SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944.

 

III1.

 

SKADESTÅND I UTOMOBLIGATORISKA FÖRHÅLLANDEN.

 

AV

 

DOCENTEN FRITJOF LEJMAN.

 

Ersättning för s. k. immissioner och andra olägenheter från grannfastighet. NJA 1943 s. 461. Ägaren av två tomter på ömse sidor om en gata i stad (Falkenberg) hade med bidrag av staden låtit framdraga en tunnel under gatan. Arbetet pågick en sommar. Tunneln skulle tjäna dels såsom förbindelseled mellan tomterna och dels såsom offentligt skyddsrum. Innehavaren av en hatt- och mössaffär i en fastighet i omedelbar närhet av det område, som avspärrats på grund av tunnelarbetet, yrkade ersättning för minskning i affärsomsättningen, värdeminskning å lager av sommarvaror, extra arbete med packning och förlorad good-will. Ehuru det icke visats, att hänsyn och varsamhet eftersatts vid tunnelarbetets planläggning och utförande, ålade HD staden och tomtägaren solidariskt att till affärsinnehavaren — som icke antogs bekomma nytta av arbetet — utgiva 2,000 kr. för det denne lidit svårare avbräck i rörelsen än han varit pliktig att utan gottgörelse tåla. Avbräcket ansågs förorsakat genom att avspärrningsanordningar avhållit kunder från att besöka affären, vilket särskilt ogynnsamt påverkat driftsresultatet, enär omsättningsminskningen avsett säsongvaror. Mot entreprenören ogillades talan. — Avgörandet fullföljer tillämpning av den princip, som tidigare kommit till uttryck i NJA 1936 s. 552 och 1940 s. 508 rörande avbräck i restaurantrörelse till följd av gatuarbete.


1 De två första avdelningarna av obligationsrätten ha publicerats i SvJT 1946 s. 26 och 255. För tidigare år hänvisas till SvJT 1942 s. 300. Beträffande mål, som refererats i NJA eller SvJT, har hänvisning icke givits jämväl till FFR (= Försäkringsjuridiska Föreningens rättsfallssamling), då målet därstädes torde vara lätt att hitta. Beträffande mål, som förekomma såväl i FFR som i NJA:s notisavdelningar, har hänvisning givits jämväl till de senare i sådana fall, då de lämna någorlunda utförlig upplysning angående fakta i målet. 

 

26—467004. Svensk Juristtidning 1946.

 

402 FRITJOF LEJMAN.    NJA 1941 s. 272. En allmän väg omlades, så att den kom att gå bakom i stället för, såsom tidigare, framför ett skolhus i en landsförsamling. För olägenheter i form av buller och damm, som härigenom uppkommit, krävde församlingen ersättning av vägdistriktet med dels kostnaden för en tilltänkt omläggning av skolans lekplan m. m. och dels ett skäligt belopp för sådana olägenheter, som ej kunde botas därmed. Talan ogillades emellertid, enär församlingen ej styrkt, att olägenheterna innebure större intrång än denna med hänsyn till omständigheterna vore pliktig utan gottgörelse tåla. Likaså ogillades i SvJT 1942 rf s. 29 ersättningstalan av en fastighetsägare på landet mot ett vägdistrikt beträffande kostnader för anordnande av utfartsväg till en omlagd allmän väg, som genom omläggningen kommit att gå längre från fastighetens gårdstomt än tidigare.
    NJA 1943 s. 205. Enligt 55 § stadsplanelagen ålades stad att utgiva ersättning för minskning i fastighetsvärde, som uppstått genom att en gata upplåtits för järnvägs anläggande och trafikerande, varvid jämväl det upplåtna områdets höjdläge ändrats. Om rättsfallet se LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet s. 210.
    NJA 1943 s. 244. Inom ett såsom sockensamfällighet för landsväg undantaget område fanns nedlagd en vattenledning, tillhörig ett bolag. Vid en företagen breddning av vägen hade vattenledningen, som förut legat vid sidan av denna, kommit att ligga under vägbanan och därigenom blivit mera utsatt för frostskada än tidigare. HD betonade, att marken tidigare undantagits för vägändamål, och ansåg ej styrkt, att upplåtelsen av mark för ledningen vunnits under sådana omständigheter, att vägdistriktet det oaktat ådragit sig skyldighet vare sig jämlikt lagen om vägrätt eller eljest att gottgöra bolaget skadan utöver visst frivilligt erlagt belopp. Icke heller ansågs visat, att vid vägomläggningen förfarits med åsidosättande av skälig hänsyn till vattenledningens befintlighet. Till följd härav ogillades skadeståndstalan. Beträffande motiveringen voro tre ledamöter skiljaktiga och ville tillämpa lagen om vägrätt med dess preskriptionsregel. — Vägändamålets prioritet synes här ha varit främsta orsaken till att olägenheter för vattenledningen måst — åtminstone då ersättning i viss utsträckning givits — tålas.
    NJA 1944 s. 494. Ett till fastighet i stad gränsande öppet dike var anslutet till en staden tillhörig avloppsledning. Vid en hastig smältning av större snömassor våren 1941 inträffade en översvämning till följd av att avloppsledningen hade för liten inre dimension. Härvid skadades en fastighet. Skadeståndstalan ogillades emellertid, enär tillrinningen av vatten varit av sådan storleksordning, att staden icke kunde lastas för ledningens bristande kapacitet och vad fastighetsägaren i övrigt åberopat icke kunde medföra skadeståndsskyldighet. — Strikt ansvar kunde väl icke här statueras, särskilt som den för immissioner typiska varaktigheten saknades.
    I sammanhang med immissioner må ock anmärkas två rättsfall rörande vattenföroreningar. I det ena, NJA 1943 s. 581, hade en person, som i en stadsfastighet hyrt lägenhet med bl. a. erforderligt gårdsut-

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 403rymme att användas till kemisk fabrik, å gården låtit upplägga fat med oljor och liknande ämnen. Faten läckte, och därjämte hade vid tappning innehållet stundom spillts ut på marken, med påföljd att vattnet i en till fastigheten hörande grundvattensbrunn förorenats. Hyresvärden yrkade skadestånd, men HD ogillade detta yrkande, enär med hänsyn till beskaffenheten av den rörelse, för vars drivande lokalen upplåtits, det icke kunde anses ådagalagt, att skadorna å grundvattensbrunnen uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse. — HD har sålunda framhållit förhållandet mellan parterna enligt hyresavtal. Fallet torde emellertid icke sakna intresse för immissionsproblemen, och skadan drabbade för övrigt annan egendom än den, som var föremål för själva hyresavtalet. Rättsfallet kan måhända sägas erbjuda ett exempel på s. k. smygande immissioner (jfr LJUNGMAN, a. a. s. 250, och min anmälan därav i SvJT 1944 s. 669). Det synes, som om HD ansett culpa vara förutsättning för skadeståndsskyldighet i detta fall och sålunda icke räknat med ett strikt ansvar på grund av farlig verksamhet.
    I det andra av nyssnämnda mål, NJA 1944 s. 580, hade inom ett samhälle utbrutit en tyfusepidemi i följd av att smittämne genom avloppsledningen från ett landstingets epidemisjukhus förts ned i ett vattendrag och därifrån in i samhällets vattenledning. HD biföll här med 3 röster mot 2 skadeståndstalan av en person, som druckit av vattenledningsvattnet och insjuknat. Domen motiverades med att landstinget genom bristande iakttagande av medicinalstyrelsens anvisningar varit vållande till smittspridning. — Jfr numera VL 8: 30, som statuerar strikt ansvar. Om municipalsamhälles ansvar för skada genom avloppsvatten se också FFR 1941 s. 235.
    Skador å byggnad genom grävning, sprängning etc.
    NJA 1942 s. 473. Genom djupgående schaktningar för ett bygge å en tomt i Stockholm uppkom sättning i marken å en angränsande tomt, med påföljd att den där uppförda byggnaden skadades. Brister i denna byggnads grundmurar kunde icke konstateras. »Med hänsyn till arbetenas art samt den med desamma förbundna risken» har byggherren ansetts böra »bära skadan även till den del den icke berott på bristande omsorg vid arbetenas utförande».
    Med samma motivering ålades också i NJA 1943 s. 343 Göteborgs stad att ersätta husägare skada, som uppkommit i samband med djupschaktningsarbete för nedläggande av avloppsledning i angränsande gata. I sistnämnda rättsfall ansågs byggnadens grund otillfredsställande, men då den utförts på sätt som vid byggnadens tillkomst varit brukligt och bristfälligheten under normala förhållanden ej skulle varit till större men, ansågs skyldighet ej föreligga för husägaren att till någon del bära skadan. — Genom dessa rättsfall har den princip befästs, som kommit till uttryck i NJA 1936 s. 557 om sprängningsarbeten för Södertunneln i Stockholm; strikt ansvar accepteras följaktligen för osedvanligt ingripande åtgärder, som medföra skada å grannfastighet. Jfr FFR 1943 s. 246 och 1944 s. 351 (hovrättsdomar) ävensom 1944 s. 17.

404 FRITJOF LEJMAN.    Skada, orsakad av djur.
    NJA 1942 s. 607. Vid ett tillfälle skulle sju man från ett artilleriregemente enligt order av vederbörande batterichef med sex hästar avhämta sex signalkärror från ett förråd. En av hästarna blev skrämd, med påföljd att denna och två av de övriga råkade i sken. En av dem skadade en person. Skadeståndstalan mot kronan ogillades, enär olyckan icke orsakats genom vårdslöshet eller försummelse från den militära personalens sida samt i målet icke ådagalagts något förhållande, på grund varav kronan det oaktat skulle vara ansvarig för skadan. — Med hänsyn till den motsatta utgången i NJA 1937 s. 196, i vilket skenolyckan inträffade under en större nattlig truppövning, må blott anmärkas, att HD sålunda i sin praxis synes göra skillnad mellan olika slag av militär verksamhet; endast vid mera omfattande dylik accepteras grundsatsen om skadestånd på grund av farlig verksamhet. I 1942 års rättsfall rörde det sig om en olycka, som likaväl kunde inträffat i vanliga civila förhållanden.
    Såsom ytterligare exempel på ogillande av skadeståndstalan vid skador, åsamkade av hästar, kunna nämnas FFR 1943 s. 220 och NJA 1944 A 122, avseende skador genom sparkar av hästar, som tidigare icke visat dylika oarter. Jfr vidare FFR 1941 s. 273 och 286 (hovrättsdomar).
    Beträffande skador av hund har skadestånd utdömts i NJA 1942 s. 36 och SvJT 1943 rf s. 13, båda från tiden före ikraftträdandet av 1943 års lag om tillsyn av hundar.
    Skada i följd av järnvägs drift.
    NJA 1942 s. 699. En sammanstötning mellan järnvägståg och bil ägde rum vid en järnvägsövergång, som icke kunde betraktas såsom allmänneligen befaren, och vid vilken följaktligen enligt gällande föreskrifter icke behövt anbringas särskilda säkerhetsanordningar, såsom bommar, ringklocka eller ljussignal. Vederbörliga varningsmärken funnos. Sikten skymdes på ett avstånd av 80 m. från järnvägen men varfri de sista 14 m. I bilen medföljde en passagerare. Bilisten ansågs vållande till kollisionen med hänsyn till den nämnda fria sikten men också därför att han bort med biträde av sin passagerare kunna förvissa sig om risken att passera övergången. Emellertid ansågs järnvägsförvaltningen till 1/3 medvållande, enär den med hänsyn till trafikens omfattning och ogynnsamma siktförhållanden bort vidtaga nödiga åtgärder till förringande av faran, såsom röjning av träd och buskar eller eventuellt lystringssignals avgivande från annalkande tåg. (I HD hade endast järnvägsstyrelsen överklagat.) (Jfr NJA 1936 s. 12 och 373 i föregående rättsfallsöversikt.)
    I detta sammanhang må ock anmärkas NJA 1941 B 267: Vid avgörande av frågan om väg skulle anses allmänneligen befaren, togs hänsyn till att KB c:a 10 år och länets vägingenjör c:a 1/2 år före en kollision vid en järnvägsövergång förklarat vägen icke vara allmänneligen befaren; att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen enligt av K. M:t fastställt beslut 8 månader efter kollisionen varit av annan mening, inverkade ej.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 405    Jfr också FFR 1942 s. 74 (NJA A 14) (förare av extratåg, som framförts utan att grindvakt vid vägkorsning underrättats, ansågs vållande till kollision med bil, enär tågets hastighet ej tillräckligt nedbringats) och FFR 1942 s. 198 (järnväg ansvarig för otillfredsställande vägbeläggning vid korsning mellan järnväg och enskild väg, då varningsmärke om vägbeläggningen ej anbragts).
    Några rättsfall röra skador, som vid tågs framförande i gata åsamkats stillastående motorfordon. I NJA 1944 s. 107 hade en bil, som i anledning av tidigare motorstopp bogserats av en annan, stannats å ett spårvägsspår och påkörts av ett spårvägståg. Anledningen till uppehållet å spårvägsspåret var, att den bogserade bilens motor åter kommit i gång, varför föraren ämnat avbryta bogserandet och lossa bogserlinan. Spårvägsföraren ansågs vållande, då han underlåtit att i tid inbromsa spårvägståget. Däremot ansågos ej de båda bilförarna medvållande, trots att i sådant hänseende åberopats en bestämmelse i det för spårvägen gällande trafikreglementet av innehåll, att det vore förbjudet för allmänheten att onödigtvis köra i spåren. Jfr SvJT 1942 rf s. 91, där en på ett hamnspår i Luleå parkerad bil blivit påkörd vid tågväxling och järnvägsförvaltningen ansågs ansvarig härför, enär den ej föreskrivit bevakning under växlingen, men bilföraren också förklarades vållande (till 2/3), enär han mot föreskrift i det för järnvägstrafiken å hamnspåren fastställda reglementet låtit parkera bilen å spåren. Se vidare FFR 1943 s. 241 (hovrättsdom).
    Beträffande skada å passagerare märkes NJA 1941 s. 555: En person, vilken såsom vårdare medföljde en i godsvagn på statens järnvägar befordrad kapplöpningshäst, stod under tågets växling å station med huvudet i vagnens dörröppning. Då tågsättet stoppades, kom vagnens ena skjutdörr i rörelse och träffade honom i huvudet. Skadeståndstalan mot järnvägsstyrelsen ogillades.
    Rörande frågan om tågpersonal vore vållande, må vidare anmärkas NJA 1944 s. 164: En tågklarerare gav avgångssignal utan att av tågpersonalen ha erhållit signalen »klart för avgång». Tågbefälhavaren var alltjämt sysselsatt med lossning av gods och hade ännu icke hunnit avlämna en till stationen försänd barnvagn. En person, som å mottagarens vägnar skolat omhändertaga denna, började springa bredvid tåget för att taga emot den. Då han fortsatte springa efter perrongens slut utmed en snövall, halkade han in under tåget och blev dödad. Skadeståndstalan mot tågklareraren ogillades, då dennes försummelse icke ansågs stå i sådant sammanhang till den inträffade olyckan, att han vore att anse såsom vållande till denna. Jfr däremot FFR 1944 s. 92.
    I fråga om skada å järnvägspersonal se FFR 1943 s. 268 (hovrättsdom; talan mot järnvägsförvaltning ogillades i fall, då glas i lokomotivs vindruta vid färd genom snödriva spittrats och skadat föraren).
    Beträffande eldskada genom gnistor från lokomotiv märkes NJA 1943 s. 610: I överensstämmelse med tidigare avgörande i NJA 1939 s. 665 underkändes här ersättningsanspråk rörande såväl byggnad som däri förvarat lösöre, med motivering att vid försäljning från vederbörande

406 FRITJOF LEJMAN.fastighetsägare till järnvägen av visst markområde stadgats, att i priset för det sålda området inräknats ersättning för olägenheter och intrång av vad slag som helst från järnvägen samt att denna därvid skolat ersätta eventuell höjning av brandstodspremier för byggnader med ett efter 6 % kapitaliserat belopp.
    Skada i följd av automobiltrafik.
    Åtskilliga rättsfall röra frågan om bilförares vållande eller exculpation. I NJA 1941 s. 28 hade en 4-årig flicka i sällskap med en lekkamrat, skadats genom en bil på eller i varje fall alldeles invid en refuge. Möjligen hade skadan åsamkats av någon utskjutande del av lastflaket eller lasten. Bilföraren ansågs ej exculperad och flickan ej medvållande. I NJA 1941 s. 243 hade en cyklist, som färdades på högra sidan av en landsväg, skolat omköras av två bilar i följd. Den första bilen avgav omkörningssignal, varefter cyklisten styrde ännu närmare högra vägkanten. Sedan härefter även den andra bilen avgivit sådan signal, gjorde emellertid cyklisten en tvär gir ut på vägbanan och kolliderade med denna bil. Cyklisten ansågs ensam vållande. I NJA 1941 s. 273 hade en cyklist, som färdats å en huvudleds högra cykelbana, i en korsning mellan huvudleden och en obetydlig tvärgata utan något varningstecken girat till vänster över huvudleden för att fortsätta in på tvärgatan. Därvid påkördes han av en å huvudleden bakifrån kommande bil. Bilisten ansågs fri från vållande. I NJA 1941 s. 550 hade en bil vid färd å allmän väg — ej huvudled — kolliderat med en annan bil, som fördes ut från en helt skymd biväg å vänster sida. Hänsyn togs här ej till vänsterregeln, utan den senare bilens förare förklarades vållande. Se även SvJT 1941 rf s. 9 (vållande ansågs föreligga på den grund, att en utfälld körriktningsvisare vid mörker ej varit belyst). Se också NJA 1942 s. 555 här nedan.
    Flera rättsfall behandla automobilbegreppet och avgränsningen särskilt mellan automobil och motorredskap. Bilansvarighetslagen tillämpades sålunda icke i NJA 1941 s. 626 (brandskada genom gnistor från vägvälts avgasningsrör), NJA 1942 s. 17 (skada, som orsakats av traktor vid kollision med automobil å allmän väg) och FFR 1943 s. 37 (NJA A 36) (brandskada genom gnistor från vägskrapas avgasningsrör). I NJA 1944 s. 406 ansågs en personbil, som ombyggts till transportabel kapsåg, icke såsom automobil utan såsom motorredskap.
    Spörsmålet om vilken skada som skall anses ha uppkommit »i följd av trafik med automobil» har blivit allt mera aktuell på grund av gengasdriften, som ofta föranlett eldskada. Då gnistor från gengasaggregat direkt eller genom att antända bils last åsamkat brandskada å garage eller andra byggnader, har sådan skada ansetts orsakad genom automobiltrafik, även om bilen vid tillfället stått uppställd i garage. Invändning, att dylik skada rätteligen bort täckas av brandförsäkring förbyggnad, har alltså ogillats. Se härom NJA 1942 s. 437, 1943 s. 431 II och 1944 A 17. Jfr NJA 1943 s. 431 I. Om skada genom eld från automobil handlar också NJA 1942 s. 555. En bil hade här införts av sin förare till en bensinstation för påfyllning av bensintanken. Då bilen

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 407efter påfyllningen skolat startas, utbröt eld, med påföljd att tanken exploderade och brännskador tillfogades två personer, som sökte släcka elden. Även här ansågos skadorna uppkomna genom trafik med automobilen. Invändning gjordes också därom att de båda skadade personerna, av vilka den ene kallats till platsen i sin egenskap av brandförman och den andre frivilligt deltagit i släckningen, själva borde svara för sin skada på grund av oförsiktighet att närma sig bilen. De ansågos emellertid ha haft fog för antagandet, att branden kunnat sprida sig till byggnader, och tillerkändes fullt skadestånd.
    I NJA 1944 s. 54 förelåg till bedömande ett fall, då två bilar mötts å en 5 m. bred väg, varvid den ena bilen utan att bilarna kolliderat förts så långt åt vänster, att den påkört några s. k. stengardister och skadats. Skadan ansågs uppkommen i följd av trafik även med den andra bilen, och dess förare ålades (jämkat) skadestånd, då han ej exculperat sig.
    Ett ganska intrikat fall utgjorde NJA 1944 s. 203: En lastbil hade på grund av motorstopp parkerats å vänstra sidan av en väg. Dess förare hade gått ut på vägen och gjort tecken åt en kommande bil att stanna för assistans men betedde sig därvid så olämpligt, att föraren av denna såg sig nödsakad styra mot den parkerade bilen för att undvika att köra på honom. I HD prövades skadeståndstalan av den påkörande bilens förare mot den parkerade bilens ägare. HD löste problemet så, att den parkerade bilen visserligen ansågs vara i trafik, men då dess förare vore exculperad beträffande själva parkeringen, även om han ådagalagt vårdslöshet i övrigt, ansågs olyckan icke ha sin grund i biltrafik. Nämnda talan ogillades alltså. Jfr också SvJT 1944 rf s. 68, där en å landsväg sedan ett par dagar parkerad bil ansågs ha varit i trafik.
    Här må också omnämnas NJA 1943 s. 486 (bil, som med handkraft rullades från en verkstadslokal till en annan i och för reparation, ansågs ej i trafik), FFR 1943 s. 235 (hovrättsdom; skada, som uppstått genom att en läm i en lastbil vid inlastning av en ko på djurägarens gårdsplan fallit ned och skadat denne, ansågs med 2 röster mot 2 uppkommen i biltrafik), NJA 1944 A 100 (bil, som under arbete med bortforsling av sten råkade stöta mot en stubbrytare, med påföljd att denna drogs omkull och skadade en arbetare, ansågs i trafik), och NJA 1944 B 217 (bil, som kört över en vägslänt och skolat åter föras upp på vägen genom att bakifrån påskjutas av en annan bil, ansågs härvid icke vara i trafik; skada hade vid tillfället tillfogats en person, som skolat inpassa en trästång mellan bilarna vid påskjutandet).
    Angående vad med biltrafik skall förstås, må ock observeras SvJT 1944 rf s. 31. Här hade en okänd onykter person lossat handbromsen på en bil, som härefter rullat nedför en sluttning och åstadkommit skada. Biltrafik ansågs vara för handen, och den okände betraktades såsom brukare. Jfr också NJA 1944 s. 307, där en onykter person satt sig vid ratten i sin bil, vars motor var i gång, i avsikt åtminstone att förflytta bilen. Han lade in en växel, varvid motorn stannade, men bilen började rulla bakåt i följd av gatans lutning, emedan motorn var frikopplad och bromsarna icke åtdragna. Han ansågs ha »fört» bilen.

408 FRITJOF LEJMAN.    I fråga om brukande av automobil märkes FFR 1941 s. 240, där bilägare enligt grunderna för 6 § bilansvarighetslagen icke ansågs ansvarig för skada, som inträffat medan bil med stöd av lagen 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov vore tagen i anspråk av vederbörande luftskyddschef med nyttjanderätt. Anmärkas må också NJA 1943 s. 144, där en landstormsfänrik, som ej innehade körkort, under tjänsteresa med armébil — i strid med gällande föreskrifter om använning av arméns bilar — för övningskörning övertagit ratten från en honom underordnad krigsman, som enligt order från kompanichefen förde bilen. Då resan företogs i tjänsten, ansågs fänriken ej hava brukat bilen utan lov. (Frågan var relevant med hänsyn till KF 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.)
    Om regressrätt mellan bilägare och bilförare handlar NJA 1943 s. 221. Vid färd med bil dödades dess ägare, som medföljde såsom passagerare. Föraren visades icke vara vållande men kunde å andra sidan ej exculpera sig. Han ansågs enligt 2 och 3 §§ bilansvarighetslagen skyldig utgiva halvt skadestånd. Jfr MALMAEUS och BENNICH i SvJT 1940 s. 552 och 642.
    Skada i följd av luftfart.
    NJA 1942 s. 229. I en silverrävsfarm, belägen i närheten av en militär flygstation, hade några rävhonor skrämts av bullret från ett på låg men lovlig höjd flygande flygplan och bitit ihjäl nyfödda valpar. Skadestånd yrkades mot kronan. Med åberopande av att en vid farmen anställd person tidigare för vederbörande flygflottiljs chef påpekat den med flygning över farmen förenade faran, utdömde tre ledamöter av HD skadestånd enligt 1 § lagen 1922 ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart. Två dissentierande ledamöter ville ogilla talan, emedan de ansågo, att flygverksamhet, utövad under iakttagande av för flygning gällande regler, icke borde inskränkas med hänsyn till risken för dylik skada, som främst berodde på objektens särskilda känslighet för buller över huvud taget. Slutligen framhöll en ledamot, att nyssnämnda lagrum enligt hans mening icke avsåge skada genom buller, men utdömde ändock skadestånd med hänsyn till den med flygningen förenade faran för dylik skada och sagda påpekande för flottiljchefen. Om rättsfallet se ALEXANDERSON i FJFT 1944 s. 108. — Jämlikt ifrågavarande lagstadgande utdömdes också skadestånd i SvJT 1941 rf s. 49, där flygövningar över en minkfarm medverkat till försämrat resultat av minkuppfödning. Jfr USSING, Erstatningsret s. 127.
    Skada i följd av elektriska anläggningar.
    NJA 1944 s. 646. En 12-årig gosse, som under lek klättrat upp i en transformatoranläggning och skadats av elektrisk ström från vederbörande kraftverk, tillerkändes skadestånd av kraftverkets ägare jämlikt 4 och 8 §§ i 1902 års lag om elektriska anläggningar, då grovt vållande enligt 7 § denna lag icke ansågs föreligga. Samtidigt framställt yrkande av kraftverkets ägare mot transformatoranläggningens ägare, ett

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 409vägdistrikt, att detta skulle anses vållande till skadan, bifölls, då anläggningen ansågs vara i synnerligen bristfälligt skick med avsaknad av varningstecken etc. Emellertid jämkades i det senare fallet skadeståndet till hälften med hänsyn till gossens medvållande, eftersom detta skadestånd grundade sig på den vanliga culpa-regeln och icke på någon regel om strikt ansvar. Se även FFR 1942 s. 267, där skada, som orsakats genom överslag vid storm från en starkströmsledning till en stupränna, icke ansågs ha tillkommit genom händelse av högre hand enligt 4 § 2 mom. nämnda lag, samt FFR 1944 s. 36 och 160.
    Skada i följd av bristfälliga anordningar.
    Under denna rubrik redovisas fall, där skadan har sin grund i ett med risk förbundet tillstånd och sålunda åtminstone icke omedelbart kan sättas i samband med en persons handling eller underlåtenhet vid visst tillfälle. Rättsfall rörande arbetsgivares ansvar för olycksfall i arbete redovisas dock under särskild rubrik senare.
    Inom den nu ifrågavarande gruppen må först anmärkas sådana fall, som avse anordningar, vidtagna med hänsyn till väg- eller gatutrafik, och i vilka följaktligen den för vägens eller gatans ändamålsenliga skick ansvarige stått såsom svarande. Fall, som röra halkningsolyckor i fråga om gångtrafikanter, relateras härvid särskilt efter de övriga rättsfallen.
    I NJA 1942 s. 578 bifölls skadeståndstalan mot vägdistrikt av bilist, som med sin bil sladdat och kört i diket å en väg, som under en veckas tid varit isbelagd, utan att distriktet vidtagit åtgärder mot detta trafikhinder. Skadeståndet jämkades emellertid till hälften, enär bilens lyktor före dikeskörningen slocknat. I NJA 1942 s. 634 ålades vidare ett skoldistrikt såsom ägare av skoltomt att utgiva skadestånd till en cyklist, som vid färd å en allmänneligen befaren enskild väg förbi skoltomten stött emot en slana, vilken lossnat från staketet och skjutit ut över vägkanten. Till avgörandet medverkade måhända, att bristfälligheter i staketet tidigare påpekats för vederbörande överlärare. I SvJT 1942 rf s. 93 blev ett vägdistrikt skadeståndsskyldigt för underlåtenhet att utsätta varningsmärken vid ett ställe, där en väg erhållit ny sträckning och fortsatt i en kurva utan att skyddsräcke blivit uppsatt framför den gamla vägbanan. I FFR 1941 s. 129 (hovrättsdom) samt i FFR 1941 s. 140 (NJA A 171) bifölls skadeståndstalan av cyklister, som kört omkull i följd av ojämnheter i vägbanan; hänsyn synes ha tagits till den tid, varunder bristfälligheterna bestått.
    Däremot har skadeståndstalan ogillats mot vägdistrikt i NJA 1941 s. 94, då en motorcyklist kört omkull på en väg, där förbättringsarbeten pågingo, vilka avbrutits på grund av arbetskonflikt. Domen motiverades närmast med att vägbanan icke varit farlig för trafik, »om tillbörlig försiktighet iakttagits». Likaså ogillades talan i NJA 1942 s. 95 mot vägdistrikt, som underlåtit uppsätta varningsmärke vid en rak huvudleds vinkelräta utmynnande i en annan huvudled, och i NJA 1943 s. 213 mot en brobyggnadsentreprenör, som påståtts ha försummat vidtaga betryggande anslags- och avspärrningsåtgärder för trafikens ledan-

410 FRITJOF LEJMAN.de över en provisorisk bro under brobyggnadsarbete (tre vägmärken, angivande »20 km.», »Broarbete» resp. »Ej möte. Provisorisk bro», funnos uppsatta), samt vidare i NJA 1943 s. 171 mot vägdistrikt för underlåtenhet att sanda vägbana en dag (den 22 oktober), då temperaturen under dagen icke legat under fryspunkten, och i NJA 1943 s. 228 likaledes mot vägdistrikt för underlåtenhet att i en doserad kurva undanskaffa 12 cm. hög isbeläggning, som medfört att en släde slirat mot en mötande bil. Jfr också hovrättsdomar i FFR 1942 s. 143 (fastighetsägare i Kristinehamn ej skadeståndsskyldig mot cyklist, som vid halka kört omkull på gatan utanför fastigheten, enär magistratens föreskrifter om sandningsskyldighet endast avsåge att förekomma halkningsolyckor för gående) samt 1943 s. 243 (vägdistrikt ej ansvarigt för järnspett, som stuckit upp genom isen i en vintertid begagnad trafikled över en älv; spettet hade föregående höst tappats av en arbetare hos distriktet). Se även FFR 1944 s. 33.
    Beträffande skada, som tillfogats fotgängare genom halkning, har skadeståndstalan bifallits i NJA 1942 s. 580 mot fastighetsägare i Hälsingborg, då i strid med stadens ordningsstadga sandning eller bortskaffande av isbildning ej skett inom 2 timmar efter snöfall och halkningsolycka inträffat 6 timmar efter snöfallet. Talan bifölls även i FFR 1942 s. 234 (NJA A 286) (mot Huskvarna stad, som helt underlåtit sanda å dagen för olyckan) och FFR 1942 s. 150 (mot fastighetsägare i Åmål, som underlåtit sanda efter ny tillfrysning).
    Däremot har talan ogillats i NJA 1943 s. 117 mot Lunds stad, med motivering att väderleksförhållandena å dagen för olyckan icke givit anledning till sandning och att den omständigheten, att barn gjort isbildningen glatt genom att slå kana, icke medfört sandningsskyldighet, eftersom gångbanan till en bredd av 2 m. varit fri från is. Densamma blev utgången i NJA 1943 s. 714 mot chefen för Sundsvalls stads renhållningsverk; här åberopades också väderleksförhållandena. Jfr FFR 1941 s. 123, 1942 s. 260 och 1943 s. 15 (hovrättsdomar).
    Angående vem som har att bära ansvaret för halkningsolycka märkes NJA 1943 s. 201, där en gårdskarl, som haft skyldighet sanda å gångbana, förpliktats solidariskt med fastighetsägaren gälda skadestånd (två ledamöter ville utdöma skadestånd endast beträffande den senare), samt NJA 1944 s. 585, i vilket fastighetsägare i Malmö, som med stöd av stadens ordningsstadga avtalat med dess renhållningsverk om gaturenhållning, ansågs fri från skadestånd. Jfr också FFR 1941 s. 270, där liksom i sistnämnda mål talan mot fastighetsägare (i Lysekil) ogillades, enär sandning sedan gammalt ombesörjts av staden, och FFR 1942 s. 24.
    I fråga om halkningsolyckor inom byggnader har talan ogillats i NJA 1942 s. 273 mot Östersunds stad av person, som halkat på det bonade golvet (av s. k. Gustamarmor) i hallen till därvarande rådhus, enär det icke visats, att halkningen »orsakats genom oförsiktighet vid bonandet av golvet eller försummelse av åtgärd till tryggande av gångtrafiken över golvet», i NJA 1943 s. 114 mot fastighetsägare av hyresgäst, som halkat på fastighetens yttertrappa, vilken varit sliten och

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 411icke försedd med ledstång, och i SvJT 1944 rf s. 33 mot arrangör till danstillställning av festdeltagare, som halkat på förstugugolv, vilket varit bemängt med snö från besökandes skodon. Jfr NJA 1942 s. 434 (nedan s. 415).
    Bland övriga rättsfall, där skadestånd på grund av bristfälliga anordningar varit under bedömande må nämnas NJA 1942 s. 545, där talan ogillades mot en husägare i Göteborg, från vars hustak ett isstycke fallit ned och krossat två glasrutor till främre plattformen å en passerande spårvagn, med påföljd att en passagerare skadats. Se ock hovrättsdomar i FFR 1941 s. 256, där hyresgästs talan mot hyresvärd i anledning av översvämning från en brunn ogillades, enär översvämningen icke ansågs ha sin grund i försummelse, samt FFR 1941 s. 280 och 1943 s. 239, där skadeståndstalan mot fastighetsägare bifallits, i förra fallet på grund av otillräckligt skydd vid garagenedfart och i senare fallet till följd av bristfälligt dörrhandtag, och FFR 1944 s. 145 (öppen hissdörr). Jfr NJA 1944 s. 494 och s. 580 (ovan s. 402 o. 403).
    Angående vem som bör bära ansvaret märkes FFR 1943 s. 204 (NJA A 280), där talan mot fastighets vicevärd ogillades, enär han handlat för fastighetsägarens räkning, ävensom SvJT 1942 rf s. 3, där fastighetsägare funnits skadeståndsskyldig mot 2-årig gosse, vars fader skolat stänga ett fönster (med en sedan länge trasig ruta) i trappuppgången till familjens lägenhet, med påföljd att gossen träffats av glasbit i ögat; på grund av faderns medvållande jämkades skadeståndet till hälften. I detta fall bodde fastighetsägaren å annan ort, men det utsades uttryckligen i domen, att han måste anses ansvarig för bristande uppmärksamhet av den vice värd, åt vilken han uppdragit fastighetens skötsel.
    De ifrågavarande rättsfallen giva för den här avsedda fyraårsperioden vid handen, att rättspraxis ställt ganska stränga krav för utdömande av skadestånd i dessa fall. Då skadestånd utdömts, har oftast vållande åberopats.
    Ansvar för annans handlingar (i fall, som ej ovan anmärkts, och med undantag av rättsfall rörande olycksfall i arbete, som i överensstämmelse med vad som är brukligt behandlas såsom en särskild grupp).
    NJA 1941 s. 32. Göteborgs stad ansågs icke ansvarig för fel av hamnlots i staden.
    NJA 1941 s. 85. Detta rättsfall redovisas lämpligen nedan underolycksfall i arbete (s. 416).
    NJA 1941 s. 89. Ett vid en bensinstation anställt lagerbiträde vållade — genom att i strid med föreskrifter i stationens tillståndsresolution påfylla bensin i en bil utan att motorn hölls stannad — att bilen råkade i brand och förstördes. Innehavaren av tillståndet, ett bolag, hade uthyrt stationen till annan, i vars tjänst biträdet var anställt. Bolaget förmenade, att bensinen — ehuru lagrad för bolagets räkning — finge anses . »såld» till den, som hyrt stationen. Bolaget dömdes emellertid att gälda skadan, då det »i egenskap av innehavare av upplaget vore ansvarigt för att utlämning av bensin skedde med tillbörlig aktsamhet».

412 FRITJOF LEJMAN.Bilens förare, som begärt att få ha motorn i gång, ansågs icke härigenom medvållande. — Skadeståndets utdömande synes ha berott på kontraktsrättsliga synpunkter. Köparen av bensinen ansågs ha varit berättigad fordra, att påfyllningen skulle ske på betryggande sätt. Denna fordran förefanns icke blott gentemot säljaren utan även gentemot innehavaren av upplaget, vilken sålunda i detta hänseende finge anses bunden genom den skedda försäljningen.
    NJA 1941 s. 133. Under en period av stark torka hade två arbetare, som arbetat å en väganläggning för ett vägdistrikts räkning, på tillsägelse av vägdistriktets schaktmästare bränt ris och stubbar, med påföljd att skogsbrand utbrutit. Vägdistriktet ansågs skadeståndsskyldigt såsom ansvarigt för schaktmästarens vållande. Den ene av arbetarna hade anställt den andre samt hade åtagit sig fullborda visst vägskifte och hålla erforderliga materialier därför men skulle därvid ställa sig arbetsbefälets föreskrifter till efterrättelse. Invändning om att han borde anses såsom självständig företagare, underkändes. — Arbetsledningens culpa utgjorde direkt grund till skadestånd.
    NJA 1941 s. 281. En person, som erhållit vederbörligt tillstånd att verkställa bergsprängningar å ett par tomter i Stockholm, hade överlämnat åt ett biträde i arbetet, som tidigare innehaft liknande tillstånd, att utföra sprängningarna. Den, som erhållit tillståndet, dömdes att betala skadestånd i anledning av en inträffad dödsolycka, emedan han icke vakat över att den andre vid sprängningarna låtit i föreskriven omfattning utrymma området kring sprängningsplatsen. — Invändning därom, att denne ensam borde göras ansvarig, underkändes alltså och skadestånd utdömdes på grund av egen culpa in inspiciendo. Jfr FFR 1943 s. 200 och 1944 s. 140 (NJA B 413).
    NJA 1941 s. 626. En byggnad hade nedbrunnit till följd av gnistor från avgasningsröret till en vägvält, som ägdes av statens arbetslöshetskommission. Såsom ovan s 406 omnämnts, tillämpades icke bilansvarighetslagen. Underinstanserna ansågo vägvältens förare och vederbörande arbetsledare vållande, den senare på grund av underlåtenhet att meddela instruktioner. Även kronan dömdes här skadeståndsskyldig, i häradsrätten enligt grundsatsen om farlig verksamhet och i hovrätten såsom ansvarig för arbetsledarens culpa. HD fann emellertid föraren och arbetsledaren »icke övertygade om att hava genom vårdslöshet eller försummelse vållat brandens uppkomst», och härtill fogades: »Ej heller i övrigt har ådagalagts något förhållande, på grund varav arbetslöshetskommissionen skulle vara ansvarig för de timade skadorna». Skadeståndsyrkandena ogillades här mot samtliga. — De i i fråga om kommissionen begagnade ordalagen i domen behöva väl ej innebära, att kommissionen skulle gjorts ansvarig även för förarens vållande. Å andra sidan kan ju alltid den åsikten försvaras, att en förare av en vägvält intager en med arbetsledning jämställd ställning (se nedan s. 413). Jfr KARLGREN, Skadeståndsläran s. 134 not 1. HD synes i fråga om kommissionen ha velat avvisa tanken på skadestånd enligt grundsatsen om farlig verksamhet.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 413    FFR 1941 s. 101 (NJA B 365). Under omläggning av en fastighets plåttak kastade en arbetare ned en plåt från taket. Plåten skadade en person, som var på väg över fastighetens gård. Arbetsledningen hade föreskrivit, att plåtarna skulle firas ned från taket, en föreskrift, som dock icke plägat följas. Arbetsgivaren dömdes att betala skadestånd, enär arbetsledningen icke övervakat, att arbetarna följt föreskriften. — I detta rättsfall accepteras utan tvivel ett långt gående arbetsgivareansvar. Därtill synes ha medverkat, att arbetarna vid tidigare tillfällen förfarit i strid med föreskriften. Man har därför ansett sig kunna statuera culpa in inspiciendo hos arbetsledningen. Jfr FFR 1942 s. 283 (hovrättsdom).
    NJA 1942 s. 684. Ett stuveribolag hade åtagit sig lossningsarbete å ett fartyg i Norrköpings hamn. Därvid anlitades av bolaget förhyrd, staden tillhörig lyftkran, som sköttes av stadens personal. Genom felaktig manöver av en kranskötare skadades gods. Skadeståndstalan av rederiet mot bolaget ogillades, under motivering att det måst vara för rederiet vid lossningsavtalets ingående bekant, att alla lyftkranarna i hamnen tillhörde staden och handhades av dess personal. — Staden ansågs alltså såsom självständig företagare. Det obligatoriska rättsförhållandet mellan rederibolaget och stuveribolaget medförde vid prövning av det konkreta fallet icke, att det senare skulle bära ansvaret för skadan.
    NJA 1942 s. 718. Vid en blindtarmsoperation å ett länslasarett kvarglömdes en kompress, med påföljd att patienten senare avled. Medicinalstyrelsen avgav utlåtande, som gick ut på att kompressens kvarglömmande med hänsyn till omständigheterna icke kunde anses innebära vårdslöshet. HD ansåg emellertid, att patientens död förorsakats av förelupet fel, och biföll skadeståndstalan mot vederbörande landsting, vilket »såsom utövare av verksamheten å lasarettet» vore skyldigt ersätta skadan. — Utgången synes ha berott på »kontraktsrättsliga» synpunkter. Jfr FFR 1944 s. 236 och LUNDSTEDT, Grundlinjer II: 1 s. 476 ff.
    NJA 1943 s. 73. Ett fartygs styrman blev skadad av en vid lastning av fartyget begagnad lyftkran. Skadan inträffade vid ett tillfälle, då han sökte anbringa en fender mellan fartyget och kajen, för att icke fartyget i rådande hård vind skulle slå mot kajen och hade alltså ej direkt samband med själva lastningen. HD ogillade skadeståndstalan mot kranägaren enär »det icke visats, vare sig att kranskötaren genom vårdslöshet vållat olyckan eller att denna eljest föranletts av omständighet för vilken bolaget [kranägaren] hade att svara». — Kranskötares ställning i förhållande till sin arbetsgivare synes sålunda enligt rättspraxis medföra, att kranägaren svarar för hans culpa, åtminstone då därav föranledes olycksfall under arbete hos sådan arbetsgivare, åt vilken kranen är uthyrd (jfr NJA 1931 s. 246 och ALEXANDERSON i FJFT 1944 s. 95—96). Huruvida kranägaren jämväl svarar, då skadan drabbar utomstående, och om kranskötaren sålunda blir helt att jämställa med en arbetsledning, lärer väl ej därmed vara absolut avgjort. Att observera är emellertid, att i rättsfallet olyckshändelsen icke inträffade i själva lastningsarbetet, något som emellertid inte synes ha tillmätts betydelse enligt rättsfallets rubrik. Mest tilltalande förefaller onekligen att icke

414 FRITJOF LEJMAN.göra skillnad mellan olycksfall i arbete och skada å utomstående i förevarande hänsende (jfr dock 1931 års rättsfall och ALEXANDERSON vid Nord. Jurist.st. s. 51). Jfr SvJT 1942 rf s. 70 (nedan s. 416).
    NJA 1943 s. 177. En byggnadsentreprenör i stad (Västerås) hade dragit fram en tillfällig vattenledning till sitt bygge under en järnvägsbro, som hörde till ett stickspår i stadens ägo. Framdragandet hade skett med tyst samtycke från stadens sida. En morgon, då ledningen var tillfrusen, lät entreprenörens arbetsförman upptina den med facklor. Härvid föll en flaga från en fackla ned på vattnet, å vilket råkat samla sig spillolja från en verkstad. Oljan antändes och bron skadades. HD:s majoritet fann entreprenören, »i vars intresse åtgärden vidtogs» oavsett culpa hos arbetsförmannen »vara närmare än staden, vars medgivande icke inhämtats och som icke varskotts om det tilltänkta förehavandet, att bära risken för att eldskada uppstod å bron». Minoriteten ansåg culpa vara för handen. — Fallet är av ganska säregen natur och resultatet beror av en skälighetsprövning. Det tämligen svaga kontraktsförhållandet samt den vidtagna åtgärdens extraordinära art, ha i förening fällt utslaget; se närmare ALEXANDERSON i FJFT 1944s. 112.
    NJA 1943 s. 356. En kemikaliehandlare, som åtagit sig leverans av en damejeanne saltsyra, anlitade för transporten till köparen ett hyrverk. Hyrverkets kusk tappade damejeannen i trappuppgången till det hus, där köparen förhyrde lokal med påföljd att trappuppgången skadades. Köparen, som ersatt hyresvärden skadan, yrkade ersättning av säljaren. Underinstanserna ogillade talan, rådhusrätten emedan köparen icke ägde göra gällande annan rätt än den som kunde härledas från husägaren, och hovrätten emedan säljaren anförtrott transporten åt självständigt transportföretag. HD fann emellertid säljaren enligt leveransavtalet ansvarig för skadan, vilken det ålegat köparen att enligt hyresavtal ersätta. — Det bakomliggande obligatoriska rättsförhållandet har fällt utslaget i HD. Jfr ALEXANDERSON i FJFT 1944 s. 98.
    I fråga om skada, som drabbat utomstående till följd av militär verksamhet, har åtminstone tidigare i rättspraxis kunnat skönjas tendens att tillämpa grundsatsen om skadestånd på grund av farlig verksamhet. I motsatt riktning går emellertid NJA 1942 s. 607 rörande en skenolycka. (Se ovan under skada, orsakad av djur s. 404). Icke heller har denna grundsats kommit till användning i HD:s dom i det mycket intressanta NJA 1944 s. 301, trots att såväl hovrätten som nedre justitierevisionen ville åberopa sig därpå. Här hade en 9-årig gosse på en gata i Stockholm hittat en sprängpatron, som fallit ur en materielvagn, tillhörig ett truppförband. Under gossens lek med patronen exploderade den och skadade honom i ögat. Inlastningen hade verkställts av en vicekorpral såsom chef för förbandets ammunitionstross. HD:s majoritet fann, att denne gjort sig skyldig till vårdslöshet, och ålade kronan skadestånd med hänsyn till vicekorpralens »ställning såsom chef för ammunitionstrossen». Skadeståndet jämkades dock till hälften på grund av gossens medvållande. Två ledamöter ville ogilla talan, emedan de icke ansågo vicekorpralen inneha sådan ställning, att kronan kunde bli

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 415ansvarig. Jfr NJA 1944 B 110, där några lekande barn hade skadats av icke briserade stridsgranater, som efter en militärövning ej kunnat återfinnas. Skadeståndstalan mot övningens ledare, en löjtnant, ogillades emellertid (med svag majoritet), enär »i betraktande av omständigheterna och särskilt det förhållandet, att övningsområdet genom hans försorg blivit avspärrat, olyckan icke haft samband med hans underlåtenhet att senare anmäla, att granaterna ej blivit oskadliggjorda.» Se vidare hovrättsdom i FFR 1941 s. 125 (skadeståndstalan mot officerare och värnpliktiga för sprängskott ogillad), 1943 s. 216 (NJA A 281) (talan mot kronan för skada, som uppstått genom att hjälpvedettbåt i hög sjö för visitering prejat motorseglare, ogillad) och hovrättsdom i 1943 s. 257 (kronan ej ansvarig för en värnpliktigs åtgärd att vid en för kronans räkning utförd biltransport plötsligt öppna en bildörr, med påföljd att en förbiåkande cyklist skadats) samt 1944 s. 325.
    För fullständighetens skull må här också anmärkas några typiskt kontraktsrättsliga fall, där det kan sägas ha varit fråga om ansvar för s. k. skadebringande egenskaper, nämligen NJA 1942 s. 373 och 542 (smittsam kastning hos kor), 1943 s. 80 (eldfarligt färgborttagningsmedel, som använts vid målning av en byggnad), 1943 s. 188 (elektrisk bordslampa, som icke tillfredsställande reparerats, med påföljd att ägaren vid hanterandet därav led svår skada genom elektrisk ström) och 1944 s. 83 (spricka i framgaffeln å begagnad cykel; köpares skadeståndstalan mot säljaren ogillad) samt SvJT 1943 rf s. 42 (bensin inblandad i såld fotogen). Jfr också NJA 1941 s. 560 och SvJT 1942 rf s. 19 (se SvJT 1946 s. 261) och SvJT 1944 rf s. 51 (kronan ansvarig för brandskada å en för militära ändamål hyrd stuga, enär det icke visats, att kronan tagit vederbörlig vård om stugan). Se slutligen SvJT 1942 rf s. 70 nedan s. 416.
    Ansvar för olycksfall i arbete.
    I åtskilliga rättsfall har skadeståndstalan vid olycksfall i arbete bifallits, dels mot arbetsgivare med anledning av bristfälliga anordningar, t. ex. i NJA 1941 s. 246 (bolag såsom arbetsgivare ansvarigt för bristfällig säkerhetsanordning vid hiss för uppforsling av kalk inom bygge; detta motiverades blott med att bolaget »försummat skyldighet» skydda arbetare), FFR 1941 s. 154 (NJA A 198) (för bristfälligt rest takstol, som kommit i svängning), NJA 1941 A 89 (för bristfälligt skyddsräcke), FFR 1941 s. 118 (för underlåtenhet att anbringa klyvkniv å klyvsåg), NJA 1942 s. 434 (förening såsom anordnare av nöjestillställning ansvarig för bristfälligt avtorkat golv å utomhusestrad, varå solodansös halkat), FFR 1943 s. 270 och SvJT 1944 rf s. 94 (för underlåtenhet att anbringa skyddsanordning, då minderårig användes i arbete), samt NJA 1944 s. 501 (för bristfällig avloppsledning för cyanvätegas från fabrikskemiska avdelning), dels mot arbetsgivare eller arbetsledare med anledning av bristfälliga instruktioner till arbetare, såsom i NJA 1941 s. 482 (för underlåtenhet att meddela personer, som sysselsatts med paraffinering av ost å mejeri, rätta anvisningar för släckning av brinnande paraffin; skada vid släckningsarbetet hade icke drabbat nå-

416 FRITJOF LEJMAN.gon av dem utan mejeriets maskinist, vilken dock såsom anställd ansågs ha haft fog för sin åtgärd att biträda vid släckningen), 1943 s. 673 (för underlåtenhet att giva arbetspersonal instruktioner rörande en till ångkondensator ansluten vattenbehållare med påföljd att denna exploderat), 1944 s. 498 (för underlåtenhet att giva instruktioner om skötseln av en bergrumskran med påföljd att denna fallit omkull) och 1944 s. 666 (för underlåtenhet att giva arbeterska närmare anvisningar om skötande av en elektriskt driven ångmangel; jämkning skedde till 2/3) och dels mot arbetsgivare för antagande av personal utan erforderliga kvalifikationer i FFR 1942 s. 216 (NJA A 269) (för antagande av en signalman, som saknade kvalifikationer för att signalera till en kranskötare). Jfr NJA 1941 s. 41 (nedan) och WIBERG i Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1943 s. 280.
    Däremot har talan ogillats mot arbetsgivare i FFR 1941 s. 223 (NJA A 255) (för underlåtenhet att anordna skyddstak över hiss-schakt vid hissinstallation med påföljd att en planka fallit ned och skadat en arbetare), FFR 1943 s. 22 (NJA A 14) för begagnande av en wire och en vinsch-nock, som varit slitna), FFR 1943 s. 56 (hovrättsdom; för begagnande av blockrep, som brustit), ävensom mot arbetsledning i FFR 1943 s. 285 (hovrättsdom; för underlåtenhet att övervaka, att lyftkran ej användes med högre belastning än den godkända) samt NJA 1943 s. 486 (för underlåtenhet att övervaka bils rullande med handkraft inom en verkstad).
    Frågan om vem som skall bära ansvaret såsom arbetsgivare, har bedömts i några rättsfall. I NJA 1941 s. 41 invände ägarna av en stärkelsefabrik, som blivit stämda å skadestånd för bristfälliga skyddsanordningar i fabriken, att ansvaret borde drabba en s. k. rivmästare, som för deras räkning helt skötte fabriksdriften mot ersättning i relation till kvantiteten av framställda produkter, och som ensam omhänderhade alla anordningar, anställde och avlönade all erforderlig personal. Invändningen underkändes.
    I NJA 1941 s. 85 hade en fastighetsägare antagit en byggmästare att mot fast lön omhänderhava och övervaka reparations- och ombyggnadsarbeten, därvid byggmästaren skulle begagna hos fastighetsägaren anställda byggnadsarbetare och i mån av behov själv anställa andra yrkesarbetare. Byggmästaren hade från en elektrisk installationsaffär tillkallat en elektriker för flyttandet av en elektrisk ledning. Denne störtade ned genom en golvöppning och skadades till döds. Mot dödsboets skadeståndskrav gentemot byggmästaren och fastighetsägaren invändes, att elektrikerns arbetsgivare vore installationsfirman eller i varje fall byggmästaren men icke under några förhållanden fastighetsägaren. Såväl byggmästaren som fastighetsägaren ålades emellertid skadestånd.
    I detta sammanhang märkes även SvJT 1942 rf s. 70. Vid ett brobygge brast en bärlina med påföljd att en arbetare omkom. Skadeståndstalan fördes dels mot leverantören till bärlinan, som genom en i sin tjänst anställd montör apterat den, och dels mot den omkomne arbetarens arbetsgivare, broanläggningens ägare. Hovrätten biföll endast talan mot leverantören, då det ålegat denne »att före leveransen

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 417förvissa sig om att fastkilning av bärlinan skett på sådant sätt, att risk för olycksfall icke förefunnits». — Ansvaret grundades följaktligen på leverantörens egen culpa. Jfr här NJA 1943 s. 73 (sjömans skadande genom lyftkran ovan s. 413).
    Till slut kan också anmärkas FFR 1943 s. 162 (NJA A 190), där Uppsala stad blev ansvarig för skada, som tillfogats brandman vid färd i brandbil i tjänsten till följd av förarens vållande (olycksfallet hade inträffat före 1/7 1939, då ansvar i dylikt fall för bilägare infördes genom ändring i bilansvarighetslagen). Till resultatet kan dock ha medverkat beslut av stadsfullmäktige i staden, att denna skulle ikläda sig betalningsskyldighet för böter och skadestånd, som kunde ådömas förare av brandbil i dylikt fall.
    Med undantag möjligen för det sistnämnda fallet och NJA 1943 s. 73 synes icke finnas något belägg för att arbetsgivareansvaret vid olycksfall i arbete på grund av anställningsförhållandet uttryckligen utsträckts utöver ansvaret för egna eller annans handlingar överhuvud. I rättsfallen har förutsatts arbetsgivares eller arbetslednings culpa. Genom att skärpa kravet på tillsyn över anordningar etc. och alltså icke ställa så stora fordringar i fråga om culpa har man dock måhända i många fall kunnat nå samma resultat som med ett strikt ansvar på ifrågavarande område.
    Skada genom tjänstefelo. dyl. I NJA 1943 s. 141 och 731 hade värnpliktiga, som i tält tjänstgjort såsom eldvakt resp. uppgjort eld, en kortare stund avlägsnat sig från tältet för att hämta resp. hugga ved. Eld hade därunder kommit lös. Skadeståndstalan i anledning härav ogillades (med dissens inom HD). Se däremot FFR 1944 s. 137.
    Skada orsakad av minderårig. I NJA 1941 s. 661 I ochII refereras tvenne mål, i vilka talan förts om ersättning för kroppsskada — bestående av nedsatt synförmåga resp. synförlust å ena ögat — som orsakats av minderårig. I det ena målet, vari en 14-årig gosse avskjutit skott från en slangbåge under lek, ogillades talan med hänsyn till gossens sinnesart och de omständigheter, under vilka gärningen timat under lek. I det andra målet, vari en 15-årig gosse avskjutit pil från s. k. luftbössa mot en vuxen person, bifölls talan mot gossen, varemot samtidigt förd talan mot dennes fader för försummad vårdnadsplikt ogillades. I båda målen hyste minoriteter för gossen resp. fadern strängare uppfattningar. Se i övrigt ang. jämkning på grund av minderårigs eller vårdnadshavares medvållande NJA 1944 s. 646 (ovan s. 408) SvJT 1942 rf s. 3 (ovan s. 411), NJA 1944 s. 301 och B 110 (ovan s. 414 o. 415) samt FFR 1943 s. 270 (ovan s. 415), NJA 1944 s. 666 (ovan s. 416) och SvJT 1944 rf s. 94 (ovan s. 415; i detta fall ingen jämkning) ävensom FFR 1941 s. 260 (skadestånd till 11-årig gosse, som tillgripit tändhatt i vedbod och skadats, jämkat till hälften). Jfr FFR 1944 s. 118. Jfr LUNDSTEDT a. a. s. 58 ff.
    Vad beträffar kausalitetsspörsmålet i fråga om den timade skadan överhuvud beröres detta i några avgöranden. I NJA 1943 s. 662 yrkades skadestånd mot kronan på den grund att ett fartyg d.

 

27—467004. Svensk Juristtidning 1946.

418 FRITJOF LEJMAN.10 april 1940 i Halmstads hamn rekvirerats av marinmyndigheterna, med påföljd att fraktavtalet rörande fartyget måst hävas och dokumenten rörande lasten icke kunnat presenteras för inlösen i England, till vilket land fartyget vore destinerat. HD ogillade talan, under motivering att sjöfarten på England redan varit spärrad, då fartyget rekvirerades. — I NJA 1944 s. 333 yrkades skadestånd mot en ångbåtsbefälhavare, som förklarats vållande till fartygs grundstötning, för skada, som åsamkats en passagerare, då han vid grundstötningen tagit sig i land genom armgång å en sträckt förtöjningstross. HD biföll med 3 röster mot 2 skadeståndsyrkandet, enär passagerarens åtgärd att taga sig i land från fartyget icke varit opåkallad och han gjort vad i hans förmåga stått för att bringa sig i säkerhet. Jfr vidare NJA 1944 s. 164 (ovan s. 405) och FFR 1942 s. 279, NJA 1944 B 110 (ovan s. 415), FFR 1942 s. 43 (underlåtenhet att meddela, att tomfat, inlämnade till verkstad för bearbetning, innehållit svavelsyra medförde icke ansvar för skada genom explosion, som inträffat genom gas, bildad av syran), SvJT 1943 s. 21 (jakträttsinnehavare, som skjutit förrymd silverräv, befriad från skadestånd) och SvJT 1944 rf s. 27 (jordägares försummande av stängselskyldighet medförde ej ansvar för skada, som orsakats genom att grannens kreatur inkommit å hans ägor och där drunknat i träsk).
    Skadegörande handlings rättsstridighet kan sägas ha kommit under bedömande i NJA 1941 s. 482 (ovan s. 415) och 1942 s. 555 (ovan s. 406). I båda dessa fall kunde laga befogenhet att ingripa anses ha förelegat.
    Beträffande kausalitet och rättsstridighet se också NJA 1942 s. 229 (ovan s. 408).
    Skadestånds beräkning. Egendomsskada.
    SvJT 1942 rf s. 38 I och II. I målet under I tillerkändes kronan ersättning för avsaknad av i armén inmönstrad bil (s. k. stilleståndsersättning) med 25 kr. pr dag under 9 dagar. I målet under II invändes mot krav å stilleståndsersättning, att reparation av bil, som dragit en tid av 77 dagar, bort kunna utföras på kortare tid. På den anlitade verkstaden vid ifrågavarande tid (april—juni 1940) varit överhopad av arbete och lidit personalbrist till följd av militärinkallelser, utdömdes ändock den begärda ersättningen. Se även NJA 1944 s. 417 (uppskattning av skada å älgbestånd genom olaga jakt).
    Ersättning för kroppsskada. Mistad arbetsförtjänst.
    FFR 1941 s. 176 (NJA A 222). En skadad stuveriarbetare tillerkändes för viss övergångstid, under vilken han ej varit fullständigt arbetsoförmögen, full ersättning för mistad arbetsförtjänst med hänsyn särskilt till att han under denna tid varit oförmögen till stuveriarbete.
    NJA 1941 B 318. En 8-årig gosse, som genom bilolycka fått sin skolgång försenad ett år, tillerkändes av hovrätten bidrag till kostnaden för skolgång under ett läsår med 250 kr. I HD fullföljdes ej talan av den skadeståndsskyldige.

SVENSK RÄTTSPRAXIS. OBLIGATIONSRÄTT 1941—1944. 419    Ersättning för stadigvarande men.
    NJA 1943 s. 384. En 51-årig hustru till en välsituerad 53-årig disponent ådrog sig vid bilolycka fotskada. Makarna hade förutom 3 myndiga barn en 20-årig son. Den skadade hade ej arbete utom hemmet men deltog aktivt i dess skötsel vid sidan av ett hembiträde. Hon yrkade livränta under åberopande av att makarna efter mannens pensionsålder icke finge råd hålla sig med hembiträde och att de redan nu på grund av hennes fotskada måst anställa extra daghjälp. Underinstanserna utdömde ett engångsbelopp för lyte, däri inberäknat gottgörelse för ökat behov av hemhjälp. HD fann emellertid den skadade — utom viss (nedsatt) lytesersättning — berättigad till livränta med 600 kr. årligen. Jfr NJA 1943 s. 188 och B 136.
    NJA 1944 s. 563. En arbetare, som skadats i ryggen, led redan före olyckstillfället av en i utveckling stadd ryggmärgssjukdom. Hans yrkande om livränta ogillades, och i stället tillerkände HD honom en mindre engångsersättning å 5,000 kr., enär sjukdomen, om olyckan ej inträffat, icke så tidigt som nu blev fallet, skulle lett till allvarligare nedsättning i arbetsförmågan.
    Se även NJA 1942 B 297 (innehavare av damfriseringsrörelse tillerkändes visst engångsbelopp för framtida men, bestående i höggradig hörselnedsättning å ett öra, med 1,000 kr. jämte ersättning för lyte med samma belopp), och NJA 1941 B 107 (skadevållande förklarades berättigad att efter viss dag hos domstol påkalla förnyad prövning av livräntas belopp, enär väsentlig förbättring av den skadades arbetsförmåga ej vore utesluten).
    Ideell skada. NJA 1941 s. 507. En person hade blivit överkörd av ett växlingståg å statens järnvägar och med anledning härav genom häradsrätts dom tillerkänts 2,000 kr. för sveda och värk och 3,000 kr. för lyte (båda underbenen amputerade). Kronan sökte ändring i hovrätt och HD, och sedan i HD upplysts, att den skadade avlidit kort tid före hovrättens utslag, nedsattes ersättningen för lyte till 1,500 kr. Nedsättning av den förra ersättningen synes ej ha påkallats i HD, detta synbarligen därför att sådan ersättning helt avsåg tid, som redan förflutit.
    NJA 1941 s. 593. En person hade blivit svårt skadad vid olycksfall och krävt ersättning för sveda och värk. I detta avseende erbjudet belopp hade emellertid ej godtagits, varför frågan enligt avtal mellan parterna blivit »ställd på framtiden». Sedan den skadade avlidit, instämde dödsboet talan om dylik ersättning. Yrkandet härom ogillades emellertid, enär den skadade avlidit, innan sådan ersättning »blivit bestämd genom överenskommelse eller dom».
    Anhörigas skadeersättning vid dödsfall. I fråga om änkas livränta märkes NJA 1944 s. 501, där skadeståndsskyldig ålades att till 23-årig änka med 4 mån. gammal dotter utgiva 1,200 kr. årligen under 8 års tid från mannens död, så länge änkan levde ogift. Äktenskapet hade varat blott 1/2 år. Änkan var fullt arbetsför och hade före äktenskapet haft anställning i familj och såsom affärsbiträde. Jfr NJA

420 FRITJOF LEJMAN.1941 B 79, där livsvarig ränta utdömdes åt lika gammal änka med 2-årig son, då äktenskapet varat 21/2 år och änkan ej haft tidigare förvärvsarbete men var fullt arbetsför, bortsett från 1/2 års nervklenhet efter dödsfallet, samt NJA 1942 B 1091, där dylik ränta utdömdes åt 31-årig barnlös änka, då äktenskapet varat 2 år och änkan hade anställning — som dock snart beräknades upphöra — och var (övergående) arbetsoförmögen.
    Se vidare NJA 1941 B 122, där livränta till 48-årig änka efter 62-årig f. d. skogsarbetare, vilken senare haft höggradigt nedsatt arbetsförmåga under sin livstid, skulle upphöra att utgå efter den tidpunkt, då mannen skulle fyllt 75 år.
    I NJA 1943 s. 618 hade en person avlidit genom bilpåkörning efterlämnande hustru och 10 barn. Änkan avled genom olyckshändelse ett år senare. Den omständigheten, att vid hennes död anordnats en insamling, som inbringat c:a 75,000 kr. ansågs icke böra inverka på bilförarens skadeståndsskyldighet till barnen »med hänsyn till insamlingens syfte och till vad i övrigt förekommit» (i motsatt riktning HD:s utslag i NJA 1932 s. 267). Se vidare FFR 1944 s. 190.
    Slutligen må nämnas NJA 1943 s. 139, där yrkande om ersättning för boutredningskostnad, som framställdes »med hänsyn till boets vid tiden för dödsfallet invecklade ställning», ogillades. Likaså ogillades yrkande om ersättning för bouppteckningskostnad genom hovrättsdom i FFR 1942 s. 279.