TORSTEIN ECKHOFF. Rettskraft. Oslo 1945. Johan Grundt Tanum. 396 s. Kr. 22.40.
    Läran om domens rättskraft har visat sig utöva en säregen lockelse på processualister av olika nationalitet, och litteraturen i ämnet har vuxit till betydande omfattning. Särskilt gäller detta civilprocessen. Inom modern svensk doktrin ha civilprocessuella rättskraftsfrågor behandlats i monografier av LUNDSTEDT, »Gränserna i subjektivt hänseende för civildomens rättskraft» (1911) och AGGE, »Bidrag till läran

 

¹ Se översikt hos DELBOY et ABSENCE, Repertoire de droit international, I, s. 80 ff. 

om civildomens rättskraft» (1932). I KALLENBERGS »Svensk civilprocessrätt» ägnas rättskraften en utförlig framställning (Band II:6 1935). Även i EKELÖFS avhandling »Om interventionsgrunden» (1937) intaga rättskraftsproblemen en central plats. Slutligen har OLIVECRONA i sitt år 1943 utkomna arbete »Domen i tvistemål» berört hithörande frågor.
    I övriga nordiska länder har hittills — med undantag för ett finskspråkigt och sålunda för flertalet svenska jurister otillgängligt arbete av TIRKKONEN — väl icke förelegat någon monografisk bearbetning av nyare datum, men ämnet har naturligen mer eller mindre utförligt behandlats i respektive länders större systematiska framställningar av processrätten. Resjudicatafrågorna höra emellertid till juridikens mest svårbemästrade problem och kunna ännu långt ifrån sägas ha nått en slutgiltig lösning. Man har därför all anledning att med tillfredsställelse hälsa det bidrag till diskussionen, som den norske processualisten ECKHOFFS brett upplagda monografi utgör.
    Enligt vad som uttalas i förordet avser arbetet att giva en »oversikt over de forskjellige norske og utenlandske judisielle avgjørelsers, forliks- og voldgiftsdommers bindende virkning». Efter en kort inledande »alminnelig del» gives i andra kapitlet, som utgör avhandlingens tyngdpunkt, en ingående framställning av reglerna om norska tvistemålsdomars rättskraft. Andra materiella avgöranden i tvistemål, huvudsakligen inom speciell och extraordinär process, behandlas i tredje kapitlet, varefter de särskilda regler, som gälla för skiljedom och förlikning inför rätta, göras till föremål för en fristående, ehuru kortfattad undersökning. I avhandlingens tre sista kapitel behandlas rättskraften inom straffprocessen, hos »formalitetsavgjorelser» och slutligen hos utländska domstolsavgöranden.
    Redan med hänsyn till den sålunda angivna uppläggningen skiljer sig arbetet från den traditionella resjudicatadoktrinen. Det är nämligen en undantagsföreteelse, att civil- och straffprocessuella rättskraftsproblem sammanföras till gemensam behandling. Ett dylikt grepp på ämnet kan naturligen lätt leda till för de praktiska resultaten föga fruktbringande abstraktioner. Så har i varje fall skett med det fåtal försök i denna riktning, som hittills företagits, detta dock sannolikt även beroende på vederbörande författares specifikt rättsfilosofiska utgångspunkter. (Se t. ex. SAUER, Grundlagen des Prozessrechts, 2. uppl. 1929.) ECKHOFF har emellertid lyckats att genomgående hålla diskussionen på ett praktiskt plan. Fråga är snarare, om icke förf. å andra sidan gått för långt i sin strävan att frigöra framställningen från onödig dogmatisk barlast. Man saknar sålunda nästan varje antydan om rättskraftens sammanhang med de grundläggande principerna för förfarandet. Det skulle ha varit synnerligen värdefullt om det omfattande material, som här sammanställts, verkligen utnyttjats till en komparativ belysning av reglerna för dispositiva tvistemål, statussaker och brottmål.

    Över huvud synes den mest vägande anmärkningen mot det eljest i flera hänseenden förtjänstfulla arbetet vara, att förf. endast undantagsvis konfronterar sitt ställningstagande i praktiska frågor med mera

allmänna teoretiska synpunkter. Detta icke minst därför, att den grundåskådning som — mestadels outtalad — ligger bakom de praktiska resonemangen synes avvika väsentligt från den hittills inom processdoktrinen vedertagna. I den inledande allmänna delen (omfattande endast 24 sidor) definierar förf. sitt rättskraftsbegrepp såsom ett avgörandes »bindande verkan», och denna skäligen mångtydiga term preciseras ej heller i det följande. Till striden mellan materiell och processuell rättskraftsteori, som beröres icke i den allmänna delen utan mera i förbigående i samband med frågan om civildomens verkan gentemot tredje man, tager förf. icke uttryckligen ställning. Av den närmare behandlingen av de olika spörsmålen framgår emellertid, att han omfattar en åskådning, som förefaller att ha närmast inspirerats av OLIVECRONAS i arbetet Domen i tvistemål framlagda uppfattning, och som i likhet med denna företer ganska många beröringspunkter med den materiella teorien.
    Med förkastande av den s. k. omdömesteorien (s. 74 noten) uppfattar sålunda E. domen icke såsom ett omdöme om ett före domen bestående rättsläge utan uteslutande såsom en bindande föreskrift, framdeles normerande de rättsliga relationerna mellan parterna. Av denna uppfattning följer bl. a., att den traditionella skiljelinjen mellan å ena sidan »biverkningar» eller »reflexverkningar» och å andra sidan rättskraftsverkningar utsuddas. Fullt ut drages väl icke denna konsekvens, men förf. konstaterar, att skillnaden endast är formell, så till vida som »det er den alminnelige rettskraftsregel som hjemler den positive rettskraftsvirkning, mens det er vedkommende spesielle lov eller avtale som er hjemmelen for bivirkningen» (s. 25). Med den hävdade åsikten blir domen fullständigt analog med ett materiellt rättsfaktum. Detta framgår särskilt beträffande vad som enligt hittills gängse terminologi kallats »konstitutiva» avgöranden. Om t. ex. en person av domstol omyndigförklaras, utgör omyndigförklaringen det rättsfaktum, som grundar omyndighetstillståndet. Att vederbörande, så länge avgörandet icke upphävts, skall betraktas såsom omyndig, har väl hittills icke ansetts vara någon rättskraftsverkan, vilket däremot är fallet enligt förf:s uppfattning (s. 18).
    Över huvud ställer sig förf. — liksom före honom Olivecrona — mycket kritisk gentemot begreppet konstitutiv dom. Med denna term har man, som bekant, i doktrinen hittills velat beteckna avgöranden, som genomföra en rättsändring. Som typiskt exempel har brukat anföras en dom på äktenskapsskillnad. Här har, menar man, domaren först att konstatera förhandenvaron av en rätt till rättsändring, d. v. s. till upplösning av äktenskapet och därefter, om denna förutsättning föreligger, att genomföra rättsändringen, alltså förklara äktenskapet upplöst. Enligt Eckhoffs — med Olivecronas härvidlag på väsentliga punkter överensstämmande — uppfattning innebär emellertid varje dom en rättsändring, varför kriteriet icke anses användbart som grund för en distinktion mellan olika slag av avgöranden. Därmed vill emellertid förf. icke utan vidare likställa de olika kategorierna av domar utan

uppställer i stället såsom rationellare en distinktion mellan nödvändiga och icke nödvändiga avgöranden. Att ett avgörande av en viss rättsfråga är nödvändigt innebär enligt förf., att domstolen icke kan taga ställning till den prejudiciellt i rättegång, vars utgång är beroende av frågans lösning. Som exempel kan anföras, att någon gör gällande rätt till arv efter en person, vars död icke kan otvetydigt konstateras. Här är det icke tillräckligt, att förutsättningarna för dödförklaring befinnas vara för handen, utan för talans bifallande fordras, att arvlåtaren blivit i vederbörlig ordning dödförklarad. I denna mening är alltså sistnämnda åtgärd ett nödvändigt avgörande. (Observeras må däremot, att förf:s exempel, ogiltigförklaring av patent, enligt svensk rätt icke är användbart. Enligt 19 § 5 mom. patentförordningen kan nämligen domstolen prejudiciellt pröva frågan om patentets giltighet.)
    Ehuru värdet av en dylik ändrad klassificering icke bör överskattas, synes det — oavsett vilken ståndpunkt man intager till omdömesteorien — icke osannolikt, att den av förf. förfäktade indelningsgrunden kan visa sig bättre motsvara de realiteter, som föranlett uppställandet av den tämligen oklart avgränsade kategorien konstitutiva domar.
    Avsevärt större praktisk betydelse för rättskraftsfrågornas del har den konsekvens av den förfäktade grundåskådningen, som utgöres av den generellt hävdade satsen, att en dom icke kan givas tillbakaverkande kraft. Har t. ex. A i tvist med B om bättre rätt till fast egendom grundat sin talan på att B:s fång varit ogiltigt, och ogillas hans talan, skulle domen enligt denna tes innebära, att B — i varje fall i förhållande till A — är att betrakta som fastighetens ägare endast fr. o. m. domen. Enligt omdömesteorien ter sig däremot naturligare att säga, att domen avgör B:s äganderätt i förhållande till A från tidpunkten för det klandrade fånget. Det skulle givetvis föra för långt att i en anmälan som denna motivera ett ställningstagande till de båda ståndpunkterna. Det måste emellertid anses beklagligt, att förf. icke själv närmare utvecklat innebörden av sin ståndpunkt, i all synnerhet som han beträffande stora grupper av statusdomar (s. 209) tvingas att frångå den — likaledes utan närmare motivering. I kapitlet om straffdomens rättskraft beröres problemställningen tyvärr icke på någon mera väsentlig punkt. Icke minst med hänsyn till denna fråga skulle en belysning av det inbördes förhållandet mellan reglerna för de olika processformerna ha varit av intresse.
    Som ovan nämnts ligger avhandlingens tyngdpunkt på kapitlet om tvistemålsdomens rättskraft, som omfattar närmare hälften av boken. I detta avsnitt företages en tämligen ingående granskning av rättskraftens omfattning i olika typfall. Förf. visar här ett säkert juridiskt omdöme och kommer i allmänhet till tillfredsställande resultat. Möjligen kan ifrågasättas, om undersökningen stundom icke tager alltför mycket sikte på det konkreta fallet isolerat. Bl. a. användes icke sällan såsom hjälpmedel vid bestämmande av rättskraftens omfattning möjligheten att erhålla resning (jfr s. 20). Enligt anmälarens mening bör rättskraftens omfång bestämmas fullständigt oberoende av resningsinstitutet.

Rättskraftsprincipens funktion i rättssäkerhetens tjänst fordrar klara och fasta regler, medan resningsgrunderna alltid måste lämna utrymme — eller i varje fall enligt norsk och svensk rätt faktiskt i icke obetydlig utsträckning lämna utrymme — för en viss diskretionär prövning. Genom att avgränsa rättskraften efter resningsmöjligheten blir det därför i många fall mycket vanskligt att avgöra om res judicata är för handen eller icke, och den rättssäkerhet, som rättskraftsprincipen avser att trygga, blir lätt mer eller mindre illusorisk. Resningsinstitutet bör i stället betraktas som en säkerhetsventil, med vars hjälp rättskraften kan genombrytas, när de strikta resjudicatareglerna i det konkreta fallet leda till för rättskänslan alltför stötande resultat.
    Det skulle vidare ha varit önskvärt, att de resultat, som vunnits vid undersökningen av de enskilda fallen, sammanfattats till mera allmänna regler. Framställningen har nu fått en i viss mån kasuistisk prägel, och det kan därför stundom vara svårt att konstatera, hur förf. tänkt sig avgörandet av ett fall, som icke direkt berörts i texten. Delvis uppväges dock denna olägenhet av att flertalet mera vanligt förekommande typer av rättstvister ha uppmärksammats.
    Det avsnitt, som behandlar de straffprocessuella avgörandena, intager varken kvantitativt eller kvalitativt någon central plats i boken. Det är givetvis en ytterst vansklig uppgift att inom ett utrymme på 40 sidor giva praktiskt användbara regler för lösningen av den mångfald svåra problem, som uppstå i detta sammanhang. Undersökningen har här en betydligt mera ytlig karaktär än inom den civilprocessuella delen. Det måste därför konstateras, att åtskilliga av de satser, som uppställas, ha blivit tämligen intetsägande. Så uttalar t. ex. förf. s. 304, att en frikännande doms rättskraft icke hindrar nytt åtal »hvis det faller naturlig å si at det er en ny handling som nå er beskrevet i tiltalebeslutningen». Några närmare upplysningar om när en handling kan betecknas som »ny» får läsaren däremot inte. Samma anmärkning drabbar uttryck som att ett nytt faktum kan »betraktes som ledd i det pådømte handlingsforløp» (s. 302).
    På vissa punkter är förf:s grepp på ämnet lyckligt. Den indelningsgrund, som användes vid undersökningen av straffdomens negativa rättskraftsfunktion, nämligen distinktionen mellan fall, då nya fakta »påberopes i tillegg til de tidligere påkjente» och då de »trer i stedet for disse» kan förefalla självklar. Även om den stundom uppmärksammats i litteraturen torde det emellertid vara ett faktum, att den knappast i någon undersökning av straffprocessuella rättskraftsproblem blivit konsekvent genomförd. I all synnerhet som norsk praxis beträffande frågan, i hur stor utsträckning domstolen har rätt att i domen taga hänsyn jämväl till handlingsmoment, som icke åberopats i anklagelseakten uppvisar ett ovanligt rikhaltigt material, hade man därför kunnat vänta, att förf:s problemställning skulle föra den straffprocessuella rättskraftsläran framåt. Tyvärr har det emellertid stannat vid en antydan om frågeställningen. Som helhet kan man knappast undgå reflexionen, att avsnittet — liksom f. ö. även bokens

båda sista kapitel — förefaller att ha medtagits huvudsakligen för fullständighetens skull. Något väsentligt nytt utöver vad i norsk doktrin tidigare uttalats i SALOMONSENS kommentar till den norska lagen om rettergangsmåten i straffesaker och i SKEIES år 1939 utkomna arbete »Den norske straffeprocess» innehåller det knappast.
    Trots att sålunda ganska vägande anmärkningar synas kunna framställas mot det föreliggande arbetet, bör å andra sidan framhållas, att detsamma även har obestridliga förtjänster. Förf:s genomgående kritiska inställning till alla mera generella »teorier» medför i många fall de behandlade spörsmålens belysning ur nya och självständiga synpunkter. Så t. ex. då beträffande frågan om civildomens rättskraft i senare straffprocess hävdas, att denna icke bör besvaras generellt utan efter en undersökning av det intresse som motiverat uppställandet av det straffbud, vars tillämpning ifrågasättes. Även om man på många punkter har anledning att hysa en från förf:s avvikande mening, måste arbetet som helhet betraktas som mycket intresseväckande. Då därtill kommer, att de behandlade frågorna äro föga beroende av positiva lagbestämmelser och förutsättningarna för deras lösning i norsk och svensk rätt ofta i det närmaste analoga, bör framställningen även för svenska jurister vara värdefull. Till sist må framhållas, att förf:s framställningssätt är klart och enkelt, varför boken är lättläst, en egenskap som f. ö. tycks vara kännetecknande för norsk juridisk litteratur.

Lars Welamson.