GÖSTA EBERSTEIN. Den svenska arvs- och gåvobeskattningen. Sthm 1944. Norstedt. XII + 233 s. Kr. 12.00.

 

    Vår föga omfattande skatterättsliga litteratur av vetenskaplig halt har under de senaste åren utökats med några arbeten, vilka kunna betecknas såsom mycket välkomna. Sålunda har skattedirektören G. SANDSTRÖM fortsatt att i omfångsrika verk belysa lagstiftningen om skatt på inkomst och förmögenhet. Även om invändningar på vissa punkter kunna göras mot Sandströms uttalanden, har han genom sin fylliga och merendels väldokumenterade framställning utfört en gärning, som är värd allt erkännande. Det arbete, som nu i korthet skall anmälas, avser 1941 års lagstiftning om arvsskatt och gåvoskatt och är författat av professor GÖSTA EBERSTEIN.
    I tidigare verk har förf. ådagalagt stor förtrogenhet med förut gällande rätt på detta område, och han har genom sitt deltagande i det förberedande arbetet för den nya lagstiftningen förvärvat de bästa förutsättningar att lämna en auktoritativ framställning av de nya beskattningsreglerna. Det nu föreliggande arbetet uppfyller också i rikt mått de förväntningar, som knytas till detsamma. Däri behandlas den gällande rätten i systematisk form utförligt och överskådligt utan tyngande motivhänvisningar. Framställningen belyses i åtskilliga punkter genom redogörelse för rättsfall, såväl äldre som nyare. Av särskilt intresse är förf:s utläggning av de delar av den nya lagstiftningen, som innebära avvikelse från vad tidigare gällt, t. ex. reglerna om skattefrihet för vissa organisationer och om framskjutna äganderättsförvärv. En närmare redogörelse härför torde dock icke behöva lämnas i denna anmälan. Det torde härutinnan vara tillfyllest att hänvisa till en i denna tidskrift, årg. 1941 s. 927 o. f., intagen artikel av rådmannen ERIK WILHELMSSON, även han en av medarbetarna vid tillkomsten av den nya lagstiftningen. Några randanmärkningar må dock göras.
    Under hänvisning till rättsfallen NJA 1942 s. 471: Lotten Kellgren och 1943 s. 42: Carl Anlér har förf. (s. 69) uttalat att, då viss fastighet äges av en fastighetsförening men samtliga andelar i föreningen tillhört den avlidne, fastigheten bör anses såsom föremål för den avlidnes omedelbara äganderätt och förty upptagas såsom tillgång i den avlidnes bo till sitt taxeringsvärde, oavsett huruvida det verkliga värdet är lägre eller högre. Skälet härtill har angivits vara att fastighetsföreningen icke hade annat ändamål än att innehava fastigheten för den verklige ägaren. I likartade fall, som varit föremål för Regeringsrättens bedömande, har dock icke kunnat bortses från det förhållandet, att äganderätten till

 

422 ADOLF LUNDEVALL.fastigheten förmedlats genom förening, och att vid förmögenhetsuppskattningen varit fråga om värdet å föreningsandelarna och icke omedelbart om värdet å fastigheten. Härvid har hänsyn ansetts böra tagas därtill, att värdet å andelarna röner inverkan av den merbeskattning, som föreningsformen medför. Innehavet av en fastighet genom en fastighetsförening kan nämligen medföra, att andelarnas ägare blir skyldig utgöra skatt såsom för utdelning för vad han av föreningens tillgångar överför till sig utöver insatsen i föreningen. Med hänsyn härtill har vid förmögenhetsberäkningen andelarnas värde ansetts böra i viss mån upptagas under det värde, som skulle hava framkommit, om fastigheten betraktats såsom föremål för andelsägarens omedelbara äganderätt. Denna synpunkt torde icke hava kommit till uttryck i de åberopade rättsfallen, men den synes icke böra helt lämnas ur räkningen. Det förefaller därför som om domstolarna i arvsskattefrågor icke böra underlåta att ingå i prövning av den bevisning, som må bliva anförd till stöd för påstående därom att värdet å andelarna i en fastighetsförening av anförd orsak är lägre än som skulle framkomma vid bortseende från föreningsformen. I ett annat fall, där fråga var om värdesättning å aktier, som utgjort föremål för gåva, bortsåg HD likaledes från den belastning, möjligheten till utskiftningsskatt faktiskt medförde för innehavet av aktierna; påpekande härom hade ej gjorts i målet (NJA 1945 s. 236). RegR, som förehaft ett mål rörande förmögenhetsbeskattning beträffande samma aktier (RÅ 1945 Fi. 527—530), tog däremot hänsyn till denna belastning ävensom till andra i värdenedsättande riktning verkande omständigheter och kom förty till lägre värde å aktierna än HD.
    I fråga om värdesättningen av andelar i ett handelsbolag intager förf. emellertid en annan ståndpunkt. Han uttalar härom (s. 70), att en fastighet, som äges av ett dylikt bolag, icke skall tillmätas särkild betydelse. Andelarnas värde skall däremot enligt förf. i stället bestämmas under hänsynstagande till samtliga de faktorer, som inverka på bedömandet av andelarnas värde i analogi med det betraktelsesätt, som tillämpas beträffande aktier. Enligt anm:s uppfattning är motsättningen mellan de två fallen — andelar i en fastighetsförening och andelar i ett handelsbolag — mindre än förf. gör gällande. I ett av RegR avgjort mål rörande förmögenhetsberäkning (RÅ 1943 Fi. 456) upptog RegR sålunda värdet å andel i bankirfirman C. G. Cervin till högre belopp än som enligt bankirfirmans räkenskaper, balansräkning, utgjorde andelens matematiska värde men dock lägre än värdet skulle hava blivit, därest värdet å de i bankirfirmans portfölj liggande aktierna skulle hava upptagits till sina börsvärden. Anmärkas må emellertid, att icke ens från det allmännas sida ifrågasattes, att sistnämnda värden skulle följas. Frågan kom härigenom mest att röra sig om i vad mån hänsyn skulle tagas till vissa bankirfirman enligt hävdvunnet betraktelsesätt åvilande ehuru icke bokförda förpliktelser att utgiva pensioner m. m. Utgången torde dock visa, att värdet å andel i handelsbolag skall upptagas med hänsyn till samtliga de omständigheter, som inverka på bedömandet av värdet i den allmänna marknaden, oavsett huru bolagets

ANM. AV G. EBERSTEIN: SVENSKA ARVS- O. GÅVOBESKATTNINGEN. 423tillgångar och skulder redovisats i räkenskaperna. Vid ett sådant bedömande måste hänsyn tydligen tagas till förefintligheten av dold reserv i fastigheten och andra tillgångar ävensom till belastningar av olika slag, även icke bokförda, i den mån marknadsvärdet å andelen därav röner inverkan.
    Förf. synes hava den uppfattningen (s. 75 och 76) att, i händelse dödsbo erhåller eftergift beträffande allmänna skatter för den avlidnes inkomst, skyldighet inträder för dödsbodelägare att upprätta tilläggsbouppteckning till rättelse av den felaktighet, som den i bouppteckningen intagna uppgiften om den avlidnes oguldna skatter förmenas innehålla, därest sådan skattebefrielse beviljas. Frågan har berörts i en tidskriftsartikel, till vilken förf. hänvisar. Anm. kan ej dela förf:s åsikt i frågan. Skattebefrielsen är, såsom i nämnda artikel framhålles, beroende av vissa dödsbodelägares personliga förhållanden och följer av beslut, som meddelas efter dödsfallet. Man synes då omöjligen kunna säga, att en bouppteckning, som upptager den dödes oguldna skatter såsom skuld till det belopp, vartill omständigheterna vid dödsfallet giva anledning, blivit felaktig därför att skatterna sedermera blivit helt eller delvis eftergivna, lika litet som en bouppteckning kan anses felaktig därför att den såsom den dödes gäld upptager en skuld, som efter dödsfallet efterskänkes av borgenären. Ett sådant efterskänkande kan möjligen föranleda utgörande av gåvoskatt av dödsbodelägarna för den gåva skuldens efterskänkande må innebära men alls icke skyldighet att utgöra arvsskatt för arvfallen egendom efter den avlidne. I enlighet med denna anm:s uppfattning plägar ock vid bestämmandet av storleken av den eftergift i fråga om allmänna skatter, som ankommer på beskattningsmyndighet att besluta, de formella förutsättningarna prövas med utgångspunkt från behållningen i boet enligt den föreliggande bouppteckningen utan jämkning i fråga om boets skatteskuld men hänsyn till eventuell skattebefrielse.
    I fråga om hänsynstagande till testamente, som kränker laglott, vid bliver förf. kommitténs uppfattning (s. 95 not 1) att det för beaktande av yrkande om jämkning i sådant testamente icke bör krävas att testamentstagaren förklarat sig avstå från att göra testamentet gällande till den del detsamma kränker laglotten och uttalar, att skäl tala för släppande av det av lagrådet förordade villkoret, att testamentstagaren lämnat uttrycklig sådan förklaring. Med anledning härav må framhållas, att dep:chefen anslutit sig till lagrådets ståndpunkt och att riksdagen häremot icke framställt erinran. Ett släppande av villkoret kan under dessa omständigheter icke anses med gällande rätt förenligt utan riksdagens medverkan.
    Nu berörda erinringar beröra endast detaljspörsmål och rubba i ingen mån det fördelaktiga intryck, förf:s arbete lämnat. Må det vara tillåtet att uttala en förhoppning om att förf. såsom emeritus må finna tid och kraft till fortsatt författareverksamhet inom sina discipliner. Han förmår alltid väcka intresse för vad han skriver.

Adolf Lundevall.