Magistrat och rådhusrätt. Borgmästaren MATHS HEUMAN, Halmstad, tog i ett föredrag vid Svenska stadsförbundets kongress i augusti 1945 upp den gamla frågan om avveckling av magistraternas kommunala uppgifter. I föredraget, som finns återgivet i Svenska stadsförbundets tidskrift 1945 s. 416 ff., ger Heuman en översikt av magistraternas uppgifter och sammanfattar sedan reformsträvandena i tre punkter — delvis i anslutning till en motion av borgmästaren William Linder vid 1943 års riksdag (I: 2, jfr SvJT 1943 s. 158 ff.):
    1. Magistraten, åtminstone i dess nuvarande form, bör helt försvinna och dess uppgifter i fråga om den kommunala självstyrelsen böra antingen såsom onödiga upphöra eller också överflyttas till kommunala organ. Dess administrativa uppgifter böra utskiftas på andra statliga eller kommunala organ.
    2. Det bör skapas en effektiv centralledning av det kommunala livet, en verklig stadsstyrelse.
    3. Staten bör övertaga rättskipningen i städerna och stadsdomarna böra bli statliga domare.
    Heuman nämner tre omständigheter som skulle kunna anföras för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Först att magistraten som ett organ för prövningen av lagligheten av stadsfullmäktiges beslut utgör en garanti för att stadsfullmäktige ställa sig laga former till efterrättelse. Denna synpunkt underkänner han emellertid: någon sådan legalitetskontroll av de kommunala organens beslut behövs inte. Vidare skulle det vara en fördel att rådhusrättens ledamöter genom att syssla med magistratsärendena vare sig dessa äro av kommunal eller allmän förvaltningsnatur erhålla vidgad erfarenhet och ökat intresse för allmänna angelägenheter och därigenom bli mer skickade för sin domaruppgift. Den synpunkten finner han väga ganska tungt. Slutligen måste det nuvarande systemet innebära en fördel också ur statlig administrativ synpunkt. Självfallet är det i olika avseenden av betydelse att det i städerna finns en lokal administrativ myndighet med magistratens kvalifikationer och objektivitet. Det är tveksamt om en blivande stadsstyrelse och dess tjänstemän, som enligt sakens natur i regel ha att bedöma uppkommande frågor ur intressesynpunkt, kunna fullt ersätta magistraten i detta hänseende.
    Olägenheterna av det nuvarande systemet finner Heuman vara många.
    Den nuvarande magistraten saknar förutsättningar för att vara den verkliga stadsstyrelse som ursprungligen var avsett. En viss skevhet i magistratens ställning till kommunalmännen uppkommer lätt, och detta är i sin tur ägnat att ogynnsamt inverka på magistratsledamöternas anseende och auktoritet som domare. Magistratens ställning som statlig

 

B. L. 433administrativ myndighet medför inte bara fördelar utan också nackdelar. Vissa administrativa uppgifter skulle bättre kunna handläggas av andra myndigheter. Mycket viktig är också den olägenheten av sammankopplingen att den tar bort alltför mycken tid för det centrala i magistratsledamöternas verksamhet, domaruppgifterna. En magistratsordförande kan efter processreformens genomförande omöjligen på ett tillfredsställande sätt möta de större krav som då komma att ställas på honom som domare och domstolsordförande. Slutligen har det nuvarande systemet den nackdelen att det hindrar att stadsdomarna göras till statliga domare.
    Heuman finner att nackdelarna av den nuvarande ordningen äro så övervägande att slutsatsen måste bli ett krav på ett hävande av den gamla föreningen mellan magistrat och rådhusrätt. Hur detta skall åstadkommas finner han emellertid inte kunna anges utan mycket vidlyftiga utredningar, berörande både de kommunala och de administrativa uppgifterna. Heuman understryker starkt att utredningen bör avse frågan i hela dess vidd och alltså inte begränsas bara till frågan om avvecklingen av magistratens kommunala funktioner.

 

    Samma spörsmål upptas av generaldirektören THORWALD BERGQUIST i en artikel »Magistrat och rådhusrätt» i Dagens Nyheter d. 30 jan. 1946. Bergquist anser att erinringarna mot de nuvarande förhållandena i åtskilliga hänseenden innebära överdrifter. Vad angår kommunaluppgifterna har magistraternas verksamhet slagit mycket olika ut i städerna, beroende kanske särskilt på borgmästarnas intresse för kommunala frågor samt deras förmåga att med takt och omdöme fullgöra dessa sina uppgifter. Att åtskilliga av de kommunala åliggandena blivit rena formaliteter kan inte förnekas, men detta är i och för sig inte något skäl att helt upplösa sambandet mellan magistrat och kommunalförvaltning. Ett klokt utövande av kommunal verksamhet behöver inte i någon mån sätta domstolens auktoritet eller anseende i fara. Oron för att den nya rättegångsordningen inte skall lämna rådhusrättsledamöterna tid över för andra än de dömande uppgifterna är säkerligen överdriven och är för övrigt en fråga om organisation och tillräckliga anslag. Farhågorna för att den nuvarande ordningen förhindrar stadsdomarnas inordnande i domarkåren i övrigt skola inte underkännas, men i den mån statsmakterna åberopa rådhusrätternas kommunala arbete som ett skäl för att de skola avlönas av städerna kan nog detta skäl, med hänsyn till den ringa del av stadsdomarnas arbetsbörda som belöper på de kommunala uppgifterna, betecknas som ett svepskäl.
    Nackdelarna med det nuvarande systemet äro alltså enligt Bergquists mening ringa. Fördelarna äro däremot betydande. Det väsentliga är att rådhusrättsledamöternas sysslande med kommunalt och administrativt arbete är av stor vikt för deras dömande verksamhet och kommer själva domstolsarbetet till nytta. Om en domare rätt skall kunna fylla sin uppgift, får han inte leva avskild från samhällslivet i övrigt. Han kan väl även då bli en god juridisk »knäckare», men han blir aldrig en god domare, vilket kräver mycket mer än juridiskt kunnande och skarp-

 

28—467004. Svensk Juristtidning 1946.

434 B. L.sinne. Frågan är om inte vi i vårt land gått för långt i fråga om att isolera domarna från samhället i övrigt.
    Bergquist vill emellertid inte göra gällande att allt är bra som det är. Åtskilliga av de kommunala uppgifterna äro rena formaliteter, som utan saknad kunna försvinna. En del av den administrativa verksamheten kan kanske bättre handhas av andra kommunala eller statliga organ. En allmän översyn av magistraternas arbetsuppgifter bör kunna ge anledning till förbättringar i skilda hänseenden. Men målet bör därvid inte vara att till varje pris befria rådhusrätterna från allt som intehar med rättskipningen att göra, utan strävandena böra gå ut på att, med bortrensande av det otidsenliga och onödiga, bevara den förmån som är stadsdomstolarna given — rätten och plikten att ha kontakt med sin stad, dess liv och dess befolkning.

 

    Red. av SvJT, som ansett det vara av stort värde att få de spörsmål som berörts av Heuman och Bergquist ytterligare belysta, har vänt sig till ett antal borgmästare med anhållan om ett uttalande. I anledning härav ha svar ingått från 14 borgmästare. Svaren äro av följande lydelse:

 

NILS BERLIN, Gävle:
    Isolering är för en människa av ondo. Att komma i kontakt med andra, att vinna erfarenhet och vidgad livssyn torde framför allt för en domare vara av utomordentligt stor betydelse.
    De svenska stadsdomarna intaga en särställning i förhållande till andra domstolsledamöter därigenom att de i sitt dagliga arbete ha en levande kontakt med de personer, som bygga och bo i samhället. Lokala och personliga förhållanden äro ofta av stort värde att känna till, då avgöranden skola träffas även i enklare ärenden.
    Magistraterna i sin nuvarande form böra dock enligt min mening försvinna. Större delen av magistratsärendena kunna utan olägenhet överflyttas till andra organ. En stadsstyrelse (med kommunala representanter jämte en eller flera jurister som föredragande eller i viss mån beslutande myndighet) kan övertaga åtskilliga av de arbetsuppgifter, som nu åvila magistraterna. Länsstyrelserna torde kunna belastas med en del rutinärenden, likaså polismyndigheten (= polismästaren).
    Men att vid den operation, som sålunda skall företagas, helt avkoppla rådhusrätternas befattningshavare — bortsett från domarverksamheten — från kontakten med det samhälle där de leva och hava sin varelse, vore säkerligen oklokt. En överflyttning av magistratsärendena till andra myndigheter bör ske successivt och med sikte på att en rationalisering av arbetet kan komma till stånd utan ökade kostnader. Utgången av operationen blir beroende på hur den tilltänkta nya stadsstyrelsen blir organiserad och om densamma kan på ett smidigt sätt anpassa sig i den stora flora av nämnder och styrelser, som finnas i ett större stadssamhälle.
    Det är ingen lätt uppgift att finna den rätta medelvägen. Men att avkoppla stadsdomarna från det direkta sambandet med staden och den där arbetande befolkningen och helt göra dem till domstolsmaskiner vore till obotlig skada för rättsvården.

MAGISTRAT OCH RÅDHUSRÄTT. 435GÖSTA BÄÄRNHIELM, Göteborg:
    De huvudsakliga skälen för å ena sidan magistratens avskaffande och å andra sidan dess bibehållande ha redovisats i Linders motion, Heumans föredrag och Bergquists tidningsartikel. Jag skall därför icke upprepa skälen, väsentligen endast understryka ett av dem. För min del finner jag skälen för magistratens avskaffande avgjort väga tyngst, och denna uppfattning delas nog av de flesta magistratsledamöter. Magistratsgöromålen verka störande och splittrande på domstolsarbetet, som ju är magistratsledamöternas centrala uppgift. Denna störande verkan är olika beträffande olika ledamöter. Den drabbar främst magistratens ordförande, som bl. a. väl merendels har att bereda magistratsärendena och som dessutom genom ideliga besök och telefonpåringningar samt handläggning av en mångfald brådskande ärenden av skilda slag får sin arbetstid på ämbetsrummet så sönderhackad, att då han lämnar det för dagen, han ofta kan fråga sig vad han egentligen uträttat och finna, att han där ej fått tillfälle att koncentrera sig på någon större arbetsuppgift. Men även för rådmännen störes domstolsarbetet av magistratens sessioner med därtill hörande förberedelsearbete, särskilt i större cirkulerande ärenden, samt av inventeringar, besiktningar, värderingar o. dyl., som rådmän då och då ha att verkställa. Samma verkan har magistratens befattning med val av riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige m. m. Det är ett slöseri med arbetskraft att använda borgmästare och rådmän till att ta emot och sprätta upp valkuvert, sortera och räkna valsedlar o. dyl. Här ett område där med fördel domare kunde ersättas av lekmän; sådana äro ju valförrättare på landet och i åtskilliga städer utan magistrat samt ha i de senare t. o. m. att verkställa röstsammanräkning. När rättegångsreformen kommer med sina för domstolarna krävande och pressande arbetsuppgifter, blir det särskilt angeläget, att städernas domare befrias från de arbetssplittrande magistratsgöromålen, så att de kunna få koncentrera sig på sina domareuppgifter. Jag finner det därför synnerligen önskvärt, att den föreslagna utredningen om magistrats skiljande från rådhusrätt snarast igångsättes.

 

EBBE DYMLING, Karlskrona:
    I Karlskrona har flertalet av de uppgifter som enligt kommunallagarna åvila magistraten nedsjunkit till en formalitet eller blivit rena expeditionsåtgärder. Det skulle troligen anses som en onödig inblandning i kommunens angelägenheter om magistratens ordförande vid stadsfullmäktiges sammanträden deltoge i debatterna om de olika frågorna och sökte inverka på deras avgörande. Magistratens administrativa uppgifter äro i regel mycket enkla och komma genom uppbördsreformen att avsevärt minskas. Under sådana förhållanden kan sysslandet med de kommunala och administrativa uppgifterna ej i nämnvärd mån bidraga till att magistratsledamöterna bliva bättre skickade för sin domareverksamhet. Den nya processreformen kommer otvivelaktigt att avsevärt öka rådhusrättens arbete. Magistratsgöromålen äro visserligen icke mera betungande än att de kunna medhinnas även sedan den nya processreformen trätt i kraft men de medföra dock en splittring av arbetstiden

436 B. L.och det synes föga ändamålsenligt att magistratens ledamöter skola bibehållas vid uppgifter där deras positiva insatser äro så ringa. Enligt min uppfattning är det därför önskvärt att magistratens kommunala och administrativa uppgifter avvecklas så snabbt som möjligt.

 

EINAR DÖRRING, Kristianstad:
    Bergquists artikel har jag med största intresse tagit del av och ansluter mig i alla delar till de av honom framförda synpunkterna. Under den långa tid jag tjänstgjort såsom ledamot av eller ordförande i magistraten här i staden har i stort sett ett utomordentligt gott samarbete ägt rum mellan de kommunala myndigheterna och magistraten, helt säkert till båtnad för båda parter och samhället. Att domstolens auktoritet eller anseende skulle sättas i fara genom magistratens utövande av kommunal verksamhet kan givetvis tänkas, men torde då bero på att denna verksamhet icke utövas på ett klokt och omdömesfullt sätt. Magistratsarbetet fordrar i mycket takt, erfarenhet och sunt förnuft. Den juridiska kunskapen — om än aldrig så god — är härutinnan i och för sig otillräcklig.
    Olägenheterna med det nuvarande systemet synes mig Heuman överskatta. Rådhusrättsledamöternas sysslande med kommunalt och administrativt arbete är — under förutsättning att de med intresse och omsorg sätta sig in i ärendena — säkerligen av stor vikt för domstolsarbetet. En dyrbar kontakt med det levandet livet skulle försvinna för stadsdomarna i och med att ifrågasatta avveckling kom till stånd. Utrymmet tillåter mig ej andraga andra synpunkter till stöd för det nu rådande systemet. Beredvilligt erkännes emellertid att magistraterna lämpligen böra befrias från en och annan av de kommunala uppgifter, som nu åvila dem. Magistraternas nuvarande huvuduppgifter böra emellertid enligt mitt förmenande kvarstå. De äro förvisso icke betydelselösa för städerna och det allmänna. Utan större olägenhet torde de kunna medhinnas även efter den nya rättegångsordningens ikraftträdande. Att skapa en annan organisation, som, fri från sidoinflytelser, på ett vederhäftigt, opartiskt och sakligt sätt skulle kunna övertaga det viktigaste av magistratsarbetet torde möta stora svårigheter och medföra betydande kostnader.

 

BERTIL HAGSTRÖM, Uppsala:
    I utlåtande till konstitutionsutskottet över Linders motion förordade magistraten i Uppsala för tre år sedan magistratsinstitutionens avskaffande i huvudsak på vissa av Heuman nu anförda skäl. Mycket av magistratens enligt lag och författning vidsträckta myndighet hade ju blivit en tom form. Det syntes därför svårt att bestrida att en avveckling vore rationell; och det föreföll ej heller alldeles angenämt för magistraterna att ha maktens och ansvarets insignier men icke dess realiteter.
    Sedan jag författade magistratens yttrande har jag emellertid blivit alltmera betänksam inför planerna att avveckla magistraten. För min del vill jag numera ansluta mig till Bergquists synpunkter, som jag finner väl avvägda. Medverkan i och kontakt med de kommunala och administrativa uppgifterna är till stor nytta för domarverksamheten.

MAGISTRAT OCH RÅDHUSRÄTT. 437Väl är det sant att den nya rättegångsordningen kräver mera förberedelse och koncentration för domaruppgifterna och att magistratsgöromålen, inbegripet de representativa och andra bestyr som följa med särskilt borgmästarens traditionsenliga ställning, i viss mån verka splittrande. Men jag tror att detta mångsyssleri är att föredraga framför den isolering som en avkoppling av alla kommunala och administrativa göromål skulle medföra. Anmärkas må att brottmålsnämnderna i städerna säkerligen ej kunna skapa samma allmänna kontakt mellan domaren och befolkningen som häradsnämnderna på landet. Frågan om tiden räcker till för magistratsledamöterna är ju dessutom som Bergquist anmärker till stor del en anslags- och organisationsfråga.
    Jag har också allt mera trott mig finna att magistratens insats ingalunda är betydelselös. Att den egentliga »övervakningen» är en tom formalitet och att den kommunala förvaltningen är kompetent att sköta sig själv betyder icke att det saknas utrymme för en självständig statlig lokal myndighet, som bland annat intimt kan följa den kommunala förvaltningen, rådpläga med kommunens förtroendemän och tjänstemän samt avgiva förslag till stadsfullmäktige och yttranden till högre myndigheter. Att bevara och stärka den kommunala självstyrelsen liksom att bereda möjligheter till en enhetlig ledning av kommunens förvaltning anser jag liksom Heuman vara av utomordentlig vikt. Men jag bestrider att dessa syften i minsta mån skulle behöva motverkas av magistratens bibehållande.

 

BERTEL HALLBERG, Linköping:
    Från de synpunkter, som jag för min del lägger på den ifrågavarande saken, är ej mycket att säga utöver vad Bergquist framhållit i sin artikel.
    Jag ansluter mig nämligen helt och hållet till hans uppfattning. Det måste även från ren rättskipningssynpunkt vara av mycket stor betydelse, att stadsdomarna får behålla kontakten med det kommunala livet och får ta del i avgörandet av allmänna frågor och ha befattning med ekonomiska spörsmål. Min personliga erfarenhet har övertygat mig om detta.
    Deltagandet i kommunala ärenden bidrager också på ett lyckligt sätt, tror jag, till befordrandet och vidmakthållandet av domstolsledamöternas anseende och förtroende hos allmänheten. De flesta medborgare har ju aldrig med domstolen att skaffa, men vill naturligtvis ändå gärna känna sig övertygade om att domstolens ledamöter är förnuftiga och med sund omdömesförmåga även i rent praktiska angelägenheter utrustade personer, i vilkas händer man med trygghet kan lägga sin sak. En sådan nyttig övertygelse blir på lämpligt sätt bibringad allmänheten genom att man får se sina domstolsledamöter i praktisk kommunal verksamhet och värdesätta deras arbete även där. Visst kan detta arbete stundom kännas ganska mödosamt, men inte endast den enskilde domstolsledamoten utan även domstolen såsom sådan har av det kommunala sysslandet så stor nytta att det väl uppväger mödan.

438 B. L.    Även om det är givet, att en hel del av det kommunala arbete, som enligt lag tillkommer domstolsledamöterna såsom magistrat, men som övergått till rena formsaker — t. ex. magistratens befattning med stadens utgiftsstat — bör genom lagstiftning avlyftas från magistraten, så finnes många områden kvar, där domstolsledamöterna både enligt lag och enligt åtagande kan göra både sin stad och sin domstol och sig själva i sin domaregärning stor nytta.
    Måtte stadsdomarna bli förskonade från att hamna i den isolering, där våra kollegor häradshövdingarna vistas. Även om deras isolation kan kallas »splendid», så är den säkerligen varken rolig eller nyttig.

 

JOËL LAURIN, Hälsingborg:
    Jag delar helt och fullt Heumans allmänna inställning till dessa frågor.
    Självklart böra stadsdomarna ha »kontakt med sin stad, dess liv och dess befolkning» (Bergquist). Men jag tror det går snarare sämre med nuvarande ordning än utan magistratsgöromålen.
    Magistratens ställning växlar ju nu rätt mycket efter olika traditioner och olika personliga förhållanden. Men hurudana vi stadsdomare än äro och bliva, anser jag uteslutet att man för framtiden kan blåsa sådant liv i den redan ganska murkna magistratsinstitutionen, att denna överlag blir en levande och erkänd del i en framtida stadsstyrelse. Institutionen är dömd att, även om ingen radikal reform nu göres, småningom förtvina. Utvecklingslinjen har varit tydlig nog.
    Bli då vi stadsdomare verkligen mindre isolerade, få vi mera kontakt med stadens levande liv, bli vi mera aktade, så länge vi utom domstolen även skola representera en sådan murknande institution? Och taga en del i stadens styrelse, som till stor del är ett sken och till stor del avser formaliteter eller oväsentligheter! Vore det inte bättre att vi även utåt klart fick gälla för det vi egentligen äro: ledamöter av stadens domstol?
    Liksom Heuman tror jag det vore beklagligt om en utredning och reform begränsas till en avveckling av de kommunala uppgifterna. Magistraten bleve då i än mera utpräglad grad ett rudiment, och ett sådant som det nog skulle bli ännu svårare att få död på. Och vad rör stadsstyrelsens framtida organisation tror jag att alla skäl tala för ett övervägande härav i detta sammanhang, just om man önskar ett stärkande av den kommunala självstyrelsen.
    Förvisso tar en reform av denna omfattning lång tid, och vi böra väl alltså inte tro annat än att nya RB kommer att få tillämpas många år med magistraterna i behåll.

 

MARTIN LEMBKE, Lund:
    Jag får erkänna att när jag läste först Heumans och sedan Bergquists inlägg — båda så klara och eleganta och genomglödgade av verklig övertygelse — tyckte jag mig nästan kunna ge vardera författaren rätt. Denna tveksamhet, som jag nog icke är ensam om, är väl också förklarlig i en fråga, där känslomässiga synpunkter spela in och där den enskildes läggning och lokala traditioner få betydelse.

MAGISTRAT OCH RÅDHUSRÄTT. 439    När man nu genom denna öppna omröstning ställs mot väggen och tvingas ta ståndpunkt, går jag obetingat på Heumans linje. Man kan icke komma ifrån att vad han säger i allt väsentligt är riktigt. Och då operationen, grundlig och kanske även smärtsam, förr eller senare blir nödvändig, kan den göras lika gärna 1950 som 1960. Jag vill endast tillägga att enligt min mening reformen bör genomföras i ett sammanhang samt ovillkorligen förbindas med att staten övertar stadsdomarnas avlöning.

 

AXEL LINDSKOG, Varberg:
    I likhet med Bergquist är jag av den uppfattningen att föreningen av administrativa och judiciella göromål är av största värde för domaren, och — rätt skött — bör sammankopplingen också kunna vara till gagn för staden, även om detta måhända i högre grad gäller mindre städer än större.
    En reform av kommunalstyrelsen i stad är säkerligen ur många synpunkter önskvärd. Jag kan emellertid icke förstå att en sådan reform nödvändigtvis måste förutsätta avskaffandet av magistraterna. I diskussionen om magistraternas vara eller icke vara har talats om angelägenheten av att bevara den kommunala självstyrelsen. Därom torde alla vara ense. Men ett bibehållande av magistraterna torde icke kunna inverka hindrande för denna självstyrelse.
    Ur stadsdomarnas synpunkt skulle ett avskiljande av magistratsgöromålen enligt min mening dock kunna ha en fördel, nämligen att den otillfredsställande ordningen med kommunal avlöning åt stadsdomarna därigenom skulle kunna bringas att upphöra. För magistratsstäderna själva innebär denna ordning också en orättvisa i jämförelse med landsbygden, som icke har några liknande kostnader. Som Bergquist framhållit är det en mycket ringa del av stadsdomarnas arbetsbörda som belöper på de kommunala uppgifterna. Man kan verkligen med honom fråga, om dessa relativt obetydliga kommunala uppgifter och den omständigheten att städerna ha visst inflytande vid tjänsternas tillsättande skola få hindra att dessa befattningshavare bli statsavlönade. Även om fallen icke äro helt analoga, räcker det att här erinra om att folkskollärarna — ehuru tillsatta av kommunerna — numera till väsentlig del avlönas av statsmedel.

 

GUNNAR LINDSKOG, Karlstad:
    Enligt min något mer än sjuåriga erfarenhet från en medelstor stad (32,000 inv.), där traditionellt vissa, ej obetydliga kommunala insatser förväntats — och även fullgjorts — från magistratens sida, skulle en avveckling av magistratens kommunala uppgifter vara att beklaga. Jag kan i allo ansluta mig till de synpunkter, åt vilka Bergquist givit uttryck, åtminstone såvitt angår städer av motsvarande (och lägre) storleksordning. För de största städerna ställer sig saken antagligen annorlunda, ehuru även för dessa i vart fall magistratens kommunala initiativrätt synes innefatta ett värde, som ej utan tvingande skäl bör offras.
    Varken Bergquist eller Heuman har enligt min mening tillräckligt framhävt, att det förtroende och den auktoritet, som stadsdomstolarna

440 B. L.hittills utan medverkan av nämnd kunnat förvärva och vidmakthålla, i betydande mån varit att tillskriva just magistratsledamöternas kommunala sysslande.
    Uti sam- och växelverkan mellan å ena sidan en väl rekryterad drätselkammare, stödd av goda tjänstemän, samt å andra sidan en kommunalt intresserad magistrat ligger efter min tanke den bästa garantin för ett lyckligt handhavande av en medelstor stads angelägenheter.

 

THOMAS MUNCK AF ROSENSCHÖLD, Malmö:
    I fråga om magistratens befattning med kommunalstyrelsen delar jag Heumans åsikt att den bör upphöra och att en verkligt effektiv stadsstyrelse måste skapas. Beträffande Heumans övriga slutsatser ställer jag mig mera tveksam. Till en början vill jag framhålla, att magistratsgöromålen bli ofantligt mycket mindre tyngande för ledamöterna i en magistrat, som förfogar över en kunnig och rutinerad magistratssekreterare. Enligt min mening är det av mycket stor vikt att — åtminstone i större och medelstora städer — vid sidan av polismyndigheten, som icke lämpligen bör svälla ut till ett allt omfattande statsorgan, finnes ett verkligt kvalificerat organ för den statliga lokala administrationen. Jag har vidare en känsla av att länsstyrelserna, på vilka under senare år hopats ständigt nya arbetsuppgifter, hota att spränga ramen för vad som rimligtvis kan inrymmas under ett ämbetsverk. En utredning av magistratsfrågan bör därför enligt min mening icke bindas till alltför snäva direktiv, utan därvid bör även prövas, om icke i de större och medelstora städerna en förstärkning av magistraternas ställning såsom lokala statsorgan kan ske genom överflyttning av mera rutinbetonade arbetsuppgifter av lokal natur från länsstyrelserna — till större bekvämlighet för allmänheten — samt anställande av särskilda magistratssekreterare. Beträffande frågan om bibehållandet av magistratens olika politirättsliga funktioner synes den avgörande synpunkten böra vara huruvida magistratsledamöternas ställning såsom domare göra dem särskilt skickade för dessa uppgifter. I fråga om magistraterna i mindre städer må endast framhållas, att det icke är nödvändigt, att alla städer, som ha rådhusrätt, även skola ha magistrat.
    Stadsdomstolarnas förstatligande synes mig, sedan K. M:t fått kontroll över befordringarna, icke vara mycket att eftersträva. För åstadkommandet av en enhetlig domarekarriär, som förvisso är ytterligt önskvärd, torde det räcka att åvägabringa en obligatorisk enhetlig reglering av pensionsförhållandena.

 

OLOF RYLANDER, Västerås:
    Vad först angår magistratens befattning med kommunala ärenden delar jag helt Heumans åsikt, att magistraten numera saknar förutsättningar att vara den verkliga stadsstyrelse, som ursprungligen var avsett. Behovet av en enhetlig ledning av kommunalförvaltningen framträder också allt tydligare, allteftersom den kommunala verksamheten intensifieras. Att på något sätt gjuta nytt liv i magistraten såsom kommunalt organ synes mig icke möjligt. Utvecklingen har icke gått i så-

MAGISTRAT OCH RÅDHUSRÄTT. 441dan riktning, att en reform, som skulle innebära en ökning av magistratens inflytande på de kommunala angelägenheterna skulle te sig naturlig. Bortsett från att en hel del av magistratens kommunala uppgifter blivit rena formaliteter och utan vidare skulle kunna avskaffas, måste man säga, att magistraten icke kan anses lämpad för kommunala uppgifter och alldeles särskilt icke för att inta en ledande ställning på detta område. I de flesta städer är magistratens möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid den förberedande handläggningen av ärendena ingen eller ringa, och även där magistratsledamöterna ådagalagt intresse för kommunala frågor och på allt sätt sökt att med takt och omdöme fullgöra sina uppgifter, har utvecklingen onekligen gått därhän, att stadsfullmäktige och drätselkammare helst synas se, att magistraten tager minsta möjliga befattning med de kommunala angelägenheterna. Det torde icke heller låta sig göra att med bibehållande av magistraten som ett kommunalt organ inrätta ett annat sådant organ, som skulle utöva den centrala ledningen av kommunalförvaltningen. Sålunda synes det olämpligt att under sådana förhållanden bibehålla magistraten med dess svaga kommunala förankring vid dess initiativrätt i kommunala frågor, och länsstyrelsen måste anses lämpligare än magistraten såsom kommunal besvärsinstans. Jag anser sålunda, att magistraten bör befrias från de kommunala uppgifterna.
    Vad därefter angår de administrativa uppgifterna ha sådana uppgifter i stor utsträckning överförts från magistraten till andra myndigheter. Det torde icke heller vara förenat med några större svårigheter att överflytta även övriga magistraten nu åvilande administrativa uppgifter till andra organ. Å andra sidan kunna nog magistratsledamöterna anses väl skickade för dessa uppgifter, möjligen med undantag av tillsynen över exekutionsväsendet, vilket är en för dem ganska främmande uppgift. Under förutsättning av en lämplig organisation anser jag icke heller processreformen i och för sig behöva föranleda, att också de administrativa uppgifterna avhändas magistraten. Även om dessa uppgifter bibehållas hos magistraten anser jag, att detta icke bör hindra stadsdomarnas inordnande i domarkåren i övrigt.

 

GÖSTA STRANDELL, Örebro:
    För den stadsdomare, som fått utöva domarverksamhet icke blott vid rådhusrätt utan även vid domstol å landet och i hovrätt, är det slående, vilken livlig kontakt stadsdomaren utanför rätten får med alla lager av domkretsens befolkning och med dess institutioner av skilda slag. På ett helt annat sätt än övriga domare får stadsdomaren möjlighet att deltaga i sitt samhälles dagliga liv. Att detta är av ett utomordentligt värde för den dömande verksamheten är självklart. En av de viktigaste anledningarna till denna kontakt med samhället är arbetet i magistraten. En stadsdomare måste därför konstatera, att ett slopande av den nuvarande magistraten skulle innebära en stor förlust för domstolsväsendet i städerna. — Onekligen bör emellertid en revision av magistratens arbetsuppgifter ske. Därvid ansluter jag mig helt till den av Bergquist uttalade uppfattningen, att åtskilliga av de magistraten åvilande kommunala uppgifterna utan saknad kunna försvinna.

442 MAGISTRAT OCH RÅDHUSRÄTT.IWAN WIKSTRÖM, Östersund:
    Jag instämmer helt i syftet och i huvudsak i tankegångarna i Heumans föredrag. Ihåligheten i magistratsinstitutionens kommunala befogenheter gör det till en besvärande belastning att uppbära den tomma formen. Denna form har väl f. n. sitt enda berättigande genom upprätthållandet av den kontakt med kommunalförvaltningen, som kan vara önsklig vid utövandet av de få administrativa bestyr av mer än formell art, vilka ännu en tid åligga magistraten. Men dessa bestyr torde, såsom verkställda utredningar visa, kunna utan större olägenhet överflyttas till andra organ. Det görs ju även — långsamt, visserligen, men säkert. (Borgmästaretiteln har också följt med i flyttningen.) Samarbete i kommunala angelägenheter, även i den relativt ringa utsträckning, varuti det nu i allmänhet förekommer i städer av någon storlek, är förvisso både lärorikt och angenämt, det skall med nöje vitsordas. Men det torde ligga någon överdrift i vad Bergquist synes befara, nämligen att samarbetets avbrytande skulle för stadsdomaren kunna medföra, att han »tvingas till isolering», tappar »kontakt med levande livet» och riskerar att »leva avskild från samhällslivet i övrigt». Stadsdomaren har väl, om någon domare, alltjämt de bästa möjligheter till ständig kontakt med befolkningen inom domkretsen. Varför skulle man befara, att kontakten framdeles icke skulle beröra just de ledande kommunalmännen? Genom den nämnd, som nu skall tillföras rådhusrätten och som torde bli ett utvalt representantskap för alla skikt i staden, vinnes dessutom en värdefull anknytning till befolkningen.
    Det fordras icke blott ett levande intresse utan också mycken tid och kraft, för att en magistratsledamot skall kunna göra en självpåtagen kommunal insats av värde, och allt detta skall s. a. s. stjälas från domaregärningen, vilken sannerligen ändock helt kräver sin man, särskilt vad angår rättens ordförande. Man instämmer gärna i Bergquists uttalande, att det fordras mycket mer av en god domare än juridiskt kunnande och skarpsinne. Vad som ytterligare krävs är väl allmän livserfarenhet, klokhet och omdöme, vilket allt förlänar personlig tyngd åt ämbetsgärningen. Men den otacksamma uppgiften att bära upp den uttunnade roll, som nu är på tal, ger icke styrka. Snarare tvärtom.

 

    Den öppna omröstningen har alltså givit vid handen att av de 14 borgmästarna halva antalet i huvudsak anslutit sig till Heumans ståndpunkt och halva antalet till Bergquists.

B. L.