda uppdelningarna av de dömda inte alltid motsvarar proportionerna bland det verkliga antalet brottslingar. Faran härför blir mindre, om man indelar materialet i skarpt avgränsade undergrupper. Detta har vi genomgående gjort utom när det gällt att undersöka betydelsen av strafftidens längd för återfallsfrekvensen. Det stod nämligen tidigt klart att strafftiden var av underordnad betydelse i jämförelse med ålder, brottstyp, tidigare asocialitet och andra faktorer. Vi har uttryckligen framhållit detta. Kaila säger, att det är en brist att ange återfallsfrekvens med hänsyn till strafftidens längd utan skarpa undergrupper.
    För att få en bakgrund till återfallsundersökningen har vi beräknat risken att upp till olika åldersgränser bli dömd för ett första brott. Beräkningarna har utförts enligt metoder, som tidigare använts av DAHLBERG och STENBERG i en undersökning rörande fylleribrott (1934) och av Dahlberg bl. a. i en undersökning av brottsrisken (1939). De siffror som erhållits har vi använt till att göra en jämförelse mellan risken för återfall i brott och risken för förstagångsbrottslighet. Vi har funnit, att de som undergått ett första frihetsstraff därefter dömes till frihetsstraff i 40 gånger så stor utsträckning som genomsnittsbefolkningen. Efter ett andra frihetsstraff är motsvarande siffra 102 och efter ett tredje straff 145 gånger större.
    Kaila anmärker nu på de metoder vi använt för att beräkna risken för förstagångsbrottslighet. Han säger, att vi vid jämförelsen mellan antalet å fångvårdsanstalt intagna och motsvarande antal individer i befolkningen begått en felaktighet (som dock inte nämnvärt påverkar resultaten), när vi kontinuerligt subtraherat dem som redan undergått frihetsstraff från det ursprungliga antalet intagna. Detta bör enligt Kaila endast göras, om antalet intagna sättes i relation till antalet individer i befolkningen, subtraherat med de redan dömdas antal, vilket inte skett i vår undersökning (men däremot i en undersökning av Kaila 1941). Kaila har rätt, om man får göra antagandet att personer som straffas har samma dödlighet som genomsnittsbefolkningen och därjämte vågar anta att brottsligheten håller sig konstant. Kaila säger själv: »Båda dessa antaganden motsvarar emellertid inte det faktiska förhållandet.» Vi har uttryckligen framhållit (s. 367) att vi med hänsyn härtill ej vågat göra dessa antaganden utan använt ett mera försiktigt tillvägagångssätt. I en not på s. 366 ger vi emellertid sådana siffror som Kaila trots den ovan citerade meningen tycks anse vara korrekta men som vi anser vara för höga. De skäl som talar för att använda den metod vi gjort har tidigare mera utförligt angivits i en undersök-

ning av Dahlberg rörande risken att bli dömd för en första fylleriförseelse, tryckt som bilaga 1 till Betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944: 3 s. 264 f.).
    I vår undersökning har vi lämnat vissa siffror angående de dömdas benägenhet att återfalla i samma brott. Vår frågeställning har varit följande: Om en viss grupp brottslingar begår nya brott, hur mycket starkare är deras benägenhet att begå samma brott än man slumpvis skulle vänta? På denna fråga har vi lämnat svar genom beräkningar, utförda med en metodik, som är analog till den som används inom livförsäkringsstatistiken för beräkning av överdödlighet etc. Vi har bl. a. funnit, att om den som en gång dömts för tjuvnadsbrott ånyo dömes för brott, så är det ungefär 5 gånger så stora utsikter att det skall vara fråga om ett tjuvnadsbrott än vad man med ledning av de allmänna brottslighetssiffrorna kunde vänta. Under påstående att vår metod är »direkt felaktig» föreslår Kaila en metod som avser en helt annan fråga, nämligen hur benägenheten för återfall i ett visst brott förhåller sig till benägenheten för återfall i andra brott. Kailas metod är emellertid med hänsyn till vår frågeställning felaktig.

Gunnar Dahlberg. Torgny Lindberg.