FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET.

 

Om visst villkor vid gåva till omyndig. Det har under senare år blivit en allt vanligare företeelse, att avsevärda kapitalbelopp överföraspå omyndiga barn genom gåvor från föräldrarna eller andra närstående, som av olika skäl eftersträva en uppdelning av sin förmögenhet. Enligt erfarenheten inom Stockholms förmyndarkammare uppställes ofta det villkoret för gåvan, att förmynderskapslagens bestämmelser icke skola tillämpas med avseende å densamma eller att, som det ibland uttryckes, »kapitalet skall vara undantaget från överförmyndarens tillsyn». Stundom förekommer villkoret utan att i övrigt några bestämmelser om gåvomedlens förvaltning meddelas. En viss osäkerhet beträffande villkorets innebörd och räckvidden av dess giltighet ger sig icke sällan tillkänna i formulerigen, och några erinringar i ämnet torde måhända därför icke vara utan intresse.
    Under förarbetena till förmynderskapslagen uttalade lagberedningen, att enligt allmänna rättsgrundsatser förmyndaren genom bestämmelser vid gåva eller testamente i fråga om egendom, som skall stå under hans förvaltning, icke kan befrias från förpliktelser, som på grund av lag åvila honom. Samma uttalande återfinnes i justitieråden STENBECKS och LINDHAGENS kommentar till förmynderskaplagen (s. 95) och i justitiederådet STENBECKS och statssekreteraren WALINS handbok »Förmyndare och godemän enligt förmynderskapslagen» (s. 27). Ett gåvovillkor, som i överensstämmelse med ordalydelsen avser att befria en förmyndare i denna hans egenskap från t. ex. skyldigheten att redovisa till överförmyndaren, är således otvivelaktigt icke giltigt. En motsatt ståndpunkt skulle kunna leda till det av givaren sannolikt icke önskade resultatet, att efter växling av förmyndare den tillträdande, en för givaren kanske helt främmande person, på grund av gåvobestämmelserna bleve i tillfälle att undandraga sig överförmyndarens kontroll. Som ett säkerligen mycket praktiskt exempel torde kunna anföras det fall, att förmynderskapet i samband med äktenskapsskillnad mellan föräldrarna övergår från fadern till modern och den omyndige är ägare till ett med hithörande villkor förenat gåvokapital, som härrör från farföräldrarna eller annan anhörig på faderns sida. Inför tanken att modern-förmyndaren skulle vara fri från förmyndarkontrollen torde givaren i ett sådant fall säkerligen oftast stå tämligen oförstående.
    Genom särskild bestämmelse vid gåva till omyndig kan — såsom i förenämnda handbok framhålles — förvaltningen av den bortgivna egendomen hava uppdragits t. ex. åt notariatavdelningen i en bank. Någon gång upptages i dylikt sammanhang även en föreskrift, att avkastningen

 

skall ställas till t. ex. föräldrarnas, faderns eller moderns förfogande att användas till den omyndiges uppehälle och uppfostran. För den händelse i sådant fall med det använda uttrycket icke åsyftas vederbörande i egenskap av förmyndare för den omyndige, lär avkastningen ej ingå i förmyndarförvaltningen, och förmynderskap slagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning äga följaktligen icke tillämpning å medlen ifråga. Till undvikande av missförstånd torde det emellertid vara i hög grad lämpligt att förordnandets karaktär av särskilt uppdrag kommer till tydligt uttryck i gåvobestämmelserna t. ex. genom att dispositionen av avkastningen gives en personlig anknytning.
    Skall enligt gåvohandlingen avkastningen icke fonderas utan utbetalas för att användas för den omyndige och har ej någon angivits, till vilken utbetalningen skall ske, måste avkastningen utbetalas till förmyndaren i denna hans egenskap. I sådant fall är avkastningen att anse såsom förmyndarmedel, med avseende å vilkas redovisning förmynderskapslagstiftningen äger tillämpning i full utsträckning. Meddelad föreskrift, att förmynderskapslagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning icke skola äga tillämpning, gäller i sådant fall icke beträffande avkastningen. Härutinnan föreliggande rättsliga avgöranden hava också denna innebörd. I detta sammanhang bör måhända erinras därom, att en förmyndare alltid är skyldig att i sina redovisningar lämna uppgift även å sådan myndlingens egendom, som står under annans särskilda förvaltning (9: 7 förmynderskapslagen).
    Redan det ovan sagda torde ådagalägga önskvärdheten av att begreppen förvaltningsuppdrag och förmyndarefunktion hållas i sär, då vid gåva till omyndig fråga uppkommer om gåvovillkorens utformning. Vikten härav framträder särskilt i de fall, då förvaltningsuppdrag och förmyndarefunktion förenas hos en och samma person. Ett omyndigt barn, vars förmyndare är fadern, har exempelvis erhållit en fastighet i gåva på villkor att fadern personligen skall förvalta fastigheten utan att vara bunden av förmynderskapslagens bestämmelser. Såsom förvaltare enligt gåvobrevet torde fadern icke vara skyldig att söka förmynderskapsdomstolens tillstånd till inteckning av fastigheten för förvaltningsändamål (jfr NJA 1944 not. B 856). Skulle fadern däremot anses i samma belägenhet handla i egenskap av förmyndare för barnet, blir sådant tillstånd nödvändigt. Huruvida i dylika fall fadern har att handla i ena eller andra egenskapen, torde ofta vara svårt att avgöra, och gåvobestämmelserna böra givetvis härutinnan lämna så klart besked som möjligt.

G. R:son Lundberg.

 

Med anledning av ovanstående artikel synes det böra påpekas att det är lämpligt, att i de uti tredje stycket avsedda fall — till undanröjande av tvivel om att förvaltning på grund av uppdrag och ej på grund av förmynderskap avses även då fader eller moder är eller blir förmyndare — uttrycklig föreskrift meddelas, att förmynderskapslagens bestämmelser rörande förvaltning och redovisning icke skola äga tillämpning.

E. S.