Om protokollföring enligt nya RB. Under rubriken »Några uttalanden från Danmark om protokollföringen» (SvJT 1946 s. 207 ff.) anför borgmästaren JOËL LAURIN att jag i en uppsats i advokatsamfundets tidskrift hade »pläderat för fullständiga referat genom stenografi eller på fonografisk väg» samt att høiesteretsadvokat BRUUN intagit en ståndpunkt, som »är rakt motsatt advokat Rudlings ytterlighetsståndpunkt».
Emellertid har jag förordat sådana »fullständiga referat» allenast i vissa mål och där endast för betydelsefulla avsnitt av förhör, särskilt med jäviga förhörsobjekt, d. v. s. man bör, synes det mig, laga efter lägligheten. Det vore bra om vi slapp protokolleringen såsom en särskild »fråga». Vad jag åsyftat att ventilera är utvägar att komma till rätta med de felkällor, som man släpper in i processen vid övergivande av den legala bevisteorin och då man i ett mål kanske endast har tillgång till utsagor av personer, som tala i egen sak, alltså av parter, eller av personer, som äro starkt beroende av parten eller eljest intressebundna vid denne. Dessa problem har emellertid Laurin icke varit inne på. Ingen vill väl anse den fria bevisprövningens vanskligheter lösta enbart genom en hänvisning till förtroendet för domaren, vilken kanske är en vikarie med fiskalskompetens. Sanningskontrollen synes böra skärskådas även ur rent teknisk synpunkt.
Som en tankeställare vill jag först erinra om följande citat från Bruun:
»Om man avhører et Vidne gennem en halv Time (min kursivering) frem og tilbage med Spørgsmaal och Kontraspørgsmaal, hvor man snart er ude i den ene Blindgade, snart i den anden, for endelig til sidst at faa frem det der har Betydning saa evner den virkelig dygtige Dommer til Slut at samle det, der kommer an paa i nogle ganske faa pregnante Sætninger der giver et Billede av den Del av Vidnets Forklaring som har Betydning for Sagen.»
Det skall gärna vitsordas att domaren åtminstone i normalfallet i allmänhet bör kunna ge en riktig bild av väsentligheterna, men jag håller före att en domare, som varit olycksalig nog att blanda sig själv in i förhöret och som därigenom blivit part i fråga om förhörsresultatet, förlorar i objektivitet.
Om det nu är så som man tänker sig i Sverige, att det är domaren, som varit »ude i den ene Blindgade, snart i den anden», men det är advokaten, som vid sitt förhör till sist får fram det som har »Betydning», så fordras det en viss självövervinnelse hos domaren för att i sin sammanfattning erkänna att han varit ute i Blindgader. Man kan alltså inte helt likställa vittnesförhör, lett av en svensk domare, med det, som ledes av en dansk advokat.
Såsom hittills kommer väl i de flesta mål ärliga och hedervärda människor utan skymten av jävighet eller intresse i saken att höras som vittnen, och då kan, såsom Laurin förordar, domaren i regel utan olä-
genhet göra sina sammanfattningar. Ja, jag tror att i dessa fall, särskilt då det gäller bekräftelse av något enstaka faktum, kan vi, såsom i England, i stor omfattning vara betjänta med något så tidsbesparande som vittnesintyg uppsatta och beedigade hos advokat. Vad som bidragit till misstro mot en sammanfattning av domaren är att den t. ex. enligt häradshövdingeföreningen (SOU 1927: 15 s. 211) är att anse såsom ett beslut om hur vittnesmålet skall uppfattas.
Men när man nu gjort så mycket väsen av det nya, som rättegångsreformen främst innebär, eller att jäviga personer höras, bör väl just detta nya förtjäna diskuteras. Jag har inga siffermässiga hållpunkter men skulle väl uppskattningsvis vilja säga, att det nya icke kommer att göra sig gällande i mer än 5 eller 10 procent av målen. Själv anser jag mig höra till dem, som plädera för att icke göra för mycket nummer av det nya, eftersom räckvidden därav troligen är siffermässigt så begränsad.
Låt oss alltså inte göra det besvärligt för oss i onödan, men när vi reformerar låt oss då göra reformen väl anpassad efter ändamålet. Särskilt är bristen på tvångsmedel under förberedelsen kännbar. Låt icke de mål, som fara bäst av en lugn och vederhäftig utredning, plottras sönder av muntlighetsiver och expressbrådska. Det är mycket sällan som den väldiga farten spelar någon nämnvärd roll. Se till att domaren får en ojävig ställning i processen och låt honom gärna göra sammanfattningar så långt som han har utsikt att godkännas av båda parterna och det har han väl i 90 procent av samtliga målen och i 30 procent av de svåra målen med jäviga sagesmän. Men varför påtvinga parterna en sammanfattning som de ej gärna kunna godtaga, när man med god tidsvinst i erforderliga fall och avsnitt kan få en exakt upptagning på mekanisk väg. Låt även de advokater, som så önska, bevara sin plädering i edifonupptagning. Man vill gärna ha en förklaring på denna ovilllighet att få processen fotograferad. Man bör inte t. ex. för att i tid och otid demonstrera »förtroende» för domaren, efterlåta några av de tekniska hjälpmedel — korsförhör och edifonupptagning — som erfarenhetsmässigt visat sig effektiva för att få fram sanningen i de måhända fåtaliga men icke desto mindre viktiga mål, där sanningen sitter hårt åt att komma fram på grund av intressespänningar, som icke ens den mest välmenande domare kan göra något åt. Att göra anmärkning mot protokollet utan att ha vittnet tillgängligt är i regel föga givande. Med jäviga sagesmän blir menedsfrågan även mera aktuell. Förtroendekrisen hos en klient kom en gång till synes i orden: »Notarien skrev inte upp vad vittnet sa utan bara vad domaren sa».
Vilketdera förfaringssättet, som i de olika fallen bör tillämpas, får väl såsom den av Laurin åberopade Retsplejeloven § 185 stadgar avgöras genom hänsynstagande till parternas önskningar. Jag tror alltså inte att det behöver gapa något svalg mellan de olika ståndpunkterna.
Arvid Rudling.
Med anledning av borgmästaren JOEL LAURINS artikel s. 207 ff. beder undertecknad få nämna följande.
Fonografisk apparat å domarbordet användes vid Stockholms rådhusrätts 6:e avd. dels på det sättet att domaren inför apparaten dikterar
sammanfattningar av utsagor, dels ock på det sättet att upptagning sker direkt, så att den, vilken uttalar sig, får själv i apparaten tala in vad han har att säga. Huruvida det ena eller det andra sättet bör komma till användning, avgör domaren efter föreliggande omständigheter.
Många gånger är det så, att ett referat eller en sammanfattning ter sig såsom det mest fördelaktiga vid protokollföring. Om domaren har apparat på domarbordet, kan han då, i närvaro av alla vederbörande, sammanfatta eller referera inför apparaten, som därvid tjänstgör såsom den mest utmärkta stenograf. Mycket fördelaktigt är det att kunna så använda apparaten bl. a. för upprättande av protokoll vid förberedelser.
I en hel del andra fall åter kan det ur olika synpunkter vara av betydelse att få till stånd en direkt upptagning. Apparaten på domarbordet erbjuder sig även då till nyttjande.
Intet hindrar att använda apparat vid uppsättande av protokoll med utnyttjande av omväxlande det ena sättet och det andra. Protokollet kan då få t. ex. beträffande ett vittnesmål sådant utseende, att först kommer en sammanfattning eller ett referat, därefter en direkt upptagning av något särskilt viktigt parti och därpå ånyo ett referat.
Min uppfattning är, att den fonografiska apparaten på domarbordet verkar som en ständigt närvarande i längden billig snabbskrivare. Apparaten, i behörigt skick och rätt nyttjad, gör en god nytta i flera avseenden vid underrätten.
För närvarande handlägges vid 6:e avd:n ett ärende rörande förhör enligt utlänningslagen. En stor mängd personer höras. Det språk som de tala är estniska, och tolk är verksam. Med fördel utnyttja vi där avdelningens fonografiska apparat. Hela protokollet tillkommer med begagnande av apparaten, och protokollets yttre form är ungefär densamma som det gamla refererande protokollets, känt från den svenska underrätten. Jag är fullkomligt övertygad om att, därest vi icke hade tillgång till fonografisk apparat å avdelningen, skulle jag för detta ärendes handläggning nödgas begära förstärkning av arbetskrafterna. Nu undgår jag det på grund av de möjligheter, som apparaten erbjuder.
Med detta vill jag framhålla, att domaren vid utnyttjande av fonografisk apparat å domarbordet alls icke behöver avstå från den utmärkta möjligheten att till protokollet göra sammanfattningar. Domaren kan tvärtom med stor fördel, för att protokollföra sina sammanfattningar, vilka han kan göra efter eget omdöme, utnyttja den fonografiska apparaten. Denna medgiver honom samtidigt att, då ordagrann återgivning är till fördel, åstadkomma sådan.
Med min ståndpunkt vill jag alls icke bestrida den uppfattning, som LAURIN framför, att alla domare, icke minst domstolsordförandena, kunna ha god nytta av stenografi. Det är nog riktigt. Men domstolsordföranden eller domaren bör icke, om han nu är god stenograf, redan av sådan anledning avskärma sig från annan teknik på området. Gör han det, kan sådant innebära, att han avstår från att utnyttja en teknik, som kanske, efter prövning, ur olika synpunkter vid sidan av stenografien kan te sig såsom en fördel.
Gustaf Bång.